På andra sidan

Hon stod där på kanten och vinglade, tvekade. Hon kunde inte gå därifrån, hon hade bestämt sig. Men varför var det så svårt?
”ta bara steget” viskade hon för sig själv.
Rädslan för att det skulle göra ont spred sig genom hennes kropp, tänk om hon ångrade sig innan hon nådde marken. Vad skulle hon göra då? Inget såklart, det fanns inget hon kunde göra då.
”ta bara steget nu” sa hon högt med förhoppningen att hon skulle lyckas övertala sig själv.
Det fanns inget att gå tillbaka till, ingen anledning för henne att stå där och tveka.
Hon tog steget och innan hon visste ordet av det så blev allt svart. Det gjorde inte ont.
Men… hon var fortfarande där, hon låg där i mörkret och undrade varför hon fortfarande var där, skulle det inte vara över nu?
Någonstans under henne började det kännas kallt. Inte fören då uppfattade hon att hon fortfarande hade en kropp.
Panik spred sig genom den kroppen, men hon rörde sig inte. Hennes ögon vart hårt slutna, hon ville inte se, det fanns inget för henne att se längre. Hon skulle bara ligga där tills hon förs ihjäl. Chansen att hon ens kunde röra sig efter fallet var ganska liten i alla fall. Ja hon skulle bara fortsätta blunda tills det var över.
Men det gick inte över. Hon frös inte ihjäl. Eller var hon redan död? Det ryckte i ögonlocken, hon var tvungen att se.
Sakta öppnade hon sina ögon och möttes av ett starkt ljus, solen lös upp snön som glittrande likt tusentals stjärnor på en alldeles vit himmel. Träden såg ut att vara klädda i ett lager av pärlvita glimmande paljetter. Hon ville se mer. Försiktigt provade hon att röra sig, det gick. Hon satte sina tassar… framför sig i snön. Länge tittade hon som förstenad på tassarna som tycktes tillhöra hennes egen kropp. Förvirrat reste hon sig upp, hon försökte titta på sig själv. Hennes ben var korta och klädda i vitt hår, päls. Hennes armar med. Det slog henne sedan att hon inte längre hade armar, utan fyra ben. Fyra håriga ben med stora tassar med grova klor i ändarna.
”och nu då” frågade hon sig själv.
Hon tvingade sig framåt, en tass i taget satte hon ner ett steg längre fram i den svala snön. Med lysande ögon var hon nu på väg, på en väg bort från lidandet hon så definitivt flytt från. Den världen fanns inte längre kvar, eller var det hon som inte längre fanns kvar i den världen. Hon visste inte.
Hon gick vidare. Längs hennes väg kämpade naturen med den nyblivna kylan. Träden pressade sig nedåt för att nå det liv som fortsatte under jorden även när ytan var frusen. Ytan var frusen. Det gick inte att göra något åt. Men tanken på att det fortfarande fanns liv inunder gav glädje och hopp. Hopp om att den kunde tina, att liv och värme kunde spridas igen.
De glittrande träden började tätna omkring hennes väg och snart syntes solen inte längre till. En kyla spred sig i luften och natten la sig tungt över himlen. Lysande ögon skymtades i mörkret bland trädens is beklädda stammar. Fler och fler blev dom. Ylande läten ekade i fjärran, närmare kom de, tills de var så nära att de hörde ihop med de gula ögonen som lyste omkring henne på vägen hon valt.
Ur skuggorna trädde en mörk skepnad fram. Den gav ifrån sig ett dovt morrande ljud tätt följt av gläfsande käkar och ylanden från dem som fortfarande gömde sig bland träden.
Månens bleka ljus lös upp hennes väg och visade en svart varg med blottade tänder. Likt en demon stod den i hennes väg redo att attackera. Hon kände hur hennes kropp beredde sig på att slåss. Om hon skulle få fortsätta på sin väg var hon tvungen att kämpa. Den svarta vargen hukade sig och morrade aggressivt, hon gjorde detsamma. Vassa långa tänder visade sig och sken som vit marmor i det dunkla ljuset under trädens frusna kronor. Klorna trycktes ner i snön i hopp om ge fäste när det var dags att ge sig in i fighten. Plötsligt tystnade ylandet och gläfsandet runtom och de lysande ögonen försvann utom synhåll. I samma sekund gav den svarta vargen ifrån sig ett skall och flög på henne. Tänder pressade sig in i hennes nacke likt spjut och snön under deras tassar täcktes av mörkt blod. Hon såg blodet fläcka ner hennes vita päls längs frambenen.
”jag vill inte att det ska vara över än” ekade hennes röst i hennes huvud.
Ny kraft kom till henne och med ett ylande av smärta kastade hon sig på marken vilket fick hennes motståndare att släppa taget. Innan den hunnit komma på fötter igen var det hon som huggit sig fast i halsen på den svarta vargen. Hon kände den metalliska smaken av varmt blod som pumpade ut och fyllde hennes mun. Hon släppte inte taget utan bet bara hårdare. Våldsamt skakade hon på sitt huvud och slet. Hon slet ut strupen på sin rival och blodet forsade ut över henne och snön. Den svarta vargen låg livlös på marken. Blodet syntes inte i dens svarta päls. Men marken runtomkring var nästintill lika svart som vargen själv.
Andfådd och stingslig av adrenalin gick hon av och an och såg på den döda vargen som inte längre stod i hennes väg. Hon satte sig ner en bit ifrån den blodiga scenen. Hon hade övervunnit sin demon, den som stått i hennes väg.
Solens strålar sken ut över horisonten när morgonen kom. ett sprakande ljus sken i skogen. Det var hon. Men ett nytt lugnt inom sig kunde hon nu gå vidare på sin väg och lämna mörkret bakom sig.
Hon slöt ögonen i harmoni för en stund, när hon öppnade dem stod hon där uppe på kanten igen. Hon tvekade inte längre utan tog ett steg bakåt och vände sig bort från döden. Hon började gå en ny väg med vetskapen om att även om det blev mörkt igen så kunde hon alltid kämpa sig in i ljuset.

Skriven av: Julia Irme