Publicerat
Kategori: Novell

På Flykt Från Verkligheten

Vid stranden satt en ekorre alldeles orörlig. En levande ekorre. Det var mycket länge sedan hon sett något levande över huvudtaget.
Hon sparkade till en liten sten som studsade nerför klippan och med ett litet plums ner i vattnet. Ekorren vände ryckigt på huvudet och riktade oroligt sina svarta knappnålsögon mot stället stenen sjunkit och skuttade sedan iväg över de kalla klipporna och in i skogen.
Ann suckade och tittade förstrött på ringarna stenen lämnat efter sig i vattenytan och satte sig sedan ner på klippan, drog upp huvan och lade armarna om knäna.
Hennes varma andedräkt avtecknade sig som små moln i den kyliga luften.
Allt var tyst och stillastående. Tiden var stillastående. Detta var de sista minuterna förrän solen skulle gå upp och allt skulle få liv. En alldeles speciell stund, då tiden inte fanns. Kontrasten mellan dag och natt var otrolig, fastän gränsen var hårfin.
Ann tyckte om natten. Det vilade alltid en speciell stämning i luften nattetid, då världen sov. Alla tankar och känslor framkom starkare och som mer betydelsefulla då.
Hon huttrade lite och skruvade på sig. Snart skulle solen stiga upp och döda månen. Döda friden. Allt skulle återgå till verklighet. Dyster verklighet. Den verklighet hon avskydde.
Några rosa strimmor hade börjat avteckna sig på himlen i öster.
Ann stötte knogarna i klippan och hävde sig upp. Hon rättade till axelväskan som hängde vid hennes höft och vände sig beslutsamt mot skogen. Det var dags att fortsätta.
- Fortsätta? frågade hon sig själv. Fortsätta? Nej, det var inte rätt ord. Hon var inte på väg någonstans. Hon hade inte den blekaste aning om vart hon skulle styra stegen nu.
En våg av frihet växte inom henne. Samma sorts frihet hon känt då hon stått på tröskeln till sin dörr i färd att ge sig av. Den friheten borde hon ha erfarit oftare. Nu fanns den där i väntan på att bli använd på bästa sätt.
Hon började gå med friska steg och nyfunnet hopp.
Först kände hon för att springa iväg över stock och sten, känna morgonluften slå mot ansiktet.
Men sedan kände hon hur begäret falnade. Lyckan och friheten ersattes av något annat. En gnagande ångest inom henne, någonting som värkte.
Hon fortsatte att gå trots den obehagliga känslan i maggropen, men märkte snart att den inte gick att förskjuta. Den fanns där, inne i henne.
Hon visste inte vad det var - hon hade aldrig känt nåt liknande förr.
Hon stannade tvärt. Hon kunde inte fortsätta. Det var något inom henne som hon inte kunde ignorera.
Hon lutade sig mot ett träd och hämtade andan. Hennes ögon blickade ovant omkring i halvljuset.
Plötsligt kändes allt så hopplöst.
Varje muskel i kroppen gav vika och hon gled lealös ned längs det skrovliga trädets stam och blev sittande vid dess rot.
Hon var inte fri. Hon var tom.
All mening och allt hopp hade svept ur henne lika snabbt som det kommit. Hennes hopp om en ny mening fanns inte mer.
Varför hade hon trott att allt skulle bli bättre? Det blev det inte. Varför hade hon trott att hon kunde fly från verkligheten? Det var omöjligt.
Ann stirrade rakt framåt i dunklet. Hon brydde sig inte om vad som hände mer. Hon var inte där mer. Bara så pass mycket att hon kunde öppna dragkedjan på sin väska och få fram kniven.
Det hade blivit klart för henne - det enda sättet på vilket hon kunde fly från verkligheten.
Vad hade hon att förlora egentligen?
Med glasartad blick drog hon upp ärmen och skar ett snitt över handleden.
Blod sipprade fram ur såret.
Hon skar lite djupare.
Mera blod strömmade ut. Betydligt mera blod. Det pulserade fram genom snittet i underarmen och färgade hennes byxben rödbrunt.
Hon rörde inte en min. Hon hade blivit otroligt medveten om situationens allvar - Hon var döende.
Men så hände något.
Känslorna slog emot henne med en sådan kraft att hon måste kippa efter syre. Insikten var som ett slag i magen - den tog luften ur henne.
Hon kunde inte förtränga dem med falska illusioner - Minnena fanns där.
Hennes huvud hängde slappt mot axeln då hon mindes. Då hon tänkte tillbaka...




- - -


Den flimrande lysrörsbelysningen trängde in i hennes sinne som en kniv. Ann rynkade irriterat på ögonbrynen. Siste lektionen för dagen, modersmål. Hon hade blivit avbruten i sin dikt av Peter som berättade ett av sina fina skämt.
- ... och då sa kamelen till elefanten...
Ann tittade ned i pulpeten och masserade sina tinningar. Resten av klassen skrattade åt Peters vits.
- Stackars enfaldiga varelser, tänkte Ann och skakade sakta på huvudet. Var var jag nu?
'... svart är mitt hjärta, svart är min själ, jag är solens svärta, nattens träl...'.
Hon läste igenom raden hon skrivit några gånger, sjöng den sakta i sitt sinne.
Den fick duga. Vad sen?
- Okej, ni får ta och sluta för idag, sade Marika trött och reste sig från katedern. Alla grabbade tag i sina väskor, skurrade undan sina stolar och skyndade sig iväg ut, pratande om vad de skulle göra på veckoslutet, fester de skulle gå på, vart de skulle fara och supa... sådana världsliga nöjen.
Ann vek ihop sitt häfte och stoppade ner det i sin väska som hon svingade över axeln och gick iväg.
Hon kände sig tom där hon gick fram i korridoren. Allting virvlade omkring henne i en suddig, obetydlig massa. Det enda klara var dörren ut.
Hon längtade efter att få komma ut ur tegelbyggnaden. Den gav henne ångest med sin sterila belysning och gråa ytor. Och alla människor. Alla vanliga dödliga, dumma människor. Hon hörde inte hemma bland dem.
- Ann!
Med ett ryck drogs hon ur sina tankar. Av Peters röst.
Hon stannade inte upp, hon såg inte ens ut att ha märkt att Peter ropat hennes namn, sånär som på en liten rynka av irritation mellan ögonbrynen.
Peter hann ikapp henne. Ann höjde inte blicken.
Han tittade lite osäkert på henne.
- Jo, du Ann... började han. Emilia ska ha fest ikväll och, ja... jag undrade bara om du ville följa med?
Ann tittade på honom med en blick som visade exakt hur mycket hon brydde sig.
- Du är ju ny här och så, menade jag... tänkte om du ville lära känna lite folk härifrån och så...
- Nej tack, sade Ann korthugget. Peter kliade sig besvärat i nacken och skruvade på sig lite.
- Bara undrade...
Så vände han om och gick tillbaka till sina kompisar som stod i en klunga och väntade på honom. De frågade honom vad svaret blivit, sneglade lite på Ann och såg besvikna ut. Verkade som om de singlat slant om vem som skulle få ställa frågan...
Ann himlade med ögonen och fortsatte ut genom dörren. Äntligen lite frisk luft.
Hon tänkte irriterad på Peter och hans kompisar.
Hon trodde hon gjort sin plats klar efter alla veckor som gått. Hon var inte nån man flirtade med hur som helst. Hon var inte som alla andra tjejer i skolan. Alla andra tjejer i dagens samhälle. Hon var inte ett dugg intresserad av den ytliga kärlek som förekom överallt i dag. Falskhet.
Hon visste själv att hon hade en kropp många skulle dö för. Det innebar tyvärr en massa uppmärksamhet av pojkarna i klassen. Av alla ytliga fjantar...
Trots hennes tilldragande kvinnliga former var hon inte alls någon kvinna.
I själva verket var hon inte alls någon människa.
Slasken stänkte under hennes skor då hon gick mot busshållplatsen med nedsjunket huvud.

Då hon satt i bussen hade det börjat snöslaska. Stora, våta flingor.
Det gråa, uttryckslösa vädret tömde henne. Det gjorde så allt kändes meningslöst. Det visade henne att allting var meningslöst.
Vad levde hon för? Det var en fråga hon ställde sig själv allt oftare. Det var inte ett sånt här liv hon skulle leva. Hon hörde inte hemma här, det visste hon. Hon visste inte var hon hörde hemma. Hon visste inte vem hon var.
Hon lutade pannan mot fönstret och tittade uttryckslöst ut.
Med ett långdraget plaskande ljud bromsade bussen in vid hennes hållplats.
Hon reste sig ur sätet och gick frånvarande ut i den mörknande eftermiddagen.
Hon satte kurs mot sitt hem, lika frånvarande och tom som innan.

Ljuset och värmen slog emot henne då hon öppnade dörren till radhuslägenheten hon bodde i tillsammans med sin mamma. Hon sparkade av sig skorna och började gå mot sitt rum, tyst för att Linnea inte skulle höra henne.
- Hej gumman!
För sent...
- Jag har lagat mat, om skulle vara intresserad, ropade hon från köket.
Ann brydde sig inte om att svara.
- Och så har jag stekt lite pannkakor, tillade hon.
Det sista sade hon med en lite vädjande ton.
Ann suckade och vände sig om. Hon kunde inte ignorera Linnea. Hon försökte bara vara snäll.
Linnea stod i köket iförd ett par gula gummihandskar. Hon diskade.
- Det står en tallrik mat på bordet, sade hon utan att vända sig om från diskhon.
Ann sköt undan stolen och satte sig. Hon petade i maten med gaffeln. Linssås och ris.
Hon skyfflade upp lite på gaffeln med kniven och satte det i munnen.
Hon tuggade förstrött i sej maten under ackompanjemang av skramlandet från nydiskade kärl som lades på plats i sina skåp.
Linnea vände sig till slut om mot henne.
- Vad roligt att det smakade, sade hon och drog av sig diskhandskarna. Ta för dej av pannkakorna bara...
Ann gick fram till skåpet och tog ut en tallrik som hon lade en flottig pannkaka på. Hon satte sig ned vid bordet igen.
- Det är inte mycket man hört av dej, sade Linnea oroligt. Allt går väl bra? Skolan och det?
- Javisst, sade Ann nonchalant. Jättebra. Linnea tittade forskande på henne. Kanske hade hon låtit lite för sarkastisk...?
- Har du fått några nya kompisar? Ann himlade med ögonen.
- Jovisst, en massa. Linnea såg lite skeptisk ut.
- Det är ju bra, sade hon sedan och tittade ned i golvet.
Hon log lite och tittade upp.
- Och pojkarna då? Några framgångar?
Ann frös fast i rörelsen hon gjorde med gaffeln.
- Det är inte något du ska bry dig det minsta om, sade hon sedan kallt och slutförde gaffelns resa till munnen. Linnea höjde på ögonbrynen och såg förvånad ut.
- Nehej, det ska jag kanske inte då. Undrade bara hur det går för min dotter med...
- ... med hennes privatliv? Fråga inte sånt som inte angår dig det minsta, sade Ann enkelt. Linnea tittade forskande på henne igen.
- Ann, du är min dotter, sade hon sedan.
Ann lyfte upp sin tallrik och gick iväg med den till slaskhinken där hon skyfflade ut det sista av pannkakan och kastade in tallriken i diskhon med en skräll.
Sedan vände hon sig om mot en gapande Linnea.
- Din dotter? sade hon. Hur kommer det sig då att du inte känner mig överhuvudtaget? Vi är främlingar för varann. Våga inte kalla mig din dotter.
Linnea såg mållös på henne.
- Jag försökte ju bara vara snäll och... började hon. Ann klev iväg tvärs över rummet, mot dörren.
Hon ställde sig i dörröppningen och vände sig om.
- Har jag gjort det klart för dej vilken misslyckad morsa du är? Hoppas det...
Med de orden smällde hon igen dörren och lämnade Linnea gråtfärdig kvar i köket.
- Som sagt: Jag hör inte hemma här, tänkte hon då hon öppnade dörren till sitt rum.

Allting var tyst där hon gick fram i sitt rum och plockade ner saker i sin axelväska. Rocken och skorna hade hon redan på sig.
Det hade varit förvånandsvärt lätt att ta ett till synes så svårt beslut - stanna här och låta livet fortsätta så som det gjort, eller lämna det bakom sig för alltid.
Hon hade inget att förlora. Jovisst, en värld full av falska känslor och ytlig vänskap där man känt sig malplacerad i hela sitt liv. Det var något hon mer än gärna lämnade bakom sig.
Med säkra steg och beslutsamheten ringande i öronen öppnade hon dörren till sitt rum, korsade tamburen med långa steg och öppnade till sist ytterdörren.
Kall luft slog emot henne. Frihet.

- - -


Hon grät. För första gången på mycket länge grät hon.
Hon var inte fri. Hon var fängslad av sitt samvete. Det hade hon inte märkt att hon hade förr - ett samvete.
Nu, då hon tänkte på vad hon gjort Linnea, märkte hon det, klart och tydligt.
Hon hade bestulit sin mamma på det käraste hon haft. Hon hade slitit orsaken hon levt för ur händerna på henne.
Om hon inte haft Ann att ta hand om då hennes man dog hade hon inte klarat det. Det var Ann som varit orsaken för henne att orka ta sig vidare.
Och nu fanns Ann inte där. Efter att för fjorton dagar sedan ha vänt ryggen åt sin mammas försök till vänlighet och övertygat henne om att hon var misslyckad hade hon förvunnit ut i natten.
Ann hade gjort livet till ett helvete för sin mamma i så många år, men ändå hade hon orkat hålla god min i hopp om bättring.
Linnea var minsann ingen misslyckad mor. Och hon var trots allt allt Ann hade.
Fjorton dagar, tänkte Ann. Vad månne Linnea gjorde just nu? Levde hon? Hade hon gått samma väg som den Ann hade börjat sin resa längs med?
Hon hoppades att så inte var fallet. Inte för att det skulle spela någon större roll för Ann själv - hon var ju själv på väg att dö.
Dö.
Dö...
Plötsligt förstod Ann vidden av det hon just gjort.
Hon låg där och blödde till döds i en skog långt borta från sitt hem.
Mot sin vilja.
- Jag kommer att dö, sade hon högt för sig själv med tillkämpat lugn.
- Jag kommer att dö!
Hon började gråta häftigare. Inte för att hon tagit sitt eget liv. Nej, för att hon tagit Linneas.
- Mamma... mamma förlåt mej, stammade hon. Allting var tyst omkring henne. Det var ingen som hörde henne. Om ett par dagar skulle hon troligtvis hittas av någon joggare, liggande där, blek och förblödd.
Om hennes mamma ännu var vid liv för att höra det, skulle hon inte vara det länge till, det var Ann säker på.
Och med de här tankarna kaotiskt virvlande i sitt huvud svartnade världen framför henne.

- - -


Hon kände något som pressade mot handleden. Sedan kände hon sitt bröst hävas.
Hon hade inte känt något på en mycket lång tid.
Hon öppnade ögonen. Vitt ljus slog emot henne.
Hon var i himlen.
- Hon vaknar! hörde hon en röst säga nånstans till höger om henne. Snabba steg hördes mot golvet. Någon böjde sig över henne. Hon såg ett ansikte i diset av ljus. Ett bekant ansikte, som log mot henne.
Hon log lyckligt tillbaka, för nu visste hon vem det var som stod lutad över henne.
Det var hennes mamma.
Anns grepp om sjukhuslakanet hårdnade.
- Mamma, sade hon snyftande. Skulle du kunne ge mig en andra chans?

Skriven av: Sebastian Irche

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren