På andra sidan

PÅ DEN ANDRA SIDAN

Kap 1. En tanke föds och förverkligas…eller?
Det är omöjligt att veta exakt när en tanke föds, det är utanför min vetskap om när de först började tänka på det? Jag har förresten glömt att fråga hur och varför. För min egen del blev tanken till efter ett kort samtal utanför Mc Donalds.

Det var en kall vinterdag, så kallt att det rök ur munnen när man pratade. Vi hade varit och fikat, det var Anja, Kristina, Katrin och jag. Vi hade hunnit till Mc Donalds då Kristina och Katrin stannade till. De var varmt klädda med varsin svart kappa, Kristina hade en pälskantad kappa som hon drog tätare om halsen, det var kallt som sagt, riktigt isande kallt. Katrin stampade med fötterna, för att hålla värmen. Själv stod jag med en svart jacka och luvan uppfälld. Armarna hårt hållna runt mig själv, ändå skallrade tänderna.
- Förresten vi ska åka till Vietnam i höst. Sade någon av dem som i förbifarten. Jag minns inte vem av dem som nämnde det, jag koncentrerade mig mest på innebörden. När jag hörde Vietnam kröp det i kroppen på mig. Jag hade själv varit i Thailand bara månader innan. Den svenska avundsjukan var som en liten boll i magen, Vietnam, kändes otroligt lockande en kall marsdag.
Det är förundransvärt hur mycket en mänsklig hjärna hinner tänka inom loppet av nanosekunder. Innan Katrin för 80 gången hunnit stampa i marken i hopp om att bli varm, hann min hjärna kalkylera och tänka en mängd tankar.
- Vietnam. Svarade jag släpigt, jag tänkte samtidigt. Hjärnan hade kalkylerat klart och hade inga roliga besked. Jag skulle absolut inte ha möjlighet att spara ihop tillräckligt med pengar till hösten, det var bara att pressa undan längtan efter sol och värme.
- Vad kul sade jag entusiastiskt och det tyckte jag verkligen. Har ni verkligen bestämt er? Både Kristina och Katrin var mitt uppe i sina studier och hade dessutom pojkvänner så valet var inte helt självklart.
- Vi har inte köpt biljetterna ännu, men vi har bestämt oss, svarade Kristina. Ett moln av vit rök kom från hennes mun.

Vi avslutade samtalet och slängde oss upp på våra cyklar, vi hade alla bråttom in till stugvärmen. Jag och Anja trampade på så fort vi kunde på cyklarna. Det var plågsamt kallt att sätta sig min vita sadel, detta medförde att man helst stod upp. Motvinden blåste som vanligt på Laholmsrakan. Det var ett märkligt fenomen i Halmstad att åt vilket håll man än cyklade lyckades man alltid få motvind. Jag cyklade först och höll ett högt tempo. Jag såg att hjulet var skevt och vint och jag hoppades innerligt att hjulet inte skulle hoppa av just idag. Jag hörde Anja klaga bakom mig, hon hade sin sämsta cykel av två dåliga denna kväll. Med en sadel som var obarmhärtigt hård och till råga på allt för låg. Knäna hotade med att slå emot styret.
Vi kom hem till slut, trots motvind och två risiga cyklar. Den kvällen tog det ett tag innan jag somnade, jag kunde inte riktigt släppa tanken, Vietnam. Jag såg för en inre syn hur jag skrapade fram 50.000 på en trisslott, eller kanske t o m tre TV apparater
- God morgon i dag har vi Jessika Gustafsson med oss här i studion. Ja Jessika hur känns det nu när du har möjlighet att vinna 25.000 i 25 år? Det skulle antagligen bli alldeles tyst på grund av att jag var kissnödig eller något liknande. Till slut skulle programledaren ställa ytterligare en fråga för att bryta den pinsamma tystnaden.
- Om vi ponerar att du vinner de här pengarna, då har du förstås funderat på vad du skulle göra med dem? Nu skulle det nog förväntas att jag skulle säga något i stil med att jag skulle skänka åtminstone hälften till Naturskyddsföreningen eller något annat välgörande ändamål. I stället skulle jag säkert få ett ryck och ställa mig upp och skrika,
- Vietnam, så skulle jag åka till Vietnam. Jag blev alldeles svettig när jag låg och funderade så där, nej det måste finnas något mindre smärtsamt än en trisslott., en uppfinning kanske? Detta var en standardtanke jag hade när jag hade ont om pengar.

Vinterdagarna gick för att avlösas av de härligaste av dagar, vårdagarna . Innan man visste ordet av var det redan sommar igen. Kristina hade ett vaktjobb som hon haft sedan innan, så hon visste vad hon skulle göra. Katrin hade fått jobb på Stena Line och åkte och köpte sprit i Tyskland varje vecka, vilket alla tyckte var bra. Själv jobbade jag på Hotel Tilobank som hygientekniker, lokalvårdare nej ärligt talat som städslav. Varje gång man fick sitt lönebesked fick man klart och tydligt skrivet för sig att man absolut inte skulle ha råd att åka till Asien.

Det var väl någon gång i mitten på sommaren som jag trotsade alla naturlagar och bestämde mig till 100% att jag skulle göra mitt allt för att kunna komma med på resan, allt utom att prostituera mig. Därför stod jag, lydig och snäll flicka och nickade och svarade ja och amen till chefen när hon frågade om jag kunde jobba måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och varför inte söndag också. Jag har aldrig varit mycket för mantra men den här sommaren blev mitt mantra. ” Vietnam, Kambodja, Thailand ”. Det var nämligen den rutten som var bestämd. Samtidigt som jag flög fram med dammsugaren och dammtrasan.

När det blev dags för att betala biljetten infann sig en liten nervös klump i maggropen. Jag hade inte fått ihop så mycket pengar som krävdes. Som tur var har man en trevlig familj som ställer upp, plus tömmer man alla miljoner…jag menar tre bankkonton man har så går allt. Klumpen förvandlades till ett lyckomoln efter man hade varit på Upptäcksresor. Biljetten fixad och klar, nu fanns ingen återvändo. Nu var det bara fickpengar kvar att fixa så var båten i hamn. För att strama rejält hyrde jag ut min lägenhet i andra hand och flyttade in hos Anja i hennes hela 37 kvadratmeter stora lägenhet. Vips så var halva hyran borta. Ni kan tänka er att det var cirkus ett tag när världens slarvigaste människa, en halvt pedant person och en vild katt ska samsas på en och samma yta. Alla var väl glada när denna period var över, inte minst katten.


Kap. 2 . Är något glömt?
Så var det dagen A som i avresa. Jag tittade på klockan som visade tjugo i nio, det betydde att jag hade gott om tid på mig eftersom Kristina och hennes kille Kalle inte skulle komma förrän tio över nio.
- Vad bra då kan jag gå ut och slänga soporna, sade jag till katten. Nöjd och glad över att för en gång skull vara i tid gick jag ut och slängde igen dörren. Vilket jag inte skulle ha gjort visade det sig sedan när jag kom tillbaka, dörren är nämligen av det slag att det låser sig självt och utanför står jag och kommer inte in. Anja som är ägare till lägenheten är 15 mil därifrån och packningen står därinne stinn och redo utan åtkomst.
Kände plötsligt att orken liksom rann ifrån mig, likt en bil som läcker olja. Orkade inte ens bli vare sig panikslagen eller arg. Tur i oturen fanns biljetter, pengar och pass med mig i mitt kära värdebälte som hängde kring halsen. I mitt förvirrade tillstånd kom jag att tänka på filmen Sällskapsresan. Sven Melander säger ju något om de fyra p:na och nu kunde jag för mitt liv inte komma på vilka det var, kanske glömmer jag något viktigt tänkte jag? Dagen innan lagt ner kläder i min källare några trappuppgångar bort. Det var bara att rusa dit och på de fem minuterna jag hade till förfogande slängde jag ner Shorts, T-shirts, ett par strumpor och några underkläder.
Jag skulle kunna ge 1000 kr kanske mer för att få se Kristina och Calles min på videofilm när jag kommer där gående med endast en trasig ICA- kasse i min hand. Katrin och Olas miner kom inte heller på skam när de förstod vidden av vad jag slarvern hade gjort. Som tur var hade Katrin en väska som jag lägligt kunde låna. Så det var tre nöjda tjejer som slutligen gav sig av mot Köpenhamn, med varsinn väska på ryggen.

Standardkommentaren under resan skulle komma att bli
” nu kan det inte bli värre ”. Det uttrycket kom att myntas på Köpenhamns flygplats. Vad bra allt gick, vi var i god tid och personalen vid incheckningsdisken var trevliga och glada.
- Var har ni biljetten som visar att ni kommer flyga ut ur Vietnam? Frågade en man på danska. Vi vässade öronen för att försöka förstå vad han sade.
- Vad säger han, sufflörviskade jag till Kristina och Katrin. Kristina som är från Stockholmsområdet såg lika frågande hon, danska var uppenbarligen inte hennes gebit.
- Ursäkta sade vi samtidigt?
- Ni behöver en biljett som visar att ni ska ut ur Vietnam Annars kan de tro att ni kommer vara kvar olagligt efter att visumet gått ut.
- Men, försökte vi. Det finns faktiskt en biljett som visar att vi ska flyga ut från Bangkok den 16 december. Det måste väl räcka?
- Nej ni måste skaffa en biljett som visar att ni ska ut ur Vietnam, ni kan skaffa det där. Han gjorde en gest ut mot vänthallen.
Vi gav upp och begav oss mot Air France för att fixa en biljett som vi inte skulle använda, endast ha i uppvisningssyfte. När vi skulle betala biljetterna kom jag och Kristina på att vi hade varit smarta nog och fört över pengarna till våra andra konton, för att undvika länsning om kortet skulle bli stulet. Detta innebär att vi hade 0 kronor att betala biljetten med. Som tur var hade Katrin pengar som vi kunde låna i några månader. Till sist allting gott, början gott.


Kap 3. Hades eller Aeroflot?
Alla som har varit på Moskvas flygplats förstår undran över om man har kommit till dödsriket. Man kan inte låta bli att undra över hur lång tid det tog att sätta upp alla bruna rör i taket, och vem sjutton åtog sig jobbet? Måste varit några eftersläntrande krigsfångar som under hot utfört arbetet. Sedan innan vet man att de inte har så mycket att jubla åt i Ryssland, fast det blev skrivet på näsan när man såg Taxfree personalen. Surare citron miner får man leta efter.
Några korsord och kortspel långt senare kunde vi äntligen ställa oss i check-in kön. Här fick vi en liten försmak för vietnamesernas förkärlek för plastkassar. Det var massor av vietnameser med ännu fler massor av kassar.

Om vi hade haft betänkligheter appropå Aeroflot så blev det absolut inte bättre. I alla fall inte för egen del när jag fick se Usama Bin Ladens kompis på flyget. Han såg i alla fall ut så. Jag tvingade mig själv att bita mig i tungan för att inte säga något till de två K:na , ja Katrin och Kristina alltså. Vi var lite uppstirrade allesammans efter händelsen i NY. Jag bad en tyst bön för mig själv och började fundera ut vem som kunde tänkas få ärva vad när det oundvikliga hände. Det oundvikliga att skäggige Usama Bin Ladens bästa polare skulle gå fram till just mig. Ta sin neonfärgade glasögonsnodd runt min hals och ta mig som gisslan. Jag kunde inte för mitt liv tänka ut hur jag skulle kunna kontakta omvärlden om att min bästa kompis Caroline kunde få min stereo, den hade hon ändå trånat efter ända sedan vi var små. Att min bror Tom kunde få mina två Monchicidockor eftersom han trots 20 års ålder hade en hemlig passion för mjukdjur. Sms:a kunde jag verkligen inte göra, då kunde ju planet störta. Ifall det skulle mot alla odds visa sig att den turbanklädde mannen i själva verket var en fredspacifist från Indien och inte Usamas polare, då skulle ju jag vara skyldig till att vi störtade.
Jag hann inte ens tänka på vem som kunde tänkas få min brödrost innan det brakade till. Nu är han på väg tänkte jag, mannen med turbanen! Döm om min förvåning när det (bara) nästan ramlade ner ett flera meter långt lysrör på några korsordslösande passagerare. Man såg hur de blev stela av skräck, bara handen som höll den tuggade blyertspennan darrade och avslöjade att personerna i fråga just insett att de höll på att mista om inte huvudet så kanske förståndet på grund av att ett ryskt lysrör.

Kapitel 4. Kamikaze uppdrag på Hanois gator
Så var vi äntligen framme och vi kunde fortsätta vårt äventyr. Redan på Hanois flygplats fick vi en polare. Vilket vi senare skulle förstå var väldigt lätt i Asien, i alla fall om man såg västerländsk ut och förmodades ha pengar. Vilket innebar att inte jag fick så många polare eftersom jag varken ser västerländsk ut eller förmodades ha pengar med den lilla packning jag bar på.
Vår fotbollsälskande polare fixade en taxi åt oss som skulle ta oss till den äldre delen av staden i Hanoi. Vi prutade ner resan några kronor och kände oss riktigt världsvana. Till ett pris som en taxiförare i Sverige skulle se som ett rånförsök fick vi åka långt, riktigt långt…Vår fotbollsälskande polare pratade om fotbolls VM i Sydkorea/Japan, när han inte visade var de speciella hundrestaurangerna låg.
- Dogmeat, jummy, jummy sade han med ett skrattande
tonläge. Vi försökte artigt dölja vår avsmak. Sedan förklarade Kristina pedagogiskt att vi har hundar som sällskapsdjur och att vi aldrig skulle kunna tänka oss att äta upp dem. Nu var det hans tur att artigt försöka dölja sin avsmak, han lyckades inte så bra. Han grinade illa och bytte samtalsämne.

När vi bara fortsatte, fortsatte och åter fortsatte att åka började vi snegla lite oroligt på varandra. När vi sedan såg att vägen framför oss ledde till ett grustag började även våra kroppar signalera oro, vi skruvade besvärat på oss. Vi andades lättat ut när den lilla vägen fortsatte förbi grustaget.

Våran polare visade vägen till ett Hotell som skulle visa sig vara jättefint fast dock lite dyrare än vi tänkt oss. Fast vid detta laget kände vi av jetlagen ganska rejält så inget pris kändes för dyrt just då. Helst av allt hade vi nog velat slänga oss i de breda sängarna som såg mycket inbjudande ut, fast magen ville något annat. Det var kurr från tre olika destinationer. Det var bara att ge sig ut i vimlet för att få sitt matbehov tillfredsställt. Vilket vimmel det var, helt otroligt! Värmen, avgaserna, människorna, lukterna, maten allt blandades till ett sammelsurium av lukter. Det var helt enkelt överväldigande fast samtidigt fascinerande.
Att ta sig över gatan kändes som ett självmordsuppdrag och det var med mycket stor tveksamhet vi ställde oss vid trottoarkanten för att försöka oss ta oss över vägen. I Sverige hade det nyss kommit en lag om att gångtrafikanter har företräde vid övergångställen. Med detta i baktanke (kanske?) letade vi efter ett övergångsställe. Så stod vi där och riktigt knuffade på varandra.
- Gå du jag kan vänta. Nej varsågod du får gärna gå först. Jag vet inte vem som slutligen blev halvt knuffad ut på gatan, men vi kom över alla tre med armar och ben i behåll. Fast det var nog tre mycket nervösa hjärtan som galopperade vilt.

Det krävs en mycket speciell teknik för att ta sig över en gata i Hanoi, detta skulle lätt kunna vara en tävling i en kanske framtida urban Robinsontävling. En gammal skäggig Anders Lundin meddelar att nu är det dags för Hanoitävling. Alla jublar tror att det handlar om att de kan få mer ris att äta. Ack vad tji de får. Kajsa och Jörgen får börja på den fyrfiliga huvudgatan och det gäller att snabbast ta sig över vägen. Jörgen tar sats och springer allt vad han har, detta straffar sig. Det hela är nära att utvecklas till en ” kom ketchup så går vi – historia ”.Han klarar sig med nöd och näppe med en krossad fot orsakad av en vespa körandes av tre vietnameser. Kajsa däremot går försiktigt ut, närmast nonchalant sakta. Vesporna bromsar inte, men de väjer undan. Hon tar sig fram en fil i taget och tar sig helskinnad och med en hyfsad tid över gatan. Kajsa vinner Jackfruit till hela laget och alla jublar, tills de känner lukten av frukten.

Kapitel 5. Citat - det här måste man ha sett!
Vad är globetrotterns bästa vän ? Naturligtvis Lonely Planet. Det blev våran läslektyr mer än en kväll. Kristina och Katrin hade lite av en standardkommentar : det måste man ha sett. Kanske myntades det uttrycket efter lite för mycket tjuvkik i allas våran Lonely. I vilket fall som helst blir jag helt obstinat när jag hör sådana uttryck, fast denna gången fick jag ge vika och t o m hålla med. Det här måste man bara ha sett. Vårt beundrade mål var Halong Bay. Vi bestämde oss för två dagar och en natt och det skulle inte komma på skam.

Bussresan gick mycket behagligt till väga och vid en större stad bytte vi till båt. Det var små bruna träbåtar oerhört skickligt och estetiskt tillverkade. Vattnet var ömsom mörkblått, ljusblått och lätt turkost. Solen stod stekande högt på himlen och man kunde ligga på däck och sola sig. Det var helt enkelt underbart! På båten träffade vi ett trevligt norskt par, Inger och Pål. Den forna lillebror och storebrorskänslan, Sverige vs Norge, försvann och vi blev skandinaver. Visst är det härligt när man är utomlands? Oftast kan till och med göteborgare och stockholmare sitta bredvid varandra utan att puckla på varandra. Människor man inte ens skulle hälsa på hemma kan visa sig bli ens bästa vänner under resan.

Vid ungefär hälften av sträckan till ön med det äventyrliga och romantiska namnet Cat ba stannade vi för att besöka några grottor. Vid ingången möttes vi av tre vietnameser som satt vid ett skrivbord och arbetade eller kanske pratade. Vietnam är som de flesta kanske vet ett kommunistiskt land och detta fick man ett synligt bevis på då de flesta arbetsuppgifter som skulle kunna klaras av på en person, gjordes av tre i stället. Vilket naturligtvis måste varit roligare för dem.
Vår guide var mycket engagerad och ganska söt också, dessvärre hade en mycket svårförståelig engelska. Alla var artiga och nickade med så fort guiden berättade något. Först trodde jag att det var jag som hade ont av min gamla bullerskada för jag hörde endast enstaka fragment av vad han sade. Two, dragoo, hous, wate, orden blev liksom halva och man fick efter bästa förmåga sätta samman sina egna meningar. Efter besöket i grottorna kunde jag tillåta mig och fråga de två K:na lite försiktigt.
- Hörde ni legenden om de där två grottorna?
Båda skrattade och skakade på huvudet, fast nästan samtidigt sade de båda K:na,
- Nu har vi ju sett det i alla fall!
När vi kommit halvvägs nerför alla etthundratjugo trappstegen som ledde från grottan ville Katrin ta ett kort. därför hon fick smeknamnet Kamera Katrin. Vi kan tacka Kamera Katrin för de flesta dokumenterade visuella minnen från vår resa.

Naturupplevelsen under resten av båtresan var mycket imponerande. Vi stannade till vid ett underskönt ställe där man kunde simma eller åka båt för några Dong in i en lagun. Jag hade ännu inte sett de två K:na simma någon gång men jag tänkte på min egen simförmåga. Minnen från simskolan flashade förbi och jag kunde höra simmagistern ropa - nu måste alla simma en längd till. Själv flåsade man på i 25 meters bassängen och hoppades att man skulle orka med sina små bröstsimtag. Vem vill drunkna på 3 meters djup i en simbassäng i Falköping? Inte jag i alla fall, det vore helt enkelt för pinsamt. Nu befann vi oss dock i Vietnam och jag hade inte så många vittnen som kände mig, men att drunkna så här i början på resan vore ju synd. Jag var en av de första som började vifta med mina Dong för att åka med båten. Lite smått nervös över båtens skick klev man i båten, fast det var bara att bita sig i läppen. Lagunen here we come!
Där innanför låg vattnet inbäddat kring de vackraste formationer av berg. Ekot var enormt, man kunde bokstavligt talat höra en nål falla. Någon började hosta, kanske besvärad av tystnaden? Det är inte ofta man får uppleva den slags tystnad i vår del av världen. Det var ovant, jag märkte att tankarna började flyta iväg, jag kunde inte låta bli att tänka på hur pinsamt det skulle vara om man råkade fisa. Ekot skulle bli enormt!

Så var vi framme på Cat ba Island efter att först tagit några härliga simtag i Kinesiska sjön. En stege från båten och plötsligt befann man sig på en härlig badplats. Utan parasoll och utan att kunna nudda båten. Ni förstår nog att jag valde att hålla handdukarna. Simskolesyndromet åter igen., samt är det ingen mer än jag som sett filmen Hajen? Senare anförtrodde Kristina mig att hon tyckte det var lite läskigt med hajar, vilket var skönt för då kunde även jag delge mina morbida tankar kring vithajar.

Cat ba Islands vägar var de värsta vi varit med om hitintills. Små och smala, serpentinliknande, lägg till bilister och mopedister som menar att tuta är det enda som behövs innan man kör om. Jag förstod mitt eget bästa och slumrade till en stund. Vilket hade visat sig vara ett bra drag, för de två K:na berättade att vi hade varit farligt nära dikesrenen som på denna ö betydde brant stup.

Dags för middag. Minns inte vad det var men det var gott och tog väldigt lång tid att pilla i sig. Anledningen till att det tog en faslig tid var bristen på bestick, endast pinnar fanns att tillgå. De två K:na skötte pinnarna elegant och hade kunnat tas för kineser i alla fall om det var väldigt mörkt och de hade rishatt på sig. Bredvid mig hade jag två japanska kvinnor, detta var ju barnlek och vardag för dem. Jag tittade avundsjukt när de njöt av sin andra portion. Desperat försökte jag med flera olika tekniker. En teknik var att jag härmade hur man gjorde när man spelade plockepinn, ingen succé kan jag medge i efterhand. Den andra tekniken gick ut på att jag låtsades att mina pinnar i själva verket var en polypgrip, jodå det gick bättre, men på intet vis fulländat. När de japanska kvinnorna såg mitt dilemma som inte gick att dölja gjorde de en insats. Fast inte ens denna professionella lektion gav resultat, det var bara att kasta in handduken och hämta en sked. Mätta och belåtna gick vi till rummet och tog en välbehövlig dusch.
När vi kom ner igen hade norrmännen blivit hungriga, de hade missat den första middagen. De föreslog att vi skulle äta något och ta några Tiger Beer. Ingen av oss tre spottar på tallriken om man säger så, en liten bit kunde man nog klämma in. Pål frågade restaurangägaren om han kunde rekommendera något gott. Han pekade glatt bort på akvariet där det simmade något som såg ut som en orm. Ormfisken simmade glad i hågen omkring utan att veta om sitt öde. Inte länge till..restaurangägaren ropade på en liten kille som fick springa och hämta kocken, som troligtvis satt och spelade kort någonstans. När kocken kom fick norrmännen den goda idén att vi skulle följa med in i köket och se hur hela processen gick till när de skulle tillaga fisken. Vilket vi gjorde och kom in till ett kök som var så långt ifrån Tina Nordströms matlagningsprogram man kunde komma. Kocken tog den hala firren och gav honom vad den tålde, under denna del censurerade jag mig själv genom att blunda, därför kan jag tyvärr inte ge några blodiga redogörelser. Sedan sköljde han fisken (tack och lov) under en rinnande vattenkran. Till slut kom den till bordet, liggande på ett plåtfat med skinnet på och två par svarta små ögon som tittade skuldmedvetet. Man liksom bad om ursäkt för att man karvade i den några minuter tidigare levande fisken och jag åt ärligt talat mest av det serverade rispappret och ananasen. Helt klart den mest exotiska rätten under resan. I alla fall vad man vet om…

Kapitel 6. Ibland händer det just ingenting – oj så skönt!
I mellan utflykterna kunde dagarna bli långa och mycket avslappnade. Det var en konst att slappna av. Det fanns mycket kvar av det västerländska tänkandet. Att inte göra något är ju så nära en Luthersk synd man kan komma hemma i Sverige. Det tog faktiskt ett tag innan man kom in i ”slackerstuket” fast när man väl gjorde det var det med stort behag.
På förmiddagarna kunde det bli lite muskelansträngda övningar som att till exempel posta vykort. Detta tog sin lilla tid eftersom man aldrig vågade korsa gatorna. Lite shoppingtittande kunde ge trötthet i benen och stel nacke. Nackstelheten berodde på att man var tvungen att ta upp pengar från midjebältet, ännu jobbigare var att överhuvudtaget få fram värdebältet. T- shirten hade allt som oftast en tendens att klibba stenhårt mot kroppen.
På kvällarna blev det oftast bokstund, provning av kläder om det inhandlats några sådana och klining på bett som mystiskt uppkommit i en storstad, loppbett? Det fanns hur mycket tid som helst över att filosofera över saker man alltid undrat över. Som varför råkar alltid brevbärarna ut för att bli beskyllda för att vara älskare till andras fruar? Var i tvättmaskinen makuleras strumporna?

Att leta mat var en annan tidskrävande aktivitet, det gällde att välja med omsorg. Naturligtvis skulle det se fräscht ut. Helst skulle det redan sitta några turister vid borden, som om detta skulle vara någon garanti. Vad visste vi om deras diarré dagen efter? Allra bäst var om man kunde hitta något ställe med lite Mc Donalds policy, det vill säga att käket skulle komma till bordet fort. För nästan alltid var det så att vi tre hade en blick fylld av panik när maten inte kom tillräckligt snabbt. Det positiva var att allt på så sätt smakade gott, vi var oftast så pass hungriga att vi antagligen inte ens hade märkt om vi hade käkat hundkött.

Kapitel 7. Tygmarknadens MC Donalds.
Storstads livet började kännas lite jobbigt, för varmt, för många människor och för mycket avgaser. För att kort referera till våra känslor. Därför bar det vidare till Hué kejsarstaden. Den staden var mest ett mellanstopp innan vi åkte till Vietnams pärla Hoi An.

Som vanligt körde bussen oss till det ”bästa hotellet” i staden, när vi kom fram till Hoi An..
- Svårt mycket svårt att få tag i något annat meddelade ”guiden” oss. Vi luttrade backpacker satt kvar i bussen när de andra gick in för att ta sig en titt. Hotellet var onekligen flott och såg till och med lite lyxigt ut.
- Jodå det var bra, berättade en svensk som reste med sin syster och mamma.
Fast vi gav oss inte, vi vill in till staden deklamerade vi. Guiden muttrade men gav med sig. På så sätt hamnade vi på ett helt okej Thinh hotell. Sängarna var stora och sänglakanen såg till och med fräscha ut. Vi tittade lite skeptiskt på varandra i stil med, kan det vara så här bra? Allt var frid och fröjd tills någon av oss skulle på toaletten, kunde det varit Katrin.
- Det krafsar därinne. Jag lovar det är ett djur där. Anticimex patrullen bestående av jag och Kristina gav oss ut på upptäcktsfärd utan att upptäcka krafsandets härkomst. Nästa gång jag skulle gå på toaletten (jag hade hållit mig in i det längsta) smög jag in och verkligen skrek, när jag fick se krafsandets mästare- en kackerlacka. Visst hade man sett en kackerlacka innan, men inte på så här nära håll och inte i detta obarmhärtiga badrumsljus som avslöjade alla detaljer. Jag sprang tillbaka upp i sängen och skakade av skräck. Jag brydde mig inte ens om att försöka vara modig, kackerlackor där gick gränsen.
Vi tittade halvt bedjande och halvt skräckslagna på varandra. Vem skulle frivilligt anmäla sig och ge kackerlackan en spark in i kackerlackshimlen? Ingen anmälde sig… men försökte jag och Katrin.
- Kristina du har ju jobbat på Securitas. Hon tittade på oss som vi var dumma i huvudet. Den preferensen passade visst inte in i detta sammanhang. Jag vet inte om det var Kristinas väktarkänslor som tog överhanden, i vilket fall som helst trädde hon över en plastpåse över handen och med hjälp av en tennissko smulades den rädda lilla kackerlackan under sulan. Trodde vi, de få som har ätit en kackerlacka vet att de är otroliga på överlevnad. Sprattel, sprattel den levde om än inte i allra högsta välmående, men ändå. Både Katrin och Kristina stod vid detta laget och slängde allehanda ting på djuret och slutligen, var det hej och goodbye för kackerlackans fortsatta levnad. Så ännu en natt i Vietnam kunde sovas i lugn och ro utan oro för att få ngt krälande över sig.

Vi hade läst i vår handbok för överlevnad (Lonely Planet) att detta var skräddarnas mekka, fast att det skulle vara på detta viset var svårt att förstå. I varannan och varje affär ibland, fanns det skräddare som sydde såväl festklänningar som dräkter för en spottstyver.
- Haloooo, come look in my soop please, madame, madame! Shoppingtarmen fullkomligt skrek - vill ha. Första kvällen gick vi runt och tittade på flera olika alternativ, vi ville inte bestämma oss för första bästa ställe. I många affärer hängde skyltar ”Bästa damer och herrar, här finns det kvalitetskläder för såväl stora som små”. Hälsningar Leif och Berit från Sverige. Det var uppenbarligen många skandinaver som valt att sy upp kläder.

Nästa dag hyrde vi cyklar och cyklade några kilometer ner till havet. Det hade vi verkligen längtat efter. Varmt vatten, stora vågor, sand och sol, underbart! Detta upprepades flera dagar under vår vistelse i Hoi An. Allt var bra förutom barnen som kom och vilja sälja saker ideligen. I början försökte man bemöta dem med vänlighet, fast när man kände sig alltmer pressad när barnen samlades runt omkring så att inte ens solen kunde nå fram till kroppen. Då var det nära att ställa sig upp och bara skrika.
Det var speciellt en händelse som satte sig i vårt minne. Barnen sålde ananas och de kom fram innan man hunnit byta om.
- Buy from me, my name is Ling, only me, buy from me. Allt för tjatet skulle tystna. –I buy from you. När man sedan blev sugen på ananas ropade man på Ling precis som hon ville. Det visade sig att det var 20 barn till som hette Ling, i vilket fall kom allesammans. Vi köpte varsin ananas och då blev det ljud i skällan. De andra tyckte att vi var hemskt orättvisa som inte köpte av dem. –It´s not fair sade en pojke med en aggressiv ton. Vi försökte förklara att vi inte kunde köpa av alla, men det gick inte hem. Pojken fortsatte –you have a fortune. Detta var inte riktigt sant utifrån våra mått mätt, fast för dem såg det självklart ut som om vi var jätterika. Det hela började kännas otrevligt och smolkade våran bad och sollust, tyvärr.

En kväll hände något häftigt, vi hade haft vår dagliga mailstund på ett av IT-caféen när någon ropar namnet Karolina. Vi tänkte inte så mycket på det, men springande efter oss kommer en kille som visar sig vara Kristinas forna klasskompis från Södertälje. De hade inte sett varandra på flera år och träffar på varandra på ett Internetställe i Vietnam, det är stort. Ja mamma jag vet att du brukar säga ”Världen är liten”. Det stämmer otroligt väl.

Efter några kvällar av kräset väljande av alla hundra skrädderier bestämmer vi oss för en affär som verkade ha öppet sent och med flera anställda. Vi fick en bra service och man kände sig lite som Julia Roberts i Pretty Woman, när man fick prova de nästan färdigsydda kläderna, de nålade och hade sig så att allt skulle bli perfekt. Det blev både festkläder och vardagskläder för ett helt kompani kändes det som. Det spelade ingen roll vilket tyg man lade ögonen på eller någon modell som man skulle se ut som en stoppad korv i. Allt var enligt de trevliga försäljerskorna –beautiful, very good. Tur att inte expediterna på Hennes & Mauritz uppträdde på samma sätt hemma, då skulle studiemedlet snart vara slut. Efter ett X antal provningar och kläder som korvade sig på grund av svett kunde tre tjejer nöjt bära ut några rejält fyllda platspåsar.

Kapitel 8 Två påskkärringar i Nha- Trang
Sol och bad lockade igen. Om vi hade riktigt tur kanske vi skulle slippa barnen som kallade oss för kapitalister.
Därför satte vi oss återigen i en nattbuss för att åka en hel förbannad natt ner till Nha- Trang.

Aircondition fungerade, i alla fall de första fyra fem timmarna och det var ganska behagligt. Man hade bra med kläder på sig och man satt upp i de då sköna sätena och läste en bra bok. Det enda som störde friden var tutandet från busschauffören när han behagade köra om någon kotransport, vilket han behagade ganska ofta. Tut, eller mer sanningsenligt, brööööööl. Fast man kan inte begära för mycket (det hade man lärt sig i skolmatsalen, när man var liten).
Vi tre var ganska tidiga in i bussen och jag hade lyckats få ett helt säte för mig själv längst bak. Jag var överlycklig och hade en smula dåligt samvete när jag fick se de två K:na skruva och vrida sig i hopp om att hitta en skön sittställning efter den hundrafemtionde vändningen. Det började mörkna, vilket det gör förvånansvärt fort i Asien. Det var många gånger under resan som man tittade upp på den stjärnklara himlen som visade Karlavagnen och Orions bälte tydligt fast med en annan position än man var van vid. Då kändes det som när jag var liten och hade hjälpt mamma att ta in hästarna, man tittade upp med ett barns fascination och det bet i kinderna av kylan, känslan förstärktes av mammas steg och mina egna som knarrade i den gnistrande snön som lystes upp av månen. Nu stod man i stället i Asien med en vuxen persons fascination över att det kunde vara stjärnklart samtidigt som värmen sköljde över en.

Åter till vår härliga bussfärd. Mörkret hade fallit och Kristina hade tagit sin klassiska sarong och lagt över sig. Som huvudkudde hade hon ett hårt armstöd, benen låg i någon omöjlig vinkel och allt såg förskräckligt obekvämt ut. Själv skulle jag just lägga ner huvudet och försöka slumra in i någon slags sömn, när Canadas längsta kvinnliga basketspelare tar plats och helt fräckt sträcker ut sig på min sovplats. Hon var verkligen jättelång och visst det skulle ha varit helt omöjligt för henne att knyckla in benen mellan två vietnamesiska bilsäten men ändå, här visades minsann ingen svensk hövlighet, fast hon var ju canadensare förstås, lång som en kanot.

Väl framme i Nha- Trang hamnade vi på det hotell som senare skulle komma att kallas spökhotellet. Namnet kom av att de enda vi var personalen. Trots att det verkade som om vi var deras enda gäster fick vi ett rum högst uppe på taket, sex flåsande trappor upp. Det var en fin utsikt och en stor terrass, en touch av lyx faktiskt.

Vårt badväder regnade bort i strida strömmar. Regnet i Asien består av störtskurar och kan vara hela dagen om man har otur. I en stad längre upp i landet hade flera människor dött på grund av översvämningar. Därför var det var med viss oro man såg regnet rasa ner.
Katrin knycklade fram sin regnjacka och deklamerade
- man har väl resurser. Jag och Kristina tittade avundsjukt på den åtråvärda jackan och förstod att vi å det snaraste var tvungna att inhandla något liknande.
Vi gick ner till gatustånden som erbjöd allt ifrån bensin till just regnrockar. Eller regnrockar är kanske för mycket begärt att kalla det, rockarna består av något som mest kan liknas vid 100 enliterspåsar som sytts ihop. Det fanns en liten huva som man kunde dra åt med ett snöre, en vietnamesisk regnponcho alltså. Till vår vardagsglädje kunde man välja mellan olika färger, jag tog en gul och Kristina en blå. Katrin tog ett kort utanför hotellet där vi poserar i våra fina rockar, vi liknar två påskkärringar som åkt vilse från Blåkulla. Av någon anledning har just detta kortet blivit det mest uppskattade kortet av alla i fotoalbumet.

En kväll upptäckte vi av en slump ett riktigt turistställe. Snyggt inrett med bruna bamburör och rottingmöbler. vietnamesiska servitriser som gick i skyhöga klackar som döljdes av vackra fotsida dräkter. Här fanns det festande turister och välbärgade vietnameser. Vi satte oss i korgmöblerna och lutade oss tillbaka, det kändes som om man var på en restaurang eller pub hemma. Det kändes märkligt men lite skönt att få känna sig riktigt ”turistig”. De hade till och med de patetiska dryckestävlingarna á la Ibiza. De gick runt och delade ut kepsar som både Kristina och Katrin glatt tog emot, fast när det sedan visade sig att de skulle vara med i en dryckestävling som gick ut på vem som kunde dricka ur en öl snabbast bangade de. Jag förstår inte än i dag varför? De skulle vunnit utan alltför stor ansträngning! Fast de ville väl inte spä på ryktet om svenska vikingar. I stället gick jag och de två svenska vikingarna hemåt nöjda med vår lilla turistkväll.

En annan kväll när vi avnjöt en måltid troligen bestående av Frai lie (Fried Rice) och Banana Pancake, fick vi bevittna när vietnameserna gick på disco. Det var sannerligen ”same same but different” om man använder deras egna favorituttryck. Ungdomarna var lika fulla som hemma, spydde utanför entrén, flörtade, och muckade gräl. Någon hade fått för mycket i sig och honom dumpade de i en Cyklo och så blev han hemkörd. En ung kille hängde bakom sin kompis rygg på en vespa. Vietnameserna måste besitta världens bästa balans. Det är nog inte många i Sverige som skulle kunna åka dyngrak som passagerare på en vespa utan att trilla av.
Den klassiska karaoken överröstade discomusiken med jämna mellanrum. Någon som trodde sig kunna sjunga skönsång med några öl innanför västen försökte sjunga någon smörsång. Precis som hemma med andra ord, där det nästan alltid finns någon som krampaktigt håller i mikrofonen och vägrar släppa den, när det karaoke kvällar. Att publiken grimaserar och öppet håller för öronen struntar vederbörande fullständigt i, vrålar vidare ”It must have been love”, tills alla lämnar lokalen.

Vädrets makter lät sig inte bevekas och vi gav upp sol och bad och begav oss till vår sista destination i Vietnam, den kokande grytan – Saigon även kallat det mer spännande namnet, Ho Chi Minh City.

Kapitel 9. En klump i halsen i Saigon
I Saigon fick Kristina verkligen användning för sitt mammas ordspråk som gick ut på att luktsinnet var det första som vande sig. Det var en otrolig dust och för det mesta luktade det ärligt talat skit.

Vi bodde i Backpacker kvarteret där hela gatan bestod av guesthouse och restauranger. Vi fick tag på ett rum strax intill huvudgatan, för en schysst penning. Rummet var helt okej och framför allt stort. Nackdelen var väl att vi hade ett byggnadsarbete som närmaste granne. Vietnameserna går och lägger sig tidigt och går upp innan solen. Det var alltså bank, bank och kaboong från bygget när det var mycket, alldeles för tidig morgon. Fast rummet var så pass bra att vi behöll det ändå. Tills en kväll då det kom en förskräcklig dust av avlopp. Först var det ingen som sade något. Alla tänkte väl i sitt stilla sinne –kan någon verkligen fisa, så det luktar på det här viset? Till slut började vi skratta alla tre och kom fram till att vi var oskyldiga. Vi kom fram till att det måste vara nattoaletten för byggarbetarna som råkade ligga precis nedanför fönstret. Alla ville göra ifrån sig innan de hoppade upp i hängmattan för nattsömnen. Därför blev detta rummet hågkommet som bajsrummet.

Det var inte lång tid kvar för Katrin som snart skulle resa hem, så hennes mål i Saigon var att shoppa så mycket hon orkade bära hem. Det målet kunde Saigon verkligen uppfylla. Marknader, gatustånd och varuhus kunde tillfredsställa det behovet. Det roliga med Vietnam och Thailand är att affärer som säljer likadana varor finns på en och samma gata. Det märkte vi tydligt när vi gick runt i Saigon. På en gata fanns bara vitvaror. I nästa kvarter bara skor och så vidare. Det gällde att man inte skulle köpa olika kategorier av varor, detta skulle ta en hel dag och man skulle behöva åka hur mycket Cyklo som helst.
Så hamnade vi på t-shirt gatan. Man gick förbi en ca fem, sex stånd innan vi handlade våra t-shirts. Katrin och Kristina handlade de klassiska Vietnam tröjorna, röd botten, med en gul stjärna som bröstemblem. De andra tröjförsäljarna blev mycket förnärmade över att vi inte handlade i deras stånd, och de förstod inte alls varför vi inte ville ha flera tröjor. De prutade till och med ner sig själva. Stenhård konkurrens. Undrar hur situationen skulle vara om en tröjförsäljare plötsligt. skulle ställa sig fjorton kvarter bort på tvättmaskingatan?

Nu hade det inte varit ”det här måste man bara ha sett” utflykter på ett tag, därför kände vi oss förpliktigade att utföra en sådan. Utflykten gick till presidentpalatset. Det var här presidenten hade huserat under vietnamkriget. Vi gick dit och….satte oss på en bänk. Vår guide hade fullt upp med att besvara lönnfeta, medelålders tyskar som också fanns med i vår guidegrupp. Själva hade vi mest känslan av, var det inte mer än såhär? Det var fint men tomma kontorsrum kändes sådär kul att titta in i. Det mest spännande var kartorna nere i källaren där det fanns utsatt var det fanns minor. Var amerikanerna hade sina baser, var Viet Cong huserade och så vidare. Vad jag inte visste tidigare var att Kambodja och Laos också påverkades av vietnamkriget. Minor fälldes, trupper gick in i landet.

Det mest gripande under hela resan var Krigsmuseet. Där gick jag omkring med en stor klump i halsen, tårar i ögonen och en ångestklump i magen. Att på detta nakna sätt få se människors grymhet mot varandra, var en chockartad upplevelse. Foton på de mest makabra scener som man inte i sin vildaste fantasi skulle kunna framkalla. Att människor överhuvudtaget för krig efter att världen bevittnat detta folkmord, det är helt otroligt!

På vår gata fanns fler faktorer som gjorde att man fick en klump i halsen. Barn som tiggde, barn med handikapp av något slag, som höll ut sina händer för att få pengar. Som var påstridiga eller apatiska. Mammor med små spädbarn som gjorde likadant. Det var sjukt hur fort man kunde stänga av sina känslor i ett sådant läge. Man visste att det inte skulle hjälpa i längden att ge pengar till dessa barn, på så vis skulle man tvinga in dem i en slags inlärd hjälplöshet. Eller talde mitt eget dåliga samvete om detta? Jag tror att jag kan tala för oss alla tre när jag säger att det finns bilder av ansikten som vi tog med oss tillbaka till Sverige. Mannen på skateboarden, som hasade sig fram med hjälp av stumpar till armar, benen liggandes långt upp på ryggen -deformerade. Pojken som himlade med ögonen, som kanske var CP-skadad? Smutsig och föräldralös. Det är de människorna man är rädd för att möta igen om några år, på samma gata. Lite äldre, lite sjukare.

Kristina och Katrin ville ge sig iväg till Ho Chi Minh tunnlarna. Det ville inte jag, det räckte att titta på vietnameserna för att förstå mitt tankesätt. De var smala och nätta och att kränga sig in i en tunnel som var avsedd för dem skulle bara sluta på ett sätt. Jag av alla skulle fastna och få sitta där tills jag bantat ner mig tillräckligt för att komma loss. Nej tack! Dessutom lider jag av klaustrofobi.
Det kändes fruktansvärt okulturellt att ligga på rummet och läsa Bridget Jones dagbok. På kvällen kom mina kära resekamrater tillbaka igen och de tyckte att jag hade missat något. Det fanns öppningar för turister och man kunde gå valfri sträcka i tunnlarna.

Kapitel 10 Kokosgodis i djungeln

Mekongdeltat väntade en tidig morgon. Väl framme fick vi hoppa på värsta Robinsonbåten, man kunde riktigt höra melodin som alltid spelas när de åker ut i båten vid introt.
- Här har vi Jessika 28 år från Helsingborg. Som personlig sak har hon ingenting eftersom hon har glömt sin väska hemma.
- Kristina 23 år från Söderhamn personlig sak: travello.
- Katrin 23 år från Gävle personlig sak: kamera.
Jag vaknade upp ur mina dagdrömmar om Robinsson när jag långt borta tyckte mig höra något om Falköping.
- Ursäkta vad sade du nu? Frågade jag som om det var fullständig självklarhet att man avbryter andra personer mitt i ett samtal och frågar ut okända personer.
Det visade sig att Johanna som blev utfrågad också var från Falköping där jag själv är uppväxt. Jo mamma världen är fortfarande liten, jag vet.
Efter det hade vi lite av en ”Jag mötte Lassie” tävling under resans gång, Kristina vann den tävlingen med hjälp av en brorsas klasskompis från Söderhamn.

Vi skiftade båt och förflyttade oss till en mindre. Naturen hade ändrat karaktär från blått, stort öppet vatten till en brun slingrande flod med leriga flodkanter och grön djungelskog. Jag kände hur jag mentalt förflyttade mig från Robinsson till Bröderna Dahl, ni vet de där galna norrmännen, i kanoter. Armarna passade jag mig för att slappt hänga utmed sidorna. Jag satte mig på händerna i fall jag skulle glömma av mig, vi hade läst att det kunde finnas krokodiler i Mekongdeltat. Jag hade sett nog av amputerade armar under resans gång.

Så öppnade sig en glänta vid flodbanken och guiden bad oss stiga av. Nu var det dags för ett studiebesök i tomtefabriken how, how. Nej skoja lite bara, i kokosfabriken. Vi fick följa proceduren från det att massan kokades, till att de blev skurna i färdiga bitar och var klara att avnjutas. Jag får nog erkänna att jag hoppade över några steg och gick direkt på provsmakningen. Det var gott, så gott att jag köpte två paket med härligt kladdiga kokosbitar.

Efter det besöket var det dags för te och ett lokalt vin (smakade ungefär som tandläkarsprit) plus lite underhållning. Ortens spelemän hade samlats och skulle spela några trudelutter. Instrumenten såg ut ungefär som fioler fast med två strängar, tonartsreporoaren var inte alltför bred. Detta gjorde jag är ledsen att säga det att det lät ungefär som katter i mars. Jag och Katrin fick ögonkontakt med varandra och det var väldigt nära att vi började gapskratta. Det är hemskt, jag tror alla har varit med om någon situation när man verkligen inte får skratta. Kroppen skakar i konvulsioner, man är rädd för att få ett epileptiskt anfall, munnen är hopknipen, läpparna färgas blå, stolen hoppar och i ditt inre är det ett inferno av bubblande skratt som vill ut.

Nu började det bli solnedgång smärtsamt vackert som endast en solnedgång i Asien kan vara och det var dags att sätta sig i båtarna och puttra hemåt. Väl hemma i bajsrummet åt jag upp de två paketen kokosgodis som jag skulle ha med hem till familjen. Som straff fick jag grön tunga på grund av avfärgning.

Kapitel 11 När vi tre blir två

Det hade börjat närma sig den oundvikliga dagen när Katrin skull åka hem. Detta betydde inte bara att vi skulle förlora en god vän, vi skulle även bli av med vår fantastiska miniräknare. Vi tre kompletterade varandra väl. Katrin var en hejare på matte och räknade dong, dollar till svenska kronor med en hastighet av ett åsknedslag. Kristina hade en inbyggd karta och kompass i sin hjärna (är det där begreppet mindmap kommer ifrån)? När vi gick vilse vilket vi ibland gjorde trots Kristinas inbyggda kompass, var det hon som förde oss på rätt stig igen. Jag var den som prutade, affärskvinnan, vilket krävde sin del av skådespelartalanger. Det gällde att se ut som man höll på att svimma när försäljaren lade fram sitt bud.
- To much, to much money.
- Very cheap, promise.
- To much not good for me not good for you. This price good for meee, good for you.
Lite dispyt brukade utlösa ett leende och i bästa fall skratt hos försäljaren med påföljd att han eller hon gick ner lite i pris. Det brukade sluta med att man möttes på halva vägen och att båda kunde sova gott om natten.

Dessa prutningar bidrog till att Katrin hade en hel del packning att ta med hem till Sverige. Det var Katrin och en stinn ryggsäck som knölade in sig i taxin. Det hela blev riktigt sentimentalt, trots att vi visste att vi snart skulle ses igen.

Katrins resa visade sig bli en mardröm fick vi veta i efterhand. På flyget fick hon sitta bredvid en alldeles för full rysk gubbe, som blev själaglad när det visade sig att en ung snygg tjej skulle sitta på sätet intill. Detta visade han klart och tydligt.
- Du får gärna ha dina fötter här. Sade han på stapplig engelska. Han pekade menande på sitt säte.
- Nej tack. Katrin lyckades dölja sin avsmak och
svarade på ett typiskt neutralt svenskt sätt. Hon försökte i stället sätta sig till rätta på sin sida av sätet. Ögonen föll sömnigt ihop och helst av allt ville hon sova, men var för rädd för att gubben skulle börja tafsa på henne. Därför tillät hon sig bara sjunka in i en lätt dvala. Hon vaknade kvickt till liv när hon kände att gubben fräckt hade lagt huvudet halvt om halvt i hennes knä. Trött och resignerat lät hon honom hållas och hoppades att helvetet snart skulle vara över.

Aeroflot är inte Aeroflot för intet, Katrin som skulle landa i Köpenhamn fick se Stockholm också, efter att Aeroflot hade åkt dit utan passagerarnas vetskap för att plocka upp lite folk.
Utmattad och illamående hamnade hon till slut på Kastrup och plötsligt hör hon sitt namn ropas upp i högtalaren. Detta gjorde henne naturligtvis rädd. Hade det hänt något därhemma? Eller med oss? Det var med tveksamma och oroliga steg som hon vandrade fram till disken. När hon kom fram till disken räckte de fram en sax.
- Den här saxen blev beslagtagen innan flyget till Bangkok, varsågod nu får du tillbaka den. Katrin stirrade på saxen, det var naturligtvis inte hennes.

Kapitel 12. Mardrömsnatt i Saigon
När Katrin hade rest kände både jag och Kristina att det var dags att dra vidare. Vi bestämde oss för att lämna bajsrummet och ta in på något annat guesthouse. Vi valde ett ställe där vi hade ätit på innan med schysst mat och Internet. Det var det sämsta val vi gjort under resans gång kan vi i efterhand konstatera.

Klientelet på ”Hotellet” visade sig vara främst vita män i 40-70 års åldern. En svensk fanns bland i samlingen.
- Var är ni ifrån då? Säger gubben som verkar ganska trevlig. Solklar norrlänning.
- Halmstad svarar vi och frågar artigt vidare hur länge han hade varit där och vad han hade sett.
- Man har varit här i tre veckor nu men det är så jävla varmt så jag har mest varit här på Hotellet, har inte sett så mycket. Kristina och jag tittade lite förvånat på varandra. Tyckte väl båda att det var skandal. Tre veckor och bara varit i Saigon, till råga på allt på ett sunkigt Hotell. Vi avslutade samtalet och gick upp till vårt lilla rum. Senare skulle vi förstå varför han inte hade varit någonstans än inomhus.

Vårt lilla rum visade sig ligga mitt i en korridor. Väggarna gick inte ända upp till taket utan av ekonomiska skäl slutade de en bra bit innan. Detta gjorde att det var fruktansvärt lyhört. Just den här kvällen var vi ganska slitna och orkade inte hitta på särskilt mycket. Därför beslöt vi oss för att nana kudden tidigt, mycket dåligt beslut. Vi blev snart varse att vi hade hamnat på en av Saigons bordeller. Det ropades och slogs i dörrarna ideligen. Toalett och dusch delades av alla i korridoren och när vi förstod var vi hade hamnat låg vi och knep, ingen av oss ville gå och kissa på den toaletten. Det bultade flera gånger på våran dörr, kvinnor som tagit fel och trodde att det var vi som var kunder. Det blev otroligt lite sovit och det var en obehaglig atmosfär i huset. Vid några tillfällen hörde man ljud som av slag och någon som grät. Försökte inte tänka på vad som hände där inne hos grannen. Det äckligaste var dagen efter att få se grannen som antagligen misshandlat en flicka komma ut och se strålande glad ut, brunbränd och med ett brett leende på läpparna. Vår landsman svensken satt med två unga vietnamesiskor och åt brunch. När han hälsade glatt, låtsades vi som vi inte hörde. Visst han var från Norrland och jag vet att det är kvinnobrist där, men det måste väl ändå finnas något bättre alternativ än en prostituerad ung tjej (man vill inte veta hur ung) i Vietnam.?

Det blev bara en natt i lyhörda rummet och snart var det dags för oss att åka vidare till Kambodja.

Skriven av: Josse