Pan och Liv om Kärlek part 11

Pan 14/4-2011

Jag vaknar med ett ryck och ser mig förvirrat omkring.
Envy, som antagligen är anledningen till att jag vaknat, ser hysteriskt på mig, drar i min arm.
”Vad är det?”, frågar jag oroligt och sätter mig upp.
”Vattnet..”, viskar hon. ”Vattnet har gått, Pan.”
Det tar en stund innan jag fattar vad det är hon försöker säga.
”Vadå? Nu?”, frågar jag.
”Ja! För typ..tre minuter sedan!”
”Men..ska du föda menar du?”
Hennes ögon lyser av förvirring.
”Jag vet väl inte! Ring någon! Ring sjukhuset eller nåt..fan, Pan..det är nästan två månader för tidigt!”
Jag sliter åt mig mobilen på sängbordet, slår numret till barnmorskan.
Efter att ha pratat med henne en stund undrar hon om Envy har värkar, men när jag ska fråga henne sitter hon dubbelvikt och grimaserar.
”Jo, jag tror nog hon har det..”, säger jag stressat.
Jag säger inte så mycket mer, lyssnar bara på den lugnande rösten i telefonen, räcker över luren till Envy.
”Prata du, jag ska..packa ihop lite grejer!”
Jag kommer fort på benen, springer fram till garderoben och börjar slita ut kläderna, kastar allt i en enda hög på golvet bredvid mig.
När jag hittat Envys gamla mjukisbyxor, några t-shirtar och underkläder slänger jag ner det i en väska och skyndar ut i badrummet.
Eh, vad behöver man egentligen ha med sig?
Tandborsten åker ner i necessären, likaså tandkräm och Envys favoritlotion.
Inte behöver hon väl smink? Eller?
För säkerhetsskull lägger jag i en kajalpenna och en av Envys hundratusen mascaror.
När jag kommer ut i hallen med den färdigpackade väskan sitter Envy i sängen och konverserar vilt med någon i telefonen.
”Ja, Miqe! Nu på en gång!”
Hon tystnar, jag antar att Miqe säger något på andra sidan.
”Men ja, ta med dig Liv. Du måste skynda dig. Mm, bra. Vi ses snart..herregud.”
Hon lägger på, telefonen glider ur hennes hand.
”Pan! Jag är skitskraj!”
Jag går fram och sätter mig på sängen bredvid henne, tar hennes hand.
”Hörru, det här kommer gå finfint!”, säger jag och hör själv hur jag darrar på rösten.
”Men du låter ju jätteosäker!”, nästan skriker hon.
”Jag är..exalterad. När kommer Miqe?”
”Inte tillräckligt snabbt!”
”Nähe? Men när är försent då?”
”Om typ..tio minuter.”
Jag säger att jag tycker att vi lika gärna kan gå ut och vänta, så vi drar på oss skorna och jag hänger väskan över axeln.
Och det var nog tur att vi valde att gå lite tidigare, för det tar extremt lång tid för Envy att ta sig ner för trappan.
Miqe sladdar in på parkeringen någon minut efter att vi kommit utanför porten.
Herregud, hur ska det här gå?

Miqe 14/4-2011

Trafiken verkar oändlig där jag sladdar fram så fort som hastighetsbegränsningen tillåter med Liv bredvid mig på passagerarsätet.
Paniken och ivern tickar i bröstet på mig när jag tvingas stanna vid ett rödljus.
”Ska du inte släppa av mig hemma, då?”, frågar Liv lite oroligt.
”Nej, det hinns inte med”, säger jag bestämt. ”Du får följa med och hålla Pan sällskap. Fattar du, syrran? Jag ska bli pappa idag!”
Jag kan inte sluta le trots stressen som bubblar i mig, och till slut kommer vi fram till Envys lägenhetshus där hon står påpälsad och lutad mot Pan utanför porten.
Vi föser in den havande kvinnan i baksätet och sedan bär det i väg mot sjukhuset.
När vi kommer in på akutmottagningen blir vi direkt omhändertagna av en barnmorska och någon som jag tror är vår förlossningsläkare.
Allt går så fruktansvärt fort, Envy läggs på en säng och får ett rum och byter om till patientskjorta.
Det blir dags att rulla in henne i operationssalen nästan direkt eftersom att barnet tydligen har ganska bråttom.
Liv rycker lite i mig och påpekar att det är nästan två månader för tidigt och jag får en klump i halsen, men hinner knappast tänka på det utan måste lämna Liv och Pan i ett väntrum och följa med Envy in i operationssalen.
Jag får dra på mig ett stort, ljusgrönt förkläde med långa ärmar, en likadan sorts mössa och vita handskar.
Så jag ser nästan exakt ut som barnmorskan och förlossningsläkaren där jag står bredvid sängen och håller Envy stenhårt i handen.
Hon har fruktansvärda värkar och ser alldeles förtvivlad ut.
Hon är illröd i ansiktet och har helt uppspärrade ögon.
Det tar inte lång tid för läkaren att konstatera att det måste bli kejsarsnitt.
”Gör vad fan som helst bara ungen kommer ut nu!”, tjuter Envy och låter riktigt plågad.
Men sedan går det ganska fort.
Babyns huvud blir synligt och hela kroppen kommer ut precis när klockan slår nio på kvällen.
Envy vrålar att hon vill ha sin dotter, jag klipper navelsträngen och barnmorskan bär i väg på vårt nyfödda barn.
Läkaren förklarar att hon måste tvättas av, vägas och mätas och sedan kommer hon att bli tvungen att bli sondmatad i kuvös dom närmaste dagarna eftersom att hennes kropp helt enkelt inte är tillräckligt utvecklad än.
Jag stryker Envy över kinden och försöker lugna henne, trots att jag verkligen inte är lugn själv.
Vi får i alla fall hålla vår dotter någon minut när dom har tvättat av henne och blir meddelade att hon väger tvåtusenfyrtio gram och är fyrtiotvå centimeter lång.
Jag kan knappast ens försöka beskriva känslan som sprider sig genom mitt inre när jag får hålla henne i min famn, den är så fulländad det bara går trots att hon är väldigt, väldigt liten.
När barnmorskan bär i väg på henne igen ger Envy mig en blick.
”Vi är föräldrar, Miqe!”
Jag bara ler, kan knappast sluta nu.
”Vad ska hon heta?”, frågar jag, alldeles uppspelt.
”Vad tycker du?”
”Jag vet inte! Vad tycker du?”
”Jag tycker att hon ska heta Alice.”
”Då heter hon Alice”, säger jag. ”Alice Miriam Bartelius. Efter min mamma.”
”Ja, självklart, det blir skitbra”, säger Envy och börjar förbereda sig för att bli igensydd.

Liv 14/4-2011

Tiden går alldeles för långsamt i väntrummet där Pan och jag sitter, eller snarare går omkring.
Dom första fem minuterarna vågar vi nästan inte se på varandra, men sedan börjar vi prata nästan oavbrutet med varandra för att vi är så förväntansfulla och en smula oroliga.
Hjärtat slår i raketfart i bröstet på mig när jag tänker på att Envy bara har gått i sju månader och någon vecka, och det bådar inte gott.
Det slutar med att jag och Pan sitter uppkrupna i en soffa och håller om varandra.
”Pan...”, mumlar jag och hör hur jag darrar på rösten.
”Ja, älskade Liv?”
Hon ser på mig med ögon fyllda av tårar och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen när våra blickar möts.
Jag älskar henne fortfarande så sjukt mycket som jag nog aldrig kommer kunna älska någon igen.
Min kärlek för Alessa är väldigt, väldigt stark, men det är liksom på ett helt annat sätt.
Jag älskar Pan som om hon vore en del av mig, för hon har gett mig så otroligt mycket.
”Tror du att det kommer att gå bra?”
”Ja, det tror jag”, säger Pan och försöker låta lugn. ”Snart får vi se lilla Alice, jag lovar.”
”Alice? Ska hon heta så?”
Precis då kommer Miqe in i väntrummet med ett alldeles otydbart uttryck i ansiktet.
Det går inte att avgöra om han är förtvivlad eller euforisk, men det kanske är en blandning.
Vi flyger upp från soffan och kramar om honom båda två på samma gång.
Miqe börjar gråta mot min axel.
”Vad är det som händer?”, frågar jag.
”Hur mår Envy? Och Alice?”, frågar Pan.
”Envy mår ganska bra”, får han fram mellan snyftningarna. ”Alice kommer att bli sondmatad i kuvös dom närmaste dagarna...”
”Åh... Men hon kommer väl att överleva?”
Miqe ser på oss och pressar fram ett leende som växer och växer.
Vi ler ikapp med honom, ser frågande på den nyblivna pappan.
”Ja, hon kommer garanterat att överleva.”

Miqe 15-21/4-2011

Envy får bli kvar på sjukhuset en vecka och Alice likaså.
Jag och Pan är där och hälsar på dom varje dag, Liv och Alessa är också där några gånger.
På måndagseftermiddagen sitter jag och Pan inne hos Envy och slökollar på den lilla tvn i rummet hör vi hur någon kommer gående i korridoren.
In genom den öppna dörren kommer en väldigt snygg Alessa med två nallebjörnar under armen, en rosa och en blå, och en stor bukett röda rosor.
Vi skiner upp alla tre när hon ler med hela ansiktet och går fram till Envys säng.
”Hej mamma Envy, pappa Miqe och mamma Pan”, säger hon stolt och lägger ner gosedjuren och rosorna på sängen.
Envy lutar sig fram och kramar om Alessa.
”Vem är dom här till?”, frågar hon.
”Den rosa nallen är till Alice och den blåa är till dig”, svarar Alessa. ”Och blommorna är till...ja, det får ni väl läsa på kortet!”
Jag reser mig ur fåtöljen och tar loss det lilla vita kuvertet från rosorna.
Ur kuvertet tar jag upp ett kort med en baby och på insidan står det skrivet med guld penna; STORT GRATTIS TILL DOM NYBLIVNA FÖRÄLDRARNA ENVY, MIQE OCH PAN! STORA KRAMAR FRÅN ALESSA OCH LIV.
Jag får nästan tårar i ögonen när Envy sliter ifrån mig kortet för att läsa.
Alessa ler med hela ansiktet och vinkar åt mig att gå runt sängen och ge henne en kram.
Hon doftar vanilj, schampo och skinnjacka när jag slår armarna om henne.
”Var är Liv, då?”, frågar Envy när Alessa släpper mig.
”Hon är fast på galleriet, som vanligt.”
”Ja, men klockan är ju bara halv fyra”, påpekar jag.
När vi har småpratat en stund går vi in till rummet där lilla Alice ligger i en genomskinlig kuvös med slangar in i magen.
Hon ser så fridfull ut där och ligger och kniper ihop sina små ögon och sprattlar med armarna och benen.
Ett glädjeskutt drar igenom min kropp så fort hon kommer inom synhåll.
”Alice, du är så älskad från första stund”, säger jag.
”Ja, det är du verkligen”, säger Envy.

När jag inte är på sjukhuset och umgås med Envy och Pan eller studerar min älskade dotter jobbar jag häcken av mig i skivbutiken och fixar i ordning både min och Envys lägenhet så att dom ska vara helt perfekta när Alice kommer hem.
Jag spenderar självklart en del tid med min syster också som inte verkar kunna glädjas nog åt att jag är pappa och hon är faster.
Kvällen före Envys och Alices hemkomst sätter jag, Alessa och Liv upp en stor banderoll hemma hos Envy och Pan där det står VÄLKOMMEN HEM ALICE.
Och i banderollens hörn har Liv målat ansiktsbilder av mig, Envy, Pan och en mycket liten, vacker Alice inlindad i en filt.
”Den är helt perfekt”, säger jag och kramar om min lillasyster bakifrån.
”Och du är helt perfekt”, säger Alessa och kysser henne.
Jag kör hem dom två turturduvorna till Liv och sedan åker jag hem och fixar några mackor.
Det är inget intressant på tv, så jag sätter mig vid datorn och klickar mig in på Max’ ganska så kända blogg som han försörjer sig helt på.
Till skillnad från dom flesta andra kändisbloggarna skriver han faktiskt rätt intressanta saker.
Speciellt nu när han nämner mig, Müsli, Liv, Envy och Alice hit och dit.
I det senaste inlägget finns en bild på mig, Pan, Envy och Müsli som är tagen på sjukhuset tidigare idag när dom var där och hälsade på.
EN SPARK RAKT IN I FÖRÄLDRALIVET, står det som rubrik.
Har ni någonsin funderat över det faktum att fyrtio procent av ungdomsgraviditeterna är självvalda och att det är en ganska hög siffra? Jag hade i alla fall inte funderat över det speciellt ingående innan jag träffade Miqe (rödtotten till höger i bilden) och Envy (tjejen med det vackra, blåa håret). Dom var från början ett helt vanligt par i tjugoårsåldern som råkade bli med barn. (Och nu tänker ni säkert ”Det var ju oplanerat och då var det inte självvalt. Men det stämmer inte alls.) Nu börjar nämligen det intressanta i den här historien. Pan (rödtotten i mitten av bilden) var tillsammans med Miqes syster Liv, men dom bröt upp med varandra och Pan blev så småningom ihop med sin barndomsbästis Envy, varpå Envy dumpade Miqe som turnerade runt med sitt rockband Pushing Pressure som ni alldeles säkert känner till ganska väl. Men Miqe kom tillbaka och han och Envy bestämde tillsammans med Pan sig för att behålla barnet efter födseln istället för att adoptera bort det. Så just nu ligger en ganska så frisk, men för tidigt född, liten flicka vid namn Alice i en kuvös på sjukhuset och bara väntar på att få komma ut i livet. Och hennes föräldrar är som följer; Envy är hennes biologiska mamma, Miqe är hennes biologiska pappa och Pan är hennes icke-biologiska (men fortfarande) mamma. Jag finner hela det här fenomenet ganska intressant, men självklart älskar jag mina vänner ändå. Dessutom är det ganska svårt att inte älska den här bilden när min sexiga, älskade pojkvän står där och är snygg.
Lätt road över hans genomtänkta text går jag in på kommentarer och läser igenom dom.
Många har skrivit saker som ”hur kan du helt ohämmat bara hänga ut dina vänner?”, men för att vara helt ärlig så tycker jag att sådana kommentarer är lite överdrivna.
Max får väl skriva om precis vad han vill i sin personliga blogg, jag blir bara smickrad.
Dels är det intressant att veta vad han tycker och tänker och dels uppskattar jag alltid när kändisbloggare gör reklam för bandet.
Det är med ett leende på läpparna jag går och lägger mig och drömmer om min älskade, lilla dotter.

Liv 23/4-2011

Jag ser djupt in i Alessas glittrande ögon och kysser hennes mjukt fuktiga läppar.
Känslan av att få ha henne nära, att få njuta av hennes kropp tätt intill min och hennes närvaro, är något som slår alla andra känslor man möjligtvis kan känna.
Jag kramar om henne hårt, smeker upp och ner längs hennes nakna rygg med handen.
Hon är så graciös i alla sina rörelser när hon reser sig ur soffan och drar på sig sina klädesplagg ett efter ett.
Ett ljusgrått linne och ett par svarta boxerkalsonger träs på hennes nätta, men samtidigt muskulösa, kropp.
När hon tar på sig sina svarta baggyjeans och jag studerar hennes snygga ben står det verkligen helt klart för mig vad det är som skiljer mellan systrarna Månsdottir och varför Alessa faller mig mer i smaken.
Pans kropp verkar så skör att det känns som om hon ska gå sönder bara man snuddar vid henne, till skillnad från Alessa som är mer stabil och känns mer sexig då Pan känns mer vacker.
Och dessutom har Alessa större bröst än sin syster, vilket hamnar ganska högt upp på pluslistan.
”Vad tänker du på, älskling?”, frågar hon och ler mot mig.
Hon drar sitt långa hår ur ansiktet med fingertopparna och fäster det bakom örat.
Jag känner mig nästan hög när jag studerar den vackra varelsen.
”Jag tänker på dig.”
Precis då ringer Alessas telefon och det är Miqe som undrar var vi blivit av.
Det går upp för oss att vi skulle varit hos Envy för tjugo minuter sedan för att ta en fika och umgås med Alice, vi hade helt glömt bort tiden i våra passionerade lustar.
Så vi får skynda oss att göra oss klara och sedan springer vi ut och hoppar på första bästa spårvagn.
Pan öppnar dörren för oss när vi är framme.
Hon har en lång, ljust mossgrön tröja, bruna strumpbyxor och sitt röda hår uppsatt i två flätor.
Hon är verkligen vacker där hon står på hallgolvet och kramar om sin syster, och jag minns varför jag föll för henne.
Men det gör inte lika ont i hjärtat längre, det känns mest bara fint och underbart att jag och Pan fick vår tid tillsammans och att jag träffade Alessa genom henne.
Jag ger henne en snabb kram och fortsätter längre in i lägenheten där Miqe sitter i soffan med sin lilla, vackra dotter i famnen.
Hela han lyser som en sol och ser upp på mig och Alessa när vi kommer fram till soffan.
”Hej sötnosar!”, säger den nyblivna pappan.
”Liv och Alessa, den här morsan slavar i köket, som en riktig morsa!”, gormar Envy från köket där jag kan se att hon precis tar ut en kladdkaka ur ugnen.
”Hjälp, har du bakat?”, frågar Alessa imponerat.
”Hur har ni hunnit med?”, frågar jag Miqe och tar ett varsamt tag om en av Alices små händer.
”Vi var ju tre”, svarar han.
”Sov du här i natt?”
”Ja, jag blev bara kvar, liksom. Hon skrek och grät nästan hela natten.”
Miqe reser sig ur soffan, lägger över sin dotter i min famn och går bort till Envy för att hjälpa henne att duka fram fikat.
När jag känner den lilla flickan i mina armar blir jag alldeles lyrisk och ett leende sprider sig på mina läppar som smittar av sig på Alice.
”Hon skrattar!”, utbrister jag. ”Älskling, hon skrattar!”
Alessa ställer sig mitt emot mig och studerar sin systerdotter.
”Ja, det gör hon”, instämmer Alessa. ”Hörni, hon skrattar!”
Både jag och min flickvän blir alldeles uppspelta, men dom tre föräldrarna ler bara lugnt mot oss.
”Hon har skrattat och haft sig hela dagen”, säger Pan som sitter i det stora fönstret och blossar på en cigarett.
”Ni har missat säkert tio first-moments när ni legat hemma och gullegullat er”, säger Envy.
”Åh, det kanske vi har...”, mumlar jag.
”Men jag missar hellre sådant, för jag skulle för allt i världen inte velat missa vår magiska natt, morgon och dag”, viskar Alessa i mitt öra och får mig att rysa.
Jag stryker mina fingertoppar över Alices lilla, rosa babykind och riktigt myser när jag känner hur mjuk och len hon är.
”Lägg Alice i sängen en stund nu, så att vi kan fika”, säger Envy och häller upp kaffe i fem stora muggar. ”Jag har faktiskt slitit med den här kladdkakan nu!”
Vi gör som hon säger och tar sedan plats runt det stora matbordet.
Till min stora besvikelse går det en rysning av obehag genom min kropp när Pan sätter sig bredvid mig.
Jag tänker inte försöka förneka att vissa delar av mig bara vill spola tillbaka tiden och hålla henne i min famn igen.
Och det som skapar det största dilemmat i mig är att om jag hade kunnat spola tillbaka tiden så vet jag inte om jag hade hållit fast vid Pan eller gjort precis samma sak igen.
Jag önskar ju att svaret självklart och utan tvekan ska vara det senare, för jag älskar Alessa så sjukt jävla mycket.
Men det är inte självklart, för jag älskade Pan så sjukt jävla mycket.
Miqe kastar en blick på mig för att påminna mig om att jag är lite för tyst, vi har suttit där runt bordet i snart fem minuter nu och jag har inte sagt ett ord sedan jag la ner Alice i spjälsängen.
Dom andra har babblat på så det har väl inte direkt varit någon fara, men ändå.
Nu är ju faktiskt Alice det enda skälet till att vi alla är samlade här, så vi borde väl prata om henne.
”Jaha, hur känns det att vara hemma igen då, Envy?”, frågar jag eftersom att det är det första jag kommer på.
”Det är verkligen skönt! Jag klarade inte av det där jävla sjukhusblasket till kaffe, usch!”
Gänget runt bordet brister ut i ett kittlande fnitter, som alltid när Envy lyckas få precis allting att kretsa runt kaffe.
”Vilken tur att jag och Pan var och handlade mat till er i förrgår då, och att vi köpte upp ett riktigt kaffelager”, flinar Miqe.
”Kallar ni fyra paket ett riktigt lager? Tyvärr, mina kära medföräldrar, men heter man Envy och har plågats med sjukhusblask alldeles för länge så lär dom inte räcka längre än en vecka.”
Pan sträcker sig över bordet och ger sin flickvän en puss, Miqe rufsar om hennes hår och säger att nästa kaffeköp får hon stå för helt själv.
”Nog för att jag ska betala underhåll till dig, kära medförälder, men det ska ju främst gå till Alice”, säger Miqe. ”Och jag antar att det lilla livet inte har börjat dricka kaffe än.”
”Just det”, säger jag och kommer plötsligt på något att prata om som inte känns alldeles dumt eller irrelevant. ”Dricker hon bröstmjölk nu? Eller blir hon fortfarande sondmatad?”
”Ja och ja”, svarar Envy.
”Hon kommer att bli sondmatad ett tag framöver, men det sköter vi själva nu”, fortsätter Pan.
”Ja, hon får den genom en slang direkt in i magen”, säger Miqe. ”Ungefär som när hon fortfarande fick näring genom navelsträngen.”
”Men du ammar henne samtidigt?”, frågar Alessa intresserat.
”Ja, det gör jag”, svarar Envy. ”Sonden är ju hennes huvudsakliga föda, men jag ska försöka vänja henne vid bröstmjölk och hon verkar gilla det.”
Det blir tyst runt bordet en stund, vi mumsar på Envys precis lagom kladdiga kladdkaka och njuter av hennes alltid lika perfekta kaffe.
Jag studerar människorna bredvid och framför mig, mina bästa vänner och min familj.
Den enda som fattas är Müsli, men han ska komma förbi runt sextiden när han slutat jobbet.
Och jag tänker att trots att både jag, Miqe, Pan och Alessa förlorat våra föräldrar så sitter vi ändå här runt bordet och har tillsammans skapat en familj som säkerligen är mycket bättre än dom familjer vi skulle haft med våra föräldrar.
Vi har allihop precis tagit det allra sista klivet in i vuxenvärlden, i och med Alices födelse.
Vi står inte längre med ena foten i barnvärlden.
Utan nu när det vi som är dom vuxna i vår egna lilla familj, och vi är inte ens tjugofem.
”Är det inte lite underligt när man tänker på det”, säger jag drömskt när vi har dukat av bordet och sitter i sofforna med varsin cigg.
”Vad är det som är underligt?”, frågar Envy nyfiket.
”Att vi är en familj nu, att just vi fann varandra och skapade ett liv som vi alla har del i”, fortsätter jag. ”Håll med om att det känns ganska mäktigt och vuxet, underligt fast på ett bra sätt.”
Miqe kramar om mig och är nära att bränna mig med sin cigarett, men rycker undan den i sista sekund.
”Menar du Alice?”, frågar Pan. ”Att Alice är det liv som vi alla skapade och har del i?”
”I så fall ska mest cred gå till mig och Miqe som rent biologiskt skapade henne”, påpekar Envy.
Jag suckar lite, men kan inte låta bli att le åt henne och hennes sjätte kopp kaffe som vilar i hennes hand.
”Självklart. Jag menar inte just Alice i sig, utan snarare vad hon symboliserar.”
”Vi fattar, syrran”, säger Miqe och rufsar om mitt hår. ”Vi behöver inte bli alldeles djupa och poetiska nu, jag vill hellre gå ut med Alice i barnvagnen!”
Jag ger även honom en suck och ett leende när han släpper mig och reser sig ur soffan.
Alessa lägger armarna om mig och säger att vi kan vara djupa och poetiska när vi är ensamma.
”Ska vi verkligen gå ut nu?”, säger Envy och ser på Miqe som lyfter upp deras dotter ur spjälsängen och rättar till hennes vinröda sparkdräkt i dockstorlek. ”Klockan är redan kvart i sex, skulle inte Müsli komma snart?”
”Jo, han slutade klockan fem och skulle ta fem i halv-bussen från Kungälv”, säger jag.
”Men jag vill ju gå ut och gå med vår söta prinsessa innan det blir mörkt”, säger Miqe med iver i rösten. ”Vi sa ju att vi skulle göra det, hela familjen tillsammans.”
Ingen av oss kan motstå hans innerliga babylycka, eller snarare babyeufori som smittar av sig på alla i närheten.
Så vi bestämmer att vi ska vänta tills Müsli kommer och sedan ta en snabb barnvagnspromenad.
Alice behöver frisk luft, men får inte vara ute i kylan för mycket eftersom att hon fortfarande är svag och kan bli sjuk jättelätt.
Men lagom korta promenader med en påpälsad Alice i en barnvagn fullproppad med varma filtar är bara hälsosamt, för oss alla.
Medan vi väntar på min bästa vän börjar den otåliga pappan Miqe rota fram Alices ytterkläder och klä på henne.
När han har fått på henne sin lilla, ljusblå overall med tillhörande vantar och tossor och trätt en rosa mössa över hennes huvud är han jättenöjd med sig själv.
Men det blir faktiskt lite synd om honom när Pan påpekar att hon måste ha en kofta under overallen och ett par strumpor i tossorna, vilket han har glömt att sätta på henne.
Pan tar över påklädningen och Miqe dunsar ner i soffan bredvid Envy med en snopen min.
”Det är okej, pappa Miqe”, säger Envy och tar hans hand. ”Ingen av oss kan det här än.”
”Utom allvetande Pan”, suckar han.
Jag, Alessa och Envy kan knappt hålla oss för skratt eftersom att situationen, och framför allt Miqe, är ganska så komisk.
Han gick från sprudlande och ivrig till deppig och besegrad över en kofta och ett par strumpor.
Visst, det råder inget tvivel om att han kommer att bli världens bästa pappa, men han ska ju inte behöva känna att det är någon slags titel han måste leva upp till.
Och även om det vore så är det här verkligen ingenting han behöver känna sig misslyckad över.
”Jag är definitivt inte allvetande”, påpekar Pan och låter som om även hon har lite svårt att hålla sig för skratt. ”Jag kom bara ihåg att vi pratade med doktorn om att hon behöver minst tre lager på sig utomhus.”
”Jaha, det hörde nog inte jag...”, säger Miqe.
”Du var inte ens med, för det var i onsdags.”
”Då kanske ni kan förlåta mig för den lilla missen?”
Jag ger Alessa och Envy en blick och sedan kan vi inte hålla oss längre utan börjar asgarva.
”Det var ingen miss, Miqe!”, säger jag. ”Du är världens bästa pappa, oroa dig inte.”
Han pressar fram ett leende, ser lite förvirrad ut, men reser sig ur soffan och går bort till sängen igen där Pan precis knäpper den sista knappen på Alices overall.
Miqe trär än en gång den rosa dockmössan över sin dotters huvud och ger henne sedan en puss.
Det är sjukt ovant att se min storebror i den här rollen, men han är inte bara världens bästa pappa utan också världens sötaste.
Och världens coolaste också för den delen, med tanke på att han spelar i ett rockband, jobbar i en skivbutik och klär sig i stuprör i regnbågens alla färger.

Det är ingen snö kvar på Göteborgs ännu vinterfrusna gator, den smälte bort för en knapp månad sedan.
Men trots att det nu är slutet av april är asfalten fortfarande glittrigt frostbelagd och man får gå försiktigt för att inte halka.
Miqe har ännu inte bytt till sommardäck på sin bil, och vår pappa brukade alltid säga att vintern inte var slut förrän han gjorde det, så med dom måtten mätt är det just nu en vecka kvar till maj och fortfarande vinter.
Och jag säger inte emot för det är inte bara Alice som måste vara påpälsad ute i minusgraderna.
Vi har jackor eller vinterkappor, halsdukar, mössor och vantar på oss nästan hela bunten där vi vandrar fram i den tidiga kvällen och pratar på om allt och ingenting.
Den enda av oss som möjligtvis skulle kunna frysa är Miqe som inte har varken mössa eller vantar och inte ens har stängt sin skinnjacka.
Alessa har också skinnjacka, men hon har i alla fall dragit upp dragkedjan ända till hakan och en vit mössa pryder hennes hjässa.
Vi har varit ute och gått i ungefär en kvart och turas om att hålla barnvagnen.
Jag och Müsli går någon meter bakom dom andra och pratar igenom i princip allt som hänt mellan honom och Max sedan vi sist diskuterade deras förhållande.
Müsli har mer eller mindre flyttat in i sin pojkväns tvårummare, vilket jag i princip visste eftersom att han är där hela tiden.
Men nu har han tydligen börjat flytta över sina saker och berättar att hans pappa har planer på att göra om hans rum till något slags arbetsrum med en träningsmaskin som han köpt, och dessutom tänker han flytta Katrins piano dit just eftersom att det är, eller var, Müslis rum.
Han blir tårögd när han berättar om det och säger att han känner sig hedrad över att hans pappa vill spara pianot i hans rum trots att ingen längre spelar på det.
Jag föreslår att han ska lära sig och när han säger att han faktiskt funderar på det sprider sig en porlande glädje i mitt inre.
För trots att Müsli förlorade sin fullkomligt fantastiska mamma för bara sju månader sedan så finns det så mycket hopp och liv i honom.
Precis som vi andra, i hans familj av bästa vänner, bygger han sin grund på sig själv och inte på sina föräldrar.
Det är något som gäller oss alla, även Envy trots att hennes mamma och pappa fortfarande är i livet, vi bygger våra egna grunder.
Kanske är det den sanna innebörden av att vara vuxen?
Müsli berättar också att han har inspirerats av Max att börja blogga, och hittills har han bara skrivit ett inlägg som över hälften av Max’ hundratusentals läsare har läst och kommenterat.
Så nu har han flera hundra kommentarer om ett inlägg som handlar om hur han prismärker varor på Maxi och att han saknar mig.
Jag blir alldeles rörd och lovar att läsa när jag kommer hem i kväll.
”Men hur går det med dig och Max, egentligen?”, frågar jag eftersom att vi har glidit ifrån ämnet en aning. ”Är du kär? Och är du verkligen säker på att han är gay?”
”Hörni där bak!”, säger Miqe. ”Vi tänkte gå hemåt nu, Alice måste in i värmen.”
”Ni kan gå i förväg”, säger jag. ”Vi kommer om en stund, vi måste snacka lite bara.”
Alessa ger mig en kyss och gänget försvinner sedan runt ett hörn.
Vi funderar på att sätta oss någonstans, men det är så kallt att vi måste röra oss för att hålla värmen.
Så vi bestämmer oss för att gå ett varv runt Avenyn och kanske ta vägen om älven tillbaka hem till Envy och Pan.
Jag krokar arm med min bästis och ber honom att fortsätta berätta.
”Han är inte Erik”, är det första han säger. ”Självklart är jag kär, så gränslöst kära är vi båda två. Och han är inte heller Sammy, Max är tvåhundratio procent gay. Du behöver inte oroa dig över det, Liv.”
”Men jag vill bara inte att du ska råka illa ut igen...”
”Det gör jag inte”, lovar Müsli. ”Max är nog mer galen i mig än vad jag är i honom, och jag är extremt galen.”
När vi har vandrat Avenyn ner bestämmer vi oss för att ta den snabbaste vägen hem till Envy.
Det har redan gått tjugo minuter sedan vi skildes från dom andra och det börjar bli mörkt ute.
Vi stannar på 7 Eleven på vägen och köper cigg till mig och nudelwok till Müsli eftersom att han inte har ätit sedan lunch och är riktigt hungrig.
Jag känner själv hur min mage kurrar, det är över två timmar sedan jag åt två bitar kladdkaka och före det har jag inte ätit något sedan jag och Alessa slängde i oss varsin Pan Pizza i förmiddags.
Men jag tänker att jag ska fixa något när jag kommer hem istället, det blir billigare så.
Alice sover som en liten ängel när vi kommer upp i Envys lägenhet.
Det är sådan mysig stämning i den stora ateljévåningen, levande ljus brinner i köksfönstret och på soffbordet och ger ifrån sig ett tryggt sken.
Jag sjunker ner bredvid Alessa som halvligger i sängen och studerar den sovande Alice mellan spjälorna.
”Är hon inte vacker?”, säger hon och ler med hela ansiktet.
”Jo, hon är alldeles bedårande. Men inte lika bedårande som du.”
Hon tar min hand och kramar den hårt, viskar i mitt öra att hon älskar mig.

När klockan börjar närma sig nio bestämmer vi att det är dags att gå hem.
Visserligen är det lördag, men dom tre föräldrarna var uppe med Alice nästan hela natten och jag och Alessa inte heller fick någon sömn av andra, mer sexuella anledningar.
Så jag, Miqe, Alessa och Müsli börjar ta på oss skor och ytterkläder och säger sedan god natt till Envy och Pan.
När vi alla fyra står och väntar på våra respektive spårvagnar säger Alessa att hon tänkte sova hemma hos sig i natt och gå upp tidigt i morgon och fota.
Det är helt okej för mig att vara ensam, men när Miqe frågar om jag vill sova hos honom säger jag inte nej.
Jag har ännu inte sovit i hans lägenhet så det är väl kanske dags nu.
Vår spårvagn kommer först, vi kramar Alessa och Müsli hej då och hoppar ombord.
Under den dryga fem minuters-resan hem till Miqe berättar han att han har något han vill visa mig, något som han hittade i flytten från Amanda.
Men han säger inte vad det är, så jag blir riktigt nyfiken och när vi äntligen kommer innanför ytterdörren håller jag på att bli galen av iver.
”Vad är det för något, egentligen? Visa mig nu!”
”Nej, du får faktiskt lugna ner dig lite först”, säger min bror bestämt och föser ner mig i sin gråa soffa. ”Det är en viktig grej som betyder väldigt mycket för mig och jag vill att du tar det på allvar.”
”Okej, jag är allvarligt”, säger jag och tar ett djupt andetag. ”Och nyfiken.”
Utan att säga ett ord till går Miqe in i sovrummet och återvänder strax med ett fullskrivet A4-papper i handen.
Han placerar sin fåtölj närmare soffan, precis mitt emot mig och slår sig ner i den.
Sedan lägger han papperet i mitt knä och ser allvarligt på mig, får ett lite osäkert uttryck i ansiktet.
”Det är en låttext”, säger Miqe. ”Jag skrev den till dig sommaren före du skulle börja gymnasiet, men jag vågade aldrig ge dig den. Jag var rädd att det skulle vara för mycket, och att du kanske inte behövde det som texten säger. Så jag gömde den, vågade inte ens visa den för bandet. Men så hittade jag den när jag höll på att packa flyttlådor och nu har jag skrivit musik till den. Jag vill att du ska läsa den, Liv. Nu är jag redo för det.”
Jag blir alldeles mållös, överväldigad, eftersom att jag inte visste att min storebror tänkte på mig så mycket under den tiden.
Han var ju så upptagen med allt annat, och mig gick det väl ingen nöd på, även om jag verkligen saknade honom vid vissa tillfällen.
”Varför vågade du inte ge mig den då?”
”Läs bara så förstår du, eller så kan jag förklara sedan.”
Jag är ännu mer ivrig när jag låter blicken falla på papperet, men jag håller det inom mig.

TILL LIV, MIN SYSTER

Din värld kommer att förändras
Solen kommer inte alltid lysa för dig
Åren passerar, förutsättningar ändras
Och det är bättre att du får höra det från mig

När mörkret faller, växer och gror
Du kan lita på din storebror

Vi står här sida vid sida
Ingen av oss ska behöva lida
Vi leder varandra och visar vägen
Du har mitt stöd i alla lägen
Jag lovar dig

Om du, som jag, springer vilse i livet
Och inte vet vad du ska ta dig till
Jag hjälper dig hem igen, det är givet
Syrran, min prinsessa, bara lev din dröm och ta det chill

Nu är du mitt i livet, varken liten eller stor
Men du kan lita på din storebror

Vi står här sida vid sida
Ingen av oss ska behöva lida
Vi leder varandra och visar vägen
Du har mitt stöd i alla lägen
Jag lovar dig

Världen är hård, livet är tufft
Men jag har funnit syre, du får andas min luft

Mina ögon fylls med tårar när jag läser och hjärtat skenar i bröstet på mig.
Jag har lite svårt att greppa att min sjuttonåriga storebror satt och skrev en sådan här låt till mig och samtidigt verkade ganska nonchalant mot mig.
Jag frågar honom om det och han svarar att han helt enkelt var rädd för att tränga sig på.
Han var osäker på om jag behövde sådant stöd bara för att han hade gjort det.
”Självklart hade jag uppskattat ditt stöd, Miqe. Ibland tyckte jag att du var lite för uppe i musiken och dig själv. Jag mådde väl inte direkt dåligt då, men alla har svårigheter dom måste kämpa med ibland. Men det är okej, brorsan, vi fann ju varandra trots att du inte gav mig låten.”
Miqe ger mig en lång kram, säger förlåt för att han var så feg och sedan drar han fram en av sina gitarrer och sjunger låten för mig.
Jag har nog aldrig känt mig mer hedrad i hela mitt liv.
Den är helt fantastisk och han är helt fantastisk.
Miqe, min bror

Müsli 24/4-2010
När jag vaknar långsamt på söndag morgon är det bredvid världens snyggaste kille.
Max ligger där på mage i sängen och sover som en stock.
Jag kan inte låta bli att le när jag studerar honom, han gör mig så otroligt lycklig.
Den stora, svarta väggklockan visar tjugo över elva och jag känner hur hungrig jag är.
Så jag bestämmer mig för att ta mig egna friheter i min pojkväns kök, smyger dit och fixar äggröra och bacon till frukost.
När allt är klart ställer jag två tallrikar på en bricka och bär in till Max i sovrummet.
Jag väcker honom med en kyss och han blir jätteimponerad när han ser frukosten.
När vi har ätit åker Max i väg för att träffa sin så kallade bloggmanager och jag tar en snabb dusch.
Sedan ringer Liv och säger att det har hänt en grej, så jag bjuder över henne så att vi kan prata.
Medan jag väntar på min bästis drar jag på mig lite kläder.
Jag rannsakar min pojkväns otroliga walk in-closet och hittar ett par gråa jeans och en vit The Knife-tröja som jag inte tror att han har något emot att jag lånar.
När det ringer på dörren tjugo minuter senare rusar jag och öppnar, och Liv slänger sig om halsen på mig.
Hon doftar starkt av hårspray och är jättesöt i sin långa, lila tröja och svarta tights, men hennes ögon avslöjad hur bekymrad hon är.
Vi sätter oss i Max’ svarta skinnsoffa.
Jag blir ganska orolig för min bästa vän, hon har mått så bra den sista tiden och jag vill verkligen inte att något jobbigt ska hända henne nu.
Liv tar ett djupt andetag och plockar fram sin mobil ur handväskan.
”Prata med mig, Liv”, ber jag. ”Vad är det som har hänt, egentligen?”
”Jag fick ett sms från en person som jag hoppades att jag aldrig skulle behöva höra från igen.”
”Vem då, Nike?”
”Nej, dummer”, säger hon och petar mig i sidan, ler lite. ”Från Alina.”
”Åh, okej... Vad skrev hon då?”
Hon räcker mig sin telefon och säger åt mig att läsa högt.
”Liv, jag kan inte sluta tänka på dig. Vad hände med oss, egentligen? Vad gjorde jag för fel? Varför dög jag inte åt dig? Jag ville vara allt det som du behöver och vill ha, och jag försökte verkligen. Vad är det för fel på mig, Liv? Vad har Alessa som jag inte har? Jag älskar dig fortfarande så mycket att det gör ont. Om du inte har kvar mitt nummer så är det Alina. En ensam Alina.”
Liv slår ut med armarna och får ett uppgivet uttryck i ansiktet.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, jag är fortfarande väldigt besviken på henne för att hon låg med Alina och dom känslorna är på väg att bubbla upp nu.
Det hon gjorde var så fel, både mot Pan och Alina.
Men jag vill inte vara arg på henne för det, jag har redan varit arg så att det räcker.
Det är överspelat nu och jag vet att hon verkligen ångrar sig.
”Säg någonting!”
Hon rynkar på ögonbrynen, ser forskande på mig.
”Har du svarat?”, frågar jag.
”Nej, jag vet verkligen inte vad jag ska skriva. Vad svarar man på sådana frågor?”
”Alltså, om jag får vara helt ärlig nu...”, börjar jag. ”Så tycker jag att hon gör fel nu som sätter sådan press på dig, men anledningen till att hon känner såhär är ju att du gav henne en del falska förhoppningar. Håller du inte med mig?”
”Jo, jag vet. Men jag har ju förklarat för henne minst tusen gånger att jag bara var tänd på henne. Men det betyder ju inte att det är något fel på henne! Allvarligt talat, varför kan hon inte bara släppa mig och gå vidare?”
Nu tycker jag nästan synd om Liv, hon förtjänar inte det här efter allt hon gått igenom.
Även om hon inte skötte situationen med Alina speciellt väl, så är det ganska dålig stil av Alina att bara kasta sig över henne såhär.
”Vissa människor har svårt att släppa taget, om man är riktigt kär kan det ta flera år. Eller längre än så. Men det är inte ditt ansvar längre, Liv. Du har redan tagit ditt ansvar genom att prata med henne. Och sluta ligga med henne...”
Hon ger ifrån sig en djup suck och skakar på huvudet.
”Åh, jag vet inte vad jag ska ta mig till! Hon är som ett jävla spöke som hemsöker mig. Tycker du att jag ska svara?”
”Ja, det tycker jag. Men var saklig, inte känslosam.”
Hon tar mobilen ifrån mig och börjar skriva, sedan får jag läsa smset innan hon skickar i väg det.
”Det är inget fel på dig, Alina. Du var inte rätt för mig, men du kommer att vara rätt för någon. Gräv inte ner dig i det här mer, ta dig upp och gå vidare istället. För din egen skull.”
Jag nickar medgivande och Liv trycker på skicka.
När leveransrapporten ramlar in bestämmer vi oss för att lägga det här åt sidan och gå ut och ta en bekymmerslös fika.
Vi hamnar på Espresso House, och Max kommer dit och gör oss sällskap när han är klar hos sin manager.
Han är så otroligt snygg i sin grårandiga tröja och sina svarta jeans att jag nästan blir galen när han slår sig ner bredvid mig.

Alessa 3-9/5-2011

Jag kliver av spårvagnen och går den korta biten upp till lägenheten.
När jag kommer innanför dörren sparkar jag av mig skorna och går raka vägen in i köket, plockar fram en oöppnad flaska vitt vin.
Med en suck kastar jag mig ner på skinnsoffan och slår på tvn, korkar upp flaskan.
Jag känner mig så fruktansvärt låg för tillfället.
Alla har så mycket för sig och jag känner mig utanför.
Pan, Envy och Miqe har Alice, Liv har galleriet och sitt jobb.
Vad har jag?
En flaska vitt vin och en klump i magen.
Självklart gläds jag å deras vägnar, ibland känner jag mig till och med delaktig, men ändå..jag är varken mamma, pappa, arbetande eller konstnär.
Jag måste försöka hitta någonting eget.
Utan att tveka lyfter jag vinflaskan och klunkar en lång stund.
Allt tänkande får mig att må sämre än innan jag kom hem.
Trots att jag avskyr att gråta börjar tårar rinna ned för mina kinder.
Egentligen är det väl inte så smart att dricka vin när jag är på det här humöret, men det ligger i min natur, så jag halsar en del till.
Vid det här laget är flaskan halvfull, vilket betyder att jag dragit i mig 35 cl vin på tio minuter.
Jag kan inte förneka att det börjar snurra lite i huvudet på mig.
En impuls, som jag så ofta förnekat och föraktat, smyger sig på mig.
Jag vill skada mig själv, vill vara som Pan för en stund.
Folk har accepterat att hon skadar sig själv, men om jag skulle göra det..
Liv skulle bli så besviken, Pan likaså, säkerligen även Miqe.
Åh, varför måste det vara så att man förväntar sig olika saker av olika personer?
Bara för att jag aldrig gjort det, inte allvarligt, så betyder det inte att jag inte skulle kunna!
Jag börjar nästan bli arg, får lust att göra det bara på grund av det.
Kanske om jag skulle göra det på något ställe där det inte syns så tydligt..
Jag tar några klunkar vin till och går ut i badrummet med flaskan.
Väl där drar jag ner mina baggyjeans och plockar fram en rakhyvel, fingrar lite på den innan jag plockar isär den.
Är det såhär Pan känner när hon håller ett nytt, glänsande rakblad i sin hand?
Lite osäker sätter jag bladet mot låret, trycker lite.
Hur hårt ska man trycka, hur långt ska man dra?
Jag viftar bort tankarna och bara snittar till.
Min bleka hud delar på sig, ur såret börja det forsa blod.
Herregud, jag var inte beredd på att det skulle bli så brett.
Ändå sätter jag bladet mot benet och drar lika hårt ett par gånger till, inuti mig pulserar det av adrenalin.
Efter en stund tappar jag kontrollen och övergår till handleden, som besatt skär jag sår efter sår, på golvet har det bildats en pöl av blod.
Tårarna forsar ner för mina kinder, men jag tror samtidigt att jag skrattar.
Liv kommer slå ihjäl mig imorgon när hon märker det, men jag kunde inte brytt mig mindre för tillfället.
Inte förrän mobilen i min byxficka börjar vibrera lägger jag ifrån mig rakbladet.
Livs namn dyker upp på displayen och jag tar en stor klunk vin innan jag svarar.

”Hallå?”, sluddrar jag.
”Alessa, du är jättefull!”
”Va..ja! Eller nej..”
”Hur mycket har du druckit?”
”Drygt en flaska vin, men jag ska..det var bara för att kunna somna!”
”Säkert.”, säger Liv skeptiskt. ”Jag blir orolig för dig!”
”Nej men ärligt, jag tänkte precis gå och lägga mig.”
”Är det sant?”
”Ja!”
”Ja..okej. Men vi ses imorgon, visst?”
”Absolut, ring mig när jag vaknat..eller jag menar..när du vaknat alltså..”
Hon skrattar lite på andra sidan luren.
”Jag ringer när du vaknat, älskling, haha.”
”Bra, puss, älskar dig.”
Jag kan höra henne säga detsamma till mig innan jag klickar henne och telefonen faller ur min hand.
Ur badrumsskåpet plockar jag fram bandage som jag lindar om mina lår och handleder.
Sedan stapplar jag in i vardagsrummet och ramlar ihop på madrassen, faller i djup sömn på bara några minuter.

Jag vaknar mitt i natten och finner mig själv intrasslad i lakanen, svettig av ångest och mardrömmar.
Vinet har inte riktigt gått ur min kropp, men jag är betydligt nyktrare nu än när jag däckade.
Jag måste verkligen kissa, så jag trasslar mig ur täcket och sätter mig upp.
Lakanet under mig är fuktigt och jag ser ner på det, får en impuls att spy när jag inser vad det är som klibbar fast mot min kropp.
Jag har helt och hållet blött igenom bandagen på låren, blodet har färgat lakanet under mina ben rött.
Förskräckt reser jag mig upp på vingliga ben och sliter av det.
Fuck, det har till och med färgat av sig på madrassen.
Paniken tickar i mitt bröst när jag skyndar in i badrummet för att lägga om såren.
Smärtan när jag lindar av mig det gamla bandaget är nästan outhärdlig, tyget har fastnat i det torkade blodet.
Men till slut har jag tvättat och lagt om mina ben och den här gången hoppas jag att det ska hålla bättre.
Utmattad, men inte sovtrött, plockar jag fram min systemkamera och sätter på den.
Jag kollar igenom mina senast tagna bilder, dom flesta är på Pan.
Hon ler mot kameran på nästan alla, men hennes ögon är trötta och tomma, hennes hår hänger i tovor.
Hon är så liten och trasig, min syster, och jag undrar om det är något som är medfött, om det sitter i mig med.
I sådana fall har jag en bra ursäkt för mitt beteende och mina känslor.
Åh!
Jag slår händerna för ansiktet, vad är det jag försöker lura i mig själv?
Det är inte precis så att jag och Pan har någon medfödd tvillingdepression som bryter ut med jämna mellanrum och drar ner oss i ett stort svart hål.
Vi föddes helt enkelt in i fel jävla värld.

(flashback/återblick) ”Måns, jag behöver hjälp. Jag sitter och filar på ett budgetförslag för skolan men kan inte riktigt få ihop det här..”
Jag ser upp från mitt ritpapper, studerar mamma på andra sidan bordet.
Pappa kommer upp bakom henne och ser ner över hennes axel.
"Sigrún, jag vet ingenting om sådant där, det vet du. Det är ditt område.”
Jag knackar på bordet med min röda krita och försöker fånga deras uppmärksamhet.
”Al, du distraherar.”, muttrar mamma irriterat.
”Men mamma, kolla här då!”, säger jag och håller upp min teckning.
Den föreställer mig och min syster, som jag aldrig träffat, men ofta drömmer om.
”Alessa, vad ska det här föreställa?”, frågar mamma upprört, sliter pappret ur min hand.
Jag ser förskräckt på henne när hon knycklar ihop teckningen med ett sammanbitet ansiktsuttryck.
”Mamma! Vad gör du?”
”Varför, och jag undrar verkligen varför, kan du inte låta det här upphöra?”, frågar hon. ”Alla dessa meningslösa teckningar..”
Jag ser ner i bordet.
”Sigrún, snälla..”, ber pappa. ”Hon vet inte bättre.”
”Jag har sagt till henne otaliga gånger!”, utbrister mamma och slår ut med armarna. ”Alessa, för sista gången nu, det räcker!”
Nästan omärkligt nickar jag, men inom mig gör det så ont att jag får svårt att andas.
”Kan du inte rita av oss istället?”, försöker pappa.
”Måns, det där är lönlöst. Hon bryr sig inte ett dugg om sin riktiga familj. Allt hon vill är att leva i sin fördömda fantasivärld.”
”Det är inte sant!”, flämtar jag, mina ögon svämmar över.
Mammas blick på mig är nedlåtande, besviken.
Jag slår ihop mitt block, samlar ihop mina kritor och lämnar rummet.
Mitt nioåriga hjärta skenar i mitt bröst.

Miras lönlösa försök att fånga min uppmärksamhet gör henne synbart irriterad.
”Alessa, vakna upp ur din fantasivärld! Du vet, det finns en riktig värld här som väntar på dig.”
Jag suckar och låter de nyss så fängslande tankarna glida undan och lämna plats för min bästa vän.
”Vad, Mira?”, frågar jag.
”Om du inte märkt det så är vi och shoppar, och senast jag kollade behöver du en ny garderob.”
Jag ser mig omkring, Smáralind kryllar av människor den här lördagseftermiddagen.
Mira dricker upp dom sista dropparna av sitt kaffe och reser sig upp.
”Kom igen, du behöver något nytt att ta på dig, Alessa. Du kan inte ha stuprörsjeans och collagetröja på din dejt med Kristján.”
”Vad är det för fel med mina kläder?”, frågar jag och drar lite i min svarta luvtröja.
”Du ser lite..manlig ut.”
”Jag tycker det är snyggt!”
”Men det gör inte Kristján.”
Mira krokar tag i min arm och drar med mig bort mot närmsta, gärna lite dyrare, klädaffär.
Medan jag står mitt i affären och gungar lite, åter försjunken i tankar, dansar Mira runt och sliter i kläderna som hänger prydligt uppradade längs väggen.
Plötsligt puttar Mira mig bortåt provrummen, slänger en hög kläder i min famn.
Jag ser skeptiskt ner på högen, suckar och stänger in mig.
Motvilligt drar jag en svart klänning med vita, snirkliga detaljer över huvudet.
När jag ser mig själv i spegeln håller jag på att brista i skratt, samtidigt som jag får något äcklat i blicken.
Mira sliter upp dörren till provhytten och studerar mig uppifrån och ner.
”Bedårande!”, utbrister hon. ”Om man bara släpper ut ditt hår, lägger på lite makeup..”
Hon drar ur tofsen ur mitt hår, låter det hänga fritt.
”Titta, du ser nästan ut som en tjej nu.”, flinar hon.
”Ah men lägg av.”, fräser jag och drar av mig klänningen.
”Du, den där klänningen ska du definitivt ha på dig ikväll!”
”Jag bär inte klänning!”, protesterar jag och lägger stark betoning på ’inte’.
”Det gör du visst. Jag hittade ett par passande strumpbyxor.”
Jag suckar uppgivet, går för att betala klänningen och strumpbyxorna.
489 kronor spenderade på ren skit.
Efteråt bestämmer jag mig för att åka hem.
När jag kliver innanför dörren möter mamma upp mig i hallen.
”Hej där.”, säger hon och låter ganska glad. ”Hade du kul med Mira? Köpte du något fint?”
”Nej.”, säger jag och tränger mig förbi henne.
”Men du har ju en påse med dig..”
”Det är bara en ful klänning.”, muttrar jag.
”Åh, en klänning!”, säger mamma förtjust. ”Är den fin? Passar den att ha på middagen i övermorgon?”
Jag kvider till när jag tänker på mammas stundande, årliga konstmiddag.
”Det gör den säkert.”, svarar jag till slut.
”Men så bra då!”, ler mamma och slår ihop händerna.
Jag skakar på huvudet och går in på mitt rum, smäller igen dörren.
Medan jag byter om slänger jag in min favoritskiva med Björk i cd-spelaren.
När klockan börjar närma sig halv åtta ringer det på dörren, och mamma ropar på mig.
Innan jag går ut för att möta Kristján ser jag mig själv i spegeln, en tunn femtonåring i klänning och två år gamla ballerinaskor ser tillbaka på mig.
Jag skäms, för det här är så inte jag.
Men jag antar att det bara är att bita i det sura äpplet och få det här överstökat.
När jag kommer ut i vardagsrummet sitter Kristján i soffan med mamma, som konverserar ivrigt.
Han ser artigt intresserad ut, men skiner upp när han ser mig.
Hastigt reser han sig upp och skyndar fram till mig.
”Alessa, hej! Vad fin du är!”
Jag pressar fram ett leende.
”Tack. Ska vi gå?”
”Ja, visst.”
”Hejdå, ungdomar.”, säger mamma och ler. ”Jag vill ha dig hemma till elva.”
”Absolut”, lovar jag, lättad över att ha en anledning till att inte behöva umgås allt för länge med Kristján.
Kristján, som lånat, jag är inte helt säker på om han verkligen har fått tillåtelse, sin pappas bil slår upp bildörren på min sida och ber mig kliva in.
Sedan hoppar han in på andra sidan och startar motorn.
”Ser du fram emot kvällen?”, frågar han och svänger ut från uppfarten till vårat hus.
”Lite.”
”Jag har i alla fall bokat ett bord på The Tower till klockan åtta.”
Det är en tyst bilresa, men jag klagar inte.
Vårt bord på The Tower är fint dukat, och jag är glad att jag tog den fina klänningen trots allt, restaurangen verkar vara ganska så exklusiv.
Jag slår mig ner mittemot Kristján vid bordet, ögnar igenom menyn.
Till slut bestämmer jag mig för en sallad och ett glas vatten.
Kristján slår på stort och beställer en stor tallrik med lammstek och pressad potatis.
Det sägs inte så mycket under middagen, både jag och Kristján vet att det inte är middagen som är kvällens egentliga plan.
Därför slänger vi båda i oss maten relativt fort, ber om notan och hoppar återigen in i Kristjáns bil.
Han rivstartar motorn och kör iväg, bort bort bort, tills vi hittar ett lagom avskilt ställe.
Kvällen är rätt varm, så vi går ur bilen och sätter oss ned, lutar oss mot bilen.
Ur sin skjortficka plockar Kristján fram en fet spliff som han tänder på.
Vi blossar ivrigt på den tända spliffen, låter ruset nå hjärnan.
”Damn, nu är jag helt relaxad.”, mumlar Kristján. ”Babe, kom hit.”
Jag makar mig närmre, han lägger en arm om mig.
”Jag vill att du ska rida av mig.”, säger han enkelt.
”Här?”, frågar jag lite tveksamt.
”Absolut”, blir svaret, han har redan knäppt upp sina byxor och tagit fram sin kuk.
”Kom igen, babe, rid mig.”
Jag gränslar honom, drar mina trosor åt sidan och sjunker ner över hans nu helt erigerade penis.
Han stönar högt när jag rör mig, ber mig rida fortare.
Jag gör mitt bästa, försöker tillfredställa honom.
Men någonstans inom mig känns det här bara så fel.
Det slutar alltid såhär, allt handlar alltid om sex.
När han kommer gråter jag tyst mot hans axel.

”Jaha, Alessa, vad har vi här nu då?”, frågar läkaren som står framför mig, han lyser med sin ficklampa i mina ögon, kollar mina pupiller.
”Vet..inte..”, mumlar jag.
”Tydligen drogpåverkad. Vad har du tagit, Alessa?”
”Vet..inte..”
Jag sitter på en sjukhussäng, inte allt för närvarande i scenen som pågår runtomkring mig.
En sjuksköterska drar åt sig min arm och undersöker den, ber läkaren hämta instrument och bedövningsmedel för att hon ska kunna sy ihop såren på min vänstra handled.
På en stol sitter mamma, men jag kan inte riktigt urskilja hennes ansikte, tabletterna jag tog förut fördunklar mitt sinne.
Men trots det kan jag känna av hennes besvikelse.
Det blir det sista intrycket jag lyckas ta in, för sedan blir det helt svart.
Jag vaknar upp drygt ett halvt dygn senare, nedbäddad under vita lakan.
Min arm är inlindad i kritvitt bandage, min hjärna är relativt klartänkt.
Min första undran är hur i helvete jag lyckades hamna här.
Ett ljud från andra sidan rummet får mig att rycka till.
Mamma kommer gåendes mot mig, i handen har hon en kopp blaskigt sjukhuskaffe.
”Alessa, jag är så besviken på dig. Vad har jag gjort för att förtjäna det här?”
”Förtjäna vad?”, frågar jag matt.
”En dotter som håller på såhär! Gode gud, det här får aldrig komma ut, hör du det?”
”Whatever you say..”
Mamma ger ifrån sig ett uppgivet ljud, nästan som ett skrik.
”Mamma, tänk dig själv att behöva leva med er, utan systern jag borde fått växa upp med! Det är så fucked up att jag inte kan låta bli att undra hur du lyckas stå ut med dig själv!”
Mammas ansiktsuttryck går från uppgiven till fullkomligt rasande, och utan ett ljud skyndar hon ut ur mitt rum.
Återigen ensam,
Klockan på väggen tickar högt, får mig att känna mig stressad.
Vad är det för mening med att jag ligger här?
Jag ska precis sätta mig upp och dra loss droppslangen i mitt armveck när en läkare knackar på dörren och kliver in.
Tack och lov är det inte samma läkare som jag mötte när jag först kom in.
”Alessa, vi måste prata. Är det okej om jag slår mig ner?”
Jag nickar.
”Jag heter Magnús och jobbar som läkare inom psykiatrin. Som jag förstått det mår du inte särskilt bra.”
”Korrekt.”
”Jag vill hjälpa dig, det förstår du va?”
Jag rycker på axlarna.
”Okej”, suckar han. ”Jag har tre förslag på mediciner vi skulle kunna sätta in.”
”Och dom är?”
”En mot depression, en för ångesten, och den sista..tja, så vitt jag förstått så har du svårt att skilja på verklighet och fantasi..stämmer det?”
”Eh..”
”Hm. Jag skulle vilja sätta in en antipsykotisk medicin, något som hjälper mot din dissociativa identitetsstörning.”
”Dissocivadå?”, frågar jag förvirrat.
”Läkartermer, bry dig inte om det.”
Jag har svårt för att låta bli att fråga mer, men läkaren verkar så säker på sin sak, så jag förblir tyst.
”Är du med på det? Att ta dessa tabletter?”
Jag funderar en stund.
Vad har jag att förlora?
Ingenting.
Det kan inte bli värre än det redan är.
”Okej.”, säger jag slutgiltigt. ”Okej, vi kör.”

Dagen efter får jag åka hem, och i en påse i min hand ligger det tre pillerburkar.
Mina nya mediciner.
Förhoppningsvis kommer dom hjälpa.
Endast tiden kan ge mig svar.

Dagarna efter sjukhuset förflyter i total dimma.
Medicinerna är starka, särskilt dom mot ångesten, och svåra att vänja sig vid.
Doktorn föreslog att jag skulle sjukskriva mig ett tag, men mamma sa bestämt nej.
På vägen hem i bilen gjorde hon riktigt klart för mig att allting utåt sett ska fortgå precis som vanligt.
Men det är inte lätt att gå i skolan, jag förstår inte vad lärarna försöker förmedla på lektionerna, och Miras ständiga tjat om hur konstig jag blivit.
”För i helvete, Mira!”, säger jag argt en dag när vi sitter utanför skolan, vi har rast. ”Jag har väl alltid varit konstig? Tydligen måste jag vara såhär konstig för att bli av med det konstiga!”
Mira tänder en cigarett, blossar lite på den.
”Men är du typ ett sådant där psykfall nu eller?”
”Japp, ser du inte det? Det står skrivet i min panna för fan!”
Hon rycker till, verkar nästan lite rädd.
”Jag vill kunna hjälpa dig..”, säger hon tyst.
”Åh, men det gör du..”, säger jag och ångrar mitt plötsliga utfall. ”Kom hit.”
Hon makar sig närmre på stentrappan och slår armarna om mig.
Jag lutar mitt huvud mot hennes axel, drar in hennes doft.
Hon luktar svagt av hårspray, men desto starkare av parfym.
En trygg Mira-lukt mitt i kaoset.
”Jag har förstått att du kanske..att jag inte alltid låtit dig växa och vara dig själv. Jag menar, om du vill vara Islands manligaste tjej, så fine för mig! Du är perfekt först när du trivs med dig själv, förstår du?”
Otroligt kloka ord från min annars ganska så inskränkta vän.
”Tack”, säger jag med värme i rösten. ”Tack för att du förstår mig.” (flashback/återblick över)

Abrupt kastas jag sex år framåt i tiden, tillbaka till nutiden.
Jag är inte längre femton år gammal.
Kanske finns det något medfött hos mig och Pan i alla fall.
Vi har båda fått brottas med svåra diagnoser och problem, men det beror inte enbart på det.
Världen har inte behandlat oss rätt.
Jag får en plötslig impuls att ringa hit Pan nu på direkten, men det skulle inte vara schysst.
Istället bestämmer jag mig för att sova på saken, och jag somnar faktiskt relativt fort.

Hjärtat innanför min bröstkorg slår hårdare än hårdast när jag står utanför Pan och Envys lägenhetsdörr.
Jag har inte träffat någon av dom på länge nu, och det är verkligen dags att vi ses.
Nervöst ringer jag på, väntar andlöst på att någon ska öppna.
När dörren till slut slås upp står Pan på andra sidan.
Jag får en obehaglig knut i magen.
För dagen är hon klädd i endast ett mörkt linne och svarta haremsbyxor, man kan se vartenda gammalt ärr på hennes kropp, även nya sår, och något som framstår extra mycket är hur mager hon är.
Hon har mörka ringar under ögonen, men trots det genomborrar hennes klargröna blick min.
Jag vet inte vad jag ska säga eller göra, men det behövs inte, för Pan kastar sig i min famn.
”Alessa”, snyftar hon högt. ”Älskade syster!”
Envy dyker upp bakom henne och lossar Pans grepp om mig.
”Såja, älskling, låt Alessa komma innanför dörren.”
Jag kliver in och sparkar av mig skorna, hänger av mig skinnjackan.
När jag gjort det ger Envy mig en lång, varm kram.
Hennes långa hår kittlar mot min kind och hon luktar mysigt.
”Kom in, Alessa. Kaffe står på diskbänken om du vill ha.”
Pan har satt sig ner i soffan, och Envy dunsar ner bredvid henne, lägger en beskyddande arm om sin älskade flickvän.
Jag går bort till köksdelen och tar en mugg kaffe innan jag gör dom andra sällskap.
Pan sitter och blundar när jag sätter mig bredvid henne, men slår upp ögonen när jag satt mig.
”Jag har saknat dig. Och varit riktigt orolig. Alessa, du har väl inte..?”
”Skadat mig själv igen?”
”Ja..något åt det hållet.”
”Jag..”
Jag tystnar, och jag skäms.
Det var senast igår som jag skadade mig själv igen.
Dock kommer jag inte ihåg det, vilket är snäppet mer skrämmande.
”Faktum är att..jag har skadat mig själv igen..”, säger jag tyst.
Pan suckar, men inte på ett argt sätt. Snarare lite uppgivet.
Envy lägger sin hand ovanpå min.
”Alessa, vi finns här för dig. Ingen är arg. Vi älskar dig så!”
Jag är nära till tårar, men lyckas hålla dom tillbaka.
”Jag älskar er också, ni är verkligen dom allra finaste i världen..”
Pan kysser min kind mjukt och viskar något i mitt öra
”Unni systir, þú ert allt mitt. Eg leyfi þér aldrei.”
Vackra ord.
”Älskade syster, du är mitt allt. Jag lämnar dig aldrig”, upprepar jag på svenska i Pans öra.
Pan ler och det gör även Envy, själv kan jag heller inte låta bli.
“Alessa, jag vet att du mår jättedåligt just nu“, säger Pan sakta. “Jag vet..alltså..“
Hon tystnar, hennes ögon ser sorgsna ut.
“Jag förstår.“, fortsätter hon. “Men du är inte ensam, det vet du, visst?“
Jag nickar, tycker så synd om Pan som måste se mig sådan här. Hon har tillräckligt med sig själv egentligen.
“Kan du inte..snälla, berätta, vad är det som är fel?“, ber hon.
“Jag kan inte, jag vet inte..“, svarar jag. “Allt är bara så snurrigt. Det förflutna..Pan, det förflutna..“
Hon ser forskande på mig, hon vet ju egentligen inte så mycket om mitt liv innan jag kom hit.
“Jag önskar att jag visste mer.“
Pan reser sig upp och går bort till sin väska, plockar fram sin burk med Stesolid.
“Pan, skulle jag kunna få ett par?“, frågar jag försiktigt.
Hon häller utt ett par stycken i handen, sväljer ner fem stycken själv och kommer sedan bort till oss.
“Här“, säger hon och ger mig fyra tabletter. “Det är allt jag har. Liv snodde flera i lördags, så nu måste jag hämta ut nya.“
Hon låter riktigt bitter på rösten, och jag förstår henne delvis. Jag skulle väl inte heller varit så glad om någon snodde mina mediciner.
“Vad hände egentligen..i lördags?“, frågar jag.
Pan suckar ljudligt och Envy lägger armen runt hennes skakande axlar.
“Du frågar mig som om jag förväntas ha en aning om vad som rör sig i min förbannade ex-flickväns huvud.“
Aldrig har jag hört Pans röst drypa av ilska på det här sättet, inte ens när jag berättade att jag och Liv är ett par, och då var hon ändå topp tunnor rasande.
“Jag menade inte så..“, lugnar jag. “Jag förstår väl att du inte har en aning om hur hon tänker, jag tänkte mer på detaljer. Hur hon betedde sig och sådär..du fattar, visst?“
“Jag var rätt full, jag kommer inte helt ihåg..“
Pan slår ut med armarna.
“Hon bara stormade fram, kysste mig och liksom..nej, jag vet inte. Antagligen hade hon väl proppat i sig mina Stesolid för längesen vid det tillfället, hon var väl förvirrad..hon kanske trodde att jag var du?“
Jag skakar våldsamt på huvudet.
“Hon visste mycket väl vem hon kysste..“, mumlar jag.
“As I said, hon var förvirrad. Och nu är jag också det.“, svarar Pan.
Envy reser sig och går bort för att fylla på sitt kaffe, men när hon inte kommer tillbaka på en stund vrider jag på huvudet och ser mig om efter henne.
Hon står i fönstret och blossar på en John Silver.
„“Du, jag kommer snart“, säger jag till Pan och går bort till Envy.
Hon vänder lite på sig när jag kommer, erbjuder mig en cigg.
Jag tar tacksamt emot den.
„“Du, tjejen, hur mår du?“, frågar jag försiktigt.
Envy ser trött på mig.
„“Jag känner mig helt urpumpad, Alessa. Alla runtomkring mig mår så dåligt, och på något sätt måste jag vara den här starka mamman och flickvännen och bästa vännen..det låter så löjligt, jag vet, men det gör så förbannat ont att alla ska må så dåligt i våran umgängeskrets. Först Pan, ALLTID Pan, nu Liv helt plötsligt out of the blue..“
„“Inte riktigt out of the blue, kanske, hon har ju så länge jag kan minnas haft grova alkoholproblem..“
„“Ja, visst, visst..men inte på det här viset. Och så du, Alessa..kommer du ihåg när vi hade den där heldagen ensamma? Vi fick verkligen kontakt, tycker jag. Det var verkligen mysigt. Jag vet att du haft ett förjävligt liv, minst sagt, men ända sen du kom hit har du haft den här hårda, tuffa attityden..nu rämnar den, bokstavligt talat, och det är lite som att se en massiv, stadig klippa rasa samman..“
Jag grimaserar, för Envy kom verkligen åt en öm punkt med sina ord.
“Du vet, du behöver inte jämt vara så stark..“, fortsätter hon.
“Inte du heller!“, utbrister jag. “Ingen skulle klandra dig om du gick ner dig någon gång..“
“Du behöver inte oroa dig, jag har mina dagar då Pan faktiskt rycker upp sig och låter mig vara den lilla och svaga.“
Det känns skönt att hon säger det, men jag är ändå osäker på att hon får sin beskärda del av stöd från min syster, även om det gör ont att tänka så.
“Det är hur som helst inte mig vi pratar om nu“, säger Envy. “Nu handlar det om dig.“
“Och Liv.“
“Ja, och Liv. Vad ska vi göra med henne?“
“Stötta henne så mycket som möjligt, antar jag. När hon kommer hem ska jag verkligen försöka göra det.“
“Alessa, du vet att det inte handlar om det..“
“Men du förstår inte..vi har knappt varit i närheten av varandra. Jag kommer knappt ihåg när vi hade sex senast! Jag är rädd för att jag inte visar henne tillräckligt mycket kärlek..“
Envy släcker sin cigarett och tänder en ny.
“Varför är det så då?“
Jag rycker på axlarna.
“Jag suger på förhållanden“, säger jag sorgset tillslut. “Jag är rädd, och ibland tvivlar jag på att Liv verkligen kommit över Pan..“
“Jag vet att Liv kommit över Pan, hon har bara lite svårt att anpassa sig.“
“I ärlighetens namn känner jag mig aningen utanför“, erkänner jag. „“Alla har något på gång förutom jag..Egentligen borde jag börja söka uppehållstillstånd, skaffa någon sorts praktikplats..“
“Det tycker jag absolut“, håller Envy med.
Jag börjar känna mig lite utmattad, jag är inte van vid att prata såhär mycket om mig själv.
Det får mig att känna mig sårbar, men trots det känns det skönt att ha någon att prata med.
“Och Alessa..“, säger Envy försiktigt. “Kanske borde du söka någon sorts hjälp när du väl fått uppehållstillstånd. Jag tror du behöver det.“
Jag nickar samtidigt som Pan dyker upp bakom mig.
„“Är ni två okej?“, frågar hon oroligt.
„“Ja, det är bättre nu“, svarar jag.
Hon lägger armarna om mig bakifrån.
“Vad bra. Jag blev lite orolig.“
„“No need to worry, sis. Jag klarar mig alltid.“
Pan får något plågat i blicken, ser osäker ut.
Hon tror uppenbarligen inte på mig, men vad mer kan jag göra än bevisa att hon har fel?

Envy 9-/5-2011

När Alessa gått plockar jag undan kaffekopparna och förbereder Alice för natten.
Efter att jag matat henne en sista gång kommer Pan, som spenderat den senaste halvtimmen framför Simpsons på tvn, fram till mig och lägger en smal arm om min midja.
„“Älskling, jag kan natta Alice ikväll. Passa på att ta en skön dusch, slappna av lite..“
Jag ler tacksamt.
„“Det ska jag faktiskt ta och göra! Tack älskling.“
Jag pussar henne mjukt på kinden och lägger lilla Alice i hennes famn.
Lättat går jag in i badrummet och låter mina kläder falla till golvet.
När vattnet i duschen sköljer över min frusna kropp ger jag ifrån mig en belåten suck.
Det är så skönt att jag tillslut tappar tidsuppfattningen.
Jag märker knappt av att Pan plötsligt kliver in i duschen och lägger armana om mig.
“Men Alice då?“, frågar jag.
“Hon däckade nästan direkt efter att jag lagt henne ner.“
“Och då tänkte du att du också skulle hoppa in i duschen och göra mig sällskap?“„“
“Precis“, svarar Pan och ler lite flörtig mot mig.
“Aha..“, hinner jag knappt säga innan Pan hårt pressar sina mjuka läppar mot mina.
Jag lyckas flämta fram ett litet “åh“ medan Pan försiktigt nafsar lite i mitt öra, bara för att sedan kyssa sig ner längs min hals.
Hjälp vad jag har längtat efter Pans beröring, det har inte funnits någon tid för sexuella aktiviteter sens Alice föddes.
“Pan, jag vill att du knullar mig“, flämtar jag.
“Jaså?“, frågar hon retsamt och smeker insidan av mitt lår.
“För fan, knulla mig bara!“
Hårt trycker Pan upp mig mot den kalla kakelväggen, hennes ovanliga sätt att dominera är oerhört tändande.
Oftast är det jag som dominerar.
“Vad vill du att jag ska göra?“, frågar Pan.
“Jag vill att du ska kyssa mig över hela kroppen, jag vill ha dig inuti mig.“, flämtar jag.
“Då ska jag göra det, och sedan ska jag slicka dig tills du kommer i min mun.“
Kan kan inte göra annat än luta mig mot väggen och låta Pan göra sitt.
Med läppar mjuka som sammet kysser hon sig ned längs mina revben, längs min mage, mina lår, mina höftben.
Jag darrar av extas inför hennes beröring.
När hon börjar närma sig mitt våta underliv kvider jag till av upphetsning.
Först kysser hon det lätt varefter hon börjar slicka mig.
I total dimma står jag där med benen brett särade och det känns som om jag faller ner i ett stort, svart hål av euforisk njutning.
När jag kommer är det så kraftigt att mina ben viker sig, och jag dunsar ner bredvid Pan på det varma kakelgolvet.
“Älsling, herregud..jag trodde verkligen att jag skulle gå upp i atomer.“
Pan ler och slickar sig om munnen.

Envy 11/5-2011

“Hon ligger på sjukhus, Envy. Hon är inte kontakbar överhuvudtaget och..hon har skadat sig.“
“Hur illa?“
“Riktigt illa..“
Jag får en klump i halsen, det känns som om jag ska börja gråta.
“Herregud..“, snyftar jag. „“Du, jag måste nog lägga på.“
“Snälla, ta det varsamt med Pan.“, ber Miqe. „“Ta hand om er! Vi ses senare när jag kommer och hämtar Alice. Kram.“
“Kram.“
Vi lägger på och jag går för att väcka Pan.
Det tar en stund, men när jag för tredje gången med gråten i halsen puttar på henne och säger hennes namn rycker hon till ser mig rätt i ögonen.
„“Envy, vad är det som har hänt?“
„“Det är..det är Alessa. Hon ligger på sjukhuset. Hon kom in runt elva. Tydligen så var hon helt okontaktbar och hade skadat sig själv illa. Hon ligger för tillfället i ett övervakat rum i väntan på att bli flyttad till någon psykiatrisk avdelning.“
Till min förskräckelse skriker Pan rätt ut, tårar börjar forsa ned längs hennes kinder.
„“Nej! Det skulle inte bli såhär!“, vrålar hon och jag får hålla fast hennes fäktande armar.
Samtidigt, på andra sidan rummet, börjar Alice gnälla.
Troligen så vaknade hon när Pan skrek.
Paniken tickar i mitt bröst, för båda behöver mig just nu.
Men den här gången måste jag fokusera mig på Pan, för hennes förtvivlan vet inga gränser.
“Min syster, nej, nej, nej!“
Jag lägger armarna om henne, drar henne tätt, tätt intill mig.
“Sch“, försöker jag. “Det kommer ordna sig.“
Men Pan bara skriker.

Alessa 12/5-2011

När Liv gått sätter jag mig upp i sängen och drar sjukhuskoftan hårdare om min frusna kropp.
Om 90 minuter är det dags för mina ångestdämpande och jag kan knappt vänta.
På bara lite mer än ett dygn har jag återgått till att knapra tabletter, denna gången starkare än när jag bodde på Island.
Om dom tycker att jag var lite snurrig när jag kom in så ska dom se när jag fått min förmiddagsdos av mediciner.
Jag kan inte rå för det, jag börjar skratta.
Ju mer jag försöker sluta, ju mer sinnessjukt låter det.
Stygnen på min arm kliar och jag pillar lite på dom, varav ett av de bredaste såren börjar blöda.
Jag suckar och reser mig upp, går ut i korridoren.
En sköterska som sitter inne på kontoret ser upp från sin dator och möter min blick.
När hon ser blodet på min kofta reser hon sig hastigt upp och kommer ut till mig.
“Alessa“, säger hon matt. “Vad har du gjort?“
“Stygnen..“, muttrar jag. „“Dom kliar!“
“Det är tredje gången du sliter upp dom!“
Jag rynkar bekymrat på pannan, kan inte förnimma mig att jag gjort det förut.
“Nä..“
Jag inser själv att jag låter korkad, men inuti mig stiger paniken.
Varför kommer jag inte ihåg att jag gjort det?
Sköterskan tar tag i min arm och drar med mig bort till behandlingsrummet.
Hon ber mig sätta mig på britsen medan hon plockar fram grejer för att kunna plåstra om min arm.
Det är först när hon börjar sköta om det blödande såret som jag lägger märke till att flera av mina andra sår inte längre är sydda utan tejpade.
“Varför har ni tejpat?“
“Jag har sagt det förut, det är inte första gången du gör såhär!“
Jag känner mig aningen påhoppad, hon behöver faktiskt inte gå på mig så hårt när hon vet att jag tydligen inte kommer ihåg!
„“Förlåt då!“,fräser jag ilsket och rycker åt mig armen.
Sköterskan, som ännu inte är färdig med den, får blod på sin tröja och ett chockat uttryck i ansiktet.
Jag säger ingenting, rusar bara iväg.
När jag kommer längst ner i korridoren och rycker upp dörren till rökrummet möts jag av ett moln av rök och en liten, ihopkrupen tjej ser upp på mig där hon sitter på golvet lutad mot väggen.
Tyst sätter jag mig på en pall och tänder en cigarett.
„“Vad gör du här?“, frågar tjejen plötsligt, hennes röst är hes, det låter som om hon har rökt en hel del i sitt liv.
„“Eh..jag röker.“, svarar jag lite förvirrat.

„“Jag menade inte så fattar du väl?“
Jag ser ner på tjejen, hon ser inte ut att vara en dag över tjugofem.
„“Jag är här för att jag har problem.“, säger jag enkelt.
„“Vad heter du?“
„“Alessa.“
Jag fattar inte riktigt vad den här tjejen vill höra.
„“Alessa..sexigt. Själv heter jag Annie.“
„“Okej..“
Jag röker snabbt upp min cigarett och släcker den, känner mig lite obehaglig till mods.
„“Så, Alessa..vilket rum ligger du på?“
„“Femman..“
„“Så du har eget rum? Det var det värsta.“
Annie ler lite, blåser ut rök i mitt ansikte.
Jag fattar fortfarande inte vad hon vill, men det verkar onekligen som om hon flörtar med mig.
„“Kan vi inte gå dit?“, frågar hon och fingrar lite på mitt knä.
„“Um..kan vi väl.“
Jag vet inte varför jag går med på det, egentligen får vi inte vara inne på varandras rum, men tillsammans går vi in på mitt rum och stänger dörren om oss.
„“Jag vet inte riktigt vad du vill..?“, frågar jag när vi satt oss ner på min brits.
Annie ler igen och böjer sig framåt, hennes ansikte är bara några få centimetrar ifrån mitt.
Våldsamt puttar hon ner mig på britsen, utan att jag riktigt förstår hur har jag Annies hand innanför mina trosor.
Någon skriker, jag vet inte riktigt vem, och jag faller ner i ett djupt hål, kastas tre år tillbaka i tiden.

(flashback/återblick) Jóhann stryker mig över låret, försöker fånga min blick.
Men jag vägrar se honom i ögonen.
„“Är det något som är fel?“, frågar han.
Jag sväljer, men klumpen i halsen vägrar försvinna.
Jag vill skrika ja.
Men istället skakar jag på huvudet.
„“Nej, allt är bara bra.“
Han hummar lite och drar av sig sin t-shirt, slänger den på golvet.
Jag vet vad jag förväntas göra, och det går nästan på ren automatik.
Med vana händer knäpper jag upp knappen i hans jeans och drar ner dragkedjan.
Jóhann suckar belåtet när byxorna åker av.
Inuti är jag arg och äcklad, av honom, men mest av mig själv.
Tydligen sitter jag passiv för länge, för Jóhann puttar till mig och muttrar något.
Jag biter ihop käkarna hårt och tar ett stadigt grepp om hans penis, börjar sakta runka av honom.
Men han vill ha mer, lägger en hand på mitt huvud och pressar ned det mot sitt kön.
Jag avskyr att suga, men om Jóhann vill så kan jag inte säga nej.
Snällt och lydigt låter jag honom munknulla mig tills han kvider till och kommer över mitt ansikte.
Hans kladdiga, vita sats blandas med tårarna som rinner ned för mina kinder.
„“Fan vad du är skön, Alessa..“, mumlar han. „“Kom hit, för fan.“
Jag reser mig upp och torkar bort kladdet i ansiktet med baksidan av handen, låter sedan mina byxor falla till golvet.
Mina trosor drar Jóhann själv av.
När han tränger in i mig där på sängen vill jag egentligen bara skrika, gråta och slå ihjäl honom.
Istället pressar jag fram några fejkade stön, ber om mer.
Det går aldrig upp för Jóhann hur tvångsmässiga mina handlingar är, hur plågsamt jag gör det för mig själv.
När det hela är över, jag vet inte hur lång tid det tar, klär jag snabbt på mig och med Jóhanns fråga “Ses vi igen?“ och mitt svar “Självklart.“ ringandes i huvudet lämnar jag lägenheten. (flashback/återblick över)

När jag återfår medvetandet har två skötare särat på mig och Annie.
Det går upp för mig att det är mitt eget skrik jag hör, det ekar i rummet, i mitt huvud.
Annies blåa ögon ser skräckslaget på mig, hon har klösmärken i ansiktet och på något jävla vänster har jag lyckats bloda ner hennes gråa mjukisbyxor.
„“För i helvete, bruden är galen!“, utbrister Annie och för undan sitt blonda hår från ansiktet, klösmärkena fortsätter ner över hennes hals och nyckelben.
Förvirrad och skamsen försöker jag ta mig loss ur skötarens grepp, men han håller fast mina armar hårt.
„“Släpp mig för fan!“, skriker jag. „“Släpp säger jag!“
Det verkar inte som om jag kan göra annat än skrika, och jag har ännu inte slutat när Annie i sällskap med den andra skötaren lämnar rummet.
När dom väl stängt dörren om oss släpper han mina armar och jag vänder mig tvärt om, backar flera steg.
„“Rör mig inte igen!“, forstätter jag vråla där jag står upptryckt mot den kalla, vitmålade väggen.
Det är Stefan som ser tillbaka på mig, jag kan förnimma mig att vi pratat med varandra förut.
„“Alessa, vad är det som pågår?“
Jag börjar skaka våldsamt, skriket fastnar i halsen.
Varför ser han på mig som om jag gjort något hemskt? Det var Annie som gick innanför byxorna på mig!
När jag tillslut lyckas pressa fram just dom orden skakar han på huvudet.
„“Jag tänker ringa jourläkaren. Om du bara sitter kvar här medan jag ringer så kommer jag och hämtar dig om en stund.“
Innan jag ens hunnit protestera försvinner han ut i korridoren.
Förbannat dunkar jag knytnäven i väggen och välkomnar smärtvågen som fortplantar sig genom min kropp.
Jag slår igen och igen och igen utan att bry mig om det krasande ljudet från mina blåslagna knogar.
Inte förrän Stefan kommer in i rummet igen tillåter jag mig själv att utmattat sjunka ner på britsen.
„“Jag vill att du följer med mig här“, säger Stefan, jag hör att han försöker låta samlad.
Irriterat blänger jag på honom, men går ändå efter när han leder mig till samtalsrummet.
Därinne sitter självaste överläkaren Bo Thuresson.
Jag gör ett lönlöst försök att kämpa emot när Stefan trycker ner mig i en av stolarna.
“Jaha“, säger Bo och slår ihop händerna. „“Vad har vi här då?“
“Vad har vi här då?“, härmar jag fientligt.
Bo ser på mig och hans blick är så genomborrande att jag mest får lust att ta skydd under bordet.
“Galningen Annie trackasserade mig sexuellt“, hävdar jag. „“Jag lät henne följa med mig in på mitt rum, och vad gör hon? Hon kör ner handen innanför mina trosor!“
“Det har jag väldigt svårt att tro“, svarar Bo enkelt. „“Enligt Annie bad du henne följa med och sedan, helt utan förvarning, så hoppade du på henne.“
“Men är du helt dum i huvudet? Jag svär, hon rörde vid mig!“
“Det vore fel av mig att kalla dig för lögnare, Alessa, men till skillnad från dig så har Annie tydliga bevis på sin kropp efter överfallet.“
“Vad skulle jag gjort då? Det kallas självförsvar! Skulle jag målat av Annies hand mot min kropp, skulle det varit bevis nog? Ska vi ta ett dna-test? Nej, en dåres ord är aldrig mer än precis det – en dåres ord.“
Bo studerar mig lite och skriver ner något i sitt block.
“Du visar tecken på tydliga dissiocativa störningar“, säger han lugnt. “Jag vill höja dosen på din medicin.“
“Jag har inte hallucinerat ihop allt det här om det är vad du tror!“, utbrister jag med gråten i halsen. „“Det var precis som förr, alla vill ha något av mig, alla vill ha sex!“
Läkarens blick är svår att tyda, men jag kan enkelt avgöra att det inte är till min fördel hans tankar går.
Hur kan han ens få för sig att jag skulle hitta på en sådan grej?
“Annie har legat här ett bra tag och har aldrig visat tecken på att ofreda någon förut.“
„“Någon gång skall alltid vara den första“, menar jag på, men jag kan se att mina ord bara går in genom ena örat och ut genom andra.
„“Är du alltid såhär fokuserad på sex?“, frågar Bo och flätar samman sina fingrar. „“Du verkar nästan sjukligt inne i det.“
Jag stirrar på honom en lång stund, kniper sedan ihop mina ögon.
Min bakgrund, mitt förflutna.
Min relation till sex nu och då är inte hans ensak.
Men något måste jag säga.
„“Jag hade problem förr..“, pressar jag fram efter en stunds tystnad. „“Tvångsmässiga problem. Men den här gången var det faktiskt inte jag!“
Men Bo varken ser eller lyssnar på mig längre.
„“Jag höjer dosen på Risperdalen från 1 till 2 milligram“, säger han till Stefan.
Stefan nickar och jag morrar till i protest.
„“Ni behöver inte höja min jävla Risperdal! Jag har inte gjort något!“
„“Du skadade en tjej idag“, säger Bo allvarligt och ser på mig igen. „“Åtgärder måste tas till.“
Med dom orden gör han klart för mig att diskussionen är avslutad och att jag kan gå.
Ilsket reser jag mig upp och stegar ut från samtalsrummet.

Pan 19/5-2011

Jag har ända sedan Alessa blev inlagd försökt upprätthålla en daglig telefonkontakt med henne.
Senare idag ska jag ta mig iväg och hälsa på henne, men innan dess måste jag kolla upp hur man faktiskt söker uppehållstillstånd.
Envy, som sitter vid datorn, hojtar till.
„“Du, babe, jag tror jag har hittat en bra sida här. Det är lite dyrt, men jag menar, pengar har ni ju..“
Jag ställer mig bakom Envy och ser ner över hennes axel, läser vad som står på skärmen.
„“Det verkar bra..“, håller jag med, men känner mig lite osäker. Det är inte precis som om jag gjort det här förut.
„“Jag är helt övertygad om att det inte kommer bli några problem. Jag menar, du är Alessas enda släkting. Och dessutom, nuförtiden flyttar folk hejvilt runt om i världen.“
Envy ler ett uppmuntrande leende.
Jag lägger armarna om hennes axlar och kramar om henne hårt.
Kanske känns det svårare än det egentligen är.
“När skulle du dra?“, frågar Envy och reser sig upp från köksstolen, stänger ner datorlocket.
“Jag vet inte..“, suckar jag, något nervös inför att träffa Alessa.
“Det kommer kännas bra när du väl är där“, fortsätter Envy och stryker mig försiktigt över armen.
Jag tar hennes hand och kryper in i hennes famn.
”Jag älskar dig så mycket, hjärtat.”, viskar Envy.
”Jag älskar dig mest av allt.”
Jag för in handen innanför hennes tröja, smeker hennes bröst lätt.
Hon stönar lågt och kysser mina läppar mjukt.
Men precis som vanligt verkar Alice känna på sig att jag och hennes mamma är intima och börjar skrika.
Med ett besviket läte släpper Envy taget om mig och går bort till Alices spjälsäng.
Så fort Envy lyfter upp henne tystnar hon.
Min kära flickvän ger mig en ursäktande blick.
”Jag antar att vi får fortsätta göra det i duschen.”, säger hon halvt på skämt.
Jag kan inte låta bli att skratta till.
”Jag ska nog sticka”, svarar jag. ”Ses vi i duschen sen?”
Envy lägger ner Alice igen och kommer bort till mig.
”I sure hope so.”
Vi kramas en lång stund innan jag drar på mig mina Converse och min skinnjacka och lämnar lägenheten för en stund.
När jag står utanför sjukhuset drar jag upp mitt ciggpaket och tänder en Lucky Strike, blossar stressat på den.
När jag fimpat plockar jag fram min burk med Stesolid ur min axelväska, sväljer ner dom sista fyra och slänger burken i papperskorgen.
När jag väl vågar mig upp till avdelningen står Alessa vid glasdörren och väntar.
Personalen släpper in mig, och min älskade syster slänger sig i mina armar.
”Pan!”, utbrister hon. ”Åh, jag har saknat dig så.”
Alessa luktar schampo och sjukhus, det verkar som om hon faktiskt försökt göra sig i ordning.
”Kom”, säger hon och tar min hand. ”Vi går och röker.”
På vägen går vi förbi två tjejer som sitter och pratar, den ena blänger ilsket på Alessa när hon ser oss.
”Vad var det där om?”, frågar jag när vi satt oss tillrätta i rökrummet.
”Hon heter Annie”, säger Alessa sakta. ”Hon..förgrep sig på mig och jag fick någon fucked up psykos och anföll henne. Nu är hon hur lack som helst på mig.”
Jag stirrar på min syster, ser in i hennes trötta ögon.
”Förgrep sig?”
”Hon tog på mig. Jag vet inte varför..läkaren avfärdade mig när jag sa det, hävdade att Annie var en mycket skötsam flicka och jag ett komplett psykfall. Jag vill härifrån, Pan.”
”Fan vad sjukt”, säger jag upprört. ”Är det du som rivit henne i ansiktet?”
Alessa nickar.
”Hon kommer få rejäla ärr”, konstaterar jag och kan inte låta bli att flina lite.
”Rätt åt henne.”
”Har Liv varit här något?”
”Hon var här förut faktiskt, men hon gick strax innan middagen.”
”Hur kändes det då?”
Alessa skrattar till och lutar sig fram, viskar i mitt öra.
”Vi hade sex.”
Det sticker till i mitt bröst, en halv sekund är jag tillbaka i mitt vardagsrum samma kväll som jag låg med Liv första gången. Samtidigt försöker jag tänka att jag gått vidare, att det inte är någon fara.
Alessa studerar mig och ber om ursäkt, men jag viftar bort det.
”Det är ingen fara”, lovar jag. ”Jag och Liv var aldrig menade för varandra. Envy är mitt livs kärlek.”
Min syster nickar och lutar sig mot mig.
”På tal om något helt annat så har jag tänkt på en sak.”, säger hon.
”Vadå?”
”Vi borde åka till Island. Du, jag och Envy. Du vet, om jag inte är helt ute och cyklar så har vi en tomt att sälja där nere..”
”Tycker du?”, frågar jag förvånat.
”Ja..kanske är det dags att jag möter mina rädslor.”
”Är du säker? Jag menar..det var ett tag sen du var där nu, och den här gången kommer allt som finns kvar vara ett nedbrunnet hus och tre gravar.”
”Jag är mycket väl medveten om det”, svarar Alessa och får ett plågat uttryck i ansiktet.
”Om du känner att du klarar av det så kan vi åka när Alice blivit lite äldre.”
”Det vill jag.”
När vi rökt upp sätter vi oss i en soffa och spelar ett parti kort.
Annie går förbi flera gånger och ser lika föraktfull ut varje gång.
En gång stannar hon upp och spänner ögonen i mig.
”Är du lika vidrig som din syster?”, frågar hon äcklat och ser först på mig, sedan på Alessa.
”Jag är stolt över att vara Alessas syster.”, fräser jag tillbaka.
Annie fnyser och går sin väg.
”Är du verkligen det?”
Alessa låter som om hon har gråten i halsen, jag kysser hennes kind mjukt och ler.
”Det är jag verkligen.”

HeatherWade

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk