Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Pan och Liv om Kärlek part 3

Liv 15-16/2010 ”Åh, ni är inte sanna. Jag kunde inte somna efter ettan!” Müsli ser förskräckt på vårat filmval The Grudge 2. Ibland är han en sån mes. ”Men du kan ju hålla Sammy i handen då”, flinar jag. ”Och gömma dig i hans famn.” ”Självklart”, ler Sammy och lägger armarna om Müslis axlar. Hjälp, Sammy är mer än ett huvud längre än Müsli. Dom är söta tillsammans. Vi tar plats i våra två soffor. Jag kryper upp i Pans famn, hon sitter och lutar sig mot Envy. Lukas och Envy har knappt kunnat slita sig ifrån varandra sen vi möttes utanför videobutiken. Jag funderar en sekund på om dom är kära eller bara överkåta. Miqe startar filmen och hoppar upp i Müsli och Sammys soffa. Jag ser inte så mycket på filmen, utan studerar mest min intressanta umgängeskrets. Och ger Pan kyssar då och då, för jag vet att hon behöver det. Och jag med. Jag känner mig ovanligt trygg med människorna runt mig i sofforna. Det känns bra, och jag är glad att Miqe föreslog filmkvällen. När The Grudge-monstren har skrämt klart oss och eftertexterna börjar rulla, stänger vi av filmen och sätter oss runt köksbordet med varsin kopp te(undantag för Envy som dricker kaffe) och bara pratar till långt in på småtimmarna. ”Egentligen är det fruktansvärt coolt med bögar”, säger Lukas uppskattande. ”Ni visar liksom att man kan gå en annan väg än samhället stakar ut för en, att det är möjligt.” Envy bara stirrar på honom och ger honom en blick som nog ingen önskar att få på sig. ”Behöver jag vara orolig?” ”Nej, definitivt inte! Jag tänder inte på killar, men killar som gör det kompletterar samhället på något sätt.” ”Tack”, säger Envy och pustar ut. ”Skål för mångfalden!”, säger Sammy och höjer sin tekopp. Vi skålar och skrattar. Jag ser på Pan som sitter där och bara lyser i skenet från värmeljusen på bordet. Hon är så otroligt vacker, och jag känner att jag verkligen älskar henne. ”Pan, du är allt jag vill ha”, viskar jag och ser djupt in i hennes gröna ögon. ”Du är så fin, Liv.” ”Kan du inte visa några av dina teckningar, syrran?”, säger Miqe. ”Nej, jag vet inte…” ”Jo, Miqe säger att du är skitbra ju”, säger Lukas intresserat. ”Du är för fan en naturbegåvning, Liv”, säger Müsli och blänger på mig. ”Nu går jag och hämtar några!” Miqe reser sig från bordet och går mot mitt rum. ”Åh, hjälp…”, mumlar jag. ”Tänk om han tar mina sämsta.” ”Nej, då”, säger Sammy. Miqe återvänder någon minut senare med fyra av mina teckningar. En ganska gammal som föreställer mig, Miqe och mormor som jag har målat av ett foto. En halvnakenbild på Nike, ett självporträtt och en teckning från Pan-tumultet. ”Åh, shit, Liv, den här är verkligen helt fantastisk”, säger Lukas och menar teckningen med mig, mormor och Miqe. ”Har du gjort den här?”, frågar Envy och studerar bilden från Pan-tumultet. ”Jag tror att jag förstår vad den syftar på.” Hon slänger en blick på Pan och sen på mig. ”Ja, jag gjorde den efter min första kväll med Pan. Det är en serie, jag har tio stycken liknande teckningar.” Pan ger mig en hastig puss på kinden och jag bara ler. ”Jävlar, vad konstnärlig du är!”, säger Envy. ”Yes, det är Liv i ett nötskal”, säger Miqe. Sammy tar upp bilden på Nike och studerar den. Den är målad med kolpenna och har många skuggor. Det är som att ett mörker tynger ner den, och så var det kanske när jag målade den. Mina sexlekar med Nike var inte precis kärleksexposioner, om man säger så. Sammy studerar teckningen en stund. ”Den här är känslosam, men kanske inte på ett positivt sätt. Lite naugthy, lite nitar och läder-känsla.” ”Ja, det var nog lite åt det hållet”, säger jag. ”Det är Nike, eller hur?”, säger Pan lite besvärat. ”Ja… Alltså, bilden är typ tre månader gammal. Men det var ju så – vi hade en massa sjuka sexlekar och jag målade av henne. Det var så hela våran kontakt såg ut. Och jag är så oerhört lycklig att du kom och visade mig en annan väg, Pan.” Hon ser på mig några sekunder och dom andra runt bordet gör det samma. Jag kommer på att jag kanske har sagt lite för mycket, förstår ju att det här är känsligt för Pan. ”Förlåt”, säger jag och ser ner i bordet. ”Vissa saker ska man inte säga.” ”Nej, vissa saker ska man verkligen inte säga”, snäser Envy. ”Men hallå… Tänk efter, Pan. Allvarligt talat. Du fanns inte i hennes liv då, vad skulle hon göra?” Alla runt bordet brister ut i skratt, även Pan. ”Let’s change the subject.”, säger Pan. “Miqe, jag har hört att du spelar i band. Har du en gitarr jag kan få låna en stund? Det började liksom klia i fingrarna..” ”Ja, Pan ska sjunga, Pan ska sjunga!”, tjoar Envy och slår ihop sina händer. ”Ja visst”, säger Miqe och reser sig. ”Akustisk, eller? Nylon eller stålsträngad?” ”Helst nylon”, svarar Pan. ”Okej”, säger Miqe, går iväg och kommer tillbaka med sin Yamaha-gitarr. ”Den behöver egentligen nya strängar, men den funkar.” Pan drar ut sin stol en bit och tar emot gitarren. ”Den här låten skrev jag i vintras. Den heter Förlåt Mig, Älskling, Jag Måste Göra Dig Besviken.” Hon sätter samman fingrarna till första ackordet med vänsterhanden och slår an strängarna med höger, och hon börjar sjunga. ”Den finns väl ingen annan som kan göra det du gör. Finns väl ingen som är på humör. Jag borde väl inte säga att jag är din, bara din. När du egentligen inte tagit dig in. In till mig. Vi är som metall mot metall i en midvinternatt.” Pan fortsätter och fortsätter sjunga tills låten är slut och vi sitter som förstummade runt bordet. När musiken och den vackra flickans underbara stämma dör ut, är Miqe den första som öppnar munnen. ”Pan… Det där var helt fantastiskt. Jag älskar din röst!” Pan ler och blir alldeles röd om kinderna. ”Du är magisk”, säger jag och kysser henne. ”Du kan verkligen musik”, säger Müsli uppskattande, och alla instämmer. Pan får sjunga ett antal av sina låtar den natten, och hon och Miqe kör några covers ihop. Säkert tio koppar te per person(kaffe för Envy)och ungefär fem utbrunna värmeljus senare ligger vi huller om buller i Amandas stora säng och sover, helt utslagna. Müsli-paketet är vitt och guldigt och Müsli fyller sin flingskål med ett brett leende på läpparna. Jag sitter på köksgolvet och studerar hans rörelser. Jag är yrvaken och jättetrött, men Müsli ville bestämt ha både müsli och sällskap. Så nu sitter jag här på golvet med sovrufsigt hår och Håkan Hellströmt-shirten på sned. Dom andra ligger kvar i Amandas säng och sover som grisar. Alla utom Sammy som var tvungen att sticka iväg till sitt kassörsjobb på Ica vid niotiden. Nu börjar klockan närma sig tolv, och jag vet att Amanda och Alfons snart kommer hem från hennes bästa kompis Christine där dom spenderat natten. Müsli häller grön Arlamjölk över sin müsli och tar fram en sked ur besticklådan. ”Har ni någon kanel?”, säger han och ser sig omkring i det lilla köket. ”Kanel? Är det inte typ röda bär i müslin? Passar det?” ”Ja, det är asgott!” ”Kolla i skåpet ovanför spisen.” Vi hör hur dörren till Amandas sovrum öppnas och snart dyker en liten, nyvaken Pan upp i hallen. Hon ler när hon ser oss och kommer in i köket. ”God morgon”, säger hon. ”Hej”, säger jag och sträcker ut mina armar efter henne. Hon sjunker ner till mig på golvet och kryper ihop i min famn. Jag pussar henne på pannan och känner hur hon riktigt myser mot min kropp. ”Åh, vilken müsli alltså!”, säger Müsli och ler med hela ansiktet. Jag och Pan bryter ut i ett gapskratt som inte vill ta slut. Müsli börjar också skratta, men ser samtidigt lite oförstående på oss. Jag pussar Pan på munnen och glitterlyckan vill aldrig ta slut. Miqe, Envy och Lukas vaknar strax innan Amanda och Alfons störtar in i lägenheten runt halv tvåtiden. Vi sitter runt matbordet och petar i oss lite Frödinge-kladdkaka när lilla Alfons springer in till oss och hoppar upp på en stol. Han ser så fin och solig ut att alla runt bordet skiner upp, även Envy. ”Vi har varit på McDonalds!”, tjoar han och strålar. ”Åh, var det kul?”, frågar Miqe och försöker verka intresserad. ”Ja, jätte!” Amanda ställer sig i dörröppningen och studerar oss med ett leende. Jag möter hennes blick. Min underbara, förstående moster. ”Hejsan allihopa”, säger hon och går fram till bordet. ”Hej, Lukas”, säger han och skakar hand med Amanda. ”Och jag är Envy, Pans kompis.” ”Amanda, Liv och Miqes moster.” ”Jag förstod nästan det”, säger Envy. ”Har ni haft kul?” ”Ja, det har vi”, svarar Pan och ser på mig. ”Pan är grymt bra på gitarr”, säger Miqe. ”Och hon sjunger som en gudinna!” ”Åh, vad duktig du är, Pan”, säger Amanda uppskattande. ”En liten konstnär precis som Liv?” ”Hon skriver egna låtar också”, säger jag. Pan rodnar och ser ner i bordet, men hon ler. ”Ta åt dig det, Pan”, säger Envy och lägger handen på Pans axel. ”Du förtjänar det.” Pan 16-17/5-2010 Precis när jag sagt hejdå till alla, dragit på mig skorna och gör mig beredd att gå tar Miqe tag i min arm och drar mig lite avsides. Liv ger honom ett misstänksamt ögonkast, men jag ler lugnande mot henne. ”Jo, du, Pan..igår, alltså, det var skitkul att sjunga med dig! Du är fantastisk, och jag undrar om du liksom skulle kunna tänka dig att kanske spela in några låtar med mig?” Jag ser på honom, mållös. Vem? Jag? ”Är du seriös?”, frågar jag häpet. ”Jag är alltid seriös!”, säger Miqe och ler spjuveraktigt. ”Haha, det tror jag inte på!”, skrattar jag. ”Okej, kanske inte”, ler han stort. ”Men när det gäller business så..” ”Oh my god..” ”Betyder oh my god ja?” ”Hell yes!” ”Då bestämmer vi så?” ”Räkna med det!” Vi säger hejdå igen och jag studsar lyckligt ut genom dörren. Liv följer förvirrat efter. ”Pan? Vad har jag..öh..missat?” ”Jag ska spela in med din bror!”, utbrister jag lyckligt. Hon ler stort och fångar mig i sina armar. ”Det är ju jättekul!”, säger hon och kysser mig innerligt. Vi skippar spårvagnen och tar en mysig vårpromenad hem medan solen värmer våra ännu vinterbleka kinder. Jag studerar min älskade Liv där hon sitter i min tvåsitssoffa och zappar mellan kanalerna på tvn. Hon ser lite trött ut, men det är förståeligt efter natten hos hennes moster. Jag blir glad när jag tänker på det, jag hade så kul! ”Jag vill hyra film!”, säger Liv plötsligt och vänder huvudet åt mitt håll. ”Typ..” ”Fight Club?” ”Jag har inte sett den, så visst.” ”Du har inte vadå?!”, utbrister jag förskräckt. ”Du är inte den första som idiotförklarar mig för att jag inte sett den.”, flinar Liv. ”Kan jag tänka mig”, fnissar jag tillbaka och pussar henne på pannan. Men det visar sig att Liv inte orkar gå någonstans, så jag erbjuder mig att gå själv. ”Dillchips också!”, skriker Liv efter mig innan jag stänger dörren. Jag skrattar lite och tar trapporna i bara några få kliv. Trots att det är vår så är det lite småkyligt ute. Eftersom jag har så extremt lätt för att frysa så fäller jag upp kragen på kappan och drar ner mössan ännu lite mer över öronen. Jag njuter intensivt av promenaden till videobutiken, och på vägen springer jag till min glädje på Envy. ”Men se, det är ju min babe!”, säger Envy och öppnar sin famn. ”Ja, det var längesen nu”, svarar jag ironiskt och ger henne en varm kram. ”Typ..fyra timmar sen!” ”En på snudd till outhärdlig evighet!”, utbrister hon dramatiskt. Jag skrattar och sparkar till henne lite löst på smalbenet. Hon ser chockat på mig, självklart spelar hon, och sparkar tillbaka. ”Envy, har du någonsin tänkt på skådespelaryrket?” ”Vem har inte?” ”Jag. Jag ville bli busschaufför när jag var liten.” Hon himlar med ögonen mot mig, kastar lite med håret och smackar med tungan. ”Du är annorlunda, Pan. Väldigt annorlunda.” ”Och det var något nytt?” Envy ser på mig med en blick som antyder att jag helt klart är ett hopplöst fall. Min tur att himla med ögonen. ”Kan vi inte ta en promenad ner till vattnet? Sitta på en parkbänk, kedjeröka och prata lite?” Envys ögon fullkomligt ber om en stunds sällskap. Tänk den som ändå kunde motstå hennes puppy eyes. Jag nickar och hon skiner upp, och vi börjar sakta promenera ner mot vattnet. Under vägen bestämmer hon sig för att berätta om sina känslor för Lukas. ”Jag tror jag är kär, Pan..”, säger hon drömskt. ”På riktigt.” ”Fjärilar i magen?” ”Snarare nåt stort, bevingat djur!” ”Har du berättat det för Lukas?” ”Nej. Vi har bara knullat.” ”Alltid lika vulgär, Envy. Prata med honom då?” ”Jag tänkte att din girlfriend kanske kunde luska ut vad han känner för mig? Dom jobbar ju tillsammans.” Jag rycker på axlarna. ”Jag kan alltid fråga.” ”Kanon! Du är bäst, Pan!” Hon ser så glad ut att jag måste le stort. ”Jag trodde du tyckte att jag var alldeles hopplös?”, säger jag roat. ”Bäst på att vara hopplös! Eller näh..hopplöst bäst!” Jag skakar skrattandes på huvudet. ”Jag måste nog gå nu, Envy. Liv väntar på mig.” Jag ger henne en lätt puss på kinden och vinkar lite till henne när jag går. ”Hejdå bästis!”, ropar hon och vinkar energiskt tillbaka. ”Glöm inte att fråga Liv om..det där!” Att gå vägen tillbaka själv är inte lika mysigt som att gå den med Envy, men jag njuter ändå av att det blivit lite varmare i luften och att fåglarna sjunger lyckligt i träden. Jag tänker att jag måste ta med Edgar ut i koppel så att han också får uppleva våren. På vägen hem lånar jag med några filmer och köper den där förbaskade påsen med dillchips som Liv bad om. När jag kliver innanför dörren rusar Liv ut i hallen och kastar sig i min famn. Hon kysser mig innerligt och begraver sin näsa i min halsgrop. ”Jag har saknat dig”, viskar hon. ”Du var borta länge!” ”Jag träffade Envy. Hon ville ta en promenad.” Jag hänger av mig jackan och sparkar av mig skorna. Hon tar påsen med filmerna och går in i vardagsrummet, och jag går efter. Medan hon lägger in en av filmerna i dvd:n sjunker jag ner i soffan. Hon dimper snart ner bredvid mig och jag lägger armen om henne, startar igång filmen. I alla fall en 45 minuter av filmen lyckas rulla på innan våra nykära lustar tar över oss. Livs kyssar är så innerliga att jag inte kan lägga band på mig själv. ”Jag älskar dig.”, viskar jag mot hennes nakna bröstkorg, omedveten om att det är första gången jag säger det. Miqe ler när jag kommer in genom dörren till replokalen. ”Hej, Peter Pan.” ”Hej du. Jag har inget bra smeknamn till dig.” ”Jag överlever. Redo att rocka loss?” ”Alltid!” Han sätter en gitarr i min hand och vi börjar med att sjunga upp. När vi gjort det kör vi några låtar med Håkan Hellström för att komma igång lite, och sedan sätter Miqe ett papper i min hand. Jag ser frågande på honom. ”En text jag skrivit. Det vore coolt om vi gjorde en låt av den tillsammans.” Jag läser den under tystnad och nickar uppskattande. ”Är det meningen att den ska vara liksom lugn?” ”Vad tycker du?”, frågar Miqe. ”Jag tror att det vore skitnice om vi satte fart på den, och en jäkla massa bas. Kan du spela bas?” ”Nä, kan du?” ”Yes. Vad tror du om det?” ”Jag håller med dig. Det vore schysst.” Han ler och drar handen genom sitt lagom rockrufsiga hår. ”Typ, tror du att trummisen i ditt band skulle ställa upp på att assistera oss?” ”Självklart, han skulle säkert tycka att det vore jättekul att arbeta med en talang som dig, Pan.” Jag rodnar av berömmet. Jag tycker att Miqe är en ascool gitarrist och sångare, och att få positiv kritik av honom värmer. ”Förresten..”, säger Miqe. ”Inte min ensak kanske, men..är det typ allvar mellan dig och syrran nu?” ”Jag vet inte riktigt. Jag hoppas det. Som fan.” Jag tänker på Liv och mitt hjärta slår ett dubbelslag. ”Ni är skitfina tillsammans. Ni får verkligen inte sumpa det!” ”Jag vill att det ska vara allvar. Om Liv känner likadant så vill jag att vi ska ha ett seriöst förhållande.” ”Jag är övertygad om att hon känner likadant.”, säger Miqe och lägger en vänskaplig hand på min axel. Jag längtar och hoppas när jag lämnar replokalen. Liv 17-18/5-2010 Det är en ganska körig måndagseftermiddag på jobbet och helt fullt med folk i den lilla teaffären. Vad är det egentligen som gör att folk plötsligt börjat älska att gå ut och fika? Det måste vara våren. Eller är det kanske ett fenomen? Jag försöker hålla mig fokuserad där jag står bakom disken och fyller en bricka med tekoppar, tekulor och blåbärsmuffins och jag vet inte allt. Jag får dubbelkolla med Lukas flera gånger så att beställningarna blir rätt. För det enda som får plats innanför pannbenet är en känsla. Som kommer från en viss vacker flicka. Mobilen, som ligger i fickan på mitt förkläde, vibrerar till. Jag tar upp den och har fått ett sms från ett nummer jag inte har inlagt. ”Hej Liv, det är Envy här. Jag hade bara en liten tanke… Kan inte du snacka lite med Lukas åt mig? Och typ, höra om han gillar mig? Skulle verkligen uppskatta det. Hör av dig senare!” Jag småler lite när jag läser det. Sneglar på Lukas som ler lite tillgjort mot en kulturtant på andra sidan disken. Jag lägger in Envys nummer i telefonen och går fram till honom. Trots att det är fullsatt i lokalen, startar jag konversationen direkt. Skitsam, kunderna kan vänta. ”Lukas. Du gillar Envy, va?” Han ger mig en förvånad blick. ”Är inte det ganska så uppenbart? Hon är skitmysig!” ”Men, är det bara en sexgrej eller så?” Lukas ser ännu mer förvånat på mig och rynkar pannan. ”Liv, du borde känna mig så pass väl att du kan räkna ut att jag inte sysslar med ’sexgrejer’.” Vi båda tvingas dra på smilbanden en aning. ”Till skillnad från vissa..!”, säger Lukas och knuffar mig i sidan. ”Var det där en pik?”, säger jag och höjer ögonbrynen. ”Nej då”, skrattar Lukas. ”Men allvarligt talat, varför frågar du så mycket om Envy?” ”Ska jag vara helt ärlig?” ”Ja, var det!” ”Jag tror att hon har en riktigt stor crush på dig.” ”Tror du det?”, ler Lukas. ”Alltså, jag förstår henne. Jag menar, du är typ en drömkille. Om man tilltalas av killar, vill säga.” ”En drömkille?” ”Men så. Besvarar du Envys känslor?” Redan efter tjugo minuter ringer min mobil, och det är Envy. ”Liv! Stör jag?” ”Nej då, jag slutar snart.” ”Jaha, du är på jobbet… Har du hunnit snacka med Lukas? Om den där lilla saken?” ”Ja, det har jag. Vill du prata med honom?” ”Nej, fan, inte så nu..! Vad sa han?” ”Ja du… Han sa att han gillar dig jättemycket och att du är en skitmysig tjej.” ”Åh, sa han det?” ”Och så sa han att han inte sysslar med sexgrejer.” Det blir tyst på andra sidan linjen. Allt som hörs var Envys snabba andhämtning. ”Hallå… Envy?” ”Ja…”, säger hon tillslut. ”Jag kan nog prata med honom nu.” ”Okej, vänta lite.” Jag räcker över telefonen till Lukas och vi båda ler ikapp. Klockan börjar närma sig halv fem när jag lämnar jobbet och går mot Miqes replokal för att möta Pan. Jag hinner ungefär halvvägs innan den vackra flickans gestalt blir synlig några meter längre fram. Hennes långa, röda hår hänger fritt under mössan idag och virvlar i vinden. Jag ler och känner hur hjärtat börjar springa maraton. Solen blänker i hennes kristallklara ögon och hon skiner ännu mer när jag börjar småspringa mot henne. Åh, vad jag älskar att känna hennes kropp mot min. Jag berättar om Envy och Lukas, och hon bara skrattar. Hennes skratt får mig att pirra av välmående. ”Hon är riktigt knäpp, min Envy”, säger Pan. ”Men det är väl bara hälsosamt”, säger jag. ”Till en viss gräns, kanske”, ler Pan. ”Vart ska vi ta vägen nu?” ”Jag lovade Amanda att hämta Alfons på dagis för hon måste jobba sent”, säger jag. ”Okej. Då är det väl bäst att vi skyndar oss till det lilla livet.” Alfons skiner som en sol när jag och Pan kommer in genom dörren på dagiset. Han hoppar upp i famnen på både Pan och mig och skrattar och berättar om sin händelserika dag. Vi tar spårvagnen hem och stannar på ett bageri på vägen och köper med fika. Det är tomt i lägenheten när vi kommer in, men Miqe är väl kvar i replokalen. Jag, Pan och Alfons spelar spel och äter wienerbröd och dricker röd saft. Jag riktigt myser när jag ser hur bra min lilla kusin kommer överens med Pan. Vad skönt att han tycker om henne. Men det är ju heller inte alls konstigt, så underbar och lättsam som hon är. Klockan sex tar vi alla tre plats framför Bolibompa. Alfons sitter mellan oss i soffan och skrattar och mår bra. Jag tar Pans hand och kysser den. Hon ler med hela ansiktet och mimar att hon älskar mig. Jag viskar att jag älskar henne med och ler tillbaka. Ungefär två timmar senare kommer Amanda och Miqe in i hallen. Förvånansvärt nog sitter lille Alfons kvar i soffan hos oss utan att slita blicken från Scooby-Doofilmen vi satt igång. ”Hej sötnosar”, tjoar Amanda och kommer in till oss. ”Hej där, Amanda”, svarar Pan och ser upp på henne. ”Åh, vad mysigt ni har det! Tack för att ni hjälpte mig idag. Har dom varit snälla, Alfons?” ”Ja…”, säger Alfons lite fundersamt, fortfarande med blicken fäst på tvn. ”Liv och Pan är bäst! Såhär mycket bäst!” Han sträcker ut armarna för att demonstrera. ”Men vad bra då”, ler Amanda. ”Då vet jag ju vem jag ska ringa nästa gång.” Hon skrattar till lite och vi med. Miqe kommer in i vardagsrummet och dunsar ner i soffan mitt emot oss. ”Tjena superstjärnan Pan”, säger han och ler charmigt. ”Och Pans flickvän, just det min syster!” ”Hahahaha”, säger jag spydigt. ”Kul, Miqe, kul.” Den natten ligger Pan bredvid mig och trängs i min 110-säng. Eller, så värst mycket behöver vi ju inte trängas, men med tanke på hur rymlig Pans 140-madrass är så känns det ändå lite trångt. Fast mysigt, den lilla rödhåriga flickan ligger halvnaken och trycker sig mot mig hela natten. Jag känner mig så trygg med henne, alldeles galet. När digitalklockan i fönstret visar 02:48 hör jag röster från något rum i lägenheten och blir lite förvirrad. Det är inga lugna röster, utan stressade stämmor jag hör. Pan sover tungt intill väggen, så jag masar mig försiktigt upp ur sängen och öppnar dörren försiktigt. Nu hör jag tydligare. Glas som krossas, Amanda som skriker förtvivlat. Jag skyndar mig ut ur mitt rum för att se vad i helvete det är som händer. Från vardagsrummet kan jag se halva Miqe inne i köket. Han står i en konstig, hulkande ställning och något hugger till i bröstet på mig. ”Älskade Miqe, stanna upp nu!”, hör jag Amandas röst. Det låter som om hon gråter, och nu är jag så rädd att jag nästan rusar in i köket. ”Liv, är du vaken?” Amanda sitter på knä på köksgolvet, framför en blodpöl som kommer från Miqes sönderkarvade lår. Hon har försökt torka blodpölen med en handduk, men det ser ut som att hon har gett upp för längesen. Jag flyttar blicken till mig storebror som står böjd över diskhon och hulkar. Det tar en stund innan chocken lägger sig och jag lyckas ta mig samman så pass att jag kan slita ifrån honom glasbiten som han pressat ner i ett sår på sin vänsterarm. Amanda bara stirrar på mig och jag bara stirrar på henne och Miqe bara gråter och skriker och svär. Jag kan knappt andas, en stor del av min verklighetsbild rubbas där i det ångestfyllda köket. Luften i mina lungor håller nästan helt på att ta slut när Pan lägger en orolig hand på min axel. Jag vänder mig om och bara bryter ihop i hennes famn. Vad i helvete är det som händer? Miqe, återfall? Nej, det skulle inte hända igen. Men jag får för allt i världen inte tänka så, det vet jag ju. Fast jag gör det ändå. Jag och Pan åker med min bror i ambulansen, trots att han skrämmer mig med hemska hallucinationer. Amanda möter upp oss på sjukhuset när hon har lämnat av Alfons hos Christine. Dom hemska timmarna som följer vill jag knappast vara med om överhuvudtaget. Men jag är ju tvungen, och så har jag ju Pan vid min sida. Med hennes armar om mig och hennes kind mot min kan inte ens en annars så skräckinjagande akutkorridor knäcka mig. Pan 18/5-2010 Jag ser på Miqe som ligger under vita lakan i den hårda sjukhussängen. Han ser liten och sårbar ut, och hans tunna handleder är omlindade i bandage. Jag har precis kommit innanför dörren och Miqe vänder ansiktet mot mig. ”Hej..”, säger han och ler halvhjärtat. ”Tjena superstjärnan.”, svarar jag. ”Hur mår du?” ”Eh..”, mumlar han. ”Lite bättre nu när du är här i alla fall. Har du gitarren med dig, Peter Pan?” ”Jajamän, självklart.” Jag plockar fram gitarren ur dess fodral och lägger den i Miqes knä. Han tar upp den och smeker den varsamt. ”Kan inte du spela något?”, frågar han och ger tillbaka gitarren. ”Jo, kanske..jag har typ..skrivit en låt.” ”Till mig?” ”Mm, fast det är bara en vers..så egentligen är det väl ingen låt direkt..” ”Snälla, spela bara.”, ber han. ”Jag saknar musiken.” Okej, Pan, tänker jag. Gör det bara! Jag sätter fingrarna mot strängarna och tar ett G. ”Se på mig, öppna upp..”, börjar jag och rösten liksom skär sig lite. ”Tala om för mig, vad är det som gnager så fullständigt i dig?” Versen är knappt 30 sekunder lång, men Miqes ögon hinner ändå fyllas med tårar. Liv 18/5-2010 Morgonen efter Miqes återfall åker jag direkt till mormor i Kungälv, ensam. Hon står utanför ingången till äldreboendet och väntar på mig. ”Mitt lilla Liv”, säger hon lugnt och tar mig i sin famn. Jag brister i gråt mot hennes axel. Hon doftar mormor, en av dom mest välbekanta dofterna jag vet – hemma. Tårarna bara sprutar när jag börjar tänka på att mormor är mer än van vid att det här händer. Att det ska behöva vara såhär hemskt. Mormors soffa är mjuk och skön. Vi sitter där en bra stund innan någon av oss öppnar munnen. ”Jag är tillsammans med henne nu.” ”Vem, Peter Pan?” ”Ja”, säger jag. ”Jag vågade tillslut.” Mormor ler nöjt och kramar mig ännu hårdare. ”Har Miqe ringt till dig från sjukhuset?”, frågar jag. ”Nej, inte än”, svarar mormor. ”Låt honom vara, pojkstackaren. Han kan ringa när han känner sig mogen för det.” ”Hans band fick tydligen avslag från något skivbolag”, säger jag. ”Och musiken är ju hans liv, det är ju det som har fått honom att överleva och kämpa sig igenom varje dag…” ”Men kära hjärtanes då!”, utbrister mormor. ”Ja, då tror självklart att det blev kaos i honom…” ”Fast jag älskar Miqes musik”, fortsätter jag. ”Så jag blir så jävla arg på musikbranschen som bara intresserar sig för kommersiell medelmåttmusik!” Mormor hyssjar mig och sen ringer hennes telefon. Hon reser sig upp och svarar, pratar med någon i ett par minuter. Under tiden halar jag upp min mobil och ser att jag har fått ett sms från Pan. ”God morgon min älskade stjärna. Jag går till Miqe med min gitarr nu. Tänkte att han nog kanske kunde behöva det, och jag med. Ring mig sen annars ringer jag. Du är stark, Liv. Jag älskar dig!” Jag svarar att jag ska titta in hos Miqe när jag åker från mormor i eftermiddag och att jag kommer hem till henne sen. Åh, vad jag saknar min Peter Pan. Egentligen behöver jag henne extra mycket just nu, men samtidigt känner jag att jag måste vara hos mormor. Vi har ett sätt att lugna ner varandra när sånt här inträffar, vi har väl lärt oss det genom åren. Tvingats att lära oss. Sjukhuskorridorerna är bländande vita, på ett fruktansvärt obehagligt sätt. Jag drar av mig min svarta jacka och slänger den över armen. Psykavdelningen är som vanligt låst, så jag ringer på klockan och väntar några minuter. Tillslut hörs ett litet klick och en ung kvinna öppnar dörren, jag känner igen henne nånstans ifrån men kan inte placera henne. Hon granskar mig med ett leende på läpparna. ”Hej”, får jag fram. ”Jag ska hälsa på min bror, Miqe.” ”Åh, välkommen”, säger kvinnan och håller upp dörren för mig. Hon går före mig genom korridoren. Jag kan inte låta bli att kolla in hennes kropp när hon går. Hon har blå tröja och byxor, men dom är ganska åtsittande och avslöjar en rund liten rumpa. Kvinnan stannar framför rum nummer elva och kikar in genom dörröppningen. ”Jag tror inte att han sover, gå in du bara”, säger hon och lämnar mig. Persiennen är nere, så det är ganska mörkt i rummet. Bland dom vita sjukhuslakanen i sängen ligger någon, Miqe, på rygg och allt som syns är ett rött rufs som breder ut sig över kudden. Jag känner hur hela jag skakar inombords. Det var ju inte såhär det skulle bli! Aldrig mer igen…? Men jag tänker inte lägga någon skuld eller dåligt samvete på min bror, för jag vet att det bara skulle göra saken värre. Istället sätter jag mig på sängkanten och stryker handen genom det röda rufset. ”Miqe… Jag är här nu.” Med ett ryck sätter han sig upp och vänder sig om mot mig. Han ler inte med ansiktet, men jag ser glädjen i hans ögon. ”Liv… Syrran… Åh!” Miqe slår armarna om mig och borrar in näsan i min hals. En lång stund sitter vi där och bara håller om varandra. Jag vill verkligen inte släppa taget om honom, min älskade bror, min fina skatt, han som finns kvar. ”Jag måste hålla mig närmare dig”, säger Miqe efter en stund och släpper mig. ”Det är ju du som är livet, och jag vill inte dö, egentligen.” ”Jag vet det”, säger jag milt. ”Och, Miqe, du får inte besanna min värsta mardröm genom att försvinna även om du inte vill. För du är ju den enda… Vi är dom enda som finns kvar…” ”Min älskade syster”, säger Miqe. ”Under alla dom där åren… Smärtan tog över mig. Men min värsta mardröm har alltid varit densamma, att förlora dig eller att jag ska försvinna. Och syrran, du ska veta, att det alltid varit du som hållit mig kvar. Tills jag hittade musiken. Så nu…” Han grimaserar av smärta och kniper ihop ögonen. Tårarna rinner ner för Miqes bleka kinder, och jag håller på att brista i gråt själv. ”Du har fortfarande musiken, du har den!” ”Jadå, jag måste bara hitta tillbaka till den. Peter Pan var här och spelade för mig idag, det hjälpte mycket. ”Vad bra”, säger jag och ler. ”Har Amanda också varit här idag?” ”Nej, men hon har ringt två gånger”, svarar Miqe. ”Hon kommer nog imorgon.” Jag studerar rummet vi sitter i. Ett intetsägande rum med en säng, två stolar, sängbord, garderob och fönster. Ett vanligt rum på vuxenpsyk, och jag förundras över hur någonting vanligt kan vara så hemskt. ”Vad ska hända nu då?”, frågar jag. ”Jag blir nog kvar här i en och kanske två veckor.” ”Två veckor!?” Det här är kanske verkligen så illa som jag hade befarat. Ett återfall, och inte ett litet heller. Hallucinationerna han hade i ambulansen var hemska. ”Och sen ska jag börja träffa en psykolog igen.” ”Men det kanske är bra”, säger jag. ”Så att… ja, du fattar.” ”Ja, jag fattar”, säger Miqe och ler ett brett leende. ”Åh, du ler!”, säger jag. Och visst ler han. Ett underbart, hoppfyllt leende som får mitt hjärta att slå dubbla slag. Pan 28/5-2010 Miqe blir utskriven snabbare än tänkt, redan efter 10 dagar. Ikväll ska han komma över och träffa mig och Liv, men jag bestämmer mig för att möta honom i stan en stund innan, eftersom jag har en överraskning åt honom. Han ger mig en snabb, men hård, kram när vi ses utanför Femmanhuset. ”Hej, Peter Pan.” ”Hej, Miqe rockstjärna.” ”Du är väldigt fin idag. Jag tycker om din outfit.” För en gång skull har jag tagit på mig mina svarta stuprör och en gammal skinnjacka som jag köpt på loppis. ”Tack, det känns lite ovant..”, svarar jag och fingrar lite på jackärmen. Miqe ler mot mig. ”Hur går det med dig och syrran?” Jag tänker efter en stund, känner glädjen spraka i mig. ”Det har aldrig varit bättre mellan oss. Jag är så glad, Miqe! Det är en fantastisk syster du har. Och hon har en fantastisk bror.” Han ger mig ännu en kram som svar, och jag tänker att det är nog dags att han får den där överraskningen nu. ”Miqe, jag har ringt runt lite och sådär..och alltså, jag har..jag har fixat ett gig åt oss.” Han spärrar upp ögonen och ser på mig. ”Du har vadå sa du?!” ”Fixat ett gig. Det är en liten klubb, och just nu har jag ärligt talat glömt bort vad den heter, men ändå.” ”Åh, jävlar..! Det är ju..herregud, Pan! Det är ju asgrymt!” ”Jag är rätt så säker på att den ligger något kvarter från Avenyn eller runt där.” ”Men alltså, när är det då?” ”Om två veckor, den elfte juni.” Liv 5-11/6-2010 Müsli möter mig i hallen och håller om mig hårt och länge. Hans svarta luvtröja känns mjuk och trygg mot mitt ansikte och jag slås av en allt för välbekant doft. Han pussar mig på kinden, kittlar mig i sidan. ”Jaha, okej, vi har hejkramats nu, Müsli.” Jag puttar bort honom lite och tar av mig skorna. Han ger mig en ledsen blick. ”Men jag har saknat dig!” ”Du saknar mig alltid, Müsli.” Han säger att det gör han väl inte alls, men sen kommer han på att å andra sidan är det väl inte så konstigt om han saknar mig i alla fall nästan hela tiden för jag är ju så underbar. Jag himlar med ögonen och går före honom in i köket. Han släntrar efter, går fram till vattenkokaren och fyller den. ”Du känner mig”, ler jag och slår mig ner vid bordet. ”Vadå, för att jag vet att du vill ha te?” ”Ja, precis därför.” Över fyra koppar te och en smörgås berättar jag för Müsli om Miqe. Han får ett så bekymrat uttryck i ansiktet att jag måste fylla på min temugg en femte gång för att inte själv tappa fattningen. ”Så han har börjat hos en psykolog nu igen?”, frågar Müsli och brer smör på en andra macka. ”Ja. Och egentligen fattar jag inte varför han någonsin slutade.” ”Han är kille, Liv. Vi killar har ganska mycket stolthet, liksom.” Ibland blir jag ganska irriterad på Müsli. Bara för att Miqe är kille så är det väl inte självklart att han har mycket stolthet. Det har jag inte direkt upplevt att han har, snarare tvärtom. Men jag orkar inte ta den diskussionen nu. ”Förresten, Pan och Miqe ska spela med hans band på Entering The Stage den elfte”, säger jag för att byta ämne. ”Åh, vad kul! Vänta, var ligger det nu igen?” ”Typ, bakom Avenyn, ungefär. Jag tror att Miqe vet var det ligger.” ”Okej”, säger Müsli och tar ett bett på sin macka. ”Då går vi ju, eller?” ”Självklart. Du kan ju ta med Sammy om du vill.” Müsli drar fingrarna genom sitt punksvarta hår och ger mig en blick som jag inte riktigt kan tyda. ”Alltså, vi har inte setts på ett tag nu…”, säger han och ser ner i bordet. Jag får en liten klump i halsen. Tanken på att min älskade bästa vän ska bli dumpad, ensam och lämnad gör väldigt ont i mig. Han är ju verkligen lycklig med Sammy, det märks lång väg. Den där satans killen har redan jävlats tillräckligt med stackars Müsli. ”Jaha?”, säger jag förskräckt. ”Vad menar du med att ni inte setts på ett tag? ”Vi har väl inte direkt hörts av, bara…” ”Men ni är väl fortfarande ihop, eller?” ”Jag antar det”, säger Müsli och tar ännu ett bett på sin macka, tuggar långsamt med ledsna ögon. ”Då är det väl helt perfekt att bjuda med honom på spelningen”, säger jag och tar ett par klunkar av mitt te. ”Eller?” Müsli nickar och pressar fram ett leende. Jag sitter där mitt emot honom och studerar hans anletsdrag. Han har ganska liten uppåtnäsa och smala, fina läppar. Ögonen är mörkt gröna, nästan bruna och så trygga och mjuka ett par ögon bara kan vara. ”Velar han igen?”, frågar jag och menar Sammy. ”Nej, inte direkt”, svarar Müsli. ”Nu är det snarare så att det har dykt upp en annan kille som gör allt för att ställa sig in hos Sammy.” ”Åh, okej… Men ta med honom på spelningen, vill man ha någonting så får man kämpa lite.” Ljudet strömmar ur högtalarna. Jag, Müsli, Sammy, Envy och Lukas står längst fram i folkmassan på Entering The Stage. I den lilla lokalen trängs ungefär tvåhundra personer och det är nästan fullt. Scenen är intagen av killarna i Miqes band och så världens vackraste gestalt längst fram i mitten med sin gitarr tryckt mot bröstet. Pan har satt upp nästan hela sitt långa, röda hår i en hästsvans i nacken ikväll och hon är så vacker när man ser hennes ansikte ordentligt. Hon har en lång, vinröd t-shirt och ett par svartvitrandiga tights som sitter helt underbart på hennes smala, snygga kropp. Och så rösten. Hennes röst är magisk. Den fyller upp hela lokalen och folk är som galna. Såhär mycket publikstöd hade dom nog inte ens vågat drömma om. Men efter spelningen kommer klubbägaren fram till Miqe och Pan och frågar när dom kan spela här nästa gång. Min älskade Pan lägger armarna om min hals och kysser mina nyckelben. ”Jag älskar dig, Liv.” ”Jag älskar dig med, min magiska lilla sångerska”, säger jag och kramar om henne hårt. Müsli lägger en hand på Miqes och en på Pans axel och ler uppskattande. ”Helt fantastiska är ni!”, säger han. ”Verkligen, jag är så glad att jag kom!” ”Vilken tur”, ler Pan. ”Tack ska du ha, Müsli”, säger Miqe och dunkar honom i ryggen. Vi står i baren en stund och snackar. Det märks verkligen att Müsli och Sammy är upp över öronen förälskade i varandra. Hur i helvete kunde Müsli tvivla på honom? I mina ögon är det ingen tvekan om att Sammy verkligen vill ha Müsli och ingen annan. Jag ser på Pan och undrar om det märks på oss hur förälskade vi är. Antagligen märks det utan tvekan för vi kan inte hålla händerna ifrån varandra. Om en stund ska Pan och jag gå med Sammy och Müsli hem till honom och antagligen sova där i natt. Och jag känner mig redan ganska trött. ”Müsli, kan vi inte gå hem nu?”, frågar jag. ”Älskling, är du trött?” ”Nej, nej, va fan”, invänder Miqe som är ganska full. ”Nu blir det ju efterfest hos Ville!” ”Absolut, hela natten lång”, säger basisten i Miqes band. ”Självklart!”, tjoar Pan och tar en stor klunk av sin cider. Jag får en klump i bröstet. Vad är det som händer nu? Varför har ingen sagt till mig att dom tänkte ha efterfest? Vi hade ju bestämt att vi bara skulle hem till Müsli och mysa efter spelningen. Jag slänger en snabb blick på Pan. ”Det blir ju kul, älskling!”, säger hon och skålar med killarna i bandet. ”Visst, jättekul”, säger jag irriterat. ”Vi hade ju bestämt med Müsli och jag är jävligt trött..” ”Syrran, klart ni ska med!”, säger Miqe och blänger på mig. Jag försöker visa Müsli, och kanske Pan, med blicken hur uppgiven jag känner mig nu. Men jag får ingen direkt respons från någon av dom. Nu förstår jag verkligen ingenting. Varför kan ingen förstå hur jobbigt dom gör det för mig? ”Jag ska i alla fall inte med”, säger jag kort. ”Men varför inte?”, säger Pan och ser lite sorgset på mig. ”Som sagt, jag är trött!” Med dom orden sliter jag åt mig min väska från bardisken, pressar mig genom folkmassan och slänger mig ut genom dörren. Det har tydligen regnat en del för marken är alldeles tårvåt. Precis som mina kinder kommer att vara snart om den här kvällen slutar i katastrof. Efter kanske fem minuter känner jag en hand på min axel. Jag vänder mig om och möts av Pans trygga leende. Hennes ögon lyser så otroligt vackert ikväll, speciellt i skenet från gatlyktorna. ”Kan vi inte gå en liten stund i alla fall?”, frågar hon. Hur skulle jag kunna motstå den blicken? Våra läppar möts några sekunder. Mitt hjärta börjar rusa av välbehag. ”Förlåt mig”, fortsätter hon. ”Jag trodde att du visste att det var efterfest.” ”Jadå, vi kan gå en stund”, svarar jag och ler mot min älskade flicka. Hon stryker mig över kinden, petar mig snabbt på näsan. ”Var jag bra ikväll?” ”Pan, du var inte bra… Du var helt fantastisk.” Müsli 11/6-2010 Jag, Liv och Sammy står vid köksbordet i Villes stora hus och försöker att vara så delaktiga vi kan i den välbefolkade efterfesten. I ett svep tömmer jag ölburken i min hand och öppnar en flaska Smirnoff Ice. Sammy konverserar livligt med en kille i Ramones-tröja som jag aldrig har sett förut. Det är så mycket folk i huset att man får trängas var man än befinner sig just nu och jag blir ganska förvånad över att Miqe och hans bandmedlemmar känner så många olika människor. En del av dom är riktigt trevliga, men jag känner mig distraherad för jag är lite orolig för Liv. ”Jag är okej”, försäkrar hon när jag för tredje gången frågar hur hon mår. ”Jag är bara lite trött. Kan vi inte gå ut en sväng?” ”Jo, det kan vi göra”, säger jag och tar tag i Sammys arm. ”Hänger du med ut en stund?” ”Va, ut? Nej, jag stannar nog här.” Jag ser lite stött på tre tjejer som verkar lite väl intresserade av min pojkvän, lite väl närgångna också för den delen. Så jag drar honom till mig och ger honom en kyss innan jag följer efter Liv ut i vardagsrummet. ”Jag ska bara se om jag kanske kan bomma en cigg av Miqe”, säger hon och ser sig om efter honom. Efter kanske fem minuter hittar hon honom tillslut upptryckt mot en vägg vid trappan till övervåningen. Tjejen som är skyldig till denna upptryckning har blont hår som räcker henne till axlarna och hennes läppar verkar ha sugits fast vid Miqes hals. Liv gastar åt honom och han ger oss en smått uppgiven blick som säger ungefär snälla kom och rädda mig lite här...eller nej förresten, hon är ju så snygg...eller... Jag bara smilar åt honom och skakar på huvudet. ”Kan jag sno en cigg av dig?”, frågar Liv och rycker lite i en av hällorna på hans röda stuprörsjeans. ”Självklart, syrran”, sluddrar Miqe, ganska full, och stönar en aning när tjejen biter tag i hans bröstvårta. ”Fickan...” ”Och tändare?” ”I...paketet”, stönar han och jag kan inte annat än garva åt hela scenen. Liv sliter åt sig cigarettpaketet och går med snabba, bestämda steg mot ytterdörren. Vi får tränga oss förbi en hel folksamling och kliva över dubbelt så många skor för att ta oss ut. Det har tydligen inte regnat mer under kvällen för asfalten har nästan torkat under dom knappa två timmar vi har varit hos Ville. På baksidan av huset står en bänk som vi sätter oss ner på. Jag fryser lite smått, men det är ingen större fara. Mina tankar finns hos Sammy, men inte sagt att det gör mig varmare. Jag vill inte veta vad han håller på med just nu, om jag känner honom rätt skulle han inte hindra någon av dom hungriga tjejerna om dom skulle försöka sig på något. För att vara helt ärlig så är det inte så bra mellan mig och Sammy som jag låtsas inför alla. Jag är stormförälskad, utan tvekan, men att säga så om honom skulle verkligen vara att överdriva. Visst, vi är officiellt ihop nu, men det betyder ju inte att han har slutat vela. Sammy är definitivt inte säker på någonting. Men jag tänker inte släppa honom i första taget för jag vet att han älskar mig, någonstans. Liv blåser ut cigarettrök på mig och knuffar mig i sidan. ”Vad tyst du är!” ”Äh, jag tänkte lite bara.” ”Vill du veta vad jag tänker på?” ”Visst.” Hon lägger huvudet mot min axel. ”Jag tänker på att jag är trött och hellre hade suttit hemma hos dig och haft myskväll nu.” ”Vi tar en myskväll snart”, säger jag och stryker henne över kinden. Hon tar ett sista bloss och fimpar ciggen, reser sig upp. ”Men eftersom att vi ändå är här så kan vi ju gå in och gå loss på gratisspriten!” Så vi går in igen, Liv försvinner ut i köket och jag bestämmer mig för att leta upp min pojkvän. Efter att ha finkammat undervåningen utan resultat, går jag upp för trappan och ropar efter honom. Inget svar. Men jag hör ljud och röster från ett av rummen så jag går dit och öppnar dörren. På sängen sitter, eller snarare halvligger, Sammy med en tjej på var sida. ”Öhm, hej Müsli”, säger han lite besvärat när han ser mig och gör en ansats till att resa sig. ”Hej Müsli”, ekar tjejerna. Först blir jag förvirrad, sedan blir jag arg. Jag fräser lite irriterat åt tjejerna att det nog är dags att gå ner nu. Dom verkar inte fatta, men tillslut får jag i väg dom. När dom har försvunnit ner för trappan sätter jag mig gränsle över Sammy och pressar ner honom på rygg. Han ser en aning förvirrad ut, men säger ingenting. Han försöker fösa bort mig och resa sig, men jag håller fast honom i ett stenhårt grepp. ”Sammy”, säger jag efter ett antal minuter. ”För i helvete. Bestäm dig. Vi är väl ihop, eller?” ”Ja, det vet du ju...”, får han fram. Jag bara ser på honom, känner mig nästan likgiltig, uppgiven, frustrerad. ”Men visa det då, för fan”, säger jag. Sedan reser jag mig och lämnar rummet, skyndar ner för trappan och lämnar Sammy där på sängen. Det är inte mer än rätt att han får sig en rejäl tankeställare. Han måste förstå att jag inte tänker tolerera att han beter sig hur som helst. Jag vet att jag är värd bättre än så. Pan 11-12/6-2010 Musiken dränker Livs röst när hon står framför mig och gestikulerar. Hon ser rätt upprörd ut, men jag kan inte förstå riktigt varför och som sagt så hör jag inte vad hon säger. Jag är jäkligt full nu, kan knappt stå på benen, och allt runtomkring mig, förutom Liv, är bara färger och suddiga konturer. Plötsligt sliter Liv tag i min arm och drar med mig ut på balkongen. Ljudet dör bort en aning och hon ser på mig. ”Jag vill gå hem nu, Pan. Du är för full, Miqe är för full och Müsli..ja, han är som bortblåst.” Jag skakar förvirrat på huvudet. ”Nääh, men jag vill ju inte..”, sluddrar jag lite. ”Efterfest förfaan..första spelningen å allt..” ”Det har vart efterfest förbannat länge nu!”, fräser Liv. ”Jag är fan så trött och om vi inte går kommer du däcka och bli omöjlig att få hem!” Miqe kommer stapplandes och lägger en hand på min axel. ”Syrran..Pan kan sova här, vet du!” Jag nickar uppskattande, det kan jag ju faktiskt göra! ”Precis!”, håller jag med Miqe. ”Gå hem du, älskling, så ses vi imorgon..eller aa, idag..hur man nu ser på det.” Livs ögon fylls av tårar som hotar att rinna över, men jag är för påverkad för att förstå innerbörden av det. ”Fy fan för dig..”, mumlar hon och tar emot min extranyckel. ”Kommer du inte hem innan jag vaknar så vet jag inte vad jag gör med dig..” Jag gör en ansats att lägga armarna om henne, men hon puttar bort mig och ger mig en arg blick innan hon vänder på klacken och försvinner i folkvimlet. Jag ser efter henne en kort stund men blir sedan avbruten av Miqe som lägger armen om mig och ler stort. ”Fatta va bra vi va idag, Peter Pan!” Jag tänker efter en stund innan jag svarar. ”Det var vi..”, håller jag med och ler tillbaka. Han drar in mig bland människorna i rummet och jag slår i någon, som visar sig vara Müsli. ”Pan! Var är Liv?” ”Hon typ drog eller nåt..” ”Eller nåt?!” Jag rycker på axlarna och försöker se på honom utan att skela eller ramla omkull. ”Men vafan! Skulle hon hem eller?” ”Jag..öh..tror det.” ”Pan, drick ett glas vatten eller nåt, shit alltså, att du ens kan stå på benen.” Jag börjar fnittrar lite smått och drar i min vinröda t-shirt. ”Jag mår bra, Müsli. Du, jag tror Liv undrade vart du var förresten. Var är Sammy?” ”Jag får väl åka efter henne då. Och Sammy är kvar i sovrummet där uppe..eller alltså, han är någonstans.” Müsli rodnar lite och jag börjar skratta ännu mer. ”Ni har knullat.”, konstaterar jag. Han flackar med blicken, men jag kan se ett litet, litet leende ta form. ”Snälla Pan, åk med mig..jag kan inte åka hem till Liv, jag måste hem till mina föräldrar innan tre. Jag vill inte att hon ska vara ensam!” ”Åh..jag lovar att åka jättejättesnart, okej, frukostpojken?” ”Frukost..? Jaha, Müsli. Hm, klyftigt.” Han skrattar lite och ger mig en snabb kram. ”Hälsa Liv från mig!” Sedan försvinner även han och kvar står jag. Miqe har också gått iväg och jag kan inte se honom någonstans. Istället får jag syn på någon jag aldrig trodde jag skulle få se igen. Hon ser på mig exakt samtidigt som jag får syn på henne. Försiktigt smyger hon fram till mig, ställer sig precis framför mig. ”Asså, jävlar..det är ju du!” Där står hon alltså, min före detta knarkpolare, min ex-langare, ingen mindre än Kimberly någonting-någonting-jag-har-glömt-vad-hon-heter-i-efternamn. ”Hej Kim, det var ett tag sen.” ”Ja, du bara stack och lämnade mig i skiten.” ”Jag ville bli frisk.” ”Är du frisk än då?” ”Är jag det?” Hon håller upp en liten påse med vitt pulver, troligen amfetamin. ”Vill du ha?” Jag tror inte ens att jag tvekar. ”Ja.” Kimberly ser menande på mig. ”Då är du inte frisk. Kom, vi tar det på toan.” Klockan är långt över det jättejättesnart som jag lovade Müsli när jag vinglar hemåt. Det är knappt så att jag får in nyckeln i låset och jag tumlar in i hallen. En stund sitter jag på golvet, snörar upp mina skor och hoppas på att jag inte råkade väcka henne. Det är tyst i lägenheten, så jag antar att hon sover väldigt djupt. Jag låter kläderna falla av mig redan i hallen, och i bara trosor går jag in i vardagsrummet och kryper ner bredvid Liv. Jag kan höra på hennes andning att hon inte sover, men jag antar att hon inte orkar prata, så jag säger ingenting. Lägger bara armen om henne och drar in doften av hennes hår. Det luktar rök och lite schampo. Hennes bröstkorg höjer och sänker sig under mina fingrar, försiktigt rör hon vid min hand med sin egen. Så mjukt jag bara kan kysser jag henne på kinden. Jag har svårt att somna, ruset efter alkoholen och amfetaminet håller mig vaken i timmar efter att jag kommit hem. När det börjar ljusna däckar jag till slut. Liv 12/6-2010 Jag sover så fruktansvärt oroligt i Pans lägenhet den natten. Flera gånger vaknar jag till och blir först orolig för att hon inte kommit hem än, och när hon tillslut ramlar in i lägenheten och kryper ner bredvid mig blir jag ännu oroligare varje gång hon inte har somnat än. Ändå säger ingen av oss någonting till varandra på hela natten och morgonen. När jag vaknar till för något som känns som tusende gången ser jag på mobilen att klockan är halv tolv. Och då kan jag bara inte somna om igen. Men jag förmår mig heller inte att gå upp ur sängen. Jag vänder mig mot den djupt sovande Pan som ligger där bredvid mig och är så vacker. Hennes röda hår flyter över hela kudden. Det är ganska trassligt och jag funderar över var hon höll hus i natt egentligen. Hur länge kan efterfesten ha hållit på? Jag vet inte vad klockan var när hon äntligen kom hem, men den var långt över fyra i alla fall. En annan fundering dyker upp i mitt huvud också. Något som verkligen börjar tära på mig där i det alldeles för dagsljusa vardagsrummet. Bråkade vi allvarligt igår? Jag önskar av hela mitt hjärta att det inte ska ha förändrat någonting, just det att jag skrek åt henne så. Försöker intala mig själv att det var nödvändigt, men det gör ändå ont i mig när jag tänker tillbaka på allt som hände hemma hos Ville. Bråk är något av det värsta jag vet. Jag hatar att människor kan börja bråka om en liten skitsak som sen kan leda till något jättestort som blir..allt. Och jag vill verkligen inte att det ska hända mig och Pan. Min fina, vackra Peter Pan. Hon suckar ganska ljudligt i sömnen och jag undrar vad hon drömmer om. Men jag vågar inte väcka henne. Det är kanske bäst att hon får sova till hon vaknar av sig själv så att hon får vila ut, sova av sig ruset. Efter en stund lyfter jag försiktigt undan täcket och ställer mig upp på vingliga ben. Jag känner hur det snurrar till i huvudet. Vad hade jag förväntat mig? Jag har inte ätit någonting sen tidigt igår kväll och jag drack också en del under kvällen och natten, om än inte på långa vägar så mycket som Pan och Miqe. En rysning går genom hela min kropp när jag kommer på hur längesen det var jag såg min bror sådär full. Han brukar nästan aldrig dricka, det är bara någon gång ibland som efter spelningar, som det händer. Och då brukar jag oftast inte vara med. Vi har bara druckit tillsammans några gånger och det var säkert flera år sen. En obehagskänsla sprider sig i mig när jag går in i badrummet och tar en dusch. Jag försöker skölja av mig känslan med hett vatten, men det funkar inte. Den stannar kvar och växer sig bara större och större. När jag tjugo minuter senare står påklädd och studerar Pan som fortfarande ligger och sover djupt, då vet jag vad jag måste göra. Min älskade flicka är så vacker där hon ligger och blundar. Hon ser så fridfull ut att det egentligen smärtar mig att gå utan att säga hej då, men jag vågar som sagt inte väcka henne nu. För jag måste verkligen hem och måla nu. Jag känner i hela kroppen hur inspirationen håller på att välla över. Känslorna brottas med varandra inuti mig, jag bara måste få stänga in mig i mitt rum med ingenting utom ritblocket, pennorna och kritorna som sällskap. Jag tror att det kan bli någonting riktigt stort och mäktigt. Försiktigt stänger jag Pans lägenhetsdörr bakom mig och skyndar ner för trapporna. Spårvagnen dundrar precis in på hållplatsen när jag kommer springande. Det är nästan fullt i vagnen precis som dom flesta söndagar vid den här tiden. Åh, jag vill verkligen bara hem och stänga in mig. Låta mig uppslukas fullständigt av alla dom här känslorna som trängs i mig och få ner dom på papper. Jag kan inte stå emot det här, jag bara måste. Sophie Zelmanis senaste album I’m The Rain strömmar ur högtalarna på lågmäld volym och fyller mitt rum. Klockan börjar närma sig fyra och mitt golv är redan fyllt av teckningar. Mest lila färger idag, bara en del svart och såklart rött. Röd är färgen som symboliserar Pan-tumultet. Och det är verkligen ett tumult, det har det varit hela tiden. Tyvärr inte bara på det där vilda, positiva sättet som det var första kvällen. Kanske är det alldeles för mycket känslor mellan mig och Pan… Kan man känna för mycket för en människa? Jag sitter uppkrupen i sängen och blickar ut genom fönstret. Samtidigt som skivans fjärde spår går igång hoppar jag ner på golvet och lämnar utsikten från fönstret åt sitt öde. Ett kolstreck på ett vitt A3-papper. Blir till flera linjer, bildar former och känslor. Låten hinner ta slut och spår fem börjar spela sina lite gladare toner. Jag plockar upp en röd krita och gör samma sak med den som med kolpennan. Målar skuggor och konturlösa, ansiktslösa människor. Längst ner i högra hörnet skriver jag ”I’M READY TO HEAD OFF WITH YOU” med kolpennan och målar ett litet hjärta med min röda krita. Inte förrän skivan har spelat klart sita låten och börjar om på spår ett känner jag mig färdig. Jag håller upp teckningen framför mig och studerar mitt senaste alster. Ibland kan till och med jag medge att jag är riktigt jävla duktig, och nu är ett sånt här tillfälle. Precis när jag tänker att jag ska kolla mobilen för att se om jag fått några sms, går min ringsignal igång. Det står Min Vackra Peter Pan i displayen och jag svarar direkt. ”Hej…” ”Älskling, var är du?” Hon låter alldeles nyvaken och ganska bakfull. ”Jag är hemma. Kände att jag behövde måla en del. Och du sov så fridfullt så jag vågade inte väcka dig.” ”Åh…”, säger hon och låter lite lugnare på rösten. ”Jag blev lite rädd när jag vaknade och du var borta.” ”Det är ingen fara.” Det blir tyst i luren en stund. Jag kan se hennes mjuka, bleka hud och gröna ögon framför mig. Åh, vad jag saknar henne redan! ”Liv, förlåt mig… Förlåt för igår.” Hennes ord överraskar mig. Jag vet inte om jag hade förväntat mig att hon skulle be om ursäkt. ”Shh, det är okej nu. Förlåt själv.” ”Jag älskar dig”, säger Pan och det låter som att hon gäspar. ”Men jag tror att jag somnar nu en stund igen…” ”Har du inte sovit tillräckligt nu?” Jag blir lite bekymrad nu, även om hon är bakfull är det inte bra att hon sover för länge. ”Är det inte bättre att du går upp och dricker lite vatten och äter någonting?”, fortsätter jag. ”Mjo, kanske…” Tyst igen. Varför känner jag den här molande obehagskänslan? ”Du vill inte att jag ska komma över då? Jag kan fixa te och sådär, ta hand om dig lite…” ”Nej, det behövs inte, älskling. Jag behöver bara få vara ensam och sova lite… Vi kan väl ses imorgon?” ”Jaha, okej… Självklart.” Någonting litet brister i mig där på golvet bland alla teckningar med Pans röst i telefonen. Jag vet inte vad, men någonting är det som bara går sönder. ”Jag saknar dig”, nästan viskar jag. ”Jag saknar dig med. Pusshej…” När vi lägger på kan jag bara inte stoppa tårarna. Och precis när sminket från igår börjar bilda svarta ränder i mitt ansikte knackar någon på dörren två gånger och drar upp den. Därutanför står Miqe med sitt stora, orangeröda hårburr och slokar lite i sin svarta Muse-t-shirt. Hans väl ärrade och rätt så nyuppskurna vänsterarm ser riktigt hemsk ut såhär i dagsljus. ”Syrran…” Miqe sjunker ner på golvet bredvid mig och slår armarna om min hals. Jag slänger min mobil på sängen och kramar om honom hårt. Borrar in näsan i hans halsgrop och drar in hans doft i näsborrarna. Min bror luktar som han brukar göra, med inslag av rök, svett och alkohol. ”Fan, du var inte så glad igår… Eller hur?” Han ser bekymrat, och kanske lite skamset, på mig. ”Nej, inte direkt”, säger jag och försöker torka tårarna en aning. ”Men ingen av er verkade bry sig avsevärt…” ”Alltså, förlåt, syrran… Jag var alldeles för glad och full och snurrig.” Miqe stryker mig över den mascararandiga kinden och ser ut som en ledsen hundvalp. Åh, vad underbar han är ändå, min älskade bror. ”Jag förstår dig egentligen”, säger jag. ”Ni gjorde en riktigt bra spelning igår och det är väl klart att man vill fira, men du var näst intill redlös inatt, Miqe…” ”Jo, jag vet, jag fick i mig alldeles för mycket… Men dom flesta drog runt tretiden och då gick jag och Ville och la oss.” ”Jaha, runt tre?”, säger jag förvirrat. ”Men vart tog Pan vägen då? Hon kom inte hem förrän typ halv fem..” ”Hon drog med någon tjej…Kimberly tror jag hon hette.” ”Vad var klockan då?” ”Jag vet inte, syrran.” Miqe rufsar om mitt svarta hår och ler sitt mysiga leende. Han rycker på axlarna. ”Jag vet verkligen inte, men det var väl typ när alla andra drog.” Jag känner mig lite illa till mods nu. Varför hade Pan dragit från festen med någon jävla brud och inte kommit hem förrän långt senare och varit så redlöst full att hon ramlade in i hallen? Jag riktigt ryser vid tanken på vad som kan ha hänt. ”Men du behöver inte oroa dig för att dom ska ha strulat eller nåt, Pan var alldeles för full för att göra något sånt, tro mig.” ”Och det är väl inte heller så positivt, att hon var så full, menar jag”, säger jag och känner hur tårarna är på väg. ”Men hörru syrran!” Miqe gör ett desperat försök att torka mina tårar igen, men förgäves den här gången. ”Det är väl lugnt mellan er nu, eller?” ”Ja, det är det. Men… Jag vet inte vad är som kryper i mig, men någonting är det som liksom har börjat äta upp mig inifrån.” ”Glöm inte bort din styrka, Liv.” Han lägger en hand på min bröstkorg rakt ovanför mitt bultande hjärta. Jag lovar honom att jag aldrig någonsin ska göra det. Sen går vi ut till köket och fixar två kannor te och myser i soffan resten av kvällen. Pan 12/6-2010 Det är mörkt ute när jag vaknar igen. Jag är fruktansvärt hungrig, men det känns som jag ska spy bara jag tänker på mat. Det finns inte ord för hur mycket jag saknar Liv, men jag vill inte att hon ska se mig tända av. Det slår mig att jag kanske gjort henne ledsen, men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna ställa allt till rätta igen. På vingliga ben stapplar jag ut i köket och fyller på ett glas med vatten, dricker törstigt. Fan, gårdagen och nattens minnen är helsuddiga och hur jag än koncentrerar mig så kan jag inte komma ihåg mycket mer än drygt 30% av det jag sagt och det som hänt. Mitt huvud är som en blank, svart sida. När jag släckt min törst sätter jag mig i fönstret och tänder en cigg, tystar skriken från röksuget. Det är grått ute, och det luktar som våt asfalt och blöta löv. Nedanför min lägenhet smattrar regnet mot gatan, och mitt i kaoset kan jag se en liten figur med rött, regnvått hår. Jag tror att det är en tjej, men jag är inte helt säker. Hon ser rätt vilsen ut där hon står med armarna om sig själv och ser upp mot balkongerna. Väntar hon på någon? Jag kan inte förstå varför, men jag känner att jag kanske borde hjälpa henne. Jag släcker cigaretten mot fönsterbläcket och smätter iväg fimpen som landar på gräsmattan bredvid parkeringen. Försiktigt drar jag igen fönstret lite för att inte Edgar ska kunna hoppa ut, men låter det stå öppet så mycket det går för att vädra. Innan jag skyndar mig ner för trappan tvättar jag bort gårdagens smink, kammar igenom håret och drar på mig en svart tjocktröja och mossgröna strumpbyxor. När jag kommer ut genom porten står tjejen med ryggen mot mig. Hennes röda, axellånga hår sitter i en hästsvans i nacken, jag kan se en liten silverkedja glimma till om hennes hals. ”Ursäkta, kan jag kanske hjälpa dig?”, frågar jag försiktigt och går lite närmre. Sakta vänder hon sig om, ser på mig. Jag ryggar tillbaka, snubblar till. Ögonen som ser på mig har exakt samma färg som mina, hennes smala näsa är nästan identisk med min, och de där läpparna..de har samma speciella form som mina. ”Hej Pan.”, säger hon, hennes röst är lite ljusare än min. Jag skakar förvirrat på huvudet, känner tårar bränna i ögonvrån. ”Nej..”, svarar jag. ”Du är inte här.” Min tvillingsyster drar på läpparna lite, höjer på ögonbrynet. ”Det var längesedan nu.”, säger hon på snabb isländska, jag blir förvånad över att jag fortfarande förstår vad hon säger. Visst har jag studerat isländska en hel del genom åren, men fortfarande..det här med dialekter är aldrig särskilt lätt. ”17 år sedan, för att vara exakt.” Hon tar ett bloss på cigaretten hon har i handen, drar lite i sin långärmade, svarta tröja. ”Du ska inte vara här. Du ska vara på Island..”, mumlar jag. ”Omständigheter förändras, syrran. Vi måste snacka.” Hon fimpar cigaretten under skon och följer med mig upp. Jag släpper in henne och hon slår sig ner i soffan, frågar om hon får röka inomhus. Jag nickar och går in i köket, sätter på kaffe. Medan jag väntar på att det ska bli klart sneglar jag på min syster i vardagsrummet. Vad i hela helvete gör hon här? Vi har inte setts sen mina föräldrar lämnade bort mig och jag hamnade i Sverige, och herregud, hur gammal var jag då..? Två? Jag är så snurrig att det känns som om jag inte kommer att kunna hålla mig själv samman mycket längre till. När kaffet är klart häller jag upp i två koppar och gör min syster sällskap i soffan. ”Jaha, vad vill du då?”, frågar jag, vill få det här överstökat. ”Har du inte saknat mig?”, frågar hon. ”Knappast. Jag känner dig inte.” Det hugger till i bröstet när jag tänker på hur det skulle kunnat bli om jag hade fått växa upp med min tvillingsyster och mina föräldrar på Island. ”Okej, visst.”, svarar hon och tar en klunk av sitt kaffe. ”Pan, du ska inte tro att jag vill komma hit idag och säga det jag måste säga..” ”Säga vad?”, frågar jag och slår ut med armarna. ”Vad kan vara så viktigt att du åker från Island?” Hon himlar med ögonen. ”Jag kom inte till Sverige för din skull. Jag har min pojkvän här, och när jag ändå är här..jag tänkte att det var bäst att passa på.” ”Passa på att vadå?!”, utbrister jag frustrerat. ”Mamma och pappa har dött, Pan.” Hon blir tyst en stund, låter orden sjunka in hos mig. Sedan öppnar hon munnen igen. ”Jävligt tragiskt faktiskt. Det började brinna hemma och dom hann inte ut. Vi hade en lillebror också, Isak, och tyvärr avled han också. Själv var jag hos en kompis, därför överlevde jag. Så nu är det bara du och jag kvar, Pan. Vi är de enda Månsdottir som fortfarande lever.” Jag har vid det här laget slutat lyssna på vad Alessa säger. Inom mig fryser mina organ till is, går i bitar och reparerar sig själva igen. Processen upprepas gång på gång och jag finner mig själv sittandes på golvet med armarna om knäna. ”Är du okej, Pan?” Jag ser på Alessa, flämtar och låter tårarna rinna fritt. ”Är..du..dum..i..hela..jävla..huvudet?!” Alessa tänder ännu en cigarett, tar ett bloss. ”Jag är ledsen, syrran.” Jag slår handen för munnen, skakar av gråt. ”Men jag har en grej till dig här..”, säger Alessa och börjar rota i sin väska. ”Här!” Hon lägger ett kuvert på bordet, mitt namn står med spretiga bokstäver på det. Pan Elvira Milian Månsdottir. Jag tar kuvertet i handen, det är tungt. ”Vad är det för nåt?”, frågar jag. ”Du får väl se efter?” Jag sprättar försiktigt upp det med tumnageln och vänder det upp och ner på bordet. Ut faller en tunn silverkedja och en större summa pengar. ”Vad fan..?” ”Det är 18 000 kronor.”, säger Alessa. ”Och våra så kallade ’tvillingsmycken’..vi fick dom tydligen när vi föddes, men du fick väl inte med dig ditt till Sverige..” Jag plockar upp halskedjan, studerar den lilla berlocken. Det är ett litet hjärta i silver. Mitt namn står graverat med pyttesmå bokstäver i högra hörnet, Alessas i andra. I mitten står datumet då vi föddes. ”Jag har också ett..”, säger Alessa och jag ser att kedjan runt hennes hals är identisk med den jag har i handen. ”Det är väldigt mycket pengar det här..” Alessa rycker på axlarna. ”Mjo, en del. Tillräckligt för att jag skulle ha råd att flyga hit och ändå ha pengar över på min del av pengarna.” Jag fingrar lite på en av sedelbuntarna. Jag är så chockad att jag inte känner ett dugg inför någonting överhuvudtaget. ”Jag måste snart gå igen, jag ska hem till Jasper. På insidan av kuvertet står mitt nummer om du vill ha det. Annars är det ju bara att slänga det.” Hon släcker cigaretten i handen och slänger väskan över axeln, kör ner händerna i fickorna på sina baggy-jeans. ”Pan..jag önskar att vi hade setts under andra omständigheter..jag önskar att..nej, fan..du, hade bra nu. Vi hörs kanske.” Hon rör snabbt vid min axel innan hon går ut i hallen och drar på sig sina skor, öppnar dörren och försvinner. Det svartnar framför mina ögon när hon stänger dörren om sig. Mycket har jag varit med om, men inget så omtumlande som det här. Jag kan inte fatta att jag nyss satt ansikte mot ansikte med tvillingsystern jag så gott som glömt bort, och ännu mindre kan jag förstå att föräldrarna jag aldrig fått träffa igen inte lever längre.. Med händer som skakar av förtvivlan trycker jag det vita kuvertet mot bröstet, vill att Alessa ska komma tillbaka och skrattandes berätta att allt bara var ett skämt. Jag vet inte hur länge jag sitter sådär, men det är långt in på natten när jag rör på mig igen. På golvet bredvid sängen ligger min mobil. Jag tar upp den och trycker upp konversationen med Mitt älskade Liv

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan HeatherWade har 81 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Sten Wiking