På stillhetens hav

Det är höst på höglandet och eftermiddagen mörknar långsamt. Löven singlar ner från grenverken och lägger sig på sjön. Ekens svartbruna färger blandas med lönnens rödskimmer. Fjäderlätta förgyllda björklöv yr omkring som sönderrivna bibelsidor. Men även de fångas av vattenspegeln. Under medeltiden inspirerades människorna här av de lättsamma lövens liv. Hur de obesvärat svävade på sjöarna och lät sig förföras av de lekande bäckarna. När bönderna fått in ängsgräset i ladorna hände det att band de ihop vassen vid vattenbrynen till små flottar. Med dessa vingar under brösten flöt de ut på sjöarna. Bort från den karga, försurade och utarmade jorden. Marken som inlandsisen bestrött med söndertrasat urberg. Kantiga stenar utan vare sig silver eller guld. Bort från granskogens dunkel och ut i månens bländande sken med blickar riktade mot himlavalvet och guds himmelrike.

I skogsbygden under samma tidsperiod fanns det även andra som dagdrömde om jordisk rikedom. Drömmar som lever kvar i folkminnet. Många är de sagor som berättar om skogsgläntor berikade med silverglans från månens sken. Och många är de historier som berättar om troll som tappat bort sina gulstycken i myrarnas slingrande åar. Visst var det väl så att det gyllenbruna vattnet glänsa lite intensivare på vissa ställen?

Ännu har ingen lyckats destillera fram silver ur månens strålar, men för lite mer ett sekel sedan fastställde en vetenskapsman att solen bar på en hemlighet. Från solens spektra stod det klart att himlakroppen innehåller en ny metall som fick namnet helium. Det var mycket riktigt ett nytt grundämne, men inte en metall, utan en flyktig gas. Fler lyckosökare, upptäckare och drömmare lät sig inspireras. De blickade upp mot rymden i sina försök att upptäcka något nytt i det ljus som nådde oss. Coronium var ett av dessa som fick leva hos oss i nästan en mansålder innan det gick i graven. Ett annat ämne som inte togs emot med öppna armar av dåtidens vetenskapsmän var nebulium. Båda dessa ämnen är idag nästan helt bortglömda.

Förutom solen fick även vår egen planet ge namn åt ett grundämne. I ett guldmineral från Transsylvanien uppdagades ett nytt ämne. Ett nytt grundämne som inte fick namnet transylvanium utan tellur. Metallen har en svag toxisk inverkan på människor och den som får i sig ämnet andas ut det i form av en vitlöksstinkande förening. Det är inte omöjligt att metallen i sig har förmåga att mota bort vargar och varulvar, men det är inget som är belagt med säkerhet. Hur som helst finns det idag inga vargflockar kvar. Bara ensamvargar med vidsträckta jaktmarker som ingen är rädda för längre. Det är svårt att hitta de vargfällor som en gång byggdes och det krävs god lokalkännedom eftersom flertalet har förfallit till oigenkännlighet. Tellur är missvisande så till vida att det är extremt ovanligt i jordskorpan. Troligtvis beror detta på att det bildas lättflyktiga föreningar som ger sig iväg ut i världsrymden. Ironiskt nog är halten av denna metall långt högre i måndammet än i jordskorpan. Lunarium är således ett mer passande namn. Samtidigt som tellur irrar sig bort i rymdens djup strös joden av ett annat grundämne som fick sitt namn från regnbågens gudinna Iridium. Det finns i alla de små meteorer som bränns sönder i atmosfären och regnar ner som fint stoft mot jordskorpan. Över oss och över fjärrskådarna som flöt runt på sina vassvingar. Iridium täckte deras öppna ögon och sjön som perfekt speglade månen och stillhetens hav.

Några hundra år efter vassvingarnas tidevarv sprängdes luften sönder av dånande raketmotorer. En av dessa uppskjutningar lyckades väl och rymdkapseln befriade sig från jordens gravitationsfält. Farkosten satte kurs mot månen och några dagar senare satte den första människan sin vänstra fot på himlakroppens yta. Den 21 juli 1969 klockan 03.56 på natten svensk vintertid. Var det en molnfri morgon borde solens strålar lysa längs Långgatans vägbeläggning i Lammhult. Säkert nådde morgonljusets strålar gaveln på det röda tegelhuset näst längst bort. Huset med nummer 42 i bronssiffor bredvid ytterdörren där min farmor bodde. Fast på den tiden bodde min farfar där också. Hade man tittat in i huset hade man inte sett någon. Möjligtvis en hund som sov i sin korg. För mina farföräldrar satt i källaren tillsammans med min farfars mor och följde månresan från TV-soffan.

Månexpeditioners uppdrag var att samla stenar vid stranden av stillhetens hav. Precis som alla människor gjort i urminnes tider. Precis som jag själv också gjort. I min samling hade jag några sällsynta mineraler och fossiler med avtryck av trilobiter från silur, förkolnade löv från jura och vätteljus från krita. En dag när jag kom hem efter jobbet låg några av dessa sönderslagna mot parkettgolven. Det var den oljiga fisklukten från siluravlagringarna som lockat den uttråkade katten. Jag brydde mig inte om att försöka limma samman trilobiten igen. Dessutom hade jag hittat tre stenar i fina färger slipade av havet. Värdelösa stenar som inte har något att berätta. Men som sagt, mjuka till både färg och form. Dessutom tre till antalet. Tre bröder, eller tre systrar. Det är dessa stenar som ligger framme. Fossilerna är borta. Slängda eller nedstoppade i en ask.

Astronauterna hittade aldrig några månstenar på månen. De finns bara på jorden. Dess blåaktiga sken har sitt ursprung i månljuset. Vissa menar till och med att de är månens förstenade strålar. Stenarna som fraktades hem i rymdfarkosten liknar de som finns på jorden och har inget egentligt värde. De innehåller varken guld, silver, platina eller palladium.

Har stillhetens hav någon motsvarighet här på jorden? Det beror på vem du frågar. Var finns det hav som är stilla? Även en helt vindstilla natt går dyningar in som djupa suckar mot ständerna. Däremot kan en liten skogssjö uppvisa den totala stillheten. Som ett barn i sin mammas kropp. Omgärdat av en mur av tät granskog i vindens skugga. Själv har jag ingen sjö i skogen att gå till i mitt minne och inga stigar jag kan färdas på. Inte heller går de att finna på kartorna. Bara korparna och kråkorna har kunskap nog att hitta dit och klokskap nog att bevara hemligheten.

Min stillhet hittade jag i samma källare där en gång i tiden den svartvita TV:n stod. Mörkret och fukten bevarade stillheten. Men även ljudlösheten och lukterna. Stillheten hade en speciell lukt som inte lät sig fångas så lätt. Doften innehöll inslag av vapenfett från min farfars jaktgevär, granbarr från förrådet, cigarrettrök och vedeldning. Även lukten av orörda rum fanns där. Och om man någon gång gläntade på matkällardörren nedanför trappan gled tunga slöjor av söta höstfrukter långsamt ut över korridorernas mjuka mattor. En annan mer mörk underton fanns i TV-rummet längst in. Min farmor berättade nyligen att lukten kommer sig av att en nedgrävd oljecistern i trädgården sprang läck i slutet av 50-talet och lättare fraktioner av den tjocka eldningsoljan sipprade in genom betongväggen.

Tystnaden var nästan total där nere i sänglampornas svaga sken. Särskilt på nätterna Det enda som bröt tystnaden var suset från lastbilarna på väg 30. Så stilla att vi kunde höra sängarna knaka svagt av våra insomningsryck och känna fjädrarnas resonans. Med mörkret och tystnaden kom även ibland rädslorna. För att komma till toaletten i andra änden av källaren var man tvungen att gå i mörkret genom en smal korridor nerför ett par trappsteg på den kalla plastmattan och passera en stor spegel med träram för att komma till strömbrytaren. Så mitt i natten höll vi varandra sällskap. Vi kunde sova i evigheter därnere. Särskilt om vi var där vid tiden runt min farmors födelsedag i slutet av november. Inga surrande insekter eller muntert fågelkvittrande. När jag kom upp hände det att frukostbordet varit dukat i flera timmar. Kniven gav inget motstånd då jag drog den genom smörbyttan och kaffet hade besknat. Från farmors sovrum kunde jag höra klassisk musik från radion där hon låg på rygg och rökte på en cigarett. Min farmor bor fortfarande kvar i Lammhult på lyckans höjd. Det är ett stort hus med servicelägenheter ett stenkast från ICA-butiken. När jag sitter i X2000 som susar fram över Småländska höglandet brukar jag leta efter henne med blicken från bistron. Röken från mitt kaffe blandas med hennes cigarettrök från balkongen. Jag ser så klart aldrig henne. Det är inte så att tåget går för fort. Det är bara det att balkongen vetter åt andra hållet. Mot väster. Samhällets siluetter försvinner på ett ögonblick, men sjöarna dröjer sig kvar. Från mitt fönster ser jag hur de på nytt växer sig starka i det kraftiga höstregnet.

Skriven av: Olof Svensson