PÅ SANNOLIKA SKÄL EN KÄRLEK

Bussen krängde på den smala vägen och hon var snart ensam kvar i bussen . Hon försökte i smyg titta på dom andra var någon av dom andra resenärerna på väg till fängelset.
-Asså vare anstalten du skulle till ropade chauffören ,utan att titta på någon annan reste hon sig med låtsad värdighet och svarade Ja .
-De e här .

Hon klev av rätt ut i mörkret och det var så där mörkt som det bara kan vara i början av Februari i Sverige. På avstånd lyste det ett gulaktigt sken och hon tog sin trunk och började gå , stegen borde varit lättare snart var det ju slut , slut på den här resan. Men det fanns en oro för ännu en ny plats och framför allt för framtiden.Hon svalde och andades som så många många gånger förr.

Den vanliga proceduren med inskrivning, regler och ankomstsamtal till någon anhörig
Allt det där hon nu gjort några gånger och sen den totala förödmjukelsen.
-Du kan klä av dig och sätta på dig anstaltskläder.
För att göra pinan kort rev hon av sig kläderna ställde sig bredbent med armarna bakom nacken och tittade trotsigt i väggen.
Den unga "pliten" log lite och sa du kan ta en handduk vi gör inte så här .
Shit , hon hade verkligen visat att här kommer det en tungt kriminell från det mytomspunna Hinseberg.
Hon kände rodnaden bränna på kinderna, men efter bara några minuter tänkte hon det blir en bra historia en gång en sån där partyhistoria som man bara kan dra i en väldigt snäv krets.
Hon blev ledsagad ner till det lilla hus där hon skulle bo tillsammans med 5 andra damer, den vanliga hälsningen , namn ? , hur länge ? , hur långt kvar ?, första gången ? , hon var så trött på det snacket . Bara jag får komma in på mitt rum till en säng som inte sitter fast i väggen… Det var det som var lyxen på den öppna anstalten.

En ny dag och fler nya rutiner , vänliga men själsligt frånvarande plitar. Information om mattider ,vem ska göra vad i köket. kriminalvårdens ängsliga försök att bedriva vuxendagis, hon orkade inte ens kommentera längre.

Det var något skitsnack om henne det förstod hon men visste inte vad , vad hade hon inte hört och sett ?. En av kvinnorna i hennes hus en liten markatta med förvånade ögonbryn och tydlig stolthet till att vara tjuv verkade vara den som ville kontrollera inte bara det hus hon bodde i utan även hela anstalten.
Som vanligt flydde hon till sitt rum och försökte fortsätta plugga, nu skulle hon inte få plugga på den öppna anstalten utan bara på sin fritid , för verksamheten skulle bestå av att amn stickade eller arbetade i det lilla växthuset , spinnhus borde varit nerlagt tänkte hon men kände att det var som vanligt inte så stor ide att säga eller göra något . Bara göra sin grej

Hon satte sig att skriva till Kristina på Hinseberg och förklara , jo det var bättre här du kan gå ut när du vill under dagen. Inga galler för fönstren.
Bli inlåst i det lilla huset med dom andra 5 damerna kl 9 på kvällen ,
Men det var någon konstig känsla som vilade över den här platsen tänkte hon.

En av tjejerna i det andra huset kom ofta över och pratade ,skojade . Lea .
Det var något speciellt med henne , men hon hade bestämt jag ska inte knyta kontakter inte bli vän med någon orkar inte mer … Men allt som oftast kom Lea och satte sig bredvid henne och en av dom där bleka dagarna med februari dis så kom hon på sig själv att bara stå och titta på henne och fundera på hur skulle det kännas att kyssa dom där läpparna, hon hade inte ett ord av vad Lea sa till henne.
Hon kände hennes närhet bredvid sig där dom nu stod och jobbade i det lilla växthuset som låg 30 meter utanför staketet. Den där lilla föraningen om friheten...

Hon bearbetade jorden hårdare än hon tänkt , Lea ställde sig som vanligt bredvid henne nära alldeles för nära men den här gången sa hon
-jag tycker om att se på dina händer . Hon mötte Leas blick och utan att prata med varandra gick Lea lite före bort mot nedre delen i växthuset där det fanns ett litet avskilt rum, hon följde henne med blicken , borstade av händerna och gick efter.
När hon kom in i rummet tog det 2 sekunder sen var dom förenade i den mest underbara kyss hon någonsin upplevt det var omtumlande ochdet var som hon lyftes upp från marken ett kort tag hon tänkte det 'är alltså såhär det ska kännas.
Det hördes steg utanför och verkligheten kom snabbt tillbaka dom flög ifrån varandra, gick ut och försökte se oskyldiga …efteråt förstod hon att det var bortkastad ansträngning, Alla visste , Alla förstod.Och hon log och kände sig som hon upplevt den där Disneyfilmskänslan när prinsessan lyfter på foten när hon blir kysst.
Dagarna förflöt , hon gick ut genom grindarna varje dag på sitt praktikarbete, varje
dag när hon kom hem till anstalten stod Lea vid grinden och väntade på henne
känslan av att se hennes leende gav henne inte bara dom omskrivna fjärilarna i
magen utan det där lyckoleendet satt som fast klistrat hela tiden. Hon märkte att
dom andra intagna pratade, men hon slog bort det . Inte skulle väl nån av de
intagna säga nåt ... vi är ju liksom här tillsammans tänkte hon.

Men så en dag hände det, hela rummet fylldes av blåklädda och anstaltschefen
Kerstin Andersson pekade med en bestämd gest ut både henne och Lea.
Det var förhör för hon och Lea hade äventyrat säkerheten.
Säkerhetsansvarig var på plats och han såg mest ut som om han ville sjunka
genom golvet.
Anstaltschefen tog till orda och sa tjejer nu lägger vi korten på bordet , det har
inkommit klagomål på att ni är högljudda.
I ögonvrån såg hon hur Lea greppade guldkorset som dinglade mellan hennes
fantastiska bröst.Lea hävde sig lätt över bordet och spände ögonen i Kerstin
Andersson och sa med hög röst . Jag svär , jag svär att vi inte haft högljudd sex.

Hon höll på att trilla av stolen, Lea hade inte uppfattat frågan utan tog det till nästa
nivå direkt, först blev det så tyst i rummet så klockan på väggen tickade nästan
öronbedövande. Hon kände skrattet bubbla inom sig men vågade inte titta på nån
utan försökte hålla skrattbubblorna på plats genom att titta på en fläck på Kerstins
kavaj.
Förhöret avslutades ganska snabbt dom formligen tumlade ut ur rummet först med
oro i kroppen sen kunde inte skrattet hållas på plats längre. Det var såklart den lilla
markattan som försökte lägga krokben för dom , men inget gjorde nåt inte nu , inte
längre.
Dom promenarade hand i hand på rastgården , varv efter varv efter varv.

Hon vaknade den sista natten, den sista natten , den sista natten innan hon skulle
gå ut genom grindarna som en fri kvinna, hur märklig var då inte känslan av att det
mest vackra och värdefulla i hennes liv låg där naken i sängen bredvid henne och
sov och skulle vara kvar.
Hur skulle livet bli utanför dom där grindarna?, skulle dom klara av det livet
tillsammans med allt vad det innebär, om inte tillsammans så visste hon att hon
mött sin själsvän för livet, den där personen som du gett chansen att se din själ.

Skriven av: katarina Francis