Oväntat

Jag kommer fortfarande ihåg när vi träffades första gången, Jonas och jag.
En ny kille i klassen - fan, vad spännande! Nya ansikten är ju alltid kul så här sista året. Ja, Herre Gud - bara ett år kvar till studenten! Äntligen...
När Jonas klev in genom dörren blev det alldeles tyst i klassrummet. Jag för min del blev alldeles stum. Det var den vackraste kille, eller rättare sagt man, jag någonsin hade sett. Han presenterade sig och tittade ut över klassen. När hans bruna ögon mötte mina, såg jag en längtan i dem. De sökte intensivt efter något, och när dom tittade in i mina, kändes det som om han kunde läsa mina tankar. Jag vände bort blicken, men det var för sent.
Kicki, Pia och de andra tjejerna i "inne-gänget" flockades runt Jonas på rasten och ville veta "aaaallt" om honom. Jonas såg blyg och besvärad ut men lovade att försöka komma på Pias fest på fredag. Jag höll mig mest i skymundan.
Hela veckan gick utan att ett ord byttes mellan mig och Jonas. Våra blickar sade dock mer än tusen ord, som det så romantiskt brukar sägas. En känsla började växa inom mig; en blandning av nyfikenhet, intresse och till och med kärlek. Men hur skulle jag få honom att förstå mina känslor? Hur skulle jag få veta vad han kände? Oron började också växa; en oro att förlora något som jag inte ens hade. (Människan är bra konstig ibland!)
Fredagen kom, men jag kände inte alls för att gå till Pias fest (hela klassen var bjuden). Då ringde telefonen. Det var Jonas! Han sa att han inte hittade till Pia och undrade om vi kunde göra sällskap. Han skulle komma förbi vid niotiden.
Nervositeten växte allt eftersom timmarna gick. Jag var nästan genomsvettig, trots att jag nyss hade duschat. Så ringde det på dörren. Jag gick långsamt fram mot dörren och kikade försiktigt genom titthålet. Där var han! Mitt hjärta tog ett litet skutt. Under några sekunder stod jag bara still, förstelnad. Sedan ringde det igen. Jag harklade mig och rättade till håret framför spegeln i hallen. Nu var det dags att öppna dörren och min hand darrade lite på handtaget. Skärp dig! Öppna dörren! Jag tog ett djupt andetag och slet upp dörren. Vad som stod framför mig var inte Jonas. Det som stod utanför dörren måste ha sett mitt förvånade ansikte och började genast prata.
"Ja, de e ja som e Lonas, tlevligt att låkas!"
Framför mig stod en liten kort hårig kines i linne och randiga pyjamasbyxor. Chocken var för alltför stor att beskriva med ord. Plötsligt kändes det som att jag tappade balansen och föll framstupa mot den lille kinesen. Han skrek högt i skräck, något i stil med"CHING CHONG CHANG!" I min vilda framfart välte jag också omkull äggkartongen som brukade stå utanför dörren. Jag flög mot kinesen tillsammans med ett halvt dussin roterande ägg på vid min sida. Kinesen hann inte säga sitt sista chong innan jag och mina ägg krossade honom. Under kraften av mina vikt och med kinesiska gravitationslagar, bildades en stor och kraftfull luftbubbla under oss. Impakten av ett halvt dussin krossade ägg och en tillplattad kines spräckte bubblan och sände iväg en explosion som delade på asfalten och sände iväg en våg av koncentrerad luft som kastade av taken i den ungefärliga riktningen mot Jerusalem. Förskräckt över att ha plattat till en kines och sprängt hela min gata, reste jag mig upp. Det var ingen vacker syn. Kinesen var numera en gul pannkaka, med den färgen som pannkakor har. Genast var eina på mig med sina blåljus och sirener. Jag blev direkt misstänkt för mord på en kinesisk pannkaka, enligt överste poliskonstapeln som hade skuttat ut ur en av polisbilarna som hade omringat platsen.
"Händs upp in the luft! You are arresterad!"

Men det ville jag inte bli. Trots det var platsen omringad på ett nafs av hundratals poliser med vapen i hand och redo att skjuta, om så behövdes. Jag förberedde propellerkraften som äggen hade gett mig vid landningen och luften omkring mig började att rotera. Med min virvelvind skapade jag något i form av en tornado.
"Stopp det! If you göra något, we vill skjuta!" Ropade konstapeln i ett enda stön.
Precis efter att han hade sagt det flög jag upp i luften och undkom hundratjugotre skott som avfyrades samtidigt. Jag kunde inte stoppa virvelkraften, så jag snurrade vidare.

"Darn it garn it, Vi almost hade him! barej två seconds till å vi hadä takeit hånåm."

Pelle Paltnacke

Jo, jag är en oseriös gubbe som älskar att skriva saker. Jag är 69 år och är specialutbildad för att skriva hatkommentarer på Sörbäckens universitet. Glömde jag nämna att jag bor i Sörbäcken. Jag hade en tragisk barndom. Min mamma körde endast Saab och alla vet att ja lever för Volvo. Jag var ett deprimerat barn, men nu ser jag bort från det förflutna och lever i nuet. Mitt mål är att en dag bli en kritiker och diktator i Tyskland.
Pelle Paltnacke är medlem sedan 2020 Pelle Paltnacke har 3 publicerade verk