Publicerat
Kategori: Novell

Ovanför gatlyktorna

Tänker vi någonsin på att vi kanske inte är ensamma? Att det finns sådant som vi kanske inte kan se? Kanske tänker vi att det vi inte ser kan inte skada oss heller. Men hur vet vi det egentligen? Kanske finns det saker vi inte kan se , men som kan skada oss, oh ja, med besked också.
Jag vet någonting som inte du vet, sjunger barnen på gatorna utan att veta att de är bevakade.
Jag vet att de är bevakade för jag har sett den som bevakar dem. Jag har sett hans snabba ryckiga rörelser, sett hans skrämmande ögon. Jag har hört hans offer skrika högt.
Detta är min berättelse. Jag vill att människor ska veta att de inte är ensamma, att det lurar faror i mörkret som de inte vet någonting om, och som vi inte kommer veta något om förrän det är för sent. För faran kan konsten att smyga, oh ja, den vet precis när och hur. Den är mäktigare än oss för han vet oömsesidigt hur vi fungerar.

Jag talar om Marlowe Ridgeback.
Marlowe var ingenting, en blek pojke i en fattig familj, den siste i en syskonskara på åtta. I Londons kyliga 1800 - tal levde han med sin mamma och sina sju syskon. Marlowe och hans syskon levde ständigt under press, en press som underblåstes kraftigt av mammans ständiga sorgpropaganda;
- Hur ska vi klara oss?
- Snart blir det barnhem för er allihopa.
- Hade er far inte varit en sådan usling hade vi kanske haft någonting att äta.
Mrs. Ridgeback var en snäll kvinna egentligen, men så genomsyrad av sorg och besvikelse att hennes verkliga jag var nästan försvunnet. Hennes hårda ord och stränga förmaningar var hennes uppfattning av att hålla barnen i schack medan hon arbetade på det lilla tvätteriet i staden, men gjorde tyvärr många av hennes barn sorgsna. Särskilt Marlowe. Han hade aldrig fått uppleva en mors kärlek så som hans äldre syskon hade, eftersom att sorgen och besvikelsen hade slukat hans mor redan vid hans födelse. hans liv hade enbart bestått förmaningar och tillsägelser från hans mors sida.
En dag när Marlowe var sju år stod han inte ut längre utan flydde med springande steg från huset där hyresvärden nu brakat in och börjat kräva Marlowes mor på pengar. Marlowe var övertygad om att han och hans syskon nu skulle hamna på barnhem och alla visste ju vad som hände på barnhem. Där blev man slagen, och även om Marlowe visste att pojkar inte gråter, kunde han inte hjälpa att tårar av rädsla sprängde fram när han tänkte på en örfil.
Han sprang och sprang, ner till den blanka lilla dammen i Londons mitt. Ytan var alldeles blank, några näckrosor flöt lite längre bort. Tre vitmålade träbänkar stod på stranden men Marlowe bestämde sig för att slå sig ner direkt på kanten till dammen och sticka fötterna i vattnet. Han visste att han skulle få stryk av sin äldsta syster för att hans byxor blev våta men just då brydde han sig inte om det. Han kände en stark motvilja mot alla människor och särskilt sin mamma, sina syskon, de elaka barnhemstanterna och alla andra i den här kalla onda världen. Alla var onda, vilket måste betyda att han också var det. Men han kände sig inte ond. Han kände sig mest arg. Kanske var det samma sak? Han vände huvudet och tittade ner på en liten skalbagge som kom krypandes. Skulle han kunna döda den? Utan tvekan.
I ungefär en minut satt han och betraktade insekten och kände viljan att döda den växa i kroppen. Han ville hålla den i sina händer, känna att just han hade kraft att avsluta ett liv. Till sist lyfte han upp den, lekte med den, betraktade dess skimrande skal innan han mosade den med tummen och pekfingret. Vilken känsla!! För första gången på mycket länge (eller kanske någonsin) kände Marlowe lycka. Han, han hade haft ihjäl ett djur. Skalbaggen skulle aldrig vakna mer och det var han som hade bestämt det. Han stirrade på sin spegelbild i dammen. Hans mamma hade alltid sagt att han såg ut som en kråka; - " Mager som ett skrälle, och de där ögonen har samma illvilliga blick som en kråkas. Och se så gula de är".
Förr hade detta gjort Marlowe ledsen men nu gav det honom glöd. Han var som en kråka. Och han kunde mörda.
Han sprang genom staden, lycklig som aldrig förr.

Marlowe försvann.
10 dagar senare fann man sju av syskonen Ridgeback, samt deras mor mördade i sina sängar.
Men Marlowe var inte bland dem.

Nu ska jag bryta in och berätta vad som verkligen hände med Marlowe.
Marlowe är den som lurar i mörkret. Han var inte som andra människor, ni förstår, han föddes med en annan identitet, en identitet som gjorde det möjligt för honom att vara faran själv och som snart gjorde honom odödlig. Det är också på det sorgliga viset att Marlowe aldrig slapp undan behovet att döda. Han ilksa och han frustration har tagit ut sig på andra och har nu gjort honom till en oerhörd fara.
När du går i mörkret på en trottoar, upplyst av gatlyktor, har du tänkt på att du inte kan se om de finns någonting ovanför eftersom ljuset bländar dig så? Det ter sig bara som ett mörker.
Men då ska jag tala om för dig att Marlowe och mörkret är ett och samma. Plötsligt en kväll, när du går under gatlyktorna kan den du går under slockna. Och snart slocknar också ditt liv.
Många mord i Europa har blivit stämplade som ouppklarade. man har aldrig hittat mördaren, man hittar bara en kropp, med uppsliten hals under en slocknad gatlykta. Och opå offrets bröst ligger en blank, svart, kråkfjäder.
Man kallar mördaren för Fågelmannen.

Skriven av: Hanna Fehre

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson