Osynlig stig av rötter och mossa

Tillsammans kan det bli bättre. Förstår du det? ~Jag orkar inte~ Du och jag kan allt. ~Låt mig vara ifred~ Om jag går vad blir du då? Du blir mindre och mindre. Har du inte sett det förut? Jag hör varje sekund. Tiden tar aldrig slut. Vad räknar du tiden efter? Är det klockan eller ditt hjärta? Det var länge sen jag såg dig titta på en klocka. Jag hör dina hjärtslag och jag älskar att luta huvudet mot ditt bröst ~Du vet inte hur mycket jag älskar det!~ för då vet jag att du fortfarande har tid kvar, om du bara kunde försöka. Jag saknar dig, jag känner mig ensam. Kan du inte komma tillbaka? Älska mig som du gjorde på berget. Det där jävla berget Jag behöver inte fråga om du kommer ihåg för det gör du.

~Det var kallt då vi cyklade dit. Sommarkväll och solen hade precis gömt sig för kvällen. Jag ville visa dig en plats som du skulle minnas. Det hade regnat natten innan så när vi kom till stigen som skulle föra oss in i skogen, mot berget, fanns det ingen stig man kunde gå på. Leran skulle ha dränkt oss. Dö tillsammans, inte en hemsk tanke… Du ville inte vända så du tvingade mig att hitta någon annanstans där vi kunde gå. Du lutade dig mot cykeln och tittade på mig. Du hade någonting som gjorde mig så lycklig. ”Kom här” sa jag och började gå på en osynlig stig av rötter och mossa. Du tog tag i min hand och sprang efter mig. Var du lycklig då? Du skrattade i alla fall. Sedan gick vi länge, där bland alla trädstammar och du släppte inte taget om min hand. Träden blev färre och bland buskagen hittade jag dolda stigar som jag följde. Vi kom äntligen fram till berget. ”Vi har gått omkring i säkert en timme” utbrast du. ”Det är värt det” sa jag och kysste dig. ”Nu ska vi bara klättra lite.” Uppåt. Det var inte ett högt berg och det var inte brant heller, men trots det så var vi båda röda i ansiktet och flämtade efter andan när vi kom till toppen. Du ställde dig bakom mig, så nära att din nästipp rörde mig i nacken. Dina läppar mot min hals… Du tog av dig ryggsäcken och drog fram en jätte filt som vi hade tagit med oss. Jag visste inte att vi skulle bli så sena men plötsligt var det natt och det hade hunnit bli kallare. Det gjorde inget. Vi virade in oss i filten och satt nära, nära. Jag la en arm om dig och dina händer kröp in under min tröja. ”Jag älskar dig” sa jag. Du lade huvudet mot min axel. ”Jag älskar dig också” sa du. Sedan låg vi i filten nära varandra så att kylan inte skulle komma in. För första gången kände jag att jag inte var ensam och då kunde jag inte sluta älska dig. Men vad hände efter berget?~

Det gör du väl? Du vet inte hur lycklig jag var! Du vet inte hur lycklig du gjorde mig! Varför kan du inte försöka få mig att känna så igen? ~Därför nu är det förstört~ Vill du inte det längre? ~Det är förstört säger jag~ Har du glömt vad vi hade, är det därför du är här? Om du har glömt kommer jag hit för att påminna dig. Jag går inte förrän du har berättat för mig!
- Det är ingen idé att försöka få honom att prata.
Hör du vad de säger om dig? Vill du inte bevisa att de har fel? Snälla… Jag vill inte att det ska vara så här, du vet var jag vill ha dig, varför jag kommer hit över huvudtaget. Jag älskar dig fortfarande.

Nu har flickan lärt sig vad sorg är. Älskat och förlorat. Pojken hon talar med förlorade för länge sen. Han undrade var hans liv hade tagit vägen och han gick för långt. Han hittade inte vad han sökte så han försökte få slut på det. Pojken hon talar med har gett sina älskade en orsak att ge upp hoppet. Han lyckades inte ta sitt liv. Men vad har han gjort med hennes?

Skriven av: Moa