Publicerat
Kategori: Novell

Övernattning På Ödegård

Det kändes lite konstigt i ratten … drar inte bilen väl mycket åt vänster…? grunnade Rosalie. Hon ville inte gärna stanna på nytt, eftersom hon alldeles nyligen påbörjat sin fortsatta färd efter en välbehövlig rast. Skulle hon kanske bli tvungen att stanna igen, trots allt, för att försöka se efter vad som felade Saaben. – Värmen i den gamla bilen var olidlig. Solen hade gassat från klarblå himmel hela dagen och värmen hade gjort henne trött. Så in i vassen trött.
Rosalie suckade. På marknaden hade det börjat dyka upp bilar som hade något som kallades för AC… En sådan kärra skulle man ha, tänkte hon, men vem skulle ha råd till en så dyr och nästan ny bil. Inte jag i vart fall, for det genom hennes trötta tankar. Frilansande journalist som hon var, var det svårt att jaga ihop skapliga inkomster varje månad. Men nu var hon på väg för att göra ett riktigt scoop. Hon skulle intervjua en familj, som upptäckt att de haft en björnhona under sitt loggolv hela vintern.
Björnhonan hade tydligen gått i ide på hösten. Dräktig måste hon ha varit också, för hon hade med sig två ungar ut ur idet, när hon, allra första gången, en dag i början på maj, sömnigt, lät sig beskådas av husfolket. Till och med en kamerabild hade husbonden hunnit ta, innan hon tog sina två smånallar med sig och vandrade ut i fårhagen.
Risken för att det skulle kunna bli hett om öronen för fåren, gjorde att familjen blivit tvungen att hålla sina får inne i fållan lite längre det här året. Bäst att björnarna fick äta upp sig lite först, innan de släppte ut fåren på bete, resonerade familjen Abrahamsson.
Den listiga och bekväma björnfamiljen, lät sig inte stressas och nu var den stora frågan: ”Hur skulle Abrahamssons bära sig åt, för att förmå björnhonan att ge sig iväg bort från deras ägor?”
Gården ja… Den låg i norra Dalarna. Det kunde inte vara så värst långt kvar dit nu. Den skulle ligga ensligt vid en sjö… Rosalie skulle titta på kartan nästa gång hon stannade. Synd att hon inte ägde en sådan där tingest som visade vägen, så man inte behövde ha någon atlas med sig. GPS kallades visst denna nya modefluga. Vad skulle komma härnäst när det gällde nymodigheter…? Mobiltelefoner hade ju snart sagt alla utom hon själv.
När så Rosalie stannade och klev ur bilen för att kolla så hon inte hade fått punktering, såg hon omedelbart att vänster framhjul hade sjunkit ihop betänkligt. Hon var säker på att så där hade det inte sett ut, när hon rastade för någon halvtimme sedan. Antagligen var det en sådan där pyspunka, som grabbarna på redaktionen brukade säga.
Hon tog sig för pannan, sparkade lätt på däcket och undrade hur långt det var till nästa mack. Men byta hjul kunde hon klara själv utan hjälp. Så hon skärrade inte upp sig, utan resonerade som så: att hon kunde köra en bit till. Kanske skulle det dyka upp någon mack efter vägen, så hon kunde pumpa det läckande däcket och på så vis slippa skifta hjul efter vägen. Sagt och gjort. Hon slängde sig in bakom ratten, startade och befanns snart ute på den breda asfaltvägen igen.
Det hade börjat komma upp mörka moln på himlen. Åska på gång. Inget vidare om hon skulle bli tvungen att stå och skifta hjul mitt i en åskskur… Hon satte på bilradion och bestämde sig för att stanna på bästa tänkbara ställe för att skifta hjul. Lika bra att få det gjort innan åskan hade henne i sitt våld.
Just som hon tänkte svänga in på en större p-plats, bröts den uppiggande musiken av ett viktigt meddelande: ”En fånge hade rymt från en kriminalvårdsanstalt. Fången ansågs farlig för allmänheten… Eventuellt kunde den förrymda internen vara beväpnad.”
Rosalie rös och bromsade in och stannade bilen, men kände ett stort motstånd mot att kliva ur. Inget vidare att behöva stå mitt i skogen och skifta hjul, om det samtidigt fanns en beväpnad intern som irrade runt just i dessa skogar. Det var ju på de lokala sändningarna som hon hört meddelandet.

***

Rosalie plockade fram domkraft, fälgkors och slängde ner alltsammans vid sidan av bilen. Däcket var ganska platt nu och hon hade fått hålla hårt i ratten för att bilen inte skulle skena iväg ut i vägens motsatta körfält. Trafiken hade inte varit hård. Semestrarna hade ju inte börjat än och det var mitt i veckan och så här långt norr ut verkade det som om folk hade annat att göra än att färdas på vägen.
Innan hon satte domkraften under bilen, tog hon ut reservhjulet, studsade det några gånger mot parkeringens grusunderlag. Förmodligen var det för lite luft även i det hjulet, men den luften som fanns kvar, kanske skulle vara mer att lita på, än det lilla som var kvar i det punkterade däcket.
Nu förebrådde Rosalie sig rejält över att hon aldrig kunde få sig till att kontrollera luften i reservdäcket. Så här tänkte hon alltid: ”Nästa gång jag är på macken för att tanka, ska jag kolla reserven, inte nu…” – Märkvärdigt… Det var alltid ont om tid. Bråttom och stressigt för jämnan. Fast så lång tid skulle det ändå inte ta att kolla luften i ett extra hjul, så hon kunde lika gärna ha tagit sig den tiden, så hon sluppit stå här på vägkanten med ett nästan tomt reservhjul.
Rosalie ansåg att ett byte till reservhjulet kunde vara mödan värt, och skred därför till verket.
Just när hon var klar med verkstadsarbetet, kom de första tunga regndropparna blandade med isigt hagel, och dunsade ner i hennes hår. Det hade blixtrat riktigt otäckt ett par gånger.
Vid sin inspektionsrunda av parkeringsplatsen, hade hon upptäckt att en liten bäck rann i slutningen ner mot en begynnande myr. Där kunde hon kanske tvätta av händerna.
Raskt slängde hon ihop verktygen, låste bilen, och banade sig väg ner genom hallonriset till bäckfåran. Satte sig på huk på en utskjutande stenhäll, och blaskade i det mörka bäckvattnet, samtidigt som hon iakttog hur de tunga regndropparna plaskade ner i det mörka, hemlighetsfulla vattnet.
Mellan de grova granstammarna och björkarnas yviga kronor, upptäckte Rosalie att ett hustak skymtade fram. Ett svart skiffertak. Kunde det verkligen ligga ett hus här? – Mitt i obyggden. Kanske kunde hon få hjälp med sin punktering om det tilläventyrs bodde folk där borta.
Eftersom regnet inte verkade komma igång ordentligt, fällde hon upp huvan på jackan och började gå mellan träden bort till huset. – Bara inte den där rymlingen har hunnit före mig dit, tänkte hon i en isande tanke. Eftermiddagen var långt liden nu och även en individ som är på rymmen kanske behöver ta igen sig och vila en stund.

***

När Rosalie genat över ett igenväxt gärde och kom ut i en glänta, såg hon huset. En riktigt fin timmerstuga låg uppe på en ås. Rödfärgad hade den nog varit en gång, men nu hade den fått en brungrå patina. Uthusen var det sämre beställt med. Men här hade det i alla fall bott folk en gång i tiden.
Alla fönster var hela. Fyra små rutor i varje fönster, som det även gick utmärkt att titta in genom. Gardinlöst överallt. Som det brukar vara på ödeställen.
Rosalie gick runt stugan och klev upp på den lilla verandan. Kände på dörrhandtaget. Dörren gick upp. Vågar jag gå in? tänkte hon. Tänk om den där förrymda fången… Men så jagade hon bort oron och klev över tröskeln in i den mörka farstun. Det luktade mossa och gammalt trä. Som det brukar göra i ödehus som stått tomma länge.
– Oh!– Hjälp… Hon hukade sig hastigt ner.
”SVISCH…”
– Jisses Amalia, viskade hon. Va, sjutton var det?
Hon blängde efter tingesten och konstaterade raskt att det måste ha varit en mega-big fladdermus, som yrvaket kommit fladdrande alldeles inpå henne. Den hade väl blivit förblindad av dagsljuset. Grå som en skurtrasa susade den ut genom den öppna ytterdörren och försvann som ett UFO… bland åskmolnen där utanför.
Rosalie puttade upp en dörr som stod på glänt och kikade in i något som måste vara ett kök. Vedspis med en stor kåpa över. En trebent taburett och ett litet runt bord av halvtrasig rotting stod vid norrfönstret. En zinkbeklädd diskbänk fanns och på den stod en gammal gulemaljerad stäva. En vattenhink förmodade hon och noterade den emaljerade, kantstötta skopan som hängde på hinkens utsida.
Efter att ha examinerat köket, gick hon fram till en stängd dörr. Skulle hon våga öppna den? Tänk om…
Hon drog in andan djupt, vred om den stora, rostiga nyckeln och puttade försiktigt upp dörren… Tomt. – Skönt!
Det var rätt skumt i rummet. Dagsljuset var det inte så mycket bevänt med längre. Tunga moln låg fortfarande över himlen och åskan hördes på avstånd. Regnet hade visserligen upphört.
Det fanns en del möbler kvar i rummet, men inget av värde. En svartlackerad gungstol stod parkerad framför en vitkalkad öppen spis. Ett rangligt furubord och ett par blåmålade köksstolar och en vedkorg var allt som fanns i den så kallade storstugan. En rullgardin hängde på sned framför söderfönstret. Trasigt, blått tyg verkade den vara gjord av. Ett par gardinstänger stod lutade mot väggen i ett av hörnen.
En knarrig vindstrappa ledde upp till övervåningen från den fönsterlösa, mörka farstun. Nyfiken som Rosalie var, smög hon sig uppför den branta trappan. Stannade ibland för att lyssna. Ett egendomligt ljud hördes då och då. Hon hade hört det hela tiden alltsedan hon klev in i stugan. Det lät nästan som ett lågmält samtal, någonstans ifrån. Det hördes starkare ju längre upp i trappan hon kom, så visst kom det från övervåningen.
Väl uppe på den övre hallen kunde hon konstatera att ljudet kom från vinden. En taklucka hängde på sned… Halvöppen. Kunde det möjligen vara kutter från duvor som hon hört.
– Förmodligen kom den där flygande råttan… äsch… fladdermusskrället från vinden, viskade hon för sig själv och tittade upp mot det svarta hålet i taket och kände en rysning.
Övervåningen bestod av två små rum. En gammal turistsäng fanns i det ena rummet och en relativt ny luftmadrass i det andra. Ett par stora, grå pappskartonger stod på vartannat i det senare rummet. Det var allt.

***

Åskvädret började tillta och det blev mörkt, nästan som på natten. Regnet kom hårdare nu. Det smattrade på taket.
Rosalie provsatte sig på luftmadrassen som låg på golvet invid en täljstenskamin, som lämnats kvar i huset. En sådan, nästan likadan kamin, som hennes morfar hade haft. Den här var militärgrön och hade säkert värmt upp det här rummet tillfredsställande, när den var i bruk.
Rosalie lyfte på en pläd som låg på nedre delen av luftmadrassen. – Hon ryckte till när en mus yrvaket kilade i väg över golvet. Ingen kudde, men ville man ha något under huvudet, kunde man ju ta av sig ett klädesplagg. Och så krängde hon av sig poplinjackan, som hon slängt över sig när det började regna. Knölade ihop den, lade ner den på madrassen som huvudgärd och lutade sig ner mot bädden. Bara vila lite…, tänkte hon. Bara en liten, liten stund.
Rosalie lade sig på rygg och tittade upp på de breda takbjälkarna där spindelvävarna hängde likt tunna silkesdukar. Konstfullt konstruerade. Hon lyssnade till åskans muller och regnets häftiga slag mot fönsterrutan. Måste vara hagel med i den här skuren, gissade hon och blundade hårt när nästa blixt klöv rummet.
– Oj, gode Gud… Nu slog åskan ner någonstans. Alldeles här i närheten måste det ha varit, viskade hon ut i tomheten.
Rosalie hatade åskväder.
– Fy hundan! vilket oväder, jämrade hon sig.
Hon kände sig nästan illamående av rädsla. För säkerhetens skull drog hon pläden över sig, för att om möjligt utestänga det starka ljuset från åskblixtarna.
Vinden tog i så det ven i vindskivorna. Det lät nästan som om någon jämrade sig. Vad var det för ett sagolikt busväder hon hamnat mitt uppe i? Vad var detta för ett gudsförgätet hus? Duvor och fladdermöss… spindlar och allehanda odjur… Vad mer för individer kunde gömma sig i dessa mörka vrår.
Någon elektrisk ström fanns inte. Det satt ett stearinljus i en vinflaska, som stod på golvet alldeles nära luftmadrassen, men några tändstickor fanns inte.

***

Rosalie måste ha somnat. Hon vaknade av att det hördes ljud från undre våningen. Vem var det som rörde sig där nere? I ett ödehus borde det ju inte finnas folk. – Visserligen var ju hon själv här nu. Men det kunde man väl säga var av ren olyckshändelse.
Rummet låg nu helt i mörker. Så det måste vara mitt i natten. Det gick inte att avläsa tiden på hennes lilla armbandsur.
Det klampade och gick där nere. Bara personen inte fick för sig att gå upp till henne. – Raskt tog hon sin jacka och pläden och smög i mörkret bort till det första rummet. Kanske den som kommit in i stugan, var just den som ägde luftmadrassen, eller kanske var det den förrymde fången…? Vem annars?
Rosalie lade sig på den nerlegade turistsängen och lyssnade till ljuden nerifrån med hjärtat i halsgropen. Nu var hon rädd.
Så närmade sig stegen. Ve och fasa… Skulle han gå uppför trappan… Jo, då… Det skulle han, givetvis. Hans steg var tunga och kom allt närmare. Rosalie slängde sig ner på golvet, rullade in under sängen. Höll på att bli tvungen att nysa, när hon drog in andan lite för kvickt. Det var inte dammfritt under den här sängen. Tack och lov, lyckades hon hålla emot nysningen så det knappt hördes.
Nu var han uppe på övervåningen och stegen närmade sig det rummet där Rosalie fanns. Hon såg hur fötterna stannade alldeles innanför tröskeln. Hade han ändå hört hennes tysta nysningar…?
Tack min skapare, tänkte hon, när personen vände om och fortsatte mot det andra rummet, där som luftmadrassen låg. Vilken sagolik tur, att jag bytte rum, tänkte hon och höll andan. Var detta den förrymde internen?
Innan Rosalie somnade av ren utmattning, hann hon undra över vad som var farligast att stöta ihop med. En hungrig och vårtrött björnhona med två ungar eller en desperat, beväpnad, förrymd fängelsekund?

***

Nästa gång Rosalie vaknade, var det av ljudet från någon som högg ved. Hon försökte komma underfund med var någonstans hon befann sig.
– Vad ända in i glödhetaste…, viskade hon. Förrymda interner… hugger väl inte ved? – Och vem skulle hugga ved här?
Här bodde det väl ingen som tänkte elda? – Detta var minst sagt ett spökhus. Måste vara hörselhallucinationer, som jag har, tänkte Rosalie. Skulle hon våga krypa fram från sitt gömställe? – Här kunde hon ju inte ligga hur länge som helst. Nu var det ju i alla fall ljust.
När Rosalie lite senare smög sig fram till vedskjulsdörren och kikade in, mötte hon den vedhuggande mannens förvånade blick.
Rosalie hörde sig själv – utan vidare – säga:
– Är det du som är den beväpnade, förrymde internen?
– Nej, lilla vän. Den haffade polisen sent i gårkväll, när han var i färd med att bryta sig in i bensinmacken ett par kilometer härifrån… Det enda vapen jag har är den här, sa han och höll upp yxan till beskådande.
– Vem är du då…? frågade hon.
– Jag har just i denna dag skrivit på köpehandlingarna för den här stugan. Jag är författare och tänker ha det här stället som min oas när jag skriver mina deckare… – Vem är du själv?
Där hade sagan kunnat vara slut, om inte Rosalie svimmat, och blivit tvungen att omhändetas av den här trevlige medelålders författaren.
Författare och journalister har mycket gemensamt, när de väl börjar undersöka varandra lite närmare.

© Ingbritt Wik

Skriven av: sekita

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck