Pan och Liv om kärlek part 2

Liv 21-29/4-2010
En småleende bror i soffan mitt emot min.
Hans ljusblå luvtröja lyser ikapp med dom mintgröna stuprörsbyxorna.
Och det där busrufsiga, rödbruna håret.
Vi stirrar rakt på varandra och bara fortsätter att le.
Det enda som hörs är Amanda som diskstökar i köket och nynnar någon oidentifierbar melodi.
”Du blev visst kvar hos Pan-tjejen hela natten, va?”, säger Miqe efter en stund.
”Ja. Men vadå då? Det är inte som att det är första gången jag sover hos en tjej utan att ha sex!”
Miqe höjer på ögonbrynen.
”Jag har sett ditt rum, Liv. Det är inte lite röda teckningar där, alltså.”
”Åh, jag vet inte vad det är hon får mig att känna. Men något är det…”
Jag tittar upp i taket och drömmer mig tillbaka till Pans vardagsrum med Lyckliga Stunder, och hennes lilla, söta leende som får hjärtat att slå dubbelvolter i bröstet på mig.
”Är lillasyster lite förälskad?”, ler Miqe.
”Var inte fånig!”, snäser jag. ”Jag känner henne inte.”
”Men du vill lära känna henne, eller hur?”
”Jag vet inte.”
Och sanningen är att jag faktiskt inte vet.
Jag behöver något nytt och jag söker efter något djupare, definitivt.
Det kan verkligen inte fortsätta som det är nu, jag klarar inte det mycket länge till.
Så kanske ska jag helt enkelt bara ge Pan en chans?
Men så var det ju rädslan.
Rädslan för att bli besviken.
Jag hade liknande känslor för Nike precis i början, men tack och lov för att jag inte agerade utifrån dom känslorna, kan jag tänka nu.
Nu när jag vet hur hon fungerar.
Och även om jag känner att Pan definitivt inte är någon Nike, så är jag ändå rädd.
Jag har bara haft ett seriöst förhållande förut och det var när jag gick på högstadiet.
Så även om jag är nyfiken på Pan, så vet jag inte om jag vågar.
Müsli kommer skratta åt mina tankar och säga att jag blir väl aldrig rädd.
Men han har fel.
För ibland glömmer han bort vad jag har gått igenom, trots att han på sätt och vis gick igenom det själv eftersom att han även stod nära mina föräldrar.
”Du är skum, syrran”, säger Miqe och knuffar till mig lite lätt med foten.
”Jag vet, jag är skum”, svarar jag och reser mig ur soffan. ”Och nu ska den skumma syrran skriva klart sitt engelskarbete.”

Veckan som följer är ganska stressig för mig.
Jag har skolarbete upp över öronen, och dessutom jobbet.
De vackra smsen från Pan hjälper mig att orka varje dag, men trots det känner jag att jag är på väg att gå in i väggen.
Så torsdag eftermiddag sjukanmäler jag mig från jobbet och tar en fika med den vackra flickan istället.
Vi sitter på Condeco i timtal.
Pan har flätat ihop sitt chockröda hår till en stor fläta som hänger fram över ena axeln och hon har en mysig mössa på huvudet.
Jag studerar henne länge, och känner mig mer än ful i jämförelse.
Men hon ler så magiskt mot mig, så jag glömmer snart dom känslorna.
”Jag är så glad att vi äntligen fick till ett möte”, säger Pan. ”Eller, ’äntligen’… Det var ju inte så många dagar sen vi sågs, men ändå…”
”Jag har haft fullt upp”, säger jag. ”Men, jag har saknat dig med.”
”Jag sa inte att jag har saknat dig?”
”Men du har det, eller hur?”
”Oerhört.”
Halv åtta ringer Amanda och frågar om jag tänkt komma hem och äta middag och föreslår att jag ska ta med Pan när jag berättar att jag är med henne.
”Det gör jag gärna”, svarar hon när jag frågar.
Så vi tar spårvagnen hem till mig.
Jag kan knappast ta ögonen ifrån Pan, hon är ju så söt.
Hon är nästan lika mystisk som Nike, men på ett mer vackert sätt.
”Hej på er tjejer!”, tjoar Amanda när vi kommer in i lägenheten. ”Jag är Mandy, Livs moster.”
”Jag heter Pan.”
”Välkommen Pan. Vilket fint namn! Hoppas att ni är hungriga, jag har gjort lasagne.”
”Så detta är alltså Peter Pan”, ler Miqe när vi sätter oss runt matbordet.
”Eller bara Pan. Och du är?”
”Miqe, Livs förfärliga storebror.”
”Förfärliga?”, säger Pan oförstående.
”Så hemsk är du väl inte?”, säger Amanda.
”No, you kick ass, bro”, säger jag.
Pan ler mot mig och mitt hjärta slår volt efter volt efter volt.
När jag senare på kvällen ligger ensam i min säng med Winnerbäcks senaste album i stereon slår hjärtat fortfarande volter.
Och jag undrar vad det här kan vara för skum känsla som jag inte kan styra över.
Jag brukar vara ganska bra på att kontrollera mina känslor, men det här är något nytt.
Nånting mer vilt och fritt flygande.
”Liv, ta dig samman nu”, säger jag till mig själv. ”För i helvete, man ska inte älska. Dom man älskar försvinner. Älska inte Pan, gör det inte!”

Pan 29/4-2010

Jag nynnar tyst för mig själv och sparkar på några småstenar som ligger vid mina fötter.
Det är ytterligare sex minuter kvar innan spårvagnen kommer, och jag fryser.
För bara tjugo minuter sen höll jag Liv i mina armar, men nu är jag ensam.
När jag tänker tillbaka på hur trevligt jag hade det med henne, hennes moster och hennes bror, så sticker det i hjärtat.
Jag önskar att jag själv slapp sitta ensam i lägenheten med bara Tori Amos röst som sällskap.
Nog för att den är vacker och skänker mig en gnutta trygghet, men den kan inte hålla om mig likt en människa av kött och blod.
Rastlös tänder jag en cigarett och sätter mig på en bänk i väntan på spårvagnen.
Tankarna far som pingpongbollar runt, runt i min hjärna.
Miqe och Amanda är dom enda av Livs familjemedlemmar som jag träffat.
Hon har aldrig ens nämnt sina föräldrar, och jag kan inte sluta fundera på varför.
Tankarna på hennes föräldrar får mig att börja tänka på mina egna.
Det smärtar i mig, ovissheten gör ont.
Det är sällan som jag vågar röra vid mina gamla minnen.
Jag ruskar på huvudet för att skaka av mig känslan av obehag.
Cigaretten i min hand har brunnit ner och bränner mina fingertoppar.
Ett litet ljud av smärta undslipper mig och jag tappar fimpen.
”Satans helvete jävla skit!”, fräser jag och stoppar långfingret i munnen.
Kanske lämnade jag kvar mitt goda humör hemma hos Liv.
Det verkar onekligen så.
Spårvagnen dundrar in och stannar framför mig.
Jag drar kappan hårdare om kroppen och stiger på.
Det pyser till när dörrarna stängs, och spårvagnen börjar rulla igen.
Vagnen är så gott som folktom, det enda tecknet på mänskligt liv är en äldre man med tovigt skägg och två påsar från systembolaget som sitter och snarkar två säten längre bort.
Jag undrar tyst hur länge han redan har åkt runt Göteborg om och om igen, och när han egentligen tänker kliva av.
Världen är full av misär, det är det första mannen på vagnen får mig att tänka på.
Jag behöver någon som visar mig regnbågen.

Regnet öser ner när jag kliver av spårvagnen.
När jag låser upp dörren till lägenheten och kliver in så droppar det om hela mig.
Jag sparkar av mig kängorna och låter de blöta kläderna falla av mig.
Innan jag kliver in i duschen skickar jag iväg ett kort sms till Liv.
”Du anar inte hur tom lägenheten är utan dig.”
Inser med ens att det finns risk för att Liv kommer misstolka smset när hon får det, men jag har redan tryckt på sänd.
Jag rycker på axlarna och kliver in i duschen.
Aldrig är det så skönt att duscha som när man fryser och känner sig lite låg.
Jag unnar mig själv 45 minuter under det 38 grader varma vattnet innan jag kliver ur och sveper in mig i en stor, vinröd handduk.
Edgar kommer jamandes emot mig när jag låser upp dörren till toan.
Han följer troget efter mig när jag stapplar bort till madrassen på golvet och ramlar ihop på den.
Handduken glider av och hamnar på golvet, Edgar lägger sig tätt intill min nakna kropp i fosterställning.
”Edgar, min Edgar. Du är den finaste katten i hela, vida världen.”
Jag smeker honom över ryggen och känner hans mjuka päls under mina fingertoppar.
Han spinner mjukt och sträcker på sig så att hans varma nos nuddar vid min kind.
Edgars oskyldiga omtanke får mig att börja snyfta lågt.
Han verkar känna det på sig, för han slickar lite lätt på min kind med sin sträva tunga.
Edgar ligger kvar bredvid mig även när jag drar på mig täcket.
Innan jag somnar kollar jag min mobil.
”Det var mysigt att ses idag. Vi hörs en annan dag. Puss.”
Svaret låter inte riktigt likt Liv.
Hon brukar inte låta så saklig på sms.
Med en klump i magen vänder jag mig om på madrassen och sluter ögonen.
Klockan är över tre på natten när jag väl somnar.

Liv 30/4-1/5-2010

Fredag kväll på jobbet och minnena av Pan från kvällen innan blandas med dofterna av te.
Det är ganska lite folk här, och ägaren Camilla har lämnat hela ansvaret till mig och Lukas.
Jag sitter mest på en stol bakom disken, precis vid dörren till kontoret, och ser på när Lukas betjänar kunder och serverar cafégäster.
Jag har svårt att behålla fokus, och det ser Lukas.
”Hur mår du, Liv?”
Hans ansikte ser milt och vänligt ut och jag blir glad.
Vi känner inte varandra så bra, men han jobbade redan här när jag började i februari.
”Jag är okej.”
”Men det är du ju inte alls.”
Jag suckar och tänker efter en stund.
Nej, jag är kanske inte okej.
Jag klarar mig och har alltid gjort.
Men bara knappt, kanske?
”Jag har lite mycket att tänka på just nu, bara…”
”Vill du berätta?”
Det är tomt på kunder nu, bortsett från stammisfarbrorn borta i hörnet som har somnat ifrån sitt kaffe.
Lukas ögon nästan ber mig om att anförtro mig åt honom, men jag tvekar.
”Det är någon tjej, va?”
Jag ler lite och suckar igen.
”Du vet dom två tjejerna som var här i lördags, en röd och en blåhårig?”
”Envy och Pan?”
”Känner du dom?”
”Jag och Envy har träffats ett par gånger”, säger han. ”Hon är störtmysig.”
”Jaha. Okej, men Pan i alla fall. Det är hon.”
”Vadå, vad är det med henne?”
Jag suckar en tredje gång för att Lukas är så trög ibland.
”Jag tror att jag håller på att bli… förälskad i henne.”
”Men det är väl underbart?”, säger Lukas oförstående och rynkar pannan.
”Man ska inte vara kär”, svarar jag kort.
”Och varför inte det då, lilla skumma, egensinniga Liv?”
Han skrattar till lite, fortfarande lika oförstående.
”Man ska inte älska. Man förlorar dom man älskar. Och jag vill inte förlora Pan.”
Mina ögon fylls med tårar, och jag får riktigt kämpa för att dom inte ska rinna över.
Lukas lägger en välvillig hand på min hjässa och ser medlidande på mig.
”Men varför säger du så?”
Jag svarar inte, utan reser mig hastigt upp och rusar in på kontoret och låser in mig på toaletten.
Där sitter jag ända tills stängningsdags klockan nio, sen går jag hela den långa vägen hem till Müsli.
Han drar mig in i hallen och håller om mig i säkert fem minuter utan att någon av oss säger ett ord.
Det är just det som är så skönt med Müsli, han ställer inte en massa dumma frågor utan låter mig bara hållas när jag mår dåligt.
I alla fall tills han blir så pass orolig att han måste fråga.
”Vad är det som händer, Liv?”
”Det vet du ju redan”, mumlar jag och drar av mig skorna.
”Är det din dumma rädsla som spökar fortfarande?”
”Fortfarande? Vad fan snackar du om? Det är ju inte precis som att det har gått en hel livstid sen vi pratade senast!”
”Nej, bara typ… sex timmar”, säger Müsli med en snabb blick på väggklockan.
Sen drar han in mig i sitt rum och stänger dörren om oss.
Jag sjunker ner på golvet som vanligt och han dunsar ner på sängen.
Hans väggar är täckta med polaroidbilder på viktiga personer och händelser i hans liv, och alla ögon stirrar rakt på mig.
Eller inte.
”Liv, tänk efter nu”, säger Müsli. ”Nike har stannat kvar i snart ett år!”
”Men jag älskar inte henne, långt ifrån.”
Müsli ger upp sitt peptalk ganska snart.
Det gör han alltid, för mina argument är starkare än hans även om dom är negativa.
Tyvärr.

Nästa dag åker jag med Amanda och Alfons till mormor på äldreboendet Svalan i Kungälv.
Mormor blir jätteglad att se mig igen efter all tid som gått, och Alfons nästan bosätter sig i hennes knä.
Hon är så söt, våran mormor.
Ingen kunde önska sig någon bättre.
”Hur mår du egentligen, mitt lilla liv?”, frågar mormor när hon och jag går ut till köket och hämtar fika från vagnen som personalen gjort i ordning.
”Jag mår väl bra”, säger jag lite tafatt.
”Vem försöker du lura?”, säger mormor och ger mig en blick. ”Är det någonting i skolan? Eller problem med någon flicka?”
Åh, jag bara älskar min mormor.
Hon är så otroligt lätt att prata med, trots att hon snart ska fylla sjuttioett.
Men så bodde vi ju tillsammans i nästan nio år.
”Hon heter Pan. Du vet, som i Peter Pan. Eller ja, det är isländskt.”
”Och vad är det för problem med henne?”
”Hon är magisk, och då menar jag verkligen magisk. Och resten kan du väl räkna ut. Jag vet inte om jag vågar…”
”Liv, du måste våga… För eller senare så måste du våga. Annars missar du ju livet.”
Sen går vi tillbaka till mormors två rum och toalett och fikar med Amanda och Alfons och jag tänker inte mer på Pan-tumultet på hela kvällen.
Inte förrän jag ligger nerbäddad i min säng och försöker somna letar sig tankarna tillbaka.
Jag vågar nästan inte blunda, för då ser jag den vackra flickans ansikte framför mig och det väcker en längtan i mig som får mig att börja gråta.
Jag gömmer mig under täcket och drömmer att världen inte existerar eller i alla fall är osynlig.

Pan 1-8/5-2010

Över en vecka går.
Smsen från Liv är få och småkyliga.
Vad är det som händer?
Jag saknar henne så mycket att varje steg jag tar känns tungt och utan något egentligt mål.
Tack och lov har jag Envy, som är underbarare än någonsin mot mig nu när hon märker att jag är lite låg.
Hon kommer och hämtar mig varje dag innan skolan, och vi tar sällskap.
Jag tar en sista klunk kaffe och det ringer på dörren precis samtidigt som jag ställer ner koppen på det lilla köksbordet.
”Paaaaaaaaaaaan, open up. Det är jag, Envy den fantastiska.”
Jag fnissar lite och öppnar dörren.
Envy har färgat om håret och det är numera på snudd till självlysande lila.
”Är du klar?”
”Japp.”, svarar jag och trycker ner en mössa över mitt rufsiga hår.
”Du måste lägga undan den där mössan.”
”Den är skön.”, säger jag till mitt försvar.
”Och smaklös.”
”Det är min smak, och då är den inte smaklös.”, biter jag av, men kan inte låta bli att flina lite.
Envy lyfter ner min väska från kroken på väggen och hänger den över axeln.
”Kom nu, din mössfantast.”
Jag låser efter mig och följer med henne ut i vårsolen.
Den värmer skönt om kinderna, och Envy påpekar att jag faktiskt fått lite färg i mitt bleka ansikte.
”Skulle det vara positivt?”, fnyser jag.
Hon suckar och tar mig i handen.
”Tänk på glass.”, säger hon drömskt. ”Det brukar göra mig glad.”
Jag föreställer mig världens största glass framför mig, men får bara känslan av att den kommer rasa ner över mig. Jag vill inte ha en massa chokladglass över mig i skolan.
Det är drygt en kvarts gångväg till Schillerska, men varken jag eller Envy säger särskilt mycket.
”Har du pratat med Liv förresten?”
Det knyter sig i min mage.
”Knappt.”
”Det är inget att bry sig om, Pan. Hon var ändå bara en brud. Om hon inte uppskattar dig så är hon inget att ha. Ni kände ju knappt varandra ändå. Det är inte din förlust.”
Hon lägger en hand på min axel och kramar till lite lätt, och vi är framme vid skåpen nu.
”Jag vet..”, säger jag. ”Men det var..jag menar är…eller eh…något med henne som fängslade mig. Jag ville lära känna henne.”
Jag vänder ryggen mot Envy och låser upp mitt skåp. Vill inte att hon ska se det blanka i mina ögon.
”Du har mig.”
Hon ler och jag pressar fram ett leende tillbaks.
”Jag lämnar inte dig, Pan. Vi är ju bääästisar.”
Hon lägger armarna om min nacke och hoppar upp på min rygg.
”Kom igen nu, sal 617!”
Jag ger henne mina böcker och börjar snurra runt, runt i korridoren.
Envy skrattar och tar ett hårdare tag om min nacke och bröstkorg.
Jag är så lycklig över att ha henne, trots allt.

Envy 9/5-2010

Kaffekokaren hummar och ger behagliga ljud ifrån sig i den lite kalla vårmorgonen.
Jag sitter i fönstret och tittar ut över staden, ser solen sakta gå upp över hustaken.
Jag har inte kunnat sova inatt heller.
Om sex timmar måste jag ge mig ut igen, omfamna dagen, trots att jag inte längre älskar dess existens.
Kaffekokaren tystnar och jag hoppar ner från fönstret, tar fram min favoritmugg, en blå som det står Världens Bästa Vän på, och häller upp kaffe.
Anledning till att det är min favoritmugg är att jag fått den från Pan.
Men när jag dricker mitt kaffe ur min blåa favoritmugg kan jag inte låta bli att få lite ont i magen.
Hon var så nedstämd sist jag träffade henne, lite av en skugga av sitt forna jag.
Men att tänka för mycket ger mig huvudvärk, så jag stänger av.
Egentligen måste jag städa, min lägenhet ser ut som om andra världskriget utspelat sig i mitt vardagsrum.
Mina kläder ligger utsprida över hela golvet, alla lika färgglada, och det ser ut som en misslyckad regnbåge.
Jag suckar lite, hämtar en svart sopsäck, och börjar röja upp.
Det tar mig över två timmar att befria vardagsrummet från smutsens herravälde.
När jag är klar står jag en stund och studerar mitt verk.
Jag ler lite, jag hade i princip glömt bort hur det såg ut under alla kläder och man kan äntligen se det mörka parkettgolvet!
Lite smått utmattad slår jag mig ner i min svarta skinnsoffa och slår på tvn.
Jag zappar mellan kanalerna och fastnar framför Top model.
Men efter en stund tröttnar jag, det känns hjärndött och tråkigt.
Jag återgår till att sätta mig i fönstret.
Utsikten är lika fin nu som i morse, om än förändrad.
Härifrån kan jag se ut över, känns det som, halva Göteborg.
Jag bor i ett av de finaste lägenhetshusen i Göteborg, en gammal fyravåningsvilla med vind som gjorts om till sju lägenheter, fyra stora och två lite mindre.
Jag bor högst upp, vilket betyder att jag har hela vindsvåningen för mig själv.
Till skillnad från de andra stora lägenheterna, som är uppdelade i tre rum och kök, har jag ett enda gigantiskt rum, plus toalett såklart.
När jag flyttade in ville mamma absolut att jag skulle behålla de småblommiga, blekta tapeterna eftersom dom var, som hon sa, väldigt stilrena.
Men jag sa bestämt nej.
Småblommigt är definitivt inget för mig.
Istället fick hon hyra in tapetserare och målare som stylade om hela lägenheten.
När jag nu sitter i fönstret och ser mig omkring så ångrar jag mig inte en sekund över färgvalet.
Tre av väggarna är lavendellila, och den sista, en fondvägg, är gammaldags vit med svarta, snirkliga mönster.
Det är ibland lite jobbigt att bara ha ett stort rum, eftersom allt är sammansatt.
Liksom, att ha kök och sovrum och vardagsrum i ett..
Men jag tycker själv att jag ordnat det ganska bra.
För att avskilja har jag satt upp skärmar, sådana där vita som man, om man står framför dom, inte kan se igenom, men om någon står på andra sidan kan man dock se siluetten av denne.
På det sättet känns det lite mer som om jag har mer än ett rum.
Dessutom tjänar dom bra som klädhängare!
Pan brukar alltid säga att hon trivs som fisken i vattnet hemma hos mig.
Det kan jag så gott som helt förstå, då vi egentligen är rätt lika.
Hon har sagt att hon är extra förtjust i mina tunna, nästan genomskinliga, turkosa gardiner och alla de värmeljus och rökelser jag placerat ut precis överallt i lägenheten.
När jag rökt både en och två, kanske tre, jag håller inte riktigt koll, cigaretter kollar jag på klockan.
Den börjar närma sig halv tre.
Trött lutar jag huvudet mellan knäna.
Halv sex måste jag vara hos mamma och pappa på Hisingen, sex serveras middagen.
Det betyder att pappas chaufför kommer och hämtar mig strax efter fem.
Jag blir trött bara av att tänka på det.
Jag avskyr söndagsmiddagarna, verkligen avskyr.
Och lika mycket som jag avskyr dom avskyr mamma min klädstil och livsstil, och det ska hon minsann alltid påpeka.
Jag börjar, trots magontet, faktiskt bli lite hungrig.
Jag har inte så mycket mat hemma, bara några färdigrätter och en påse rostbröd, men det duger.
Intet sagt att jag inte har pengar till mat, för det har jag sannerligen, men mat har väl aldrig direkt varit första prioritet hos mig.
Nej, om jag får bestämma lägger jag helst mina pengar på kaffe, cigaretter och alkohol.
Sakta smörar jag två brödskivor och häller upp ännu en kopp kaffe.
Innan jag slår mig ner för att äta framför tvn sätter jag på en skiva med Lily Allen och vrider upp volymen.
Det går lika sakta för mig att äta upp mackan som när jag gjorde den, men jag får åtminstone i mig något.
En lång stund sitter jag bara och stirrar in i väggen.
Det är en tung och grå dag idag, jag mår verkligen inte särskilt bra. Jag vet inte riktigt vad det är heller.
Kanske saknar jag mitt ex.
Timmie var den första jag någonsin föll för.
Han var ett år äldre än jag, arbetslös, men mycket passionerad när det gällde sin enda hobby, vilket råkade vara att skejta.
Han var verkligen den finaste killen i världen med sitt bruna, lite halvlockiga hår och mörkt blåa ögon, så blåa att det kändes som att drunkna varje gång jag såg in i dom.
Jag kan fortfarande komma ihåg hur han såg ut påklädd, oftast i knäkorta mörka shorts och någon ljus t-shirt med tryck, men också hur han såg ut naken.
Han hade precis allt som tilltalade mig. Han var lagom lång, ganska så muskulös och med universums absolut sexigaste mage.
Jag saknar hur han tog i mig, känslan av att lägga mitt huvud mot hans vältränade bröst.
Och så luktade han alltid så ljuvligt.
Men nu är det snart ett år sedan vi gjorde slut, och man tycker väl att tiden borde ha läkt mina sår, men nej, dom är lika öppna och ömmande som alltid.
Jag kan spela upp scenen då han gjorde slut i huvudet flera gånger om dagen.
Han krossade verkligen mitt hjärta.
Jag vill inte börja gråta, så jag försöker att inte tänka på Timmie.
Istället går jag fram till silverburen som hänger från taket en bit från sängen.
Min vackra kakadua Nora ser på mig genom gallren.
Jag öppnar buren och hon hoppar glatt kvittrandes upp på min utsträckta hand.
”Hej Nora,”, säger jag mjukt och stryker henne lätt över ryggen med andra handens pekfinger.
Hon burrar upp sig och ser rätt nöjd ut.
Försiktigt sätter jag ner henne på sängen och ser henne kura ihop sig lite bland de många kuddarna jag har liggandes.
Alltid när jag känner mig nere kan jag plocka fram Nora och prata lite med henne, eller min andra bebis Joshi, en nästan helsvart, bortsett från några vita fläckar i ansiktet och på svansen, iller.
Fast just nu sover han hårt i sin lilla hängmatta, ett gammalt mörklila lakan som jag spänt mellan två av väggarna i ett hörn.
När jag inte är hemma låter jag Joshi vara i en bur som står i ett av rummets andra hörn.
Den är cirka sju kvadratmeter stor och full med leksaker och en kuddhörna som han kan lägga sig i om han vill.
Efter en kvart kel med Nora stoppar jag tillbaka henne i buren.
Hon ser inte så glad ut över det, men jag kan inte gärna sitta med henne hela dagen.
Fast nog hade jag föredragit det framför middagen som väntar.

Mamma ser kritiskt på mig från andra sidan middagsbordet.
”Ylva, kan du inte en enda gång komma hit propert klädd?”
Jag lägger armarna i kors över bröstet och höjer på ögonbrynet.
Innan jag åkte hemifrån förut kammade jag igenom mitt stora, lila rufs och satte upp det i en tofs.
Inget att anmärka på direkt.
Och kläderna ska vi inte ens snacka om.
Vad är det för fel på ett par ljusa stuprörsjeans och ett vanligt svart linne?
”Borde jag kommit i aftonklänning, tycker du?”, frågar jag spydigt.
Pappa ger mig ett argt ögonkast.
”Det där var då sannerligen inte ett bra sätt att tilltala sin mor på.”
Åh, jag blir så trött!
Det blir tyst en stund, allt som hörs är skramlet från besticken och pappas ganska så tunga andetag.
Precis när jag börjar tro att jag kanske, kanske fått min beskärda del av missnöje för den här veckan öppnar mamma munnen.
”Dina betyg har inte varit så bra det senaste, Ylva. Vad beror det på?”
Jag rycker på axlarna och stoppar in en bit lammkotlett i munnen.
”Du vet att jag och pappa bara betalar din lägenhet, och allt som hör till, om du presterar bra i skolan.”
”What to say? Man kan inte prestera bra jämt.”
”Jodå, i den här släkten kan, och måste, man göra det.”
Jag sjunker ihop i stolen. Hon har lyckats knäcka mig igen.
”Jag ska skärpa mig, okej?”, säger jag uppgivet.
”Det förutsätter jag, Ylva.”
Jag får inte ner en matbit till.
En lång stund sitter jag bara och petar i maten.
”Ska du inte äta upp din lammkotlett?”, frågar mamma med irritation i rösten.
”Nej, jag är mätt.”
Precis då kommer mina föräldrar hushållerska Belinda in i matsalen och börjar plocka av.
Mamma klagar jämt på min livsstil, men om det är något som verkligen äcklar mig så är det deras.
Jag avskyr att se Belinda ta order från mamma eller pappa.
Hon är inte mycket äldre än jag, men måste ändå stå ut med att tillgodose mina föräldrars idiotbehov.
Jag skäms så innerligt å deras vägnar.

Direkt när jag kommer innanför dörren sparkar jag av mig gympadojorna och byter om till bekvämare kläder.
Jag funderar att ringa Pan, men är osäker på om hon orkar prata.
Men jag bestämmer mig för att chansa.
Sex signaler går fram innan hon svarar.
”Hej Envy.”
Hon är kort i tonen och låter nedstämd, det kan jag höra direkt.
”Pan, baby, hur mår du?”
Hon muttrar något ohörbar i luren.
”Okej, på det viset”, säger jag. ”Du, Pan, det verkar som om ingen av oss är så jävla pepp idag. Kan du inte komma hit och tröstäta glass och kladdkaka med mig?”
Någon fnissar till i mitt öra.
”Det kanske jag skulle kunna..”, svarar hon och drar ut på orden.
”Rör på det ditt ickeexisterande fläsk och kom hit!”
Hon skrattar till och lägger på.
Medan jag väntar på Pan sätter jag på tevatten och plockar fram muggar.
Hon ringer på min dörr tjugofem minuter efter vårt samtal.
Jag dansar ut i hallen och öppnar för henne.
Det är en rätt så sliten, liten tjej som står där utanför och ser på mig.
”Hej..”, säger hon och jag fångar upp henne i min famn.
Hon lutar sitt huvud mot min axel, det enda tecknet på att hon gråter är känslan av hennes skakande kropp mot min.
En lång stund står vi bara där, och jag känner att det är väl precis vad vi båda behöver.
När jag torkat hennes tårar följer hon med mig in i lägenheten.
”Sätt dig i soffan så kommer jag med te”, säger jag.
”Får jag kela med Joshi?”
”Självklart.”
Och precis som vanligt skiner Pan upp när hon får hålla om den kelglada illern.
”Han är bedårande, visst är han?”, utbrister hon.
”Det är bara för att han tycker om dig. Mig fullkomligt hatar han.”
”Inte kan man väl hata Envy?”, säger Pan och placerar en mjuk kyss på Joshis mjuka hjässa.
Kanske borde hon inte nämnt mitt namn, för som tack för pussen biter han tag i hennes näsa.
Pan skriker till lite och får tårar i ögonen.
Joshi å andra sidan tar tillfället i akt och kilar iväg mot min säng.
”Jag sa ju det”, flinar jag.
Hon ser lite butter ut, men jag vet att hon bara skämtar.
När jag kommer gåendes med hennes temugg och min mugg, som givetvis innehåller kaffe, ler hon lite.
”Tack Envy”, säger hon med värme i rösten.
Jag slänger mig ner bredvid henne i soffan.
I mitt Xbox 360 ligger en skiva med de fyra första avsnitten av Kingdom Hospital.
Jag sätter på andra avsnittet, jag och Pan såg det första sist gång hon var här, och lutar mig tillbaka.
Vi hinner se igenom både andra, tredje och fjärde avsnittet innan jag bestämmer att det faktiskt är dags för glass och rött vin i min stora, himmelska dubbelsäng.
Med en stor bytta vaniljglas med chokladcrisp under ena armen och två flaskor rött vin under den andra slår jag mig ner på sängkanten och lägger ner grejerna på det lila silkesöverkastet.
Pan kommer efter med skedar och glas i högsta hugg.
Med en fjärrkontroll höjer jag volymen på stereon som precis byter låt från Fuck You med Lily Allen till Hit Me Hard med The Sounds.
Pan korkar upp vinet och tar en stor klunk direkt ur flaskan.
”Halsa inte upp vinet nu”, säger jag skämtsamt och ger Pan glasen.
Hon ler lite och fyller dem till bredden med klarrött vin.
Det första glaset går ner relativt fort, lika så det andra.
Jag kan mycket exakt peka ut när det först börjar märkas på Pan att hon är berusad.
För det första så börjar hon, när hon pratar, gestikulera extra vilt.
Det är med roat intresse som jag följer hennes svamlande om något jag verkligen inte fattar och som är helt och hållet osammanhängande.
”Alltså, Pan, jag fattar inte ord av vad du säger.”
Hon ser oförstående på mig en sekund, men börjar sedan fnissa lite.
”Inte jag heller!”, utbrister hon.
Utan att jag riktigt hinner reagera kastar hon sig över mig och jag faller bakåt.
Hon sjunker ner bredvid mig och hon tar min hand i sin.
Vi ligger där bredvid varandra på sängen, tysta.
Efter en stund vrider hon på huvudet och ser på mig.
Jag ler lite mot henne.
”Tack Envy, tack för att du finns”, säger hon och ger mig en mjuk puss. ”Snälla, håll om mig.”
Jag lägger armarna om henne och hon lägger huvudet mot min hals.
”Du är min allra bästa vän. Gå aldrig ifrån mig.”
”Jag ska inte.”, lovar jag.
Hon sätter sig upp lite, drar täcket över oss och lägger sig sedan ner igen på precis samma sätt.
Vi somnar sådär, och det sista jag tänker på är hur mycket jag älskar min bästa vän.

Liv 10-12/5-2010

Tiden går och jag vågar knappt höra av mig till Pan.
Jag känner mig kylig och avvisande, och det känns inte bra i mig.
Så jag nästan drunknar i dåligt samvete, men kan inte riktigt hjälpa det.
På måndagen springer jag på Nike på Seven Eleven och följer i ren förvirring med hem till henne.
Men kvällen slutar med att jag passivt sitter i ett hörn och halsar vin medan Nike ligger i soffan och har något som liknar telefonsex med troligen Ella.
Jag känner mig fruktansvärt låg och ju mer jag anstränger mig för att inte tänka på Pan, desto mer invaderar hon mina tankar.
Jag försöker prata med både Müsli och Miqe, men det leder liksom aldrig någonvart.
Natten mellan tisdag och onsdag blir sömnlös och förjävlig.
Och trots min rädsla sliter jag åt mig min telefon och öppnar konversationen med Vackra Peter Pan och börjar skriva.
”Världen är skrämmande och all den här längtan gör mig livrädd.”
Jag ligger där i säkert tio minuter och stirrar på skärmen innan jag går ur konversationen utan att skicka iväg meddelandet.
Jag vågade inte, jag skulle nog aldrig våga.

Pan 12/5-2010

Envy fyller på min kaffemugg och ser utforskande på mig.
”Nå, nu har vi suttit här och pratat om irrelevanta saker i 45 minuter, Pan. Fram med språket. Du sa att det var något du ville prata om.”
Jag suckar och sätter ner kaffemuggen på bordet, aningen för hårt, det knakar till i träet.
”Släpp ut det, Pan baby.”
Jag för undan luggen från ansiktet och ser på Envy.
”Okej. Jag har bestämt mig för att prata med Liv. Hon är skyldig mig en förklaring.”
”Är hon?”
Envy höjer på ögonbrynet.
”Ni känner ju knappt varandra. Det är inte direkt så att hon är tvungen att förklara sig.”
”Envy, det här tär på mig.”
”Du har rätt. Nobody is going to mess with my baby. På henne, Pan.”
Jag reser mig och lägger kaffekoppen i diskhon.
”Det är nu eller aldrig, visst?”
Envy nickar.
”Jag ringer dig sen.”, säger jag och skyndar mig ut i hallen.
På med skor och jacka, jag springer ner för trappan och bort mot spårvagnarna.
Vagnen mot Järntorget går efter tre minuter.
Jag sitter och skakar oavbrutet hela vägen.
Resten av passagerarna tittar på mig och jag blänger tillbaka.
Fattar dom inte att jag är på väg att uträtta något viktigt?
Vagnen stannar med ett pysande och jag kliver av.
Det är kyligt i luften, solen har gått bakom moln.
Jag tänder en cigarett och röker den långsamt med skakiga händer.
Det krävs tre cigaretter innan jag klarar av att ta ett enda steg i riktning mot teaffären.
Tänk om Liv inte ens jobbar?
Då har jag åkt hit i onödan.
”Det finns bara ett sätt att ta reda på det, Pan.”, viskar jag. ”Bara ett.”
Det känns som en evighet innan jag kan se affären på håll.
Jag har en klump i halsen och en konstig känsla i magen.
En liten klocka pinglar till när jag öppnar dörren, och där är hon.
Liv.
Hon är blek och har mörka ringar under ögonen.
Efter ett litet tag ser hon upp från disken och hennes ansikte förvrängs genast i en förskräckt grimas när hon ser mig.
Jag hoppas för min egen skull att jag ser lugn och beslutsam ut, trots att det stormar i mitt inre.
Långsamt går jag fram till kassan, ständigt med blicken fäst på Liv.
Hon ser ut som ett skrämt rådjur, beredd på att springa sin väg när som helst.
Hon darrar lite på läppen när jag ställer mig framför henne.
”Vad fan håller du på med, Liv? Vad har jag gjort för fel?”
”Du..jag..vi kan inte prata här. Kontoret. Följ med.”
Jag går efter henne in i ett rum bakom disken.
Hon stänger och låser om oss.
Med ryggen vänd mot mig står hon tyst, och det känns som om jag ska explodera.
Vid åsynen av henne blir jag upprörd, ledsen och arg.
”Jag är sårad, Liv. Du har lekt med mina känslor. Var allt bara ett spel?”
Hon vänder sig sakta, sakta om.
Hennes ögon glänser och blixtrar på samma gång.
”Du har ingen rätt att bara storma in här och komma med påståenden.”
”Du om någon vet att jag gör som jag vill, Liv.”
”Säg inte mitt namn..”, mumlar hon och darrar på rösten.
Hon ser så trött och sårbar ut, och en del av min ilska rinner av mig.
”Vad är det som händer?”, frågar jag uppgivet.
Hon är tyst en lång stund.
Hennes blick flackar fram och tillbaka, men fastnar inte en enda gång på mig.
”Jag är rädd..”, mumlar hon till slut.
”Va?”
”JAG ÄR RÄDD!”, skriker hon plötsligt. ”MAN SKA INTE ÄLSKA, PAN. MAN FÖRLORAR DOM MAN ÄLSKAR!”
Jag rycker till och stirrar på henne.
Så mycket röst i en sådan liten människa.
Hon tar ett djupt andetag.

”Jag kan inte älska dig, Pan. Jag vill inte förlora dig.”
Jag lyfter på ögonbrynet.
”Fattar du inte att du förlorar mig genom att stöta bort mig?”
”Nej. Jag måste hålla dig på avstånd, jag måste, vågar inte annat!” snyftar hon och sjunker ner på golvet.
”Då kommer du förlora mig. Då måste jag lämna dig här och nu och gå vidare.”
Livs ögon fylls av tårar.
”Du förstår inte, Pan. Du förstår inte! Alla jag älskar försvinner!”
”Det var länge sedan du vågade älska någon, va?”
”Tio år sedan.”, svarar Liv kort. ”Tio jävla år sedan.”
”Jag är också jävligt skraj, Liv. Envy är den enda jag har. Envy och Edgar. Är det mycket att komma med, tycker du?”
Liv stirrar ner i golvet en lång stund.
”Dina föräldrar då? Du har åtminstone föräldrar!”
Jag stannar upp, jorden slutar snurra.
”Jag har ingen.”, fräser jag. ”Du vet ingenting om mig.”
Sedan börjar det bulta i mitt huvud. Vad menade Liv? Hon har väl föräldrar?
”Nej, det gör jag möjligtvis inte. Men vad vet du om mig? Vill du veta, Pan? Vill du höra?”
Jag biter mig i läppen, alldeles för hårt. Det smakar järn i munnen.
”Ja, Liv. Ja, det vill jag.”
Jag slår mig ner mittemot henne på golvet, ser henne i ögonen.
”Det var tio år sedan..” börjar Liv. ”Det var den nionde juni 1999. Vi skulle till Gotland, jag, Miqe, mamma och pappa. Dom skulle hämta oss i skolan och var försenade. Vi väntade och väntade, men dom kom inte..”
Jag börjar förstå vad det här handlar om, och det gör ont i mig.
”Polisen berättade för oss att dom kom i vägen för en långtradare på motorvägen som välte. Dom körde antagligen för fort eftersom dom var försenade och hann inte väja undan..”, hulkar hon. ”Dom dog nästan direkt.”
Hon börjar gråta på riktigt och hennes axlar skakar kraftigt. Jag tvekar lite, men lägger till sist handen på ovanpå hennes.
”Sedan bodde vi hos mormor i nio år, och nu är hon för gammal så vi fick flytta till Amanda. Jag älskade mina föräldrar över allt annat, Pan. Och dom försvann.”
Hennes historia får min kropp i uppror. Jag skakar nog nästan lika mycket som hon där jag sitter mittemot henne.
”Det gör ont, Liv. Jag vet att det gör det. Men du kan inte låta rädslan styra ditt liv. Du kan inte låta rädslan stänga in dig, du måste gå vidare. Du sitter fast. Älska, låt kärleken ge dig vingar, låt mig visa dig regnbågen.”
Hon ser på mig, och jag kan inte hindra mig själv.
Jag böjer mig fram och kysser hennes mjuka läppar.
Hon slår armarna om min hals och vi är så nära varandra att hennes tårar rinner ner för mina kinder också.
”Kan du visa mig regnbågen?”, frågar hon och kysser mig igen.


Liv 12-13/5-2010

Mobilen vibrerar till och Pans namn dyker upp på skärmen.
Jag öppnar snabbt smset, känner mig helt euforisk.
Det är en ny känsla, en positiv känsla av att vara lugn och sprallig på samma gång.
Helt crazy, alltså. Och inte alls likt mig.
”Vi klarar detta tillsammans, vi kan vinna över rädslan.”
Jag ler och mina ögon känns glittriga.
”Puss, du är fin.”
Jag skickar iväg svaret och ser sen upp på Müsli som ligger i soffan mitt emot med blicken fäst på tvn.
Undrar om han skulle märka om jag smiter ut genom ytterdörren och åker iväg till Pan?
Men nej, det kan jag ju inte göra.
Jag kommer på att klockan är halv ett på natten och jag ska till skolan imorgon.
Därför drar jag upp Müsli och skickar hem honom.
”Känns det okej nu då?”, frågar han i hallen.
”Jaa…”, säger jag drömmande och ler mot honom.
En lång kram som luktar Müsli och lite regn.
”Jag älskar dig och du finns kvar”, säger jag. ”Hon kommer väl att stanna?”
”Jag tror faktiskt det. Annars hade hon aldrig sökt upp dig.”
Jag sluter ögonen och drömmer att jag ligger i Pans famn.
”Du har nog fått en riktig liten drömtjej på halsen, Liv”, ler Müsli.
”Vad vet du om drömtjejer?”, säger jag och skrattar till. ”Bögfan.”
”Ingenting.”
Han öppnar dörren och trycker på hissknappen.
”God natt, din tönt”, säger jag.
”Du är töntigare”, säger Müsli och kliver in i hissen.
Jag stänger och låser dörren.
När jag har borstat tänderna och kommer ut från badrummet ser jag att det lyser i Miqes rum.
Jag öppnar dörren försiktigt och får se att han har somnat med sänglampan tänd och hörlurarna på huvudet.
Jag går in i rummet och drar av honom lurarna och släcker sänglampan.
Min underbara lilla storebror.
Han har verkligen inte haft det lätt i livet.
Egentligen mådde han inte riktigt bra redan innan våra föräldrars död.
Men när dom försvann blev det så jävla mycket värre.
Miqe hade en del koncentrationssvårigheter när han var mindre, och den dagen vi skulle åka till Gotland hade mamma och pappa varit på sjukhuset och fått veta att Miqe inte hade ad/hd, för läkarna hade utrett honom.
Och det var därför dom var försenade när dom skulle hämta oss, för att det hade tagit tid på sjukhuset.
Så därför tog Miqe nästan på sig skulden för våra föräldrars död.
Han hade kunnat anstränga sig mer, tyckte han, så kanske ingen hade misstänkt att han var sjuk när det ändå inte var så.
Och då hade mamma och pappa inte ens varit på motorvägen och kanske överlevt.
Miqe var ju liksom inte gammal då, han hade nästan precis fyllt tio.
Men det tog så fruktansvärt hårt på honom, och han grävde ner sig totalt.
Jag förstod det väl knappt då, men han och mormor har berättat i efterhand.
Det första jag själv kommer ihåg är att Miqe började skada sig själv när han var tretton.
Han klarade inte av skolan och satte inte sin fot utanför dörren på flera veckor.
Det här tog så hårt på mormor, och mig med i viss mån, och framför allt Miqe själv att han tillslut blev inlagd på behandlingshem.
I två år låg han där, jag kommer ihåg att han blev utskriven på min femtonårsdag.
Då var han själv sexton, hade bearbetat hela biten med våra föräldrars död och kort därefter startade han sitt första rockband.
Det var väldigt bra att Miqe tog klivet in i musikvärlden.
Han brukar säga att det är min förtjänst.
För jag förklarade för honom att jag också mår jävligt dåligt vissa stunder, men jag tar ut min ångest på konsten istället och vänder den till kreativitet istället för att drunkna i självdestruktivitet.
Oavsett om det är min förtjänst eller inte, så är jag så lycklig att Miqe fortfarande spelar i band, och det går otroligt bra för dom.
Idag har han inte skadat sig själv på två år.
Han har haft några återfall sen han kom ut från behandlingshemmet, men nu är det två hela år sen, och jag är så stolt över honom.
Min starka storebror, min hjälte.
Jag kommer på att det bara är knappt en vecka tills han blir tjugoett år.
Han ska få något fint av mig då.
Müsli och Pan kan hjälpa mig att välja.
När jag gått och lagt mig och ska ställa in alarm på mobilen ser jag att Pan har svarat på mitt sms.
”Jag visste inte vad skönhet var innan jag såg dig.”
Och med dom orden i tankarna somnar jag och drömmer om Pan, regnbågar och te.

Nästa dag slutar jag skolan klockan ett och ska inte börja jobbet förrän halv fyra.
Så jag chansar och slår en signal till Pan.
”Liv?”
”Hej Pan. Stör jag? Är du i skolan?”
”Nej, jag har rast, så det är lugnt.”
Hon låter glad på rösten och jag känner plötsligt hur mycket jag saknar henne.
”Jaha, okej. Jag kom bara på att jag har två och en halv timma över och tänkte att du kanske ville ses en stund. Börjar inte jobba förrän halv fyra.”
”Vadå, nu direkt?”
”Ja… Om du kan. Men du kanske har mycket i skolan?”
”Jag slutar egentligen tio över två, men det är bara en onödig mattelektion…”
”Men vi kan ju ses efter det då? Det blir ju ändå drygt en timma.”
”Liv, lägg av. Vi ses på Nisseplatsen tjugo över.”
Och med dom orden klickar hon mig.
Åh, hon är så otroligt underbar.
Jag kommer på mig själv med att nästan springa den korta biten till Nils Ericsson.
Och där står hon och väntar på mig.
Den vackra flickan med det chockröda håret och den mysiga mössan.
Hon har grå klänning på sig idag, och en lång halsduk i samma färg och material som mössan.
Hon ler med hela ansiktet när hon får syn på mig och vi förenas i en kyss som aldrig vill ta slut.

Pan 13/5-2010

Jag drar in doften av Livs hår och håller om henne hårt.
Hon borrar in ansiktet i min klänning och när hon andas ut ryser jag av värmen från hennes andedräkt.
”Pan, åh Pan..”, mumlar hon mot min axel.
”Jag har saknat dig.”, säger jag.
Hon kysser mig, igen och igen och igen.
Det känns som om mitt hjärta försöker slå sig fritt i bröstkorgen, det slår så hårt och fort att jag nästan tror att jag ska få en hjärtattack.
”Jag känner ditt hjärta, det slår ju jättefort.”, säger Liv och tar ett steg bak. ”Är du okej?”
”Jag mår så bra så du anar inte.”
Hon ler sitt lite halvsneda leende och pussar mig på kinden.
”Jag vill ha te.”, säger hon glatt och drar i min hand. ”Komsi komsi, sötnos, vi ska dricka te!”
Hon drar med mig genom femmanhuset och ut i Brunnsparken.
”Inget te är så gott som där jag jobbar”, säger hon. ”Men teet här får duga.”
Vi går över gatan och sneddar lite åt vänster innan vi lyckligt snubblar in på Envys favoritcafé.
”Hit brukar jag gå med Envy.”, berättar jag.
”Det är ganska okej här, faktiskt.”
Vi slår oss ner vid ett litet bord och beställer varsin kopp te.
Medan vi väntar börjar vi ivrigt konversera med varandra, och när vi väl får vårt te så är vi så upptagna att vi glömmer bort att dricka det.
”Jag måste skynda mig till jobbet nu..”, säger Liv besvärat efter en ganska så lång stund.
”Men snälla, söta Pan..kan jag inte få komma till dig sen? Jag skulle vilja sova bredvid dig.”
”Det förstår du väl att det är klart du får..eh..det lät skumt.”
”Bra!”, säger hon och drar på sig jackan. ”Vi ses sen.”
Hon ger mig en snabb kyss och försvinner ut genom dörren.
Jag ser efter henne när hon springer iväg för att hinna med spårvagnen mot Järntorget.
Hon är så fin..
Med Liv i tankarna åker jag hem till lägenheten för att städa lite.
Jag kan knappt vänta tills hon kommer.
Så fort jag sitter still får jag myror i benen, och jag är så rastlös att jag måste springa omkring och sjunga högt på Håkan Hellströms ”Ramlar”.
”..men jag ramlar aldrig hiiiiiiiit igen!”
Precis när jag sjunger ut för full hals ringer det på dörren.
Jag springer ut i hallen och slår upp den.
”Liv!”, utbrister jag lyckligt och drar in henne genom dörren. ”Dansa med mig!”
Hon stänger efter sig och sparkar av sig skorna.
Jag tar tag i hennes händer och dansar runt med henne.
Blandskivan i stereon byter låt till ”Vill ha dig” med Kristian Anttila.
Jag ser på henne och hon ler mot mig.
”Jag vill ha dig.”, viskar jag.
Hennes ögon glimmar till i skenet från värmeljusen jag tänt på tv-bänken.
Hon stannar upp och ställer mig mot väggen.
Plötsligt står hon så nära mig att jag kan känna hennes hjärta slå mot min bröstkorg.
”Pan..jag vill ha dig med.”
Hennes läppar närmar sig min hals, när dom vidrör min hud rycker jag till och en känsla likt en elchock fortplantar sig genom hela mig.
Hon trycker upp mig lite hårdare mot väggen och hennes bröst är så mjuka mot min varma kropp.
Hennes hand vilar på min mage nu, hennes fingertoppar snuddar vid mina revben.
Liv stönar lågt och det kittlas mot min hals.
Det känns som om jag ska sprängas, hundratusen känslor invaderar mig på en och samma gång.
Utan att jag riktigt förstår hur det gick till står Liv plötsligt med mitt linne i handen, i full färd med att knäppa upp min bh.
Den faller till marken och min nakna överkropp blottas.
Hon kysser mina nyckelben och mina bröst, smeker mitt lår ovanpå mina röda stuprörsjeans,
”Kom”, viskar hon och drar med mig ner på madrassen.
Jag lägger mig på rygg och hon drar av sig sin t-shirt.
Det är första gången jag ser henne utan tröja.
Hennes mage är platt och lite muskulös, och hon har en söt liten inåtnavel.
Byxorna hon har på sig hänger lite under hennes höfter, trots att hon satt upp dom med ett nitbälte.
Hon har fina, markerade höfter.
Jag får lust att kyssa dom.
Hela min kropp pulserar av upphetsning nu, och jag lägger händerna om hennes midja, drar ner henne över mig.
Hon kysser mina läppar och trycker sig hårt mot mig.
Hennes händer är nu väldigt högt upp och hon börjar fingra på knappen som håller ihop mina jeans.
Det knyter sig i min mage, en isklump i bröstet.
”Liv..”, mumlar jag. ”Det här går inte.”
”Va?”, frågar hon och ser upp på mig. Hennes hår är rufsigt och hennes ögon glänser.
”Jag kan inte, förlåt.”
”Är det något som är fel?”
Jag skäms.
”Jag vill inte prata om det.”
Jag puttar varsamt bort henne och drar på mig Livs t-shirt, reser mig upp.
Ur jackfickan i hallen drar jag fram mitt ciggpaket.
Lite darrig tänder jag cigaretten och drar ner röken djupt i lungorna.
Liv smyger upp bakom mig, lägger armarna om min midja.
”Förlåt, jag gick för fort fram.”
Jag suckar och blåser ut röken.
”Det är inte ditt fel att jag är rädd..”
”Vad är du rädd för, Pan?”
Hennes fingrar klättrar upp och ner över min mage, det kittlas och håren på mina armar reser sig.
”Jag är rädd för att vara misslyckad och dålig.”

Liv 13-14/5-2010

Jag vet att du sover, känner värmen från din hud.
Bara lukten gör mig svag, men jag vågar inte väcka dig nu.
Pan ligger bredvid mig och sover djupt.
Jag studerar hennes andhämtning och fina ansikte i halvmörkret.
Hon är verkligen hur fin och söt och vacker som helst.
Jag vill väcka henne nu direkt och säga att hon inte behöver vara rädd för nånting när hon är med mig.
Hon kan omöjligen vara misslyckad och dålig, inte på något sätt och definitivt inte sexuellt.
Om jag känner Nike rätt så är Ella antagligen en sexgud, och om Pan och Ella har varit tillsammans ett år så kan inte Pan vara varken misslyckad eller dålig.
Det är en fysisk omöjlighet.
Åh, jag vill bota hennes hjärnspöken.
Men jag vågar inte väcka henne och en halvtimma senare har även jag somnat.
Klockan är halv sju när jag slår upp ögonen nästa gång.
Jag är klarvaken och morgonluften i Pans lägenhet fyller mig med trygghet.
Den vackra flickan sover fortfarande djupt bredvid mig, men den här gången bestämmer jag mig för att väcka henne.
Hon öppnar sina ögon försiktigt och ser på mig.
Något i hennes ansikte får mig att le, och då gör hon detsamma.
”God morgon, vackra flicka.”
”Vad är klockan?”, mumlar Pan yrvaket.
”Halv sju”, svarar jag.
”Åh, det är natt!”
Vi båda brister i skratt och sen kan vi inte sluta skratta.
Jag känner en stark ström genom hela kroppen när Pans vackra, lilla skratt når mina öron.
Trots att det tydligen är natt, går Pan upp och gör frukost till oss.
Hon har kvar lite av Lyckliga Stunder-teet, och det smakar minnen.
Länge sitter vi vid köksbordet och pratar eller bara ser på varandra.
Allting känns glittrigt och fint i mig, trots gårkvällens missöde.
Om man nu kan kalla det missöde.
Strax efter åtta måste jag skynda mig till spårvagnen.
Jag börjar inte skolan förrän nio, men det tar en stund att ta sig till Alec Miller-gymnasiet från Pans lägenhet.
”Du är fin, Pan”, säger jag i hallen och stryker henne över kinden. ”Du kan aldrig vara misslyckad.”
”Säg inte så. Du har ingen aning.”
”Jo, det har jag faktiskt.”
Jag ger henne en kyss för att hon inte ska kunna argumentera emot.
Vi bestämmer att vi ska höras under dagen, och jag lämnar lägenheten.

Skoldagen går snabbt, men ändå alldeles för långsamt.
Müsli ringer mig på lunchrasten och babblar om att han och Sammy äntligen har haft sex.
Det var på tiden, tänker jag, så som dom har dejtat i flera månader.
Jag känner mig full av positiv energi när jag går mot spårvagnen efter skolan.
Klockan är redan halv fyra, så jag tar en snabb sväng förbi jobbet.
Lukas blir inte förvånad när jag ber om ledigt, och Camilla säger att det är okej.
Jag bestämmer med Pan i sms att vi ska ses hemma hos henne vid sjutiden och gå till Greta’s.
Jag vet att Miqe är hemma redan när jag kliver in i lägenheten på Andra Långgatan.
En av Miqes egna låtar fyller lägenheten.
Jag drar av mig skorna och går mot hans rum.
Åh, jag känner igen melodin så väl.
Min storebror ligger raklång på sin säng med elgitarren inpluggad i förstärkaren.
Han blundar och riktigt lever sig in i musiken.
”Vad heter låten nu igen?”
Miqe slår upp ögonen och slutar spela.
”I Minus Me”, svarar han och ler mot mig.
”Just det. Åh, jag älskar den, du är så duktig storebror!”
Han ler ännu bredare.
”Varför är du inte på jobbet?”
”Jag tog ledigt, för en gång skull.”
”Bra, det behöver du, syrran. Har det nånting med en viss Pan att göra?”
”Kanske. Vi ska ut ikväll och jag vill vila upp mig lite först.”
”Åh, vad ovanligt. Att du ska ut, menar jag. Kan inte vi ha myskväll snart? Typ, du, jag, Pan, Müsli och Sammy?”
”Jaså du, brorsan. Har inte du någon tjej på g då?”
”Nej”, sa Miqe.
”Men jo, det kan vi väl ha. Kanske imorgon eller nåt.”
”Ja! Men så… är ni ihop nu, du och Pan?”
”Nästan. Eller jag vet inte, faktiskt. Det var ju så längesen jag var tillsammans med någon eller ens ville ha ett förhållande… Men nu vill jag definitivt.”
”Ta det bara lugnt, lillasyster”, säger Miqe. ”Gå och välj kläder nu! Ska jag hjälpa dig?”
”Värst vad du var på hugget idag då”, ler jag. ”Kom då, din gitarrtönt!”
”Okej, jag kommer, din konstnärstönt!”

Pan 14/5-2010

Envy skakar på huvudet.
”Var inte löjlig, Pan. Du är inte misslyckad någonstans. Du och Liv kommer ha jättebra sex.”
Jag ser på henne en kort stund, min läpp darrar, sedan brister jag ut i skratt.
Hon stirrar surt på mig.
”Sluta skratta, din jävla apa. Jag försöker uppmuntra dig här och så..”
Jag skrattar så högt nu att jag dränker hennes röst.
”Pan! Det är inte kul! Det är pinsamt för mig, var snäll!”
”Jag uppskattar ditt peptalk..”, fnittrar jag. ”Du är väldigt gullig när du pratar om saker som du tycker är lite..”
”Läskiga.”, fyller hon i.
”Som om du aldrig snackar om sex, Envy?”
Hon ler lite.
”Okej då. Det är lättare att prata om än lyssna på förstår jag nu.”
Jag räcker ut tungan och hon kramar mig hårt.
”Allt blir bra, bästis. Oavsett vad du gör så kommer du ta Liv med storm.”

Liv 14-15/5-2010

Kön utanför Greta’s ringlar sig lång.
Klubben öppnade för fem minuter sedan, och vi har stått där i en kvart.
Jag tar Pans hand och studerar hennes chockröda hår och smala kropp som täcks av hennes åtsittande kappa.
Hon är verkligen så vacker, och inte bara på ett sexuellt sätt.
När vi kommer in på klubben hänger vi av oss i garderoben och sätter oss i baren.
Pans läppar glänser i halvmörkret, mina egna har en skarpt röd färg.
Vi beställer varsitt glas vin och ser oss omkring i lokalen.
Det är ganska mycket folk, trots att kvällen är ung.
Och då ser jag henne.
Hon står borta i andra änden av baren och stöter på en tjej med latinamerikanska drag.
Nike.
Hon ser mig nästan samtidigt och tränger sig fram till mig och Pan.
”Åh, Liv!”, säger hon och ger mig en kram.
”Hej Nike.”
Pan ger mig en orolig blick, och jag tar hennes hand för att lugna ner henne.
”Det var ett tag sen nu”, fortsätter Nike. ”Dejtar ni, eller?”
”Ja, det gör vi. Och du då, hur går det för dig?”
”Jag klarar mig.”
”Träffar du Ella nånting?”, frågar Pan.
”Jadå, det händer. Hon är ju ett riktigt mirakelligg, den bruden! Fast hon är inte på långa vägar så fantasifull som du, Liv.”
Åh, hjälp, lilla Nike, tänker jag.
Hon är verkligen inte någon som man låser in och inte någon som man har.
Och hon vet definitivt inte hur man behåller en person, bara hur man har dom för stunden.
”Visst är hon fantasifull?”, säger Nike och ser menade på Pan.
Pan blir röd i ansiktet och man riktigt ser tvekandet i hennes ögon.
Jag tänker precis svara åt henne, när den latinamerikanska tjejen räddar situationen.
”Jaså hit försvann du, heting”, säger hon till Nike och kysser hennes kind.
”Jag skulle bara hälsa på en gammal bekant. Lycka till nu, tjejer. Ni förtjänar något djupt.”
Och med dom orden försvinner Nike i folkvimlet och tar ett steg ut ur mitt liv.

Hand i hand dansar vi hem genom natten.
Gatlyktorna blir liksom ett med vår utstrålning.
In genom porten, upp för trapporna och in i hallen.
Pans katt möter oss i hallen och stryker sig mot våra vader.
Men vi hinner knappt lägga märke till det lilla djuret, för Pan föser in mig i vardagsrummet och drar ner mig på madrassen som agerar säng.
Hon är så snygg, och så på att jag blir positivt överraskad.
Hon kysser mig i hela ansiktet och ner på halsen.
Våra hjärtan slår ikapp.
Jag kan verkligen inte hålla mig tillbaka, utan drar av hennes linne och min klänning i en rasande fart.
Alla våra kläder åker av, och sen ligger vi där helt nakna och bara ser på varandra en lång stund.
Jag har nog aldrig varit såhär känslomässigt tänd förut, åh, jag måste ha henne!
Pan trycker sin nakna kropp mot mig och sveper med fingrarna över min rygg.
Jag kysser hennes magiskt mjuka läppar och våra tungor möts någon minut.
Åh, vad sexig hon är!
Jag har aldrig upplevt den här åtrån förut, den är så stark.
Det är inte bara en spännande lek utan verkligen äkta passion.
Hennes bröst är så perfekta mot mina fingertoppar.
Jag smeker henne ner över magen och känner hur smal hon är.
Nästan på gränsen till anorektisk.
Jag vill fråga henne om varför, men inte nu.
Först måste jag ha henne, hela henne.
Få vara så nära det bara går.
Pan kysser mig på halsen och ner på brösten.
Våra kroppar fullständigt pulserar.
Katten Edgar ligger och spinner i köket.
Och jag och Pan har sånt fantastiskt sex den natten att vi glömmer allt vad Nike och Ella en gång var för oss.

”Åh, Pan…”, nästan stönar jag i mörkret.
Hon vänder sig mot mig, slår armarna om mig och håller om mig hårt.
”Jag vill måla av dig”, säger jag. ”Får jag det?”
”Jag vet inte riktigt… Jag känner mig ful.”
”Du kan inte vara ful. Och jag målar det jag ser.”
Pan funderar en stund.
Hon stryker sina fingertoppar över min kind.
Mitt hjärta börjar slå i raketfart.
”Okej då. Papper och penna finns i köket.”
”Har du blyerts?”, säger jag och reser mig från madrassen.
”Ja, lådan under mikron.”
Jag hämtar två olika blyertspennor och en bunt papper.
Pan har dragit upp täcket till hakan när jag kommer in i vardagsrummet igen.
”Men du kan ju inte gömma dig sådär”, skrattar jag och sätter mig i soffan.
”Men… Jag är naken”, piper hon.
”Och du är vacker. Dra av dig täcket!”
Hon drar sakta undan täcket och hennes smala kropp blir synlig.
Jag dirigerar henne lite med hur hon ska ligga, och sen sätter jag pennan till papperet.
Med mjuka penseldrag får jag ner min bild av Pan i blyerts.
När jag tecknar hennes mage och höfter slår det mig än en gång hur mager hon är.
”Pan…”, säger jag efter ganska lång stunds tystnad.
”Blir det inte bra?”
”Jo, det blir jättevackert. Men… Du är så mager, kvinna…”
”Du kan inte mena allvar”, säger Pan bestört. ”Jag har gått upp typ fem kilo dom senaste åren…”
”Var du ännu mindre förr?”
”Ja… Alltså… Jag har varit amfetaminmissbrukare.”
Jag stannar upp i mitt tecknande.
Studerar Pan en stund.
Den lilla, fina, vackra flickan.
”Men det var längesen”, fortsätter hon. ”Jag drog runt i landet ett år och hamnade i helt fel kretsar, jätteskumt folk…”
”Pan… Vad har du varit med om egentligen?”, säger jag och fortsätter med min teckning.
”Du vill nog inte veta, det vill ingen, jag önskar att jag inte visste. Och det gör jag knappt, dessutom.”
”Hur menar du? Vadå, vet du inte vad du varit med om?”
”Mina första minnen är bara suddiga, jag minns inga sammanhang. Det första jag kommer ihåg klart är när jag var fem-sex år och bodde hos en fosterfamilj här i Sverige. Minnena från Island är så bleka…”
”Men Pan… Dina föräldrar… var är dom?”
”Jag vet inte… Jag har ingen jävla aning.”
Pan 15/5-2010

Jag sätter upp Livs teckning av mig på väggen och betraktar den.
Känns kanske lite skumt att ha en nakenbild av sig själv på väggen men..
”Pan, kom tillbaka och lägg dig igen.”, säger Liv bedjande.
Hon ligger naken på min madrass och ser på mig.
”Snart.”, säger jag. ”Jag vill bara göra en sak först.”
I köket hämtar jag min gitarr.
På köksbordet ligger ett papper med en låttext jag skrivit.
”Spelar du gitarr?”, frågar Liv när jag kommer tillbaka in i vardagsrummet.
”Yes, och den här är till dig.”
Jag tar första ackordet och ser på Liv.
Hon ligger med slutna ögon, hennes nakna bröstkorg höjer och sänker sig i takt med hennes andetag.

Jag är lite nervös inför att sjunga högt för Liv, men sväljer hårt och trycker undan rädslan.
Det börjar bra och lite av min nervositet sjunker undan.
Resten av låten bara kommer av sig själv, och jag kan känna att min röst håller hela vägen.
När sista tonen klingar ut öppnar Liv ögonen.
”Var den verkligen till mig?”
Jag nickar.
”Den var så fin, Pan. Du är så fin.”
Jag ställer ifrån mig gitarren och kryper ner bredvid henne.
Jag lägger huvudet på hennes bröst och lyssnar till ljudet av hennes bultande hjärta.
”Pan..”, säger Liv och promenerar med fingrarna över min höft. ”Kan inte du, jag, Miqe, Sammy och Müsli ha filmkväll idag? Kanske Lukas och Envy också?”
”Jo, det vore kanske mysigt.”, svarar jag.
”Säkert? För då smsar jag Müsli och säger det.”
”Mm, säkert.”
Jag ler.
”Men nu vill jag ha sex igen!”, säger jag och gränslar hennes ännu nakna kropp.

HeatherWade

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk