Ovanligt vanlig

Ovanligt vanlig av av flera författare OVANLIGT VANLIG, ELLER KANSKE VANLIGT OVANLIG (?) av Anya För att börja från början: I vår tid, här i 1990-talets Sverige, är 'kategori-indelningen' otroligt viktig för de flesta ungdomar. Man kan vara penta, med för små kläder och överdriven makeup, man kan var skatare med byxorna hängande vid knävecken. Man kan vara punkare med röd tuppkam och sönderslitna kläder, eller så kan man vara så kallad 'Annorlunda'. Ni vet, de med slitna kängor, kletig kajal, svartfärgat hår och Fjällräven-ryggsäck över axeln. Jag och mina kompisar tillhör gruppen 'Annorlunda'. Om man tillhör gruppen 'Annorlunda' är man oftast vegetarian, vänsterpartist och gärna filosofiskt lagd. Man lyssnar på så udda musik som möjligt, köper sina kläder i diverse secondhand-affärer. Att ens gå i närheten av JC är en dödssynd, där handlar endast det vanliga folket och dem vill man ha så lite kontakt med som möjligt. Ja, jag äger en Fjällräven-ryggsäck - en grå sådan. Ja, jag har ett par slitna kängor - svarta Dr Martens. Ja, jag är vegetarian. Ja, jag köper en del av mina kläder på secondhand. Ja, jag tycker om att ha kletig kajal ibland. Och japp, jag har även svartfärgat hår. Det är sådan jag är och jag gillar det. Men vad jag inte gillar är denna strävan efter att bli annorlunda. Kompisar som köper neonrosa långkjolar och har kajalstreck ända ner på kinderna, bara för att synas. För några dagar sen pratade jag med en sådan kompis i telefon. Vi kom in på ämnet kläder. Jag sa som jag tycker - kläder är inte vem man är, även om det kanske kan ge vissa ledtrådar. Hon höll med, men ändå påstod hon: 'Du håller på att bli helt vaaanlig ju, du verkar ha helt vaaaanliga kläder alltid nuförtiden.' 'Kanske ibland', svarade jag, 'men jag gillar att ha på mig vad jag gillar, inte saker som jag vet kommer att väcka uppmärksamhet.' 'Jamen det gillar ju jag med', påstod hon och lät förvirrad. 'Jag gillar ju sånt. Men det verkar ju inte du göra nu mer. Snart börjar du väl lyssna på Spice Girls och allt sånt skit.' Egentligen var väl denna konversationen inte något speciellt. Men när folk, mina kompisar till och med, börjar dra sådana här paralleller mellan utsida och insida, så kan jag inte hjälpa att jag blir orolig. Bara för att jag ser 'vaaanlig' ut behöver det väl inte betyda att jag måste lyssna på Spice Girls? Kan man inte få klä sig i strechbyxor (vilket jag för övrigt endast äger ett par - svarta) och ändå lyssna på the Doors, eller är det reserverat för krystat 'Annorlunda' flickor i neonrosa kjolar? Jag är ledsen att mitt lilla bidrag blev lite väl långt, men när jag väl börjar skriva så kan jag inte sluta. Egentligen är det här inte heller någon novell eller så, snarare en slags krönika, eller debattartikel eller vad fan ni väljer att kalla det. Jag hoppas att någon har orkat läsa hela och kanske också förstått vad jag vill säga om vårt utseendefixerade kategori-samhälle.

Skriven av: Flera författare