Publicerat
Kategori: Novell

På väg till andra sidan

Hon sitter på bänken vid sjön. Ingen ser henne, ingen hör hennes snyftningar.
Håret är blött och hänger rakt ner.
Det regnar ute, men hon känner inte kylan.
Hon bara sitter där och ser ut över sjön som tog hennes liv.
Eller gjorde den det?
Hon upplever allt som om hon vore levande.
Några tårar droppar nerför hennes kinder. De träffar de bara benen som kanoner.
De åker rakt igenom.
Hon var död. Det var det hon fruktat mest.
Att känna sig utanför, bortlämnad. Ingen ville ha med henne att göra. Ingen ser henne och ingen kommer för att trösta henne.
För hon är inte en av dem.
Flickan visste att hon borde gå över till andra sidan, men det finns en kraft som håller henne kvar.
Hon minns inte vad hon måste göra. Det är bara nåt.
En ugglas hoande påminner henne om att det är sent på kvällen.
Hon reser sig upp på de kalla benen. De känns ostadiga, men hon kan borde gå och springa.
Allt gick så snabbt, hon stog redan utanför sitt hus.
Det lyste där inne.
Flickan gick fram till fönstret och kikade in.
Det hon såg fick henne att dra sig tillbaka. Hon bakade några steg innan hon skrek: "Nej, nej! Det kan inte vara sant!"
Hon gick fram och bankade på rutan.
Händerna gick rakt igenom glaset.
Flickan skrek, men hennes mamma satt bara där och grät hon med.
Hon hörde hur hennes mammas snyftingar tystnade.
Mamman ställde sig upp och tittade ut genom fönstret.
"Elisa, var du än är, kom hem nu. Snälla".
Flickan stirrade tillbaka på mamman.
Elisa...det lät så bekant. Plötsligt kom hon på det.
Hennes namn var Elisa! Hon log mot sin mamma.
Det kändes som om hon tittade tillbaka på henne.
Elisa och hennes mamma såg i varandras ögon innan mamman la handen på glasrutan.
Sekunderna dröjde.
En sekund....två sekunder...Knappt innan den tredje lyfte Elisa handen och la den på glasrutan hon också.
Handen gick inte igenom. Hon såg hur hudfärgen kom tillbaka.
Elisas mamma såg henne. Hon släppte handen från glasrutan och la den förvånat på sin kind.
"Elisa...vad har hänt..?"
Elisa öppnade munnen för att svara, men inget ord kom ut.
Ur munnen strömmade blod ut.
Hon såg på sina händer, färgen började blekna.
Elisa förstod att hon höll på att dras till De Dödas Land.
Hon stirrade på mamman.
"Mamma....jag måste gå snart...." stammade hon mellan snyftingarna.
Hon såg hur benen under henne blev bleka och försvann.
Mamman stirrade på henne.
"Elisa! Du får inte lämna mig, du är allt jag har!"
Både Elisa och hennes mamma grät. Även om de var så nära skrek de nästan.
Till Elisas förskräckelse såg hon hur magen försvann ihopp med armarna.
"Mamma, jag älskar dig. Och jag kommer alltid vara hos dig. Glöm mig inte, snälla..."
"Jag kommer aldrig glömma dig, Elisa. Jag älskar dig mer än något annat"
Elisa såg hur hennes mamma log mot henne när hon nämnde de orden.
Elisa ansträngde sig för att le tillbaka innan hon försvann för gott.

Det var det sista Elisa han se och höra innan hon for till en annan värld utan problem och sorger;
Sitt mammas leende medan hon berättade hur mycket hon älskade henne.

Skriven av: Julia A - 07

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Skogstokig

Roger Skoog : Författare, skribent, musikälskare och boksamlare. Bloggar regelbundet på "Den Skogstokiga Bloggen" och har även hemsideportalen "Skogstokig Förlag": https://skogstokigforlag.com/…

Skogstokig

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson