Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Pan och Liv om Kärlek part 4

Liv 16-17/6-2010 Jag sitter i mitt vidöppna fönster med benen dinglande i luften. Oftast brukar jag inte våga sitta på ett sådant riskabelt sätt, men det spelar ingen roll nu. Det är inte mycket som spelar någon roll längre. Inte ens dom miljontals nymålade teckningar som ligger spridda i högar över mitt golv. Fyra dagar har passerat sen jag vaknade ensam i Pans lägenhet. Fyra långa, förjävliga dagar av total tystnad från hennes sida. Trots mina säkert hundra sms och nästan lika många samtal, så har jag inte fått ett enda svar. Jag har brutit ihop både en och två och tre gånger, något som inte alls är likt mig. Min behärskningsgräns är ganska svårnådd, men nu har jag verkligen tappat den. Behärskningen, alltså. Jag gjorde ett desperat försök att gå till skolan i måndags, försökte intala mig själv att Pan kanske hade åkt iväg för att träffa sin syster. Men hela dagen och kvällen gick utan ett enda ord från henne. Och varför skulle hon skita i att höra av sig om hon var hos sin syster? Skulle hon ens stanna där i mer än några timmar, max? Det känns inte så troligt. Den tunna, svala nattluften forsar ner i mina lungor när jag ger ifrån mig en djup suck. Det är ju i alla fall tur att jag kan måla. Så att jag inte har tappat inspirationen helt, det hade varit ännu mer katastrofalt. För nu har jag i alla fall något att sysselsätta mig med. Något som jag kan låta mig uppslukas fullständigt av. Jag har knappt pratat med Müsli om att Pan är borta. Eller är hon borta? Hon är i alla fall inte kvar här hos mig, men jag har inte velat besvära Müsli med det än. Han och Sammy är så gränslöst förälskade just nu och jag vill unna min bästis den där fina, danska på moln-kärleken. Den som jag fram till natten mellan söndag och måndag trodde att jag också hittat. Men nu kan jag faktiskt inte annat än tvivla. Amanda har jag inte heller kunnat prata med för hon och Alfons har åkt iväg till Spanien. Det känns så otroligt tomt i lägenheten utan hans klingande skratt och hennes stök i köket. Dom kommer inte hem förrän på söndag förmiddag, och jag saknar dom något så fruktansvärt mycket. Jag drar min knälånga, svarta, stickade tröja tätare om min kropp som bara blir smalare och smalare för varje dag som går. Tyvärr har jag knappt förmått mig att äta någonting alls sen måndagens skollunch. Sen dess har jag mest levt på te. Och igår sprang jag in på Systemet och köpte fyra flaskor av mitt röda favoritvin. Egentligen brukar jag inte dricka det för det påminner mig om en hel del ångest eftersom att det var nästan det enda jag drack när det var som jobbigast med Miqe. Men ändå är det nästan det enda röda vinet jag tycker om, och dessutom kan jag knappast känna mer ångest än jag redan gör just nu. Idag tog min klass studenten, men jag var inte med. Mina utgångsbetyg ska jag få hemskickade med posten. Det är väl lika bra, jag vill ändå inte svassa runt i en vit klänning och låtsas vara glad. Jag hoppar ner ur fönstret och drar igen det med en smäll. Ställer mig framför spegeln som täcker hela min garderobsdörr och studerar mig själv och vad det har blivit av mig. Gammalt, utsmetat och falnat smink ligger runt mina ögon och nästan ner på kinden som en grå skugga. Mitt annars ganska detaljstylade hår hänger som ett enda stort trassel ner på mina axlar. I tröjans urringning ser jag att mina nyckelben har blivit betydligt synligare dom senaste dagarna. Jag lyfter upp den stora, stickade tröjan och märker att det gäller även höfterna och revbenen. Hjälp, jag måste verkligen gå och träna. I flera år har jag tränat regelbundet på gym, det brukar ge mig en kompetent känsla som jag älskar. Men nu är det flera månader sen jag var där sist. Mitt årskort gick ut i början av februari och efter det har det bara inte blivit av. Egentligen borde jag gå dit och köpa ett nytt årskort. Så hårt som jag har kämpat för att ha den smått vältränade fysiken jag har så tänker jag inte förlora den bara av lathet och lite halv självsvält. Men det får väl bli ett senare problem, antar jag. Vad fan spelar det egentligen för roll om jag blir en spinkig anorektiker och förlorar alla mina muskler? Pan är ju ändå borta. Och mina förut så röda teckningar har blivit helt gråskaliga. Mitt halvfulla vinglas glimmar till i skenet från blockljusen på soffbordet. Jag sitter i en av sofforna med uppdragna knän och studerar glasets innehåll. Såhär i ljuset ser vinet ut som stark saft. Och det blir nog någon synvilla för mig där när jag sveper resten av glaset på en gång. Först när jag har tagit den femte klunken och vinet är slut känner jag den lite fräna smaken och påminner mig själv om att det faktiskt inte är saft. Digitalklockan på cd-spelaren visar 04:13. Jag har inte sovit mer än någon timma om dygnet sen…Pan försvann. Sömnbristen och avsaknaden av matlust gör mig så utmattad att jag inte klarar av att stå upp mer än ett par minuter i taget. Annars blir jag alldeles svinfärdig och det svartnar framför ögonen. Hjälp, vilket helvete jag har hamnat i. När jag hällt i mig ett fullt vinglas till sätter någon, som troligtvis är Miqe, nyckeln i låset och kliver in i hallen. Jag hör ljud därutifrån och efter någon minut dyker min bror upp i vardagsrummet. Han ser ganska full ut, men inte så redlös som han var i lördags. ”Liv, min älskade syster”, sluddrar han och går fram till mig. ”Du är väldigt sen. Ska inte du jobba imorgon?” ”Nja, jag tar tog ledigt som det ser ut nu.” Miqe dunsar ner bredvid mig, försöker fokusera blicken på något men misslyckas gång på gång. Tillslut fångar jag upp hans blick och ser frågande på honom. ”Jag mår bra”, försäkrar han. ”Och syrran… Jag träffade Pan förut ikväll.” Mitt hjärta hoppar över ett slag. Vart tog luften vägen egentligen? Jag får kippa efter andan innan jag kan öppna munnen. ”Nähä?”, är allt jag får fram. ”Jo, och hon mår inte så jävla bra. Ganska neddrogad av anledningar som jag antar att du vet om. Hon behöver lite tid för sig själv, men jag skulle hälsa dig att hon lever.” Jag bara stirrar på Miqe vågar nästan inte tro på hans ord. Det låter inte alls likt Pan. Varför skulle hon hälsa mig, hennes så kallade älskade Liv, att hon lever? Bara sådär, och ingenting mer? Hur mycket älskar man personen då? ”Var träffade du henne?” ”Hos en polare till Anton och Ville, jag minns inte vad hon hette…” Min riktigt påverkade bror slår bort blicken, får syn på min vinflaska som står på bordet. ”Nej, du kan inte få smaka”, nästan fräser jag och sliter åt mig flaskan. Trots att jag själv börjar bli ganska dragen sätter jag den till munnen och halsar dom fem klunkarna som finns kvar. Precis när sista droppen runnit ur flaskan och in i min mun, rycker Miqe ifrån mig den och ställer ner den på bordet med en smäll. ”Du har sagt åt mig att jag ska ta det lugnt med alkoholen och då säger jag detsamma till dig!” Irriterat lägger jag armarna i kors över bröstet samtidigt som jag känner hur paniken stiger i mig. Jag tycker inte om när Miqe skriker åt mig, det är något av det värsta jag vet. ”Speciellt i ditt tillstånd, Liv.” ”Vilket tillstånd skulle det vara?” Miqe skruvar lite på sig. ”Alltså, jag menar…den här deppiga versionen av Liv du varit ända sedan…Pan försvann.” Vi tystnar och jag funderar lite över hans ord. Jaha, så nu är jag alltså en deppig version av mig själv. Och den versionen borde ta det lugnt med alkoholen. Även om det antagligen stämmer till stor del kan jag inte låta bli att tänka att det är väldigt dumt att det är så eftersom att den deppiga versionen av mig själv har svårare att hålla sig ifrån alkohol. ”Uppenbarligen har hon ju inte försvunnit”, säger jag efter någon minut och ser upp på min bror. ”Hon har bara lämnat mig här i total ovisshet och jag vet fan inte vad jag ska ta mig till! Jag har inte hört ett ord från henne, inte ett enda ord sen i söndags!” Miqe ser nästan lite förskräckt ut. Då slår det mig att han kanske tycker att det är precis lika obehagligt när jag skriker åt honom som jag tycker att det när han skriker åt mig. Jag ångrar genast att jag höjde rösten så. Ledset sänker jag blicken. Tårarna är på väg, men då känner jag en hand på min axel. ”Jag vet, syrran… Jag förstår att det är helt förjävligt, minst sagt. Men syrran, jag kan lova…jag är helt övertygad om…att Pan älskar dig.” Jag ser upp på honom. Han är ganska suddig bakom tårarna som trängs i mina ögon. ”Att hon älskar mig? Ursäkta mig, men det var ganska många dagar sen jag såg något tecken på kärlek. Det var många dagar sen jag såg något tecken överhuvudtaget från hennes sida!” Mina ögon svämmar över, tårarna rinner ner för mina kinder. Uppgivet faller jag ner i min brors famn och gråter i hans knä. Miqe håller om mig med tunga, men välvilliga, armar och hela världen är grå. Hela torsdagen är hemsk. Det enda positiva är väl möjligtvis att jag får vila ut en del då jag faktiskt lyckas sova nästan fem timmar i streck. Klockan är snart halv tre när jag vaknar. Det första jag ser är teckningshögarna på mitt golv. Jag skyndar mig upp ur sängen och sparkar till en av dom. En teckning fångar min uppmärksamhet. Granskande står jag och ser på den en stund. En regnvåt, tom, upplyst gata stirrar tillbaka på mig. I en vågrät linje istället för vägstreck har jag skrivit DET ÄR SÅ TYST NERIFRÅN GATAN SOM DET ALDRIG ANNARS ÄR, DET ÄR SOM ATT NATTEN HÄR HAR SETT ALLTING OCH STILLA SJUNGER MED. Sjunger med i vadå, egentligen? Just det, min jävla klagosång. Irriterad på mig själv och en flicka som jag knappt vågar tänka namnet på, går jag in i Miqes rum och sätter mig bredvid honom på sängen. I famnen har han en av sina akustiska gitarrer, den röda. Han sitter och fingerspelar och sjunger igenom en av sina egna låtar, den till hans före detta bästa kompis Robin. ”I never thought that it’d be easy, but never imagined it would be this hard. My heart has burst in pieces since you played your card. We used to walk this world together, you never did let go of my hand. We were like birds of a feather but still we started a band….” Miqe slutar sjunga men fortsätter klinka på gitarren när han ser upp på mig. Han lutar sig åt sidan och pussar mig på kinden. ”Hur mår du idag, syrran?” ”Skit.” Min underbara bror gör en bekymrad min och klinkar vidare. ”Snälla, sluta inte sjung”, ber jag. ”Ta refrängen.” Leende spelar Miqe igenom versen en sista gång, går över till bryggan och sjunger refrängen. ”Did we sell our souls just to hear them break? All the empty words you threw me, all the pain we had to take. But I never once meant to hurt you; still I did almost every day. I never wanted to leave you but still I walked away.” Han sluter ögonen under sista raden. Jag ryser av den otroliga känslan i hans sångröst. Förundras över att just jag har fått en sån underbar bror och att han lyckades bli frisk från sina psykiska problem. Till stor del. ”Jag älskar den låten”, säger jag och myser mot Miqes axel. ”Jag har förstått det.” Han reser sig upp och placerar gitarren i sitt ställ intill hans fyra andra gitarrer. Efter sig lämnar han en doft av herrschampo, alltså har han duschat idag. Men hans röda hår är lika busigt som vanligt. Miqe vänder sig om och möter min blick. ”Du… Kan vi prata lite…? Jag är så less på att vara…ensam med mina tankar.” ”Självklart”, säger han och drar upp sina blåa stuprör. ”Och du kanske ska ta någonting att äta?” ”Knappast.” Jag skakar på huvudet, mår illa vid bara tanken. Miqe ser ännu mer bekymrat på mig och leder mig ut i köket. Där placerar han mig på stolen bredvid balkongdörren. Sen gör han i ordning en kopp Sagote och en skinkmacka till mig. Det känns lite bättre i mig när det varma teet åker ner i min strupe. Jag försöker pressa i mig mackan, men det tar emot så tillslut ger jag upp. Koncentrerar mig på att prata med min bror istället, trots hans tjat om att jag ska äta upp. ”Miqe… Är det lite konstigt att jag nu, efter fem dagar av tystnad, inte kan låta bli att tänka att jag aldrig skulle låtit någon som saknar förmåga att förstå komma så nära inpå?” Han lägger sin hand på min och ser allvarligt på mig. ”Nej, det är inte konstigt. Men jag är alldeles säker på att Pan har en god förmåga att förstå.” Jag slår huvudet i bordet, ser upp på Miqe igen. Känner mig så frustrerad, förtvivlad, bortglömd och bedragen. Med gråten i halsen öppnar jag munnen och säger rakt ut det jag gått och funderat på konstant sedan…Pan försvann. ”Om hon nu har sådan förmåga att förstå, varför lämnade hon mig då bara här?” Pan 22-26/6-2010 Det känns som om någonting äter upp mig inifrån. För första dagen på över en vecka sätter jag på mobilen. Smsen ramlar in, symbolen för att mitt mobilminne är fullt dyker upp på skärmen upprepade gånger. Hårt biter jag mig i läppen, känner blodsmaken i munnen. 90 procent av smsen är från Liv, men det är även en del från Envy och ett litet från Lukas av någon konstig anledning. Jag vet inte om jag orkar läsa smsen från Liv..jag skäms så innerligt när jag tänker på hur hon måste må nu. Jag blundar hårt, hårt och spänner åt livremmen om min överarm. Jag orkar inte känna just nu, vill inte vara med. Det känns knappt längre när jag för in nålspetsen i armen. Sedan slänger jag den använda sprutan i papperskorgen, spänner av mig remmen och sätter mig i Kims soffa. Jag har ingen aning om var Kim är för tillfället. Hon skulle komma tillbaka ikväll någon gång, jag vet inte, bryr mig inte. Jag försöker tänka på trevliga saker, men det funkar inte särskilt bra. Istället plockar jag upp mobilen, går till inkorgen och läser det allra senaste smset från Liv. ”Pan, det finns inte ord för hur arg och ledsen jag är på dig, och det finns heller inte ord för hur mycket jag saknar dig. Om du älskar mig, varför lämnade du mig här?” Mina ögon fylls med tårar redan när jag läser första stavelsen, och i slutet av smset rinner de ohjälpligt ner för mina kinder. Jag stapplar in på toaletten och ser mig omkring. En gång i tiden brukade jag skada mig själv ibland, men de ärren har bleknat för längesedan. Men en välbekant klåda i fingrarna får det att rysa i mig, och jag sträcker mig efter ett oöppnat paket med rakhyvlar som ligger i badrumsskåpet. Med tänderna sliter jag upp plasten och fyra helt nya rakhyvlar ramlar ut på golvet. Jag ser fientligt och längtansfullt på dom, sjunker ner på kaklet. Fingrar lite på en av dom, en grön. Med viss svårighet pillar jag isär rakhyveln, och det tar inte lång tid innan jag sitter på golvet med tre skinande rakblad i handen. Jag lägger undan två av dom, det tredje håller jag mellan tummen och pekfingret. Hårt pressar jag bladet mot handleden, trycker till, drar. En gång, två gånger, sexton gånger. Jag vet inte längre vad som pågår omkring mig. Min tröja är indränkt i blod, jag har blodfläckar i ansiktet, kaklet är färgat rött. Från min handled rinner det fortfarande i en oroande fart. Jag inser själv att jag gjort mig själv farligt illa och precis när jag ska till att ringa larmcentralen sätts en nyckel i låset. Kim skrattar och pratar i telefon när hon kommer in genom dörren, men när hon får syn på mig tappar hon den i golvet. ”Vad i helvete..PAN!” Hon rusar fram till mig och rycker ifrån mig rakbladet. På badkaret hänger en handduk som hon drar åt sig och lindar runt min blödande handled. ”Kom igen, upp! Vi måste åka, herregud, det här måste sys..” Hon drar upp mig på fötter och lägger min oskadade arm om sin hals. Hon så gott som släpar ut mig i bilen och slänger in mig i baksätet. Hastigheten ligger långt över 120 km/h när hon sladdar in på sjukhusets parkering. Nu är jag så svag att hon får springa in och hämta någon eftersom jag inte orkar gå själv. Minuterna seglar förbi i en behaglig dimma, ett virrvarr av färger och intryck. Det är knappt så jag märker att någon lyfter upp och bär iväg på mig. Det är först när de sätter den första bedövningssprutan som jag nyktrar till en aning. Helvetes jävla fan vad det gör ont! Jag vet inte hur lång tid det tar eller hur många stygn dom syr, men jag blir glad när det är över. På vägen hem kör Kim åtminstone lite saktare. Bandaget sitter åt och stygnen kliar, och jag håller på att bli knäpp. Kim har lagt mig i sängen och beordrat mig att vila efter allt kaos, men jag bara kan inte. Det är för många störningsmoment. Efter en stund kommer hon in i sovrummet med ett glas vatten och två små, vita piller. ”Ta de här så somnar du nog..” Jag sväljer lydigt ner tabletterna, mer för rusets skull än för sömnen. Inte förrän Kim har lämnat rummet igen vågar jag sätta mig upp. Det snurrar i skallen av allt möjligt, både sömnbristen, tabletterna och blodförlusten spelar in. Jag tänker precis sträcka mig efter mobilen för att kolla hur mycket klockan är när den börjar vibrera i min hand. Det står Envy the fucking greatest

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan