Pan och Liv om Kärlek part 4

Liv 16-17/6-2010

Jag sitter i mitt vidöppna fönster med benen dinglande i luften.
Oftast brukar jag inte våga sitta på ett sådant riskabelt sätt, men det spelar ingen roll nu.
Det är inte mycket som spelar någon roll längre.
Inte ens dom miljontals nymålade teckningar som ligger spridda i högar över mitt golv.
Fyra dagar har passerat sen jag vaknade ensam i Pans lägenhet.
Fyra långa, förjävliga dagar av total tystnad från hennes sida.
Trots mina säkert hundra sms och nästan lika många samtal, så har jag inte fått ett enda svar.
Jag har brutit ihop både en och två och tre gånger, något som inte alls är likt mig.
Min behärskningsgräns är ganska svårnådd, men nu har jag verkligen tappat den.
Behärskningen, alltså.
Jag gjorde ett desperat försök att gå till skolan i måndags, försökte intala mig själv att Pan kanske hade åkt iväg för att träffa sin syster.
Men hela dagen och kvällen gick utan ett enda ord från henne.
Och varför skulle hon skita i att höra av sig om hon var hos sin syster?
Skulle hon ens stanna där i mer än några timmar, max?
Det känns inte så troligt.
Den tunna, svala nattluften forsar ner i mina lungor när jag ger ifrån mig en djup suck.
Det är ju i alla fall tur att jag kan måla.
Så att jag inte har tappat inspirationen helt, det hade varit ännu mer katastrofalt.
För nu har jag i alla fall något att sysselsätta mig med.
Något som jag kan låta mig uppslukas fullständigt av.
Jag har knappt pratat med Müsli om att Pan är borta.
Eller är hon borta?
Hon är i alla fall inte kvar här hos mig, men jag har inte velat besvära Müsli med det än.
Han och Sammy är så gränslöst förälskade just nu och jag vill unna min bästis den där fina, danska på moln-kärleken.
Den som jag fram till natten mellan söndag och måndag trodde att jag också hittat.
Men nu kan jag faktiskt inte annat än tvivla.
Amanda har jag inte heller kunnat prata med för hon och Alfons har åkt iväg till Spanien.
Det känns så otroligt tomt i lägenheten utan hans klingande skratt och hennes stök i köket.
Dom kommer inte hem förrän på söndag förmiddag, och jag saknar dom något så fruktansvärt mycket.
Jag drar min knälånga, svarta, stickade tröja tätare om min kropp som bara blir smalare och smalare för varje dag som går.
Tyvärr har jag knappt förmått mig att äta någonting alls sen måndagens skollunch.
Sen dess har jag mest levt på te.
Och igår sprang jag in på Systemet och köpte fyra flaskor av mitt röda favoritvin.
Egentligen brukar jag inte dricka det för det påminner mig om en hel del ångest eftersom att det var nästan det enda jag drack när det var som jobbigast med Miqe.
Men ändå är det nästan det enda röda vinet jag tycker om, och dessutom kan jag knappast känna mer ångest än jag redan gör just nu.
Idag tog min klass studenten, men jag var inte med.
Mina utgångsbetyg ska jag få hemskickade med posten.
Det är väl lika bra, jag vill ändå inte svassa runt i en vit klänning och låtsas vara glad.
Jag hoppar ner ur fönstret och drar igen det med en smäll.
Ställer mig framför spegeln som täcker hela min garderobsdörr och studerar mig själv och vad det har blivit av mig.
Gammalt, utsmetat och falnat smink ligger runt mina ögon och nästan ner på kinden som en grå skugga.
Mitt annars ganska detaljstylade hår hänger som ett enda stort trassel ner på mina axlar.
I tröjans urringning ser jag att mina nyckelben har blivit betydligt synligare dom senaste dagarna.
Jag lyfter upp den stora, stickade tröjan och märker att det gäller även höfterna och revbenen.
Hjälp, jag måste verkligen gå och träna.
I flera år har jag tränat regelbundet på gym, det brukar ge mig en kompetent känsla som jag älskar.
Men nu är det flera månader sen jag var där sist.
Mitt årskort gick ut i början av februari och efter det har det bara inte blivit av.
Egentligen borde jag gå dit och köpa ett nytt årskort.
Så hårt som jag har kämpat för att ha den smått vältränade fysiken jag har så tänker jag inte förlora den bara av lathet och lite halv självsvält.
Men det får väl bli ett senare problem, antar jag.
Vad fan spelar det egentligen för roll om jag blir en spinkig anorektiker och förlorar alla mina muskler?
Pan är ju ändå borta.
Och mina förut så röda teckningar har blivit helt gråskaliga.

Mitt halvfulla vinglas glimmar till i skenet från blockljusen på soffbordet.
Jag sitter i en av sofforna med uppdragna knän och studerar glasets innehåll.
Såhär i ljuset ser vinet ut som stark saft.
Och det blir nog någon synvilla för mig där när jag sveper resten av glaset på en gång.
Först när jag har tagit den femte klunken och vinet är slut känner jag den lite fräna smaken och påminner mig själv om att det faktiskt inte är saft.
Digitalklockan på cd-spelaren visar 04:13.
Jag har inte sovit mer än någon timma om dygnet sen…Pan försvann.
Sömnbristen och avsaknaden av matlust gör mig så utmattad att jag inte klarar av att stå upp mer än ett par minuter i taget.
Annars blir jag alldeles svinfärdig och det svartnar framför ögonen.
Hjälp, vilket helvete jag har hamnat i.
När jag hällt i mig ett fullt vinglas till sätter någon, som troligtvis är Miqe, nyckeln i låset och kliver in i hallen.
Jag hör ljud därutifrån och efter någon minut dyker min bror upp i vardagsrummet.
Han ser ganska full ut, men inte så redlös som han var i lördags.
”Liv, min älskade syster”, sluddrar han och går fram till mig.
”Du är väldigt sen. Ska inte du jobba imorgon?”
”Nja, jag tar tog ledigt som det ser ut nu.”
Miqe dunsar ner bredvid mig, försöker fokusera blicken på något men misslyckas gång på gång.
Tillslut fångar jag upp hans blick och ser frågande på honom.
”Jag mår bra”, försäkrar han. ”Och syrran… Jag träffade Pan förut ikväll.”
Mitt hjärta hoppar över ett slag.
Vart tog luften vägen egentligen?
Jag får kippa efter andan innan jag kan öppna munnen.
”Nähä?”, är allt jag får fram.
”Jo, och hon mår inte så jävla bra. Ganska neddrogad av anledningar som jag antar att du vet om. Hon behöver lite tid för sig själv, men jag skulle hälsa dig att hon lever.”
Jag bara stirrar på Miqe vågar nästan inte tro på hans ord.
Det låter inte alls likt Pan.
Varför skulle hon hälsa mig, hennes så kallade älskade Liv, att hon lever?
Bara sådär, och ingenting mer?
Hur mycket älskar man personen då?
”Var träffade du henne?”
”Hos en polare till Anton och Ville, jag minns inte vad hon hette…”
Min riktigt påverkade bror slår bort blicken, får syn på min vinflaska som står på bordet.
”Nej, du kan inte få smaka”, nästan fräser jag och sliter åt mig flaskan.
Trots att jag själv börjar bli ganska dragen sätter jag den till munnen och halsar dom fem klunkarna som finns kvar.
Precis när sista droppen runnit ur flaskan och in i min mun, rycker Miqe ifrån mig den och ställer ner den på bordet med en smäll.
”Du har sagt åt mig att jag ska ta det lugnt med alkoholen och då säger jag detsamma till dig!”
Irriterat lägger jag armarna i kors över bröstet samtidigt som jag känner hur paniken stiger i mig.
Jag tycker inte om när Miqe skriker åt mig, det är något av det värsta jag vet.
”Speciellt i ditt tillstånd, Liv.”
”Vilket tillstånd skulle det vara?”
Miqe skruvar lite på sig.
”Alltså, jag menar…den här deppiga versionen av Liv du varit ända sedan…Pan försvann.”
Vi tystnar och jag funderar lite över hans ord.
Jaha, så nu är jag alltså en deppig version av mig själv.
Och den versionen borde ta det lugnt med alkoholen.
Även om det antagligen stämmer till stor del kan jag inte låta bli att tänka att det är väldigt dumt att det är så eftersom att den deppiga versionen av mig själv har svårare att hålla sig ifrån alkohol.
”Uppenbarligen har hon ju inte försvunnit”, säger jag efter någon minut och ser upp på min bror. ”Hon har bara lämnat mig här i total ovisshet och jag vet fan inte vad jag ska ta mig till! Jag har inte hört ett ord från henne, inte ett enda ord sen i söndags!”
Miqe ser nästan lite förskräckt ut.
Då slår det mig att han kanske tycker att det är precis lika obehagligt när jag skriker åt honom som jag tycker att det när han skriker åt mig.
Jag ångrar genast att jag höjde rösten så.
Ledset sänker jag blicken.
Tårarna är på väg, men då känner jag en hand på min axel.
”Jag vet, syrran… Jag förstår att det är helt förjävligt, minst sagt. Men syrran, jag kan lova…jag är helt övertygad om…att Pan älskar dig.”
Jag ser upp på honom.
Han är ganska suddig bakom tårarna som trängs i mina ögon.
”Att hon älskar mig? Ursäkta mig, men det var ganska många dagar sen jag såg något tecken på kärlek. Det var många dagar sen jag såg något tecken överhuvudtaget från hennes sida!”
Mina ögon svämmar över, tårarna rinner ner för mina kinder.
Uppgivet faller jag ner i min brors famn och gråter i hans knä.
Miqe håller om mig med tunga, men välvilliga, armar och hela världen är grå.

Hela torsdagen är hemsk.
Det enda positiva är väl möjligtvis att jag får vila ut en del då jag faktiskt lyckas sova nästan fem timmar i streck.
Klockan är snart halv tre när jag vaknar.
Det första jag ser är teckningshögarna på mitt golv.
Jag skyndar mig upp ur sängen och sparkar till en av dom.
En teckning fångar min uppmärksamhet.
Granskande står jag och ser på den en stund.
En regnvåt, tom, upplyst gata stirrar tillbaka på mig.
I en vågrät linje istället för vägstreck har jag skrivit DET ÄR SÅ TYST NERIFRÅN GATAN SOM DET ALDRIG ANNARS ÄR, DET ÄR SOM ATT NATTEN HÄR HAR SETT ALLTING OCH STILLA SJUNGER MED.
Sjunger med i vadå, egentligen?
Just det, min jävla klagosång.
Irriterad på mig själv och en flicka som jag knappt vågar tänka namnet på, går jag in i Miqes rum och sätter mig bredvid honom på sängen.
I famnen har han en av sina akustiska gitarrer, den röda.
Han sitter och fingerspelar och sjunger igenom en av sina egna låtar, den till hans före detta bästa kompis Robin.
”I never thought that it’d be easy, but never imagined it would be this hard.
My heart has burst in pieces since you played your card.
We used to walk this world together, you never did let go of my hand.
We were like birds of a feather but still we started a band….”
Miqe slutar sjunga men fortsätter klinka på gitarren när han ser upp på mig.
Han lutar sig åt sidan och pussar mig på kinden.
”Hur mår du idag, syrran?”
”Skit.”
Min underbara bror gör en bekymrad min och klinkar vidare.
”Snälla, sluta inte sjung”, ber jag. ”Ta refrängen.”
Leende spelar Miqe igenom versen en sista gång, går över till bryggan och sjunger refrängen.
”Did we sell our souls just to hear them break?
All the empty words you threw me, all the pain we had to take.
But I never once meant to hurt you; still I did almost every day.
I never wanted to leave you but still I walked away.”
Han sluter ögonen under sista raden.
Jag ryser av den otroliga känslan i hans sångröst.
Förundras över att just jag har fått en sån underbar bror och att han lyckades bli frisk från sina psykiska problem.
Till stor del.
”Jag älskar den låten”, säger jag och myser mot Miqes axel.
”Jag har förstått det.”
Han reser sig upp och placerar gitarren i sitt ställ intill hans fyra andra gitarrer.
Efter sig lämnar han en doft av herrschampo, alltså har han duschat idag.
Men hans röda hår är lika busigt som vanligt.
Miqe vänder sig om och möter min blick.
”Du… Kan vi prata lite…? Jag är så less på att vara…ensam med mina tankar.”
”Självklart”, säger han och drar upp sina blåa stuprör. ”Och du kanske ska ta någonting att äta?”
”Knappast.”
Jag skakar på huvudet, mår illa vid bara tanken.
Miqe ser ännu mer bekymrat på mig och leder mig ut i köket.
Där placerar han mig på stolen bredvid balkongdörren.
Sen gör han i ordning en kopp Sagote och en skinkmacka till mig.
Det känns lite bättre i mig när det varma teet åker ner i min strupe.
Jag försöker pressa i mig mackan, men det tar emot så tillslut ger jag upp.
Koncentrerar mig på att prata med min bror istället, trots hans tjat om att jag ska äta upp.
”Miqe… Är det lite konstigt att jag nu, efter fem dagar av tystnad, inte kan låta bli att tänka att jag aldrig skulle låtit någon som saknar förmåga att förstå komma så nära inpå?”
Han lägger sin hand på min och ser allvarligt på mig.
”Nej, det är inte konstigt. Men jag är alldeles säker på att Pan har en god förmåga att förstå.”
Jag slår huvudet i bordet, ser upp på Miqe igen.
Känner mig så frustrerad, förtvivlad, bortglömd och bedragen.
Med gråten i halsen öppnar jag munnen och säger rakt ut det jag gått och funderat på konstant sedan…Pan försvann.
”Om hon nu har sådan förmåga att förstå, varför lämnade hon mig då bara här?”

Pan 22-26/6-2010

Det känns som om någonting äter upp mig inifrån.
För första dagen på över en vecka sätter jag på mobilen.
Smsen ramlar in, symbolen för att mitt mobilminne är fullt dyker upp på skärmen upprepade gånger.
Hårt biter jag mig i läppen, känner blodsmaken i munnen.
90 procent av smsen är från Liv, men det är även en del från Envy och ett litet från Lukas av någon konstig anledning.
Jag vet inte om jag orkar läsa smsen från Liv..jag skäms så innerligt när jag tänker på hur hon måste må nu.
Jag blundar hårt, hårt och spänner åt livremmen om min överarm.
Jag orkar inte känna just nu, vill inte vara med.
Det känns knappt längre när jag för in nålspetsen i armen.
Sedan slänger jag den använda sprutan i papperskorgen, spänner av mig remmen och sätter mig i Kims soffa.
Jag har ingen aning om var Kim är för tillfället.
Hon skulle komma tillbaka ikväll någon gång, jag vet inte, bryr mig inte.
Jag försöker tänka på trevliga saker, men det funkar inte särskilt bra.
Istället plockar jag upp mobilen, går till inkorgen och läser det allra senaste smset från Liv.
”Pan, det finns inte ord för hur arg och ledsen jag är på dig, och det finns heller inte ord för hur mycket jag saknar dig. Om du älskar mig, varför lämnade du mig här?”
Mina ögon fylls med tårar redan när jag läser första stavelsen, och i slutet av smset rinner de ohjälpligt ner för mina kinder.
Jag stapplar in på toaletten och ser mig omkring.
En gång i tiden brukade jag skada mig själv ibland, men de ärren har bleknat för längesedan.
Men en välbekant klåda i fingrarna får det att rysa i mig, och jag sträcker mig efter ett oöppnat paket med rakhyvlar som ligger i badrumsskåpet.
Med tänderna sliter jag upp plasten och fyra helt nya rakhyvlar ramlar ut på golvet.
Jag ser fientligt och längtansfullt på dom, sjunker ner på kaklet.
Fingrar lite på en av dom, en grön.
Med viss svårighet pillar jag isär rakhyveln, och det tar inte lång tid innan jag sitter på golvet med tre skinande rakblad i handen.
Jag lägger undan två av dom, det tredje håller jag mellan tummen och pekfingret.
Hårt pressar jag bladet mot handleden, trycker till, drar.
En gång, två gånger, sexton gånger.
Jag vet inte längre vad som pågår omkring mig.
Min tröja är indränkt i blod, jag har blodfläckar i ansiktet, kaklet är färgat rött.
Från min handled rinner det fortfarande i en oroande fart.
Jag inser själv att jag gjort mig själv farligt illa och precis när jag ska till att ringa larmcentralen sätts en nyckel i låset.
Kim skrattar och pratar i telefon när hon kommer in genom dörren, men när hon får syn på mig tappar hon den i golvet.
”Vad i helvete..PAN!”
Hon rusar fram till mig och rycker ifrån mig rakbladet.
På badkaret hänger en handduk som hon drar åt sig och lindar runt min blödande handled.
”Kom igen, upp! Vi måste åka, herregud, det här måste sys..”
Hon drar upp mig på fötter och lägger min oskadade arm om sin hals.
Hon så gott som släpar ut mig i bilen och slänger in mig i baksätet.
Hastigheten ligger långt över 120 km/h när hon sladdar in på sjukhusets parkering.
Nu är jag så svag att hon får springa in och hämta någon eftersom jag inte orkar gå själv.
Minuterna seglar förbi i en behaglig dimma, ett virrvarr av färger och intryck.
Det är knappt så jag märker att någon lyfter upp och bär iväg på mig.
Det är först när de sätter den första bedövningssprutan som jag nyktrar till en aning.
Helvetes jävla fan vad det gör ont!
Jag vet inte hur lång tid det tar eller hur många stygn dom syr, men jag blir glad när det är över.
På vägen hem kör Kim åtminstone lite saktare.

Bandaget sitter åt och stygnen kliar, och jag håller på att bli knäpp.
Kim har lagt mig i sängen och beordrat mig att vila efter allt kaos, men jag bara kan inte.
Det är för många störningsmoment.
Efter en stund kommer hon in i sovrummet med ett glas vatten och två små, vita piller.
”Ta de här så somnar du nog..”
Jag sväljer lydigt ner tabletterna, mer för rusets skull än för sömnen.
Inte förrän Kim har lämnat rummet igen vågar jag sätta mig upp.
Det snurrar i skallen av allt möjligt, både sömnbristen, tabletterna och blodförlusten spelar in.
Jag tänker precis sträcka mig efter mobilen för att kolla hur mycket klockan är när den börjar vibrera i min hand.
Det står Envy the fucking greatest<3 på displayen.
Jag velar fram och tillbaka i några sekunder innan jag svarar.
”Hallå..?”
”Pan! Du svarar! Fan, var är du? Hur mår du? Jag saknar dig och jag är verkligen jätteorolig! Fan ta dig för att du håller på såhär!”
”Okej, lugna dig lite..”, säger jag. ”Jag är..jag är hos en kompis. Allt är åt helvete, men jag lever och du behöver inte oroa dig för mig.”
”Men..Pan, vad har hänt? Varför har du bara försvunnit?”
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, men bestämmer mig till slut för att vara ärlig.
Efter många tårar har Envy fått hela historien klar för sig.
”Åh, Pan..Jag är så ledsen..”
Jag torkar bort det våta från mina kinder med handryggen, blinkar för att göra synen lite mindre dimmig.
”Och det värsta är..Det värsta är att Liv måste hata mig vid det här laget..”
Envy suckar djupt i luren.
”Hon skulle aldrig kunna hata dig, Pan. Det vet jag, för jag har sett hur kära ni är i varandra. Ni föddes till denna världen för att få vara med varandra..”
Envys ord berör mig och når mig på ett sätt som inget annat gjort på många, många dagar nu.
”Jag ska fixa upp det här, Envy. Så snart jag är redo..”
När jag hör Envys porlande röst inser jag hur mycket jag saknar även henne.
”Och när jag är det, då ska jag söka upp dig också.”
Med de orden lägger jag på luren, stänger av telefonen och lägger den under kudden.

Såren på min handled läker relativt fort.
Fyra dagar har nu gått sedan jag sydde, och det ser inte längre lika hemskt ut konstaterar jag när jag byter bandage.
Jag känner mig starkare idag än vad jag gjort på länge, och för första gången sen jag kom till Kim ska jag åka hem och hämta lite grejer.
Jag står i trosor framför badrumsspegeln och kammar håret.
På två veckor har jag gått ner så mycket att man knappt kan förstå att jag fortfarande är vid liv.
Mina revben avtecknar sig som mörka skuggor under min bleka hud, och nyckelbenen ser nästan..vassa ut.
Jag rör lite vid ett av dom, stryker över benet i axeln.
Det gör ont i mig att jag gått ner så mycket igen.
Jag var stolt över att ha gått upp de där fem kilona, men nu har de, och x antal fler, rasat av mig snabbare än jag hinner blinka.
Det känns jobbigt och jag drar ett knälångt linne över huvudet för att slippa se.
Till linnet sätter jag på mig svarta leggings i ett rätt så glansigt tyg.
Dom sitter inte sådär jättebra på mina numera pinnsmala lår, men bättre än såhär blir det inte och jag får stå ut med det.
Jag lägger på en diskret sminkning, lite kajal och ett tunt lager ögonskugga, och sätter sedan på mig ett par vanliga strumpor.
Relativt klar samlar jag ihop lite grejer och lägger dom i min axelväska.
Det tar en liten stund innan jag vågar bege mig ut bland människorna och det brännande solljuset, men när jag väl sitter på spårvagnen känns det rätt okej.
Jag ser mig omkring, granskar människorna runt mig.
Alla ser sådär jätteupptagna ut, och jag undrar vad dom tänker på.
Jag är så inne i mina funderingar att jag nästan råkar åka förbi min hållplats, men lyckas i sista sekund hoppa av på rätt ställe.
På håll ser jag mitt lägenhetshus resa sig mot himlen och jag tänker att jag hoppas att Edgar är okej.
Vägen från hållplatsen till lägenheten känns som en evighet.
Det var så längesedan jag var här nu.
Försiktigt sätter jag nyckeln i låset och vrider om.
Ett litet klickande bekräftar att dörren nu är upplåst.
Jag öppnar den, inombords känner jag mig både rädd och förväntansfull.
Det första som slår emot mig är doften av Liv.
Jag ryggar tillbaka en aning, smärtan i bröstet övermannar mig för en sekund.
Jag hade nästan glömt bort hennes doft.
Tyst stänger jag dörren om mig och sparkar av mig skorna.
Från absolut ingenstans rusar någonting in i mig och slår mig nästan till marken.
Jag skriker förvånat till och tappar balansen, faller in i dörren.
”FAN TA DIG!”, skriker Liv och tumlar baklänges. ”ATT DU HAR MAGE, PAN! DU ÄR BARA..SÅ..ÅH!”
Hon drar efter andan och ser på mig.
Hennes ögon blixtrar på ett sätt som jag aldrig sett förut, det är ilska och sorg och rädsla och glädje i en kaosexplosion där i hennes blick.
Hon gör en ansats att slå till mig, men jag tar tag om hennes handled, drar ner henne på golvet.
”NU..LUGNAR..DU..NER..DIG!”, skriker jag tillbaka.
Hon flämtar och spärrar upp ögonen.
”För det första förstår jag inte hur du kunde lämna mig såhär i skiten utan ett ord, och för det andra..”
Hon gör en paus för att hämta andan.
”..Och för det andra..Du gör det bara värre för dig själv! Du vet det va? Hur vill du att jag ska reagera? Vad vill du att jag ska tro? Åh, Pan, du är vidrig när du gör såhär!”
Vi har båda rest oss upp nu, och hon skakar av ilska där hon står framför mig och gestikulerar vilt.
Varenda ett av hennes ord skär som vitglödgad metall genom mitt inre.
Jag förstår att hon är upprörd, men det är fan inte okej att hoppa på mig såhär!
”Liv, du har ju uppenbarligen inte förstått ett jävla dugg! Om du hade varit före detta missbrukare och sedan fått ett besked om att dina föräldrar plötsligt dött..Ja, då skulle du också falla tillbaka, och du skulle fan fallit lika hårt som jag!”
”Om du har glömt det..”, morrar Liv. ”Så är mina föräldrar också döda. Du ska inte tro att du går igenom något nytt här, Pan, för det gör du inte! Skillnaden på dig och mig är att jag inte knarkar ner mig så fort någonting går emot mig!”
Hon kunde lika gärna slagit mig i ansiktet, det hade gjort mindre ont.
”Men till skillnad från dig, Liv, så har jag inte lärt mig att tygla mina demoner än!”
Det glimmar till i Livs isblåa ögon, tårarna rinner ner för hennes bleka kinder.
Jag hinner inte reagera när hon plötsligt trycker upp mig mot väggen och pressar sina läppar hårt mot mina.
Jag tror först att hon tänker anfalla mig på riktigt, men när hon för upp sitt knä mellan mina lår och trycker sig mot mig förstår jag vad hon håller på med.
Jag kysser henne lika hårt tillbaka och sliter av henne t-shirten.
Hon greppar min handled och drar med mig in i sovrummet, puttar ner mig på madrassen.
Innan hon gränslar mig knäpper hon upp sina jeans och drar ner blixtlåset, låter dom falla till golvet.
I en rasande fart åker resten av våra kläder av tills vi ligger i bara trosor, och våldsamt kysser hon min hals och min mage.
Jag stönar lågt och fingrar på hennes trosor.
Hon lägger sin hand ovanpå min och trycker till.
”För i helvete Pan, knulla mig, det är det minsta du kan göra!”
Hon sparkar av sig trosorna och jag för in ett finger i hennes våta inre.
Ju längre jag fingerknullar henne, ju snabbare andas hon, och när hon kommer är det så kraftigt att hon nästan viker sig dubbel.
Utmattat ramlar hon ihop på sängen.
”Du vet i alla fall vad du håller på med när det gäller sex..”, mumlar hon.
Men tydligen är hon inte så jävla utmattad ändå, för efter bara någon minut lägger hon sig mellan mina ben och särar på mina lår med sina händer.
Det tar inte lång tid innan jag kommer lika kraftigt som henne, och lika utmattade båda två somnar vi nakna bredvid varandra på madrassen.

Liv 27/6-4/7-2010

Det första jag ser när jag slår upp ögonen nästa morgon är Edgar som ligger bredvid mig på madrassen och spinner högt.
Sen konstaterar jag att han har tagit Pans plats.
I ren panik kastar jag mig upp ur sängen och letar igenom hela lägenheten.
Tomt.
Jag rycker åt mig mobilen, bläddrar fram hennes nummer i samtalslistan.
Det går direkt till mobilsvar.
Lämnad. Igen.
I flera minuter står jag utanför köket och stirrar stint framför mig.
Tillslut börjar jag stor gråta och rasar ihop på golvet.
Länge ligger jag där, skakar och hulkar som besatt.
Fan, jävla Pan.
Jävla, jävla Pan.
Jag hatar mig själv för att jag lät mig hoppas att hon skulle stanna.
Och så blir det precis samma fruktansvärda grej igen.
Jag hade hoppats att jag skulle slippa genomgå ännu en sådan här hemsk morgon.
När tårarna äntligen tar slut greppar jag mobilen igen.
Desperat ringer jag till Müsli.
”Liv! Du vet att klockan bara är tjugo i åtta, va?”
”Jag skiter fullständigt i vad klockan är!”, snyftar jag. ”Müsli, helvete vad jag hatar det här!”
”Jag vet det… Åh, din lilla stackare.”
”Men nej! Jag är i Pans lägenhet. Hon kom hit igår kväll, vi bråkade och hade sex. Och nu när jag vaknade var hon borta igen!”
Jag hör hur Müsli flämtar till där i luren.
”Åh, varför gör hon såhär mot dig? Och mot sig själv, framför allt?”
”Därför att hon inte fattar hur stark hon är egentligen.”
Långsamt sätter jag mig upp på golvet och drar fingrarna genom mitt trassliga hår, dom fastnar.
”Gå därifrån, Liv. Jag vill inte att du ska vara ensam och speciellt inte där”, säger Müsli bestämt.
”Vart tycker du att jag ska ta vägen då?”
”Möt mig på Centralen om en halvtimma och var med mig i skolan idag”, föreslår han.
”Aldrig i livet. Inte så mycket folk på en gång, inte en chans.”
”Okej, men gå hem i alla fall. Miqe borde väl vara hemma, han börjar väl inte jobba såhär tidigt.”
”Visst, jag går hem. Hej då.”
”Liv, jag ringer dig ikväll.”
Först efter att vi har lagt på får jag syn på min spegelbild och kommer på att jag sitter där helt naken.
Snabbt går jag in i vardagsrummet och ser mig omkring.
Jag drar på mig mina ljusblå jeans, min svarta t-shirt och lila luvtröja.
Lika snabbt är jag ute i hallen, sticker fötterna i mina Converse, springer ut genom dörren.
Paniken bultar ännu värre i mig när jag går den ganska långa biten hem.
Sen Pan försvann har jag inte känt att jag vågar åka spårvagn, det är för mycket folk.
Väl hemma slänger jag mig i soffan, alldeles svimfärdig.
Amanda har varit hemma i en vecka nu, och hon har fått i mig lite mat, men inte varje dag för det tar emot.
Men hon är fin för att hon pushade mig att ringa till Camilla på jobbet och fixa sjukersättning.
Jag har inte varit där på några veckor nu.
Även om det smärtar mig en del och jag saknar Lukas, så känner jag inte att jag skulle klara av att träffa och betjäna en massa kunder nu.
Inte i det här tillståndet, den deprimerade versionen av mig.
Jag ligger där i soffan en bra stund, glömmer nästan bort var jag befinner mig av blodsockerfall.
Då hör jag tassande steg bakom mig.
Miqes röda hårbus uppenbarar sig ovanför mitt ansikte.
För att inte bli svimfärdig sätter jag mig upp så långsamt jag bara kan.
Min brors ögon ser bekymrat på mig.
Det är det enda sättet folk tittar på mig nu för tiden.
Han lägger en hand på min hjässa, pussar pannan.
”Te?”, frågar han och ler sitt underbara Miqe-leende.

Rädslan rusar genom mig.
Hela jag skakar där jag står framför spegeln i mitt rum.
Jag fryser något så fruktansvärt.
Dom senaste dagarna har jag blivit så frusen att man skulle kunna tro att jag hade feber.
Men febertermometern fortsätter att visa 36.7 grader.
Ingående studerar jag min nakna kropp i spegeln.
Min hudfärg, speciellt i ansiktet, är nästan likblek.
Ögonen är rödsprängda trots att jag inte kunnat gråta över huvud taget sedan jag låg där på Pans madrass för två dagar sedan, lämnad för andra gången på två veckor av samma tjej.
Tjejen.
The girl.
Jag har ganska mycket utväxt i håret vid det här laget.
En svagt ljusbrun färg har börjat uppenbara sig närmast min hårbotten.
Det skär sig ganska rejält mot mitt i övrigt svarta hår, men jag orkar inte göra något åt det just nu.
Det får vara som det är.
Jag fingrar lite på mina väl synliga revben, mina allt mer tynande magmuskler.
Egentligen vill jag gå till gymmet, men det är ingen idé så länge jag inte klarar av att äta.
Då skulle jag bara ramla ihop.
Jag drar på mig min svarta, stickade tröja ovanpå min nakna kropp, letar upp ett par vita strumpor för att värma mina iskalla fötter.
Sen smyger jag mig försiktigt ut ur mitt rum.
Svassar ut till hallen och drar fram Miqes cigarettpaket i fickan på hans skinnjacka.
Jag snor en halv cigg som ligger där och trängs med fjorton hela, stoppar tillbaka paketet.
Den inglasade balkongen är ganska lagom sval och skön.
Men när jag drar fönstren åt sidan strömmar nattens tunna, kalla luft mot mig.
Trafiken verkar oändligt i natt.
Det är inte alls så tyst nerifrån gatan som jag skrivit på den där teckningen.
Men det var väl antagligen det just den natten när jag målade den, jag kommer faktiskt inte ihåg.
Jag tänder cigaretten med ljuständaren som ligger på bordet.
Drar ner röken i lungorna.
Egentligen röker jag inte.
Det har bara hänt några gånger på fester.
Och i natt fick jag för mig att det kanske kunde tysta mina själsliga skrik en aning.
Cigaretten tar slut och jag vet inte om det funkade.
Eftersmaken som sprider sig i munnen är ganska vidrig.
Jag funderar på vad jag ska göra för att bli av med den.
Det känns som om det skulle låta för mycket att sätta på vattenkokaren.
Så det får bli en halstablett som jag hittar på köksbänken när jag har dragit igen balkongen.
Jag ryser av köld.
Motstår en impuls att springa in till Amanda och bryta ihop i hennes famn.
Det är ganska säkert att jag skulle väcka Alfons om jag gjorde så, och det vill jag inte.
Istället dunsar jag ner i soffan.
Jag har däckat efter fem minuter av ren utmattning, både fysisk och psykisk.

Alkoholen sprider sig genom min kropp.
Den tomma vinflaskan i min hand var full bara för fyrtio minuter sedan.
Hur patetiskt det än låter så sitter jag i en gränd, inte allt för långt hemifrån, och häller i mig det sista vinet jag hade hemma.
Hemma i soffan sitter Amanda och Alfons och har myskväll.
Jag ville inte förstöra den för dom, men samtidigt kände jag att jag behövde döva smärtan en aning.
Kylan biter i mig.
Jag är klädd i svarta strumpbyxor och en långärmad, vit skjorta som räcker mig en bra bit ner på låren.
Som tur är har jag för en gångs skull haft vett att ta med mig en väska med mina nycklar, mobil och plånbok.
Mirakel att jag varit så skärpt.
Jag reser mig på vingliga ben, lämnar den tomma vinflaskan i gränden.
Full av både alkohol och ångest vandrar jag genom stan.
Det är rätt så mycket folk ute eftersom att det är fredag.
När jag går förbi Slottsskogen springer några killar fram till mig.
Dom tjoar och tjimmar, försöker håna mig för mitt bleka ansikte och min utväxt.
Det är nästan så att jag slår till dom, men precis när jag ska knyta näven får jag syn på någon jag känner igen.
En ganska lång, smal tjej i platinablont hår med svarta slingor rusar fram mot killarna och ber dom lägga av.
”Liv, det var fan inte igår!”
Nike ger mig en lång kram, stryker mig upp och ner över ryggen.
Hon har som vanligt svart hårdsminkade ögon och röda läppar.
Hennes ansikte är så välbekant någonting kan vara, men samtidigt är det någonting som är annorlunda med den oerhört sexiga tjejen som står framför mig.
På något sätt har hon ett mer moget uttryck i ansiktet.
”Nike…”, säger jag och pressar fram ett leende.
”Hur går det för dig och din tjej? Pan var det, va?”
Jag får en fruktansvärd klump i halsen när hon säger så.
Vad ska jag svara egentligen?
”Vi har inte setts på ett tag”, säger jag sanningsenligt. ”Hon…har det lite jobbigt just nu.”
”Så ni är inte ihop längre?”
Men hjälp, jävla Nike.
Vad ska jag säga nu då?
”Inte direkt.”
För det kan man väl inte påstå att vi är just nu.
Vi befinner oss antagligen i samma stad, men i helt olika världar.
Vi har i princip ingen kontakt alls.
Det är väl knappast att vara ihop med någon?
”Men åh, vad synd”, stönar Nike och lägger en bekymrad hand på min axel. ”Men då måste ju jag ta med dig på fest och muntra upp dig!”
”Jag har inget att dricka.”
”Det är lugnt, jag har massor!”
Någonting i mig vill säga nej, dra åt helvete, jävla hora.
Men den största delen av mig längtar så innerligt efter närhet, hur som helst från vem som helst, bara närhet.
Och eftersom att Nike brukade vara ganska bra på att ge mig sådan närhet, tar jag hennes hand och låter henne dra in mig i sin fart.
Jag vet inte riktigt hur det går till, men på något sätt hamnar vi i hennes lägenhet och det är folk nästan överallt.
Hon häller i mig både det ena och det andra.
Men hur mycket jag än dricker så lyckas jag bara inte skölja bort klumpen i halsen.
Kvällen slutar med att jag och Nike hamnar i hennes säng och har något slags desperat ersättningssex.
Jag gråter när jag kommer, men substitut-Nike märker det knappast så full som hon är.
Det enda jag kan se framför mig är ett virrvarr av röd färg som symboliserar Pan-tumultet.
Försöker komma på vad jag ska anta nu.
Vad vill Pan att jag ska tro, egentligen?
Full av ovisshet somnar jag tillslut bredvid den sen länge sovande Nike.

Pan 8/7-2010

Jag drar rakbladet hårt, men inte riktigt lika hårt som sist gång, över den ännu orörda handleden.
Huden delar på sig, röda glipor som skriker på mig.
I huvudet snurrar det runt, runt för mig.
Ångesten bränner i bröstet, vrålar i mitt öra.
Det håller på att gå neråt nu, åt helvete rent ut sagt, i en rasande fart.
Jag sitter inlåst på toaletten, och i vardagsrummet sitter Kim och Miqe och ser på film och röker på tillsammans.
Miqe har börjar komma hit varje dag och jag har en känsla av att det pågår något mellan honom och Kim.
Jag låser upp dörren till toaletten och gläntar på den.
”Kiiiim? Har du något heroin kvar?”
Hon mumlar något från vardagsrummet och kommer strax gåendes med en förberedd spruta.
Jag sticker ut handen i glipan i dörren och tar emot den.
”Tack Kim, ta pengar ur kuvertet i min väska bara.”
”Miqe undrar om du skulle kunna lägga ut åt honom också?”
”Självklart, inga problem.”
Jag drar igen dörren och låser om mig igen.
På väggen hänger Kims badrock och jag tar snöret från den och knyter om armen.
In med sprutspetsen, injicera heroinet, ut, och sen var det klart.
Snabbt och smärtfritt.
Det är mer än bara en grej nu, det här med heroinet.
Det är en daglig rutin, någonting jag måste göra för att överleva.
Ibland går det bra med uppåttjack eller röka också, men helst blandar jag lite som jag vill.
Kim förstår mig precis och fixar alltid fram grejer åt mig så länge jag har pengar.
Och jag har drygt tio tusen kvar eftersom Kim varit schysst och bjudit på en del.
Det hade varit rätt okej att leva såhär ändå, om det inte hade varit för..Liv, mitt Liv.
Ångesten flammar upp i mig igen och jag sliter tag i rakbladet, hugger mig själv i armen gång på gång på gång tills den lugnat ner sig lite.
Min högerarm är nu så täckt av djupa jack att man verkligen inte kan tro att den var helt fri från skärsår för bara tre veckor sedan.
Jag kan se med egna ögon att nästan alla de nya såren behöver sys, men jag orkar inte.
Istället rotar jag fram några kompresser och en rulle gasbinda i Kims badrumsskåp, plåstrar om mig själv.
På min vänsterarm har de tagit bort stygnen vid det här laget, men ärren är skrikigt lila-blåa mot min bleka hud.
Åh, Liv skulle avsky mig om hon såg mig nu..
Ännu en impuls att skära mig själv sönder och samman går igenom min kropp, men jag biter mig i handen, tycker att nu får det fan räcka för den här gången.
Med toapapper torkar jag upp blodet på golvet, skrubbar det helt rent från fläckar.
Sedan, innan jag går in till Miqe och Kim, byter jag om från vit t-shirt till grått linne.
Miqe ler när jag dyker upp i dörröppningen.
”Hej Peter Pan!”
Man kan se på honom att han är hög som en hel skyskrapa, men han verkar inte bry sig.
Kim lägger armarna om honom där dom ligger och trängs i soffan.
”Hej Miqe Rockstjärna.”
Miqe pussar Kim på munnen, lägger en hand på hennes midja.
Hon fnittrar lite och sticker in tungan i hans mun, kysser honom djupt.
Jag vänder bort blicken och sjunker ner i fåtöljen.
På tvn rullar eftertexterna till filmen Miqe och Kim sett, och själv missade jag varenda sekund av den när jag satt inne på toaletten.
Efter en stunds hånglande sätter de sig båda upp i soffan och jag kan känna deras blickar i nacken.
Sakta vrider jag på huvudet, möter Miqes blick.
”Hur mår du, Pan?”
Jag rycker på axlarna.
”Du kan prata med mig om du vill, det vet du väl..?”
Jag nickar sakta, tänker igenom Miqes ord.
”Jag vet det..Det är bara det att..Jag har ju vant mig vid att ha dig här jämt, och jag tycker om att vara med dig..Men du påminner så om du-vet-vem..”
”Du vet, det skulle inte skada om du hörde av dig till Liv någon gång, Pan.”
Hans ord är som en iskall dusch och plötsligt känner jag mig ensammast i världen.
Jag ser fientligt på honom, men han är inte närvarande nog för att reagera.
Plötsligt vill jag helst av allt bara skrika och gråta och slå vilt omkring mig på samma gång, men den energin har jag inte.
Som om Miqe läst mina tankar ser han på mig igen och öppnar munnen.
”Men jag menade inte att göra dig ledsen eller upprörd, det vet du. Det var mest för ditt eget samvetes skull, Pan.”

Liv 9-10/7-2010

Fredag kväll går så fruktansvärt långsamt.
Dom första timmarna sitter jag instängd på mitt rum och tecknar som besatt.
Drar ivriga, desperata linjer med en av mina kolpennor.
Mina teckningar blir så aggressiva nu.
Vissa föreställer bara ett virrvarr av svarta skuggor.
Och det är väl precis sån jag känner mig.
Övergiven och lämnad här åt mitt öde.
Både av Pan och av Miqe.
Min bror är nästan aldrig hemma längre, i alla fall känns det så.
Jag har inte riktigt lyckats dra ur honom var han håller hus, men jag har förstått så mycket som att han har en ny tjej.
En tjej som plötsligt verkar vara mycket viktigare än hans syster.
Vi har inte haft ett riktigt snack med varandra sen i måndags morse.
Jag känner mig så fruktansvärt tom utan hans ord, hans röst i mina öron.
Miqe har alltid varit en så stor del av min värld.
Kanske bortsett från åren då han mådde som sämst, men inte ens då gled vi så långt ifrån varandra som det känns som att vi har gjort nu.
Vad kan det betyda egentligen?
Betyder det att han mår ännu sämre nu?
Jag förstår inte logiken i det resonemanget, om han nu har tjej så borde han ju snarare vara lycklig.
När klockan börjar närma sig halv tolv, knackar det på min dörr och Amanda kommer in i rummet.
Som alla andra ger hon mig en bekymrad blick, går och sätter sig på sängen.
Hennes ljusbruna, lite lockiga hår faller mysigt över axlarna och den svarta koftan hon har på sig.
”Liv, du vet väl att jag älskar dig?”
Jag nickar mot henne, känner hur det blixtrar till i mig när hon säger det.
Amanda tar upp en teckning som ligger på sängen, studerar den.
Den är helröd, bortsett från texten DET SOM BÖRJADE SÅ BRA, SLUTAR NU I KATASTROF.
Hon lägger ner teckningen och ser på mig igen.
”Gumman, du måste försöka förstå att ibland leker ödet med en på ett alldeles knasigt sätt. Men man får försöka intala sig att det som händer gör det av en anledning.”
Jag blänger nästan på henne.
”Vad kan det vara för mening med att min största kärlek genom tiderna inte har hört av sig på snart en månad och enligt Miqe är helt neddrogad? Och vad i helvete kan det vara för mening med att han har övergivit mig?”
”Jag har inte alla svar, men jag är helt övertygad om att Miqe aldrig skulle överge dig. Han är nyförälskad, Liv, ge honom lite space.”
Jag vill skrika att men jag behöver honom ju nu, men låter bli.
För på något sätt känns Amandas förklaring ganska logisk, det är nog så det är.
Med en puss på min hjässa lämnar hon mitt rum för att gå och lägga sig.
Jag stirrar slokande tillbaka på min spegelbild där jag sitter i skräddarställning på golvet.
Smärtan i mig är verkligen oändlig.
Det spelar ingen roll vad jag gör, jag blir aldrig av med den.
Mobilen på sängen vibrerar till, jag ser att det är ett sms från Nike som mirakulöst helt plötsligt gett mig sitt nummer.
Hello sexy chick, skriver hon. Jag saknar dig!
Jag svarar inte på smset.
Hela den här situationen känns så bisarr, Nike har väl för i helvete aldrig saknat mig förut?
Det snurrar till i mitt huvud när jag reser mig upp och lägger mig i sängen ovanpå täcket.
Jag blundar hårt och låtsas att smset är från Pan i stället.

Vissa morgnar klarar jag bara inte av.
När man vaknar alldeles för tidigt och är hur utmattad som helst, men bara inte kan somna om.
Utan man ligger där under täcket, håller på att dränkas av ångest.
Bedövas av sina egna hjärtslag.
På lördagen slår jag upp ögonen precis när klockradion, som numera står på mitt golv, slår över från 05:43 till 05:44.
Jag har bara sovit i tre timmar och det känns som om jag har tusen kilo is i magen, en väldig klump i halsen.
Eller, det känns snarare som en luftbubbla som inte försvinner hur många gånger jag än sväljer.
Plus en otrolig ångest genom mig som vill ge mig dåligt samvete för att jag knullade Nike, och den lyckas.
Det jag hatar ungefär mest just nu är att jag lät henne ha sådan makt över mig.
Och samtidigt som jag som sagt har dåligt samvete för det som hände, så kan jag inte låta bli att fundera över om jag ens har några skyldigheter mot Pan längre.
Kan man ha några skyldigheter mot en person som säger sig älska en och som sen överger en, tar upp någon slags förlorad kärleksaffär med knarket och inte hör av sig på en månad?
Trots mina funderingar så måste jag klandra mig själv, tänka att hade jag bara varit tillräcklig för Pan så hade hon stannat hos mig.
För vi är väl knappast tillsammans längre, eller?
Klockan hinner bli tio över sex innan jag slutgiltigt ger upp mina försök att somna, går upp och kollar min mobil som ligger på laddning i bokhyllan.
Ännu ett sms från Nike som inkom 04:02.
Jag öppnar det med en stor suck.
Var e du. Vi har vodka här kom. Kyss å smek ja vill ha dig ;)
Jävla, jävla Nike.
Hon kommer här och förstör precis allting med sitt eviga sextjat.
Jag har fått ett sms från Müsli också.
Hans ord gör mig betydligt gladare.
Vin o mys i snyggingen Sammys soffa får mina tankar att vandra i väg till dig. Minns du våra vinkvällar, Liv? Snart dags igen? Kramar från två turturduvor, bara ring om det är något! <3
Med ett litet leende på läpparna sätter jag mig på golvet, drar fram mitt A3-block som glidit in under sängen.
Jag sträcker mig efter en kolpenna och börjar skissa långsamt.
Efter tio minuter rinner stilla, tysta tårar ner för mina kinder och droppar på teckningen framför mig.
Men det gör ingenting, det blir snarare effektfullt.
När jag är nöjd med mitt alster drar jag åt mig en bit häftmassa från klumpen på sängbordet och sätter upp det på väggen.
Något jag inte gjort sedan…Pan försvann, istället har jag ju låtit teckningarna bilda stora högar på golvet.
En lång stund står jag och studerar mitt nymålade så kallade konstverk.
Gråa skuggor, små, svarta droppar som trängs med lite större, röda.
Och precis i mitten, tretton små ord.
NÄR MAN SER ATT DET BLÖDER, DET ÄR FÖRST DÅ DET GÖR ONT.

Pan 16-17/7-2010

Musiken fyller mig, stärker mig, bryter ner mig.
Runtomkring mig dansar människor vars namn jag inte kan med varandra och där i mitten står jag och sticker ut.
Jag kan se Kim i famnen på Miqe där i trängseln.
Dom är här med varandra, och passar därför in.
Och jag..jag är inte här med någon alls egentligen. Tror jag.
Eller egentligen är jag ju här med Miqe och Kim, men jag vet inte om det räknas riktigt.
Ägaren till lägenheten dansar förbi och ramlar in i mig.
På ren automatik fångar jag upp henne och på vingliga ben reser hon sig igen.
”Hoppsan!”, säger hon och ler. ”Lite vingligt ikväll. Pan, va?”
Jag tror att tjejen som står framför mig med det breda leendet heter Alexandra.
”Japp, det är jag.”
Hon ler, om möjligt, ännu större.
”Kim pratar en del om dig ibland när vi ses. Du är typ hennes inneboende, eller?”
”Eh..ja, det kan man väl egentligen säga att jag är, ja.”
Alexandra lutar sig lite närmre mig, jag kan känna hennes axel mot mitt bröst.
”Fast Kim sa aldrig att du var så snygg..”, viskar hon i mitt öra.
Jag höjer på ögonbrynet en aning, studerar Alexandra ingående.
Hon är ganska lång och kurvig med svart, midjelångt hår.
Hon är söt, det medger jag, men jag är inte ute efter något i den vägen överhuvudtaget.
”Tack, du är också snygg, Alexandra. Men jag har flickvän.”
Miqe går förbi precis när jag yttrar mig och han möter min blick, ett leende leker på hans läppar.
Det är som om hans ögon säger att ”Det var väl det jag visste hela tiden”.
Jag ler försiktigt tillbaka, det första leendet på evigheters evigheter.
Alexandra däremot ser rätt ställd ut.
Men det tar inte lång tid innan hon återhämtar sig.
”Men hon är inte här just nu, eller hur?”
”Nej, tyvärr inte.”
”Då gör det ju inget om..Vi kanske..Umgås lite?”
Jag ilsknar till ordentligt.
Vad är det som får folk att tro att man kan stöta ohejdat på andra?
”Åh jo, det skulle göra en hel del! Jag skulle aldrig vara otrogen mot henne!”, fräser jag.
Mycket har jag gjort, men inte det.., tänker jag stilla.
”Så det finns ingen chans..Att du och jag..?”, frågar Alexandra.
”Men nej för i helvete!”
Jag knuffar till henne och rusar iväg bort mot toan, låser in mig.
Mina ögon ser sig automatiskt om efter potentiella självskadeföremål, men jag skakar på huvudet.
”Nej, Pan. Inte ikväll.”
Istället sitter jag en lång stund på toalettstolen med pannan lutat mot handfatet och knäna uppdragna mot bröstet.
Sedan tänder jag en cigarett, blåser ut röken och låter den imma igen spegeln.
Med fingret skriver jag Liv, mitt hjärta på spegelbilden.
Tårarna hotar att svämma över igen nu, och för att förhindra det tar jag upp den lilla påsen med amfetamin som jag förvarar i fickan.
Lägger upp en lagom stor lina på en av Alexandras fickspeglar och drar in den i näsan.
Det där borde göra susen.
När jag känner mig redo låser jag upp toadörren och går ut i hallen.
Där står Kim och hennes ögon irrar fram och tillbaka, hon försöker fästa blicken på mig men misslyckas.
”Pan, du måste hjälpa Miqe. Han har snetänt totalt och han vägrar prata med mig!”
”Var är han då?”
”Han sa att han tänkte dra hem, men jag tror knappast han klarar sig så långt..”
Utan att så mycket som se på Kim drar jag på mig skorna och rusar ut i natten.
Miqe har inte kommit särskilt långt.
Ungefär tretton meter från Alexandras lägenhetshus har han sjunkit ned på marken.
Jag springer fram till honom och sätter mig på huk tätt intill.
”Miqe, vad händer?”
Med darrande fingrar håller han upp telefonen så att jag kan se displayen.
Han har fått ett sms från..Liv.
”Miqe, är du som alla andra? Lämnar du mig också ensam med mig själv? Jag trodde du fanns där för mig, så som jag alltid försökt finnas där för dig..men jag hade väl fel.”
Jag ser på Miqe, på hans rödgråtna ögon.
Försiktigt lägger jag armarna om honom.
”Miqe, ta inte det här för hårt nu..Liv känner sig ensam och jag kan förstå henne..Kanske borde du prata med henne och berätta hur mycket du älskar henne?”
Han ser på mig, och det slår mig att det kanske är precis vad JAG borde göra.
Men det spelar ingen roll just nu.
”Det kommer ordna sig, det vet jag..Jag hjälper dig hem så att du kan sova av dig ruset, och imorgon kan du prata ut med din syster. Okej?”
Han nickar med tårar som forsar ner för kinderna.
Jag tar honom under armarna och hjälper honom upp.
Efter många om och men står vi till slut utanför dörren till Amandas lägenhet.
”Nyckeln ligger i min vänstra jackficka”, säger Miqe hest.
Jag plockar upp den och låser försiktigt upp, föser in Miqe i hallen.
Han sparkar av sig skorna och följer villigt med när jag drar med honom bort mot hans rum.
Han sätter sig på sängkanten och drar av sig tröjan.
”Tack Pan..Tack för att du hjälpte mig hem.”
”Klarar du dig nu då?”
”Ja..Jag ska sova bort den här skiten.”
Vi kramar varandra en lång stund och säger sedan hejdå.
Jag går ut i hallen och stänger försiktigt dörren om Miqe.
Jag kan se att Livs sovrumsdörr står lite på glänt.
Så tyst jag kan smyger jag fram och kikar in, men det är för mörkt för att se.
Plötsligt känner jag ett par ögon i nacken och jag vänder mig hastigt om.
”Letar du efter någon?”, frågar Liv och snurrar en lock av sitt hår mellan tummen och pekfingret.
”Nej, jag..”
”Sch”, säger hon och tar tag om min handled.
Bestämt, men ändå mjukt, drar hon med mig in i sitt sovrum.
Varsamt föser hon ner mig på sängen och gränslar mig där jag sitter på kanten.
Hennes läppar snuddar lätt vid mina, sedan vid min hals.
Med händer mjuka som bomull smeker hon av mig linnet och bhn.
Det känns lite konstigt att sitta där i mörkret hos Liv, mitt i kaoset.
Konstigt, men ändå bra, för jag vet innerst inne att det är här jag hör hemma egentligen.
Jag kan höra Livs andning accelerera kraftigt när hon rör vid mig, och jag kan inte låta bli ta i henne.
Hennes nakna mage är len under mina fingertoppar, men det skrämmer mig hur..liten hon plötsligt känns. De där musklerna som jag älskar så är som bortblåsta och hennes höftben är kantiga mot mina handflator.
Det gör ont i mig när jag tänker på att det med allra största säkerhet är mitt fel att hon minskat så drastiskt i vikt.
”Övertänk inte situationen nu”, mumlar Liv mot min hals, som om hon läst mina tankar.
Och nej, det tänker jag inte göra, inte nu.
När Liv kysser mig passionerat kysser jag lika passionerat tillbaka.
Hennes hand är innanför mina trosor nu och mjukt tar hon mig till det här annorlunda kaosets himmelrike.
Jag får bita mig själv hårt i läppen för att inte skrika till när jag kommer.
Liv nästlar in handen i mitt hår och trycker sig hårt mot mig.
Hon stönar lågt och jag rör vid hennes bröst, vid hennes mage, på utsidan av hennes trosor.
Hon särar försiktigt på låren och jag för in två fingrar i henne.
Aldrig förut har hon tryckt sig så hårt mot mig som hon gör när jag tar henne där på sängen.
Aldrig förut har hon skakat så av en orgasm som hon gör när hon kommer där hon sitter gränsle över mig.
Jag kysser henne så djupt jag förmår och kramar henne innerligt.
Våra kinder är våta och jag förstår att vi båda gråter nu, men det är okej.
När Liv somnar om igen så är det i min famn, med mina andetag i nacken.
Liv 18-21/7-2010

Dagarna flyger förbi, men jag lägger knappt märke till olika tider på dygnet längre.
Det var ett tag sedan Pan plötsligt dök upp i mitt rum och vi hade det där sorgliga, desperata sexet, men jag vet inte exakt hur längesen.
Jag tror i alla fall att det är lite mer än ett dygn sen, för det är tidig morgon, eller sen natt, nu.
Min ensamhet växer sig bara större inom mig.
Miqe är hemma, men jag har knappt sett röken av honom för han har hållit sig inne på sitt rum.
Bara några gånger har han visat sig för att gå på toa.
Han har sett otroligt trött och sliten ut hela dagen.
Och natten.
Eller, i och för sig minns jag inte hur längesen det var jag såg honom nu.
Kanske var det inte sen sent igår kväll?
Plötsligt blir jag väldigt orolig för min storebror och går med bestämda steg mot hans rum.
Det är knappt så att jag känner av hur svimfärdig jag ständigt är längre, jag har blivit så van vid att ha alldeles för lågt blodsocker att det nästan inte rör mig i ryggen.
Jag lägger en hand på Miqes dörrhandtag och öppnar den försiktigt.
Synen som möter mig är värre än jag hade föreställt mig.
I sängen ligger en pojke med rödbusigt hår.
Hans bara armar som ligger utmed sidorna är helt nyuppskurna.
Hela armarna, från handlederna till axlarna, täcks av färska sår.
En del ganska djupa, en del som fortfarande blöder.
Jag känner med ens hur nästan hela jag går sönder inombords.
Skrikande av gråt försöker jag skaka liv i honom, får ingen reaktion.
I fruktansvärd panik springer jag och väcker Amanda.
Och så blir det ambulanspådrag igen.
Den här gången följer jag inte med, utan får i uppdrag att stanna hemma med Alfons som fortfarande sover lugnt i sin lilla säng.
När min älskade storebror rullas ut på båren sitter jag upptryckt mot vardagsrumsväggen och bara skakar.
Det visar sig att Amanda har ringt Müsli, för han rusar in i lägenheten efter en stund.
Han sätter sig på knä framför mig och pratar med lugnande röst.
Tillslut klarar jag av att lägga band på mig själv så pass att jag tystnar och slutar skaka.
Vi lägger oss bredvid varandra i Amandas stora säng.
Müsli håller om mig så hårt och samtidigt mjukt han bara kan, nynnar lågmält i mitt öra.
Efter kanske tio minuter somnar jag av total utmattning.

Hela mitt huvud bara snurrar.
Två frågor är det enda som får rum därinne.
Två frågor som smärtar mer än all fysisk smärta i världen möjligtvis kan göra.
Var är Pan?
Och var är Miqe?
Ganska snart får jag nästan svar på en av frågorna genom att min storebror och min moster kommer in i lägenheten.
Klockan är snart tolv nu, Müsli sitter vid bordet och försöker mata Alfons med potatismos som fanns i kylen.
Själv har jag inte kunnat hålla mig stilla sedan jag vaknade för två timmar sen.
Men så fort Miqe har fått av sig skorna slänger jag mig om halsen på honom, kan inte hålla mig längre.
Han kramar mig hårt tillbaka.
Det borde göra ganska så ont i hans trasiga armar, men han verkar inte bry sig om det nu.
”Jag är inte som alla andra, Liv”, säger han och ser på mig. ”Och jag kommer alltid att finnas här för dig. Det lovar jag!”
Jag börjar glädjegråta.
Min fina, älskade storebror verkar ha kommit tillbaka.
Amanda har köpt med sig fika från konditoriet på hörnet så familjen plus Müsli slår sig ner i sofforna med varsin kopp kaffe och saft till Alfons.
Det är första gången på flera månader jag dricker kaffe, det smakar nästan för beskt.
Alla utom jag äter varsitt wienerbröd, men för ovanlighetens skull ler jag en del där i soffan.
Och jag gör det av glädje, inte av artighet.
Efter fikan drar Miqe med mig in i mitt rum, vi sätter oss på sängen.
Jag vill be honom förklara, riktigt ingående, vad han har haft för sig dom senaste veckorna, egentligen.
Ställa honom mot väggen.
Men ska jag våga?
”Miqe…”, säger jag trevande. ”Nu vill jag att du berättar.”
”Vadå?”
”Precis allting.”
Han suckar djupt och slår ner blicken.
Det tar en bra stund innan han tillslut öppnar munnen.
”Som du vet har jag träffat en tjej, Kimberly…”
”Kimberly!? Pans gamla knarklangare?”
Jag säger det hemska ordet med avsmak i rösten, ryser inombords.
”Mjo, ja, just hon…” fortsätter Miqe. ”Och jag har börjat ta en del grejer…igen..”
Jag rynkar pannan, ser förvirrat på gränsen till irriterat på min bror.
”Vadå, droger, menar du?”
”Ja, en del bara. Inte sådär jätteavancerat. Du vet ju att jag rökt en del hasch förut.”
”Visst, men jag antar att du syftar på lite starkare grejer än så nu?”
”Jo, i och för sig…”, säger Miqe och ser ner i golvet, antagligen för att slippa se mig i ögonen.
Jag kan förstå att han gör så.
Min blick är inte speciellt rolig nu, men det har han förtjänat.
”Anyway, vi var på fest igår och Pan var där. Jag snedtände rejält och bröt ihop när jag fick ditt sms, och hon hjälpte mig hem. Men tidigare på festen såg jag när hon avvisade en tjej som stötte på henne. Och vet du vad hon sa?”
Vill jag veta?
Jag ser frågande på Miqe och gestikulerar åt honom att fortsätta.
”Hon typ fräste ’nej, jag har flickvän och jag skulle aldrig vara otrogen mot henne!’”
Jag får en klump i halsen och en molande huvudvärk när han säger det.
Biter mig besvärat i läppen.
Hjälp.
Otrogen är ju precis vad jag har varit mot henne.
Åh, helvete…
”Jag trodde att du skulle bli glad”, säger Miqe förvirrat.
Långsamt ser jag upp på honom.
”Miqe, jag har knullat med Nike!”
”Ja, en massa gånger, eller hur?”
”Men du fattar ju inte! Jag har knullat med henne nu, nyss, nyligen, typ för några dagar sedan.”
Fylld med ny, överväldigande skuld, skam och ångest föser jag ut Miqe ur mitt rum, puttar igen dörren med en smäll.
Skakande kryper jag ihop i ena hörnet och är tillbaka vid lika kraftig panik som jag hade imorse.

Precis som min teckning vandrar jag omkring på tomma, upplysta gator.
Det är mitt i natten, men jag vet inte hur länge jag har satt ena foten framför den andra igen och igen och igen.
Utan något särskilt mål går jag runt i stan med tom blick.
Och medan sminket rinner ner för mina kinder, finner jag att jag är alldeles vilsen igen.
Alldeles ensam och lämnad, i alla fall.
Jag snubblar på mina egna fötter och slår i marken.
Det tar en bra stund innan jag förmår att resa mig upp.
För vart är jag på väg egentligen?
Allt är antagligen slut nu, Pan har jag väl redan förlorat.
Hursomhelst så är jag inte värd henne nu längre när jag har svikit henne så genom min otrohet.
Man gör bara inte så, visst gör man inte?
Hade jag varit värd Pan hade jag vågat stå upp mot Nike och säga nej.
Men eftersom att jag inte gjorde det så kan jag väl verkligen inte räkna med att hon ska komma tillbaka till mig nu.
Troligtvis inte.
Utan att ens ha märkt att jag var på väg åt det hållet, står jag plötsligt utanför Pans lägenhetshus.
Jag blickar upp mot hennes svarta fönster.
Och i nästa sekund har jag satt av in genom porten och upp för trapporna.
Hennes extranyckel sitter fast på min knippa som ligger i fickan på luvtröjan.
När jag sticker den i låset känner jag en rysning gå upp längs ryggraden.
Lägenheten är lika tyst och tom som den är mörk.
Förstrött går jag genom rummen, ser att Edgar ligger i soffan och sover djupt.
När jag kommer in i köket och märker att hans matskålar är tomma fyller jag dom till bredden.
Kylskåpet är nästan tomt som vanligt, i frysen ligger ett ensamt paket vegetariska schnitzlar.
Jag går ut i hallen och öppnar garderobsdörren.
Pans ganska stora garderob är nästan tömd på kläder.
Kan någon förklara för mig varför jag går runt och inspekterar hennes lägenhet?
Antagligen försöker jag övertyga mig om att hon verkligen är borta genom Edgars tomma matskålar och den tömda garderoben.
Något ligger slängt på garderobsgolvet.
Jag tar upp den ganska stora, långärmade, svarta koftan med mörkt turkosa stjärnor.
Bestämt tar jag av mig min egen luvtröja och byter den mot Pans kofta.
Den måste vara i alla fall XL, för den hänger som ett stort tält på mig.
Men jag tänker aldrig ta av mig den, för den luktar starkt av Pan.
Jag skyndar mig att lägga över nycklarna och mobilen i fickorna på koftan så att jag inte ska glömma det.
Och då ser jag att jag har fått ett sms.
Vem fan skickar sms klockan tre på natten?
Det står Lukas Den Söte i displayen, jag blir glatt överraskad.
Liv, hur klarar du dig? Camilla säger att du är sjukskriven och jag har hört en del från Envy. Vi är ganska oroliga för dig här. Kan du inte höra av dig? Stora kramar!
Vad har Lukas hört från Envy?
Har hon pratat med Pan så vet hon ju precis ingenting eftersom att vi inte har pratat med varandra.
En våg av saknad sköljer genom mig, jag kollar när smset levererades, för en halvtimma sen.
Den sena timmen till trots, chansar jag och ringer honom.
Han svarar redan efter andra signalen.
”Åh, hej Liv!”
Lukas låter nästan andfådd på rösten.
”Hur mår du?”
”Skit”, svarar jag kort och sanningsenligt.
”Men, inte bra, ju…”, säger Lukas bekymrat.
Ständigt denna bekymring hos omgivningen, jag börjar nästan bli lite trött på det.
Visa några andra känslor någon gång, snälla!
”Vad är det du har hört från Envy?”, frågar jag.
”Ja, men… att Pan bara har försvunnit utan att höra av sig. Bara så att du vet så tycker jag inte alls att det är okej att hon inte säger ett ord till dig.”
”Nej, det är det inte”, säger jag sammanbitet.
Ångesten stiger i mig när jag kommer på mig själv med att tänka att min otrohet gör det okej för Pan att göra precis vad hon vill.
För det kan väl inte vara så?
”Men ärligt talat, Liv, hur är det med dig?”
”Skit, har jag ju sagt. Hela min värld har fullständigt rasat samman.”
”Åh… Jag önskar att det hade funnits någonting jag kunde göra. Vill du kanske ses och ta en fika efter natten?”
Jag tänker efter en stund.
Aldrig i livet att jag skulle klara av att sitta på ett café, men jag saknar både honom och Envy.
”Då får du och Envy komma hem till mig, jag pallar inte en massa folk…”
”Självklart! Ska vi höras runt tolvtiden och bestämma när?”
”Det kan vi göra”, säger jag och tjugo sekunder senare lägger vi på.
Tystnad igen.
Ensam med mina tankar kämpar jag mig ut ur lägenheten, börjar vandra genom stan igen.
Måste röra på mig för att känna mig levande.
Hungern river i min allt spinkigare mage, det är som en ständigt molande värk som blir värre när jag fryser.
Och eftersom att det inte direkt är någon värme ute i natt gör det riktigt ont nu.
Svimfärdigheten känner jag inte alls av längre, det mesta jag känner är en ömhet i kroppen, nästan som när man har feber.
Klockan har börjat närma sig fyra när jag svänger av mot Drottningtorget.
Nu har jag i alla fall ett mål, jag måste träffa Müsli, nu genast.
Länge står jag utanför porten och funderar.
Vågar inte riktigt ringa på porttelefonen såhär mitt i natten eftersom att det är risk för att jag väcker hela hans familj.
Men tillslut knappar jag in siffrorna ändå.
Müsli stänger nästan alltid av sin mobil på nätterna så det är inte ens någon idé att försöka med den.
En sömndrucken röst dyker upp i högtalaren på porttelefonen.
”Hallå? Vem är det?”
”Det är Liv…”
”Åh, Liv… Vad gör du här mitt i natten?”
Först då hör jag att det är Müsli som pratar, känner mig lite lugnare, kanske var det bara han som vaknade ändå.
”Får jag komma upp? Jag fryser och…och…jag är lite hungrig.”
Utan ett ord till surrar det till i porttelefonen och låset öppnas.
Müsli möter mig ovanför trappan på deras våning och ler yrvaket mot mig.
Bestämt drar han med mig in i lägenheten och placerar mig på en stol i köket, fortfarande med ett leende på läpparna.
Müsli fixar te och mackor till mig trots att det är mitt i natten.
Jag dricker säkert sju koppar te för att värma mig en aning.
Första mackan tar en bra stund att få mig, eftersom att det var ett par dagar sen jag åt någonting över huvud taget måste jag ta små, långsamma tuggor för att inte spy upp det igen.
Men när jag äntligen fått ner hela mackan, slänger jag i mig två till på fem minuter.
När jag en halvtimma senare ligger nedbäddad bredvid Müsli, känns det ganska bra i mig, trots omständigheterna.
Resten av natten sover jag relativt lugnt bredvid min bästis.

När jag kommer hem på förmiddagen är Miqe borta som vanligt.
Han sitter väl i någon jävla knarkarkvart med Kimberly och injicerar både det ena och det andra.
Jag förstår verkligen inte varför allting var tvunget att spåra ur såhär fullständigt.
Jag var världens lyckligaste tjej, sen kom mörkret och tog över min värld.
Vattenkokaren brusar högt och bubblar.
På en timma hinner jag dricka tio koppar te, vilket inte är speciellt ovanligt nu förtiden.
Tio över tolv ringer Lukas, vi bestämmer att han och Envy ska titta förbi runt fyratiden.
Fyra jävla timmar av ensamhet.
Tönten Müsli var tvungen att åka med familjen till sin mormor, annars hade jag utan tvekan stannat hos honom.
Om bara Miqe hade varit här…
Något som verkligen oroar mig är hur den här sommaren kommer bli.
Vad jag vet så ska han ha semester från sitt heltidsarbete i en skivaffär plus uppehåll med bandet hela sommaren.
Så jag är rädd att han, bara för att fylla sin lediga tid, ska falla in i ett missbruk.
Och min älskade Pan…
Minnesbilder från första kvällen på Greta’s, Pans leende, hennes röda hår invaderar mitt huvud.
Jag vill skrika i frustration, sjunker ner på vardagsrumsgolvet.
Tjugo minuter senare hittar Amanda mig sådär.
”Liv… Snälla, res dig upp. Sätt dig upp i alla fall.”
Jag höjer blicken och möter hennes.
Det syns att hon är lite orolig, men inte lika bekymrad som vanligt.
Lite motvilligt gör jag som hon säger och reser mig upp.
”Jag tänkte att jag åker hem på lunchen och ser hur det går för dig och Miqe”, säger Amanda och ler mot mig. ”Är han inte hemma?”
”Nej. Och jag har ingen aning om var han är.”
Jag slokar när jag säger det, för det gör verkligen ont att vara såhär ensam.
Plötsligt blir jag alldeles överlycklig över att Amanda har kommit hem en stund när jag kommer på att det betyder sällskap för mig.
Hon tog tydligen en hamburgare på vägen hem, så nu sätter vi oss i soffan med varsin kopp te.
Det blir min elfte på en timma, men jag behöver nog det.
Och det finns två saker till jag behöver.
Två personer som antagligen är alldeles nedknarkade båda två, personerna jag älskar mest av precis allting i hela världen.
Kommer dom någonsin att komma tillbaka till mig, på riktigt?

Pan 21-24/7-2010

Dagarna flyter förbi i total drogdimma.
Jag ser knappt röken av varken Kim eller Miqe eftersom jag inte förmår mig lämna sängen.
Enda gången jag rör på mig är när jag ska ta min dagliga fix, eller när jag ska öppna fönstret för att kunna röka.
Det enda som ryms i mig är tankarna på Liv.
Jag står knappt ut med mig själv längre och har svårt att förstå hur jag kunde lämna henne sådär mitt i natten, igen, när vi sågs sist gång.
Jag är universums fittigaste svikare och jag borde egentligen ta en överdos och dö.
För allas skull.
Jag fingrar lite på rakbladet som ligger under kudden, känner dess vassa egg mot mina fingrar.
Tanken är så lockande, så förförisk.
De senaste dagarna har känslorna inom mig samlats ihop till ett enda stort kaosmoln som väntar på att få bryta sig ut.
Jag orkar inte stå emot längre, och skriket av förtvivlan som suttit i strupen så länge nu fyller mig, fyller rummet.
Tårarna rinner som en störtflod ner för mina kinder och väter ner min mascarafläckiga kudde.
Allting liksom går på automatik och jag vet inte hur länge jag gråtit eller hur många sår jag skurit upp denna gången innan Miqe rusar in i rummet och sliter rakbladet ur handen på mig.
Jag faller ihop i hans famn och försöker få min panikslagna kropp att varva ner, försöker få hjärtat som rusar i bröstet på mig att slå saktare.
Han håller om mig hårt, hårt och stryker mig över kinden.
Att jag fläckar ner hans t-shirt med blod bryr han sig inte om, och just i den stunden älskar jag Miqe så fruktansvärt mycket.
Han säger inte särskilt mycket, väntar snarare ut mig.
”Miqe..”, hulkar jag. ”Jag saknar Liv så mycket..Och ärligt talat, för vad jag gjort mot henne borde jag seriöst dö..”
Han lägger handen under min haka och tvingar mig att se på honom.
”Säg aldrig så igen!”
”Men jag menar det..Jag älskar henne över allt annat och nu är det väl för sent för oss..För kärlek..”
”Det är aldrig för sent”, mumlar Miqe. ”Bara om du låter det vara det..”
Jag ser på honom med ögon som är glansiga av tårar.
Min andning är hackig och jag darrar kraftigt på rösten när jag öppnar munnen.
”För allt jag gjort måste hon hata mig..Liv förtjänar så mycket bättre än en jävla äckelpundare som jag!”
Miqes ögon ser så djupt sorgsna ut när han möter min blick.
”Jag känner min syster, Pan. Hon skulle aldrig, aldrig, aldrig kunna hata någon som hon älskar så innerligt som hon älskar dig. Du är hennes värld.”
Jag förstår inte hur allt kunde bli såhär fel.
Varje gång jag hör Livs namn tänker jag på första gången jag såg henne, när hon plockade av borden utanför kaféet där hon jobbar.
Jag tänker på hur jag tvingade Envy att gå med mig dit, hur jag bara visste att det var rätt sak att göra.
När jag tänker på det nu hatar jag mig själv så innerligt att det känns som om jag svartnar inombords.
”Miqe, kan du snälla göra i ordning en spruta åt mig?”
Han nickar kort och försvinner en liten stund.
När han kommer tillbaka tar jag tacksamt emot heroinet och injicerar det i mitt numera ärriga armveck.
”Jag måste gå ut en stund”, säger Miqe. ”Men först ska vi plåstra om dig lite.”
Han plockar fram kompresser, sårtvätt och gasbinda ur fickan på sin luvtröja.
Försiktigt rengör han såren och lägger på förbandet.
”Sådär, mycket bättre. Klarar du dig, Pan?”
Jag nickar sakta, för jag vet nu att jag klarar mig ett tag till.

Kim ser förväntansfullt på mig.
”Det kommer bli så jävla kul, visst?!”
Hon har precis berättat för mig om sommarens stora drogfest som hon ska hålla i övermorgon.
Jag hade ingen aning innan idag, men tydligen har hon samlat ihop en jävla massa folk.
”Och en gammal polare till mig kommer över, och han kommer ha med sig den hetaste partydrogen som finns just nu!”
Hon ler lyckligt och jag pressar fram ett tillgjort leende tillbaka.
”Då får väl jag åka ner till stan och inhandla lite alkohol antar jag”, säger jag och ser på klockan.
Det är redan lördag och imorgon är det inte ens öppet på Systemet, så det är lika bra att jag tar det idag.
För en gångs skull är jag redan uppe och påklädd, så egentligen behöver jag bara hinna med spårvagnen mot stan.
Jag drar på mig skorna och hänger väskan över axeln, säger hejdå till Kim och går mot hållplatsen.
När jag går av spårvagnen vid brunnsparken står solen högt på himlen och ute är det riktigt behagligt varmt.
Ändå drar jag koftan hårdare om mig, inombords känner jag mig fortfarande lika frusen.
På systemet köper jag en flaska rött vin, en flaska vodka och sex starkcider.
Antagligen kommer jag inte dricka upp alltihop, men det är ändå bäst att förbereda sig.
När jag handlat kan jag inte komma på någon bra anledning att stanna kvar i stan, så jag bestämmer mig för att åka hem igen.
Jag saknar redan tryggheten jag känner när jag får krypa ner under täcket och inte behöver bry mig om någonting alls.
Men jag kommer inte så långt.
Plötsligt råkar någon bokstavligt talat springa in i mig och jag är nära på att ramla omkull.
Personen i fråga svär högt på isländska och tar tag i en lyktstolpe för att behålla balansen.
”Hej Alessa”, säger jag och hon ser upp på mig.
”Pan!”, svarar hon och till min stora förvåning skiner hon upp en aning.
Jag höjer lite på ena ögonbrynet, studerar min tvillingsyster.
Att säga att hon är riktigt vacker idag låter lite väl..egenkärt, men hon är verkligen söt i sitt utsläppta hår och enkla sminkning.
Hon har på sig ett mörkrött linne och samma jeans som sist gång vi sågs.
”Du har inte ringt mig”, säger Alessa och ser uppriktigt ledsen ut.
Jag skruvar lite på mig.
”Jag vet..Jag har velat, men inte riktigt orkat..Eller vågat heller, för den delen.”
”Jag kan förstå det. Jag hade nog inte heller ringt. Jag var rätt otrevlig sist gång..Och dessutom känner vi ju inte varandra..än.”
Hon ler aningen osäkert mot mig och rör lätt vid silverkedjan hon har om halsen.
”Lust att ta en fika? Jag ska egentligen möta Jasper nu, men han kan vänta.”
Jag rycker på axlarna.
”Ja, okej. Visst.”
Vi går till Envys favoritcafé och beställer varsin kopp kaffe.
Sedan sätter vi oss på uteserveringen och pratar en lång stund.
Det känns bra, för Alessa är mjukare och mycket öppnare idag än sist gång.
”Pan, jag är jävligt ledsen för att det blev under sådana omständigheter som vi sågs första gången..Det gjorde ont i mig, det vill jag att du ska veta. Men jag vågade inte riktigt..Tja, du vet..Öppna upp.”
Jag säger att jag förstår och hon ser lättad ut.
”I själva verket är jag väldigt glad för att jag äntligen fått kontakt med dig, Pan. Du är min syster, liksom. Jag hoppas verkligen att vi kanske kan ta igen lite förlorad tvillingtid..”
Jag blir alldeles varm inombords och kan inte motstå min impuls att slå armarna om henne.
Hon kramar om mig hårt tillbaka, och jag kan känna hur tårarna börjar rinna nedför mina kinder.
Det är så jäkla knäppt men underbart alltihop, och jag antar att allt ont för något gott med sig trots allt.
Liv 26/7-2010

Miqe blänger lite irriterat på mig medan han drar på sig sina svarta, slitna Converse som snarare är gråa nu.
Han ska på fest hos Kimberly.
Eftersom att jag är ganska övertygad om att Pan kommer att vara där har jag bestämt mig för att jag ska följa efter honom.
Jag borde väl egentligen ha gjort det mycket tidigare.
Men jag har samtidigt inte varit redo.
Inte för att jag är speciellt redo nu heller, men vad fan, det här helvetet bara måste få ett slut.
Vi kan inte hålla på såhär längre.
Vi kan inte längre irra omkring i ensamhet utan att hitta någon väg ut.
För innerst inne tvivlar jag inte en sekund på att det ska vara jag och Pan, att det är meningen.
Bara att just nu har vi kommit vilse någonstans i tomheten.
I kaoset och mörkret.
Och för att hitta vägen ut måste någon av oss bryta mönstret, hoppa ut för stupet.
Jag antar att det får bli jag, för fortsätter det på det här sättet så kommer jag att bli inlagd på psyket och det tänker jag inte tillåta.
För jag står bara inte ut längre, nu får det fan i mig vara nog.
Miqe försöker förgäves tränga sig förbi mig där jag står och blockerar ytterdörren för honom.
Han har lämnat mig här i mörkret och gått i väg till Kimberlys lägenhet så otroligt många gånger nu, utan ett ord har han bara stuckit till en annan värld.
Men ikväll ska jag bara inte låta honom gå.
Jag ska limma mig fast vid honom till varje pris.
”Allvarligt talat, Liv, flytta på dig nu.”
Miqes irriterade blick på mig är inte rolig, han vill verkligen inte ha med mig.
Men jag måste göra det här.
”Fan heller, jag ska hänga med dig!”
”Nej, det ska du inte”, säger Miqe bestämt. ”Det kommer att bli stans största drogparty i sommar. Jag förstår inte vad du ska där och göra.”
Jag tänker efter några sekunder och bestämmer mig för att dra en vit.
”Festa, ha kul. Komma bort från mitt depprum för en stund.”
Min storebror studerar mig, granskar noga mitt ansiktsuttryck.
Utan att säga ett ord tar han tag i min magra kropp och lyfter bort mig från dörrmattan.
Han ser inte rolig ut när han låser upp dörren och går ut till hissen.
På två sekunder står jag bredvid honom och gör en ansats att smälla igen ytterdörren, men han tar ett hårt grepp om min underarm och hindrar mig.
När hissdörrarna går åt varsitt håll måste han släppa min arm och springa in i hissen.
Hans mörka blick gör ont i mig när han öppnar munnen och nästan skriker på mig.
”Du ska inte med!”
Så fort jag bara kan puttar jag igen dörren och hoppar in i hissen i sista sekund.
Miqe blänger på mig, det bränner i mig när han reagerar såhär.
Ärligt talat så vet jag inte vad jag hade förväntat mig från hans sida, men inte det här i alla fall.
Han verkar fullkomligt rasande på mig.
Hissen stannar, Miqe skyndar ut genom porten och jag springer efter honom.
Med snabba, bestämda steg går han ner för trapporna och ut genom grinden.
Det är precis så att jag hinner ut innan grinden åker igen med en smäll.
Jag håller mig några meter bakom Miqe när vi rusar mot spårvagnen och hoppar på den.
Det är ganska fullt så vi båda får stå.
Min storebror riktigt anstränger sig för att inte råka titta på mig.
Han beter sig ganska så fjantigt nu.
Vad ska det vara för mening med att överreagera på det här sättet?
Jag drar i min korta, tajta klänning.
För första gången på över en månad har jag duschat och rakat mig riktigt noga, fixat håret, sminkat mig och dragit på mig kläder som är lite mer anständiga än trasorna jag gått omkring i det senaste.
Nu står jag där i vagnen i lilasvartrandiga leggings, svart, urringad klänning och Pans oversize-kofta med turkosa stjärnor.
På fötterna har jag mina gamla mormorskängor.
Det är ovant att gå i högklackat nu, men jag får försöka bita ihop.
Miqe hoppar av spårvagnen vid Ullevi och börjar gå mot nya Tingsrätten i en rasande fart.
Jag skyndar efter honom, får börja småspringa för att hinna ifatt honom.
Plötsligt vänder han sig om hastigt och stirrar på mig med nästan helt svarta ögon.
”Liv, jag ber dig, håll dig borta”, säger han sammanbitet. ”Det kommer att krylla av droger där. Jag skojar inte, det kommer att krylla av dom!”
”Men det är inte det enda som kommer att finnas där.”
Jag ser nästan uppgivet på Miqe, hans ansiktsuttryck mjuknar lite.
Men hans röst låter fortfarande lika sammanbiten när han öppnar munnen.
”Pan, menar du? Det är inte alls säkert att hon ska dit.”
Han ljuger mig rakt upp i ansiktet nu.
Så väl kan jag läsa av min bror att jag vet att han är helt säker på att Pan kommer att vara där.
”Du ljuger! Var skulle hon annars vara? Tror inte du att jag fattar att Pan har bott hos Kimberly hela tiden? Hon träffar sin gamla knarkkompis, två dagar senare har hon gått upp i rök och sen kommer du hem och berättar att hon är alldeles neddrogad!”
Miqe får en rynka mellan ögonbrynen.
Hans blick är väldigt svår att tyda nu, han ser liksom arg och ledsen ut på samma gång.
Fundersam, kanske.
”Jag är inte trög, Miqe. Jag är deprimerad och fucking övergiven! Men det är inte detsamma som trög i huvudet.”
Här följer två minuters tystnad.
En tystnad som fullständigt genomborrar mig, håller på att bryta ner mig.
Det känns som om vi står där i en evighet och bara ser på varandra.
Miqe fiskar upp ett halvfullt cigarettpaket ur jeansfickan, tänder en cigg och blåser ut rök på mig.
Ett uppgivet uttryck i hans ansikte.
”Äh, va fan, följ med här då.”
Hans cigarettfria hand tar hastigt tag i min koftärm och drar i väg mig över gatan.
Utanför b-porten på ett stort höghus stannar Miqe och röker upp sin cigarett.
Jag blir nästan lite förvånad över att Kimberly bor i det här kvarteret, för det är inte precis billigt.
Men å andra sidan, om hon är langare och var det redan under Pans missbrukstid för fem år sedan så har hon väl tjänat en rejäl hacka vid det här laget.
När Miqe har rökt upp, slår han portkoden som jag ser att någon har ristat in i stenväggen precis bredvid knappdosan.
Låset går upp med ett surr och vi skyndar in i trapphuset.
Jag följer efter Miqe upp för trapporna till femte våningen.
Det står K. Wallin på dörren som Miqe plingar på.
Paniken växer sig större i mig, ger mig en stor klump i både halsen och bröstet.
Jag fäster blicken på Miqes skinnjacksbeklädda rygg för att inte tappa kontrollen fullständigt.
En halvkort tjej med axellånt, blont hår öppnar dörren med ett leende på läpparna.
”Älskling!”, utbrister hon och ger Miqe en djup tungkyss.
Hon som antagligen är Kimberly släpper min bror och ser frågande på mig.
Hennes ögon blänker svagt röda och pupillerna är stora som tefat.
I hennes bleka armveck syns en hel del märken efter nålstick, några av dom lyser röda och jag gissar att dom är nya för dagen.
”Såg inte jag dig hos Ville en gång?”, frågar hon och granskar mig. ”Vänta lite nu…”
När hon kommer på vem jag är blir hennes ansiktsuttryck alldeles stelt och leendet försvinner.
Jaha, kul, hon tycker inte om mig.
Tänk om Pan har snackat skit om mig de här veckorna och fått Kimberly att hata mig.
Det är inget drömläge direkt, att vara hatad av sin brors flickvän.
Miqe lutar sig fram och viskar i Kimberlys öra.
”Jag försökte skaka av mig henne, Kim, men hon envisades.”
”Ehm, jaha… Hur fan ska vi lösa det här nu då?”
Hon ser nästan förtvivlad ut nu, fingrar på Miqes tröjärm, sneglar på mig.
Vi står fortfarande kvar ute i trappuppgången, och jag kan se genom dörröppningen att det är alldeles fullt med folk inne i lägenheten.
Mest folk jag aldrig sett förut, men en och annan som jag känner igen.
Jag ser Anton i Miqes band komma gående mot oss.
”Tja fan! Varför står ni här ute och tryter? Liv, gumman!”
En stank av rök, hasch och alkohol når mina näsborrar när han kramar mig.
Det känns lite skumt att han gör det, jag och Anton brukar inte direkt prata med varandra.
Men tydligen tycker han att jag ser kramvänlig ut ikväll.
”Kom med in för i helvete!”
Anton drar med mig in i hallen, men Miqe stoppar oss.
Jag förstår inte alls varför han och Kimberly håller på såhär.
Dom är verkligen angelägna om att jag inte ska gå in i lägenheten.
Är det något jag inte vet om?
Har Pan blivit ihop med någon annan, eller?
Bara tanken får mig nästan att gråta och skrika i panik.
”För i helvete, Miqe”, hör jag Kimberly viska till min bror. ”Pan sitter där inne och är hög som ett hus som inte vet vad det heter.”
Hennes ord skär som knivar i mig, jag får kämpa riktigt hårt för att inte tappa fattningen.
Ju mer jag sneglar in i lägenheten, desto mer panik får jag och det är nära att jag lägger mig på golvet och skakar.
”Du får väl gå in och prata med henne”, säger Miqe till Kimberly och tar sen tag i mig.
Jag ser hur Kimberly mimar ”hej, förresten” till mig, rusar in i vardagsrummet.
Miqe ser allvarligt på mig, studerar mig noga.
Hans röda hår är verkligen snyggt ikväll, det är busigt men inte lika busigt som vanligt, han har nog vax och spray i det för ovanlighetens skull.
Med en rasande fart drar han in mig i det folktomma köket.
”Syrran, är det okej om du väntar här ett tag? Jag kommer snart tillbaka.”
Jag bara nickar, för nu håller ångesten på att äta upp mig inifrån.
Han ger mig en klapp på axeln och försvinner ut ur köket, stänger dörren om mig.
Panikslaget går jag omkring i cirklar runt bordet.
Vad fan har jag gett mig in på egentligen?

Alessa 26/7-2010

Bredvid mig i soffan sitter en sömnig Jasper.
Han har lagt armen om mig och jag lutar huvudet mot hans bröst.
Han märker att jag är lite nedstämd.
”Hur mår du, älskling?”, frågar han mjukt.
Jag vet inte vad jag ska svara, det snurrar i mitt huvud.
Jasper ser på mig och räcker mig spliffen han har i handen.
Jag drar några djupa bloss och ger tillbaka den.
”Jag har mått bättre”, säger jag sanningsenligt.
”Har du tagit dina mediciner idag?”
Jag tänker efter, kommer faktiskt inte ihåg.
Allt jag lyckas få fram är en axelryckning.
”Du vet att du måste ta dom”, säger han.
”Men jag vet det!”, svarar jag vresigt.
Han vet bättre än att fortsätta tjata, så vi sitter tysta en stund.
Jag skäms lite och ber om ursäkt för att jag fräste åt honom.
Han kramar om mig och säger att det är okej, bara jag tänker på att ta min medicin i fortsättningen.
Det är så enkelt med Jasper, han dömer mig inte, han försöker bara leda mig rätt på sitt egna, kärleksfulla sätt.
Men ändå vågar jag inte berätta för honom vad som tynger mig, bortsett från att jag glömt min medicin.
Jag har inte hört av Pan på flera dagar, det går inte att få tag på henne, och jag vet inte ens om hon lever eller är död.
Ovissheten äter upp min inifrån.
Jag tänker på alla år jag fått leva utan henne, alla år som jag behövt stå ut själv på Island, och nu, nu när hon äntligen är tillbaka i mitt liv så är jag rädd för att hon ska försvinna igen.

Mammas rörelser är målmedvetna och nästan lite maniska när hon vänder blad på brevet hon har i handen.
”Mamma, ärligt talat..det där brevet är från Pan va?”
Mamma ser på mig, hon har den där irriterade minen igen.
”Det är väl inget du ska bry dig om?”
Jag känner ilskan blomma upp inom mig.
”Det är det väl för fan visst det?”, säger jag och höjer rösten. ”Det är min jävla syster!”
Mamma viker ihop brevet som ligger på köksbordet och lägger det i bakfickan på sina jeans.
”Du har ingen syster, Alessa. Släpp det där.”
Rasande vänder jag på klacken och stormar ut från köket, springer upp för trappan.
På mitt nattduksbord ligger en karta Stilnoct för sömnen, men som jag främst använder som ångestdämpande. Jag sväljer ner två stycken med ett glas vatten som står på mitt skrivbord.
När jag gjort det sätter jag på Eminems senaste skiva och slänger mig på sängen.
Snart börjar det snurra i mitt huvud och ångesten drar sig tillbaka.
Gud, jag saknar min syster så, trots att jag inte känner henne.
Jävla mamma, jävla pappa, jävla världen som är så orättvis!
Och det smärtar mig att tänka på att Pan antagligen har det värre och mår sämre än jag gör.
Fan.

Jasper ligger ovanpå mig, stöter in och ut i mig.
Vanligtvis är sexet med Jasper himmelskt och perfekt, men idag..idag känns det bara fel.
Jag vet att han gör sitt bästa för att få mig att njuta, men det går bara inte att tillfredställa mig idag.
Han märker det och slutar röra sig som innan, rullar av mig.
Vi ligger där bredvid varandra, tysta.
Han vet att något är fel, men också att jag bara pratar om det när jag vill.
Därför frågar han inte.
Jag känner mig hemsk som avslutade det så fort, känner mig skyldig att ge honom något i alla fall.
Jag gör en ansats att runka av honom, men han tar bort min hand.
”Sluta, Alessa. Du behöver verkligen inte. Det är okej.”
Jag smeker honom över kinden, pillar lite med hans blonda kalufs.
Han är söt och underbar, verkligen, men det känns som om något är förändrat sen sist vi sågs.
Jag börjar tappa känslorna för honom, och det tar knäcken på mig.
Han är alltid så fin mot mig, och jag kan inte för allt i världen förstå varför jag känner såhär.
Jag vet att det bara kommer gå utför härifrån, och det bästa vore om jag gjorde slut på det här och nu.
Men hur gör man?
Jag tittar på Jasper och får en klump i halsen.
”Jasper..”, säger jag tyst. ”Vi måste prata.”
”Jag vet.”, svarar han. ”Du vill göra slut.”
Mina ögon fylls med tårar.
”Nej! Eller..alltså..åh, Jasper, förlåt!”
”Det fattar du väl att jag räknat ut själv vid det här laget”, säger han lugnt.
Jag kan inte med att se honom i ögonen.
”Jag vet inte vad det är, Jasper. Jag vet bara att det är något och att jag måste vara själv ett tag. Vi kan väl ta en paus, se vad som händer?”
Han säger ingenting, men när jag vågar möta hans blick kan jag se att han nickar.
”Alessa, jag kommer aldrig glömma första gången vi pratade, jag kommer aldrig att glömma dig.”

Jag sitter vid min laptop, chattar med min vän Mira.
Hon försöker övertala mig om att jag ska ta en killes msn och adda honom.

Mira säger:
Kom igen Alessa! Han är jättesöt! J
| Jag saknar dig | säger :
Men lägg av, jag har inte tid eller lust att prata med någon ”söt” kille, Mira. Jag har inte släppt taget om Leia än, det vet du..
Mira säger:
Just därför, pucko! Du måste släppa taget om henne, det vet du! L
| Jag saknar dig | säger:
Det är inte så jävla lätt. Men okej, ge mig hans msn då.
Mira säger:
[email protected]. Kom igen nu, kasta dig utför stupet!

Jag stänger ner Miras fönster och sitter en lång stund och bara stirrar framför mig.
Det är så tröttsamt att Mira inte kan fatta att jag är för ledsen just nu.
Att Leia gjorde ont som fan, gör ont som fan.
Det enda hon säger är att ”Alessa, du är inte lesbisk. Släpp henne!” så fort jag nämner Leias namn.
Vad har hon för rätt att säga det?
Och nej, jag är inte lesbisk. Men jag både älskade och älskar Leia ännu.
Det har varit många killar genom åren, tillräckligt många för att jag ska skämmas över mig själv.
Men bara en enda tjej som lyckats fånga mitt hjärta.
En enda tjej som lyckats krossa det.

Det tog ett tag innan jag vågade lägga till Jasper, och mycket lång tid innan jag började känna något för honom.
Men till slut kunde jag högt säga att jag älskade honom och mena det.

Pan 26/7-2010

En stund innan festen sitter jag i Kims soffa med mobilen i handen.
Jag har precis gjort mig i ordning, och har nu en stund över.
Ett sms ramlar in och jag läser på displayen.
Det är ett nummer jag inte känner igen och jag blir lite osäker.
Lite tveksam öppnar jag smset.
”Hej Pan, det är jag. Alessa alltså. Tänkte bara höra av mig en snabbis. Hur mår du idag? Jag tänker mycket på dig. Att plötsligt ha en syster som faktiskt finns i mitt liv är helt..galet. Ja, på ett bra sätt alltså. Men jag blev rätt bekymrad när jag såg dig sist gång. Du såg verkligen..sjuk ut. Du tänker väl inte försvinna, Pan? Inte nu när du äntligen kommit in i mitt liv.. Du kan prata med mig, när som helst på dygnet. Det är bara att ringa eller smsa, jag lovar att svara. Tyna inte bort, syster <3”
Jag börjar nästan gråta när jag läser igenom det.
Någonstans djupt inombords känner jag att det här är början på något nytt.
Jag vet att Alessa och jag kommer att kunna få en bra kontakt.
Kanske inte på samma sätt som vi skulle haft om vi hade fått växa upp tillsammans, men ändå någons sorts syskonrelation.
Det gör mig en smula lyckligare.

Bredvid mig i soffan sitter en kille jag aldrig sett förut.
Han pratar oavbrutet om saker jag inte förstår, men jag är så hög att precis allt han säger är vansinnigt kul.
Precis när jag ska vika mig dubbel av skratt får jag syn på något som får mig att sätta andan i halsen.
In i vardagsrummet dansar Ella med en liten, blond tjej i släptåg.
Hon skrattar högt och kysser den blonda tjejen mitt på munnen.
Inom mig känns det som om någonting går i bitar, för trots att jag dumpade Ella så kommer hon alltid att vara min första flickvän.
Hon får syn på mig nästan direkt.
Jag kan inte riktigt avgöra hennes reaktion.
Hon viskar någonting i den blonda tjejens öra och tillsammans går dom fram till mig.
”Ella..”, säger jag sammanbitet.
”Hej Pan”, svarar hon och ler. ”Här sitter du och ser förjävligt risig ut.”
Jag stirrar stint på henne.
”Vad vill du?”
”Hälsa på en gammal bekant. Hur går det med tjejen, Pan? Ryktena går. Som du ser ut så skulle jag gissa på att det gick åt helvete med det. Har jag rätt?”
Jag hade nästan glömt bort hur fruktansvärt elak hon kan vara.
”Sköt dig själv och ge fan i mig!”, fräser jag.
Ella höjer på ögonbrynen och ler lite.
”Dumpade du henne, eller dumpade hon dig? Låt mig gissa..Du förstörde alltihop? Du har en tendens att göra det.”
Precis när jag ska flyga på henne dyker Kimberly upp från ingenstans och drar hårdhänt upp mig ur soffan.
”Pan, Miqe kom nyss..Och alltså..Han har Liv med sig.”
Inombords blir jag alldeles iskall, vad i helvete gör hon här?
Min första impuls är att sticka därifrån, men Kimberly håller fortfarande hårt i min arm.
Dessutom står Ella och den blonda fittan i vägen för mig.
”Fan, Kim, jag klarar inte det här..”, viskar jag i Kims öra. ”Det brakar ihop, för i helvete. Snälla, kan du få bort Ella härifrån?”
”Vem?”
”Men..Ella, hon står precis framför dig!”
Kimberly ser upp och möter Ellas blick.
”Ursäkta, men känner jag dig?”
”Eh..nej, men jag känner Isak..”
”Det skiter jag i. Är du snäll och går eller måste jag kasta ut dig själv?”
Nog för att Kimberly är smal och ganska kort, men någonting med hennes ögon får till och med mig att känna mig lite osäker.
”Visst, jag drar. Kom Emma, vi sticker.”
Ella ger mig en sista blick innan hon vänder på klacken och försvinner.
”Tack Kim, du är fan bäst!”
Innanför min bröstkorg bultar mitt hjärta hårt och snabbt.
”Tja..Det var ett av två problem. Pan, du måste lyssna på mig. Du är här, Liv är här. Ni får komma på ett sätt att klara av det. Jag tänker inte, under några omständigheter, kasta ut min pojkväns syster.”
Jag flackar med blicken, den irrar fram och tillbaka i rummet.
Det känns som om det ska svartna för mig vilken sekunds som helst.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag är verkligen inte redo för det här.

Liv 26/7-2010

Kimberlys kök är inte speciellt tyst fast dörren är stängd.
Musiken, rösterna och stöket från festen hörs lika bra som om dörren hade varit öppen och folk hade sprungit omkring härinne.
Jag tycker att Miqe har varit borta en bra stund nu, men jag vågar definitivt inte gå ut i lägenheten.
Tanken på att Pan rör sig därute ger mig elstötar genom hela kroppen.
Hastigt vänder jag blicken från den stängda dörren och studerar köksbordet.
Det är helt belamrat av heroinsprutor, stora plastpåsar med vitt pulver, mindre, tomma plastpåsar och en del folieförpackningar.
Hela synen ger mig en jobbig klump i bröstet.
För mig är sakerna som ligger på bordet en ganska enkel men långsiktig biljett till helvetet, döden.
Tyvärr.
Men för mig är det i princip det enda det är.
Jag har aldrig någonsin i hela mitt tjugoåriga liv testat droger över huvud taget.
Jag har inte ens tagit något ynka litet bloss på hasch.
I vanliga fall är jag väldigt stolt över det, men nu ikväll när jag står där och fullständigt slås av alla preparat, känner jag mig som en oerfaren mes.
Den här platsen är någon annans, jag måste hitta ut.
Hur ska man älska någon som har älskat någon förut?
Platsen tillhör drogerna, och det är också dom som Pan har älskat förut och till viss del fortfarande gör, eller hur?
Och hur skulle jag någonsin kunna mäta mig med den känslan, det ruset som knarket ger henne?
Det var väl dumt av mig att ens försöka.
Uppenbarligen behöver hon sina droger.
Men… jag, då? Behöver hon mig?
Jag avbryts i mina tankar när Miqe äntligen slår upp dörren.
Han ser först mig, sen på bordet, tillbaka till mig.
”Du skulle bara våga, syrran. Tänk inte ens tanken.”

Jag sitter i en soffa i ett vardagsrum i en lägenhet i en stad i en värld, och Pan snurrar omkring på golvet.
Ja, snurrar gör hon verkligen.
Under dom fyrtio minuterarna jag har suttit där i soffan har både hon, Miqe och Kimberly tagit en heroinspruta var.
Men det märks lång väg att Pan är mycket mer påverkad än de andra.
Hur mycket kan hon ha tryckt i sig i kväll, egentligen?
Jag ryser vid tanken.
Den lilla, taniga tjejen studsar omkring i rummet och hennes långa, röda hår fladdrar i fartvinden.
Hon har förändrats en hel del från den lilla rödhåriga som svassade in på jobbet den där dagen för flera livstider sedan.
Det gör riktigt ont i mig att se henne så borta i huvudet.
Och så… ignorerande.
Hennes blick har fallit på mig säkert hundra gånger, men hon har slagit bort den igen på en tiondelssekund.
En Muse-låt börjar ljuda ur högtalarna, mina öron tåras när Matt Bellamy sjunger;
”I just want to hold you in my arms..!”
Jag tänker att just dom orden har aldrig stämt bättre än nu.
Även om Pan gör allt för att hålla ögonen ifrån mig, kan jag verkligen inte hålla ögonen ifrån henne och har slutat försöka för längesen.
Ingående studerar jag hennes tighta, vita linne och nästan lika tighta gråa, leopardmönstrade jeans.
Trots hennes numera näst intill anorektiska kropp sitter kläderna riktigt bra på henne.
Delar av mig vill bara känna henne intill mig, nu.
Det bränner till i armarna när jag föreställer mig att jag rusar upp ur soffan och bara håller om henne.
Men innan jag ens hunnit överväga om jag faktiskt ska göra det eller inte, stannar Pan upp i studsandet och rusar ut ur vardagsrummet.
Jag tänker att hon kommer väl snart tillbaka precis som alla andra gånger hon lämnat rummet, men minuterarna passerar utan att någon Pan dyker upp i dörröppningen.
När en kvart har passerat utan att jag sett till henne, rycker jag tag i Miqe och frågar om han vet var hon är.
Men han har ingen aning, han tror att han såg henne när han kom tillbaka från toan, men han vet inte hur längesen det var.
Oron stiger i mig, och trots att det är Pan(och allt som hör till) det gäller så flyger jag upp ur soffan och ut i hallen.
Det är ganska folktomt där, jag hör röster från sovrummet, köksdörren än stängd.
Jag går fram till den stängda dörren och rycker upp den, men det är ingen där.
Sovrummet är ockuperat av tre tjejer och två killar som ser ut att ha något slags förspel till gruppsex, ingen av dom är Pan.
Som tur är.
Men då finns det bara ett möjligt ställe kvar.
Badrummet.

Pan 26/7-2010

Tårarna sprutar där jag sitter på badrumsgolvet.
Jag kan låtsas inför andra varje sekund, låtsas att det inte rör mig i ryggen att Liv sitter i vardagsrummet och studerar varje steg jag tar.
Men inombords går jag sönder mer och mer.
Jag älskar henne högre än allt annat, och det här är fullkomligt vansinnigt.
Jag förstår inte hur det kunde bli såhär fel..
Innerst inne vet jag att det är helt och hållet mitt fel att det är såhär nu.
Det var jag som stack, som återvände till den här jävla missbrukarvärlden.
Om bara inte Kim hade erbjudit mig amfetamin där på festen..Kanske hade det blivit annorlunda då?
Helst skulle jag vilja radera den senaste månaden totalt, spola tillbaka tiden helt och hållet.
Då skulle jag stannat hos mitt Liv, det vet jag.
Men nu är det för sent.
Det finns ingenting kvar för oss.
Jag har förstört alltihop, precis som Ella sa att jag har en tendens att göra.
Utan Liv har jag ingenting att leva för.
Det har jag väl egentligen aldrig haft.
Utöver Liv har jag bara..Alessa.
Hennes ord kommer tillbaka till mig.
”Du tänker väl inte försvinna, Pan? Inte nu när du äntligen kommit in i mitt liv.. Du kan prata med mig, när som helst på dygnet.”
Jag överväger en stund att ringa henne.
Hon sa att jag kunde höra av mig när som helst.
Jag bestämmer mig för att kasta mig ut för stupet och slår hennes nummer.
Hon svarar efter fyra signaler.
”Pan? Är du okej?”
”Nej..”, snyftar jag.
”Vad har hänt? Prata med mig..”
”Allt har brakat ihop. Jag är inte gjord för den här världen, Alessa. Därför lämnade våra föräldrar bort mig. Det förstår du va? Det är inte meningen att jag ska finnas alls!”
Det blir tyst i luren en stund.
Jag kan höra Alessa andas, men hon säger ingenting.
Till slut öppnar hon munnen.
”Åh, Pan..Det våra föräldrar gjorde var det sjukaste, hemskaste mest vidriga någonsin. Jag förlät dom aldrig för att dom skickade bort dig..Men du ska inte tro att det fanns någon dold mening i deras handlingar. Dom var sjuka människor som gjorde sjuka grejer. Det betyder ingenting, det säger inte ett dugg om din rätt att existera!”
”Förlåt Alessa”, säger jag.
”För vadå?”
”För att jag måste lämna dig redan nu när jag precis kommit in i ditt liv.”
Hon börjar säga något i telefonen, jag kan höra henne höja rösten, men jag lägger på.
Jag vill inte dra ut på det här mer.
Det var ett misstag att ringa henne.
Nu har jag gjort henne ledsen också.
Hade jag haft en pistol i handen nu så hade jag satt den mot huvudet och tryckt av direkt.
Men nu har jag bara en heroinspruta och en rakhyvel.
Det borde duga.
Mina händer skakar våldsamt när jag pillar sönder rakhyveln och förbereder sprutan.
Jag tar en mycket högre mängd heroin än jag vanligtvis brukar göra.
Kim varnar mig alltid för att råka ta en överdos, så jag vet precis hur mycket jag ska ta för att det ska bli för mycket.
Jag känner mig märkligt kall och lugn inombords när jag fixar i ordning allt och spänner åt remmen om överarmen.
Det kanske inte är så hemskt att dö ändå.
I högerhanden har jag heroinsprutan, i vänsterhanden har jag två helt nya rakblad.
Ingenting kan stoppa mig nu.

Liv 26/7-2010

Precis när jag ska gå fram till badrumsdörren och rycka upp den, känner jag en hand på min axel.
Jag vänder mig om och möter Miqes påverkade blick.
Hans pupiller är ihopdragna och ögonvitorna är svagt rosa, det ser ut som om han har en plastfilm över ögonen.
Det är så skrämmande att se honom såhär, darrig och lätt gungande från ena foten till den andra.
”Syrran, hur går det?”
Rösten är lite sluddrig, men på ett mer stressat sätt än när han är full.
”Hon har varit därinne jävligt länge nu”, säger jag lite panikslaget och pekar på badrumsdörren.
”Vem, Pan?”
Jag nickar en gång, biter ihop, råkar bita mig i kinden.
I nästa sekund står Miqe och rycker i handtaget, men dörren är låst.
Han hojtar desperat efter Pan, bankar på dörren, får inget svar.
Mina ögon fylls med tårar när han springer iväg efter någonting att få upp låset med.
Kimberly dyker upp och kramar mig bakifrån, hon snyftar ljudligt när hon förstår vad det är som händer.
Och mitt där, i allt kaoset, åker badrumsdörren upp och därinne är det rött.
Miqe står som förlamad, slår handen för munnen och bara stirrar.
Paniken pulserar i mig när jag med bultande hjärta rusar in i badrummet.
Allting är så otroligt rött därinne, Pans hår, blodet, remmen hon haft runt överarmen och hennes vita linne är knappast vitt längre.
I all katastrof hinner jag stanna upp en sekund och tänka att färgen röd verkligen symboliserar Pan-tumultet, av flera olika anledningar.
Hon har dragit ner jeansen till fötterna och hennes smala lår pryds nu av flera riktigt breda skärsår som blöder kraftigt.
Detsamma gäller vänster underarm och nästan hela höger.
Det som fångar min uppmärksamhet mer än allt annat är ett blödande sår på vänster handled som blotta ögat kan se är livshotande djupt.
Med ett ryck känner jag hur det lilla som finns kvar inuti mig brister och går sönder totalt.
Pan ligger på rygg på det vita, blodfläckade kaklet och andas knappt.
Utan att jag märker hur det gick till sitter Kimberly plötsligt på knä bredvid henne, skriker i panik att hon måste ha överdoserat.
”För i helvete, den här sprutan rymmer heroin för tre personer! Vad fan har du gjort, Pan!?”
Hon kan ju knappast svara där hon ligger på golvet och kämpar för att få ner syre i lungorna.
”Liv, det kan vara kört nu! Ring ambulans för helvete!”
Kimberly skriker så högt att flera personer samlas i dörröppningen till badrummet, stirrar och vissa gråter.
Själv står jag som fastfrusen i golvet, studerar min älskade, älskade Pan.
Jag ser henne ur ett perspektiv jag aldrig har sett henne förut, och aldrig hade jag ens i mina vildaste mardrömmar kunnat föreställa mig det här.
Tillslut går tårarna och mitt paniktjut inte att hålla tillbaka längre.
Jag ramlar ihop bredvid Pan där på golvet och skakar som besatt.
Jag känner mjuka armar omkring mig när Miqe drar upp mig på fötter, vaggar mig i sin famn.
”Lugn, lugn…”, säger han lågmält för att jag inte ska glömma bort att andas.
När ambulanssjukvårdarna kliver in i badrummet tvingas dom göra hjärt-lungräddning på Pan, mitt hjärta slår i 180.
Miqe leder mig ut mig i hallen och jag börjar bestämt dra på mig mormorskängorna.
Han försöker hindra mig, men jag bara måste åka med Pan, jag måste.
Kimberly kommer ut till oss och vi bestämmer att Miqe som bara har tagit en heroin spruta och druckit en cider ikväll ska köra efter ambulansen i hennes bil, och att jag ska åka med honom så att jag slipper vara med i ambulansen.
”Det är bättre att jag åker med i ambulansen som vet ungefär vad hon har tagit och druckit.”
Kimberlys ögon är så snälla, trots hennes pyttesmå pupiller.
Jag tänker där i allt kaos att jag nog kommer kunna lära mig att tycka om henne i alla fall.
När sjukvårdarna rullar in Pan i ambulansen står jag, Miqe och Kimberly på trottoaren och betraktar hela scenen.
Miqe håller mig hårt i handen, jag andas panikslaget.
”Vi möts upp på akuten”, säger Kimberly och hoppar in i ambulansen.
När den rullar iväg i ilfart ger jag ifrån mig ännu ett paniktjut och börjar grina.
Inte bara gråta, utan verkligen grina.
Min älskade bror tar mitt ansikte mellan sina händer, ser djupt in i mina ögon.
”Jag lovar att det kommer gå bra.”
”Hur kan du lova det?”

När Kimberly möter upp oss på akutmottagningen, ligger Pan på intensiven och hennes tillstånd bedöms som kritiskt.
En sköterska eller läkare eller någon, jag vet inte så noga, kommer ut i väntrummet och ber oss vänta där tills vidare.
Det känns som om vi sitter där i en tresitssoffa i en evighet, jag gråter mot Kimberlys axel.
Miqe stryker mig varmt över armen fram och tillbaka, om och om igen.
Jag tror att tanken far genom alla våra huvuden just nu – att Pan kanske faktiskt inte klarar det här.
Att tänka så får hela mig att skaka, både inom och utombords.
Om Pan försvinner, om hon dör ifrån mig… ska jag ta livet av mig då?
Ska jag hoppa från taket på höghuset hon bor i?
Eller, ska jag stanna, kämpa, bli lika stark som jag än gång var… eller starkare?
För inte ens två månader sen var svaret självklart.
Innan Pan försvann spårlöst, lämnade mig för drogerna, var jag helt övertygad om att jag definitivt inte skulle ta livet av mig om hon gjorde slut eller dog ifrån mig.
Men nu vet jag fan inte längre.
Jag har ingen jävla aning.
Min inre styrka jag förut kände så starkt har falnat något fruktansvärt.
Kanske har den försvunnit helt?
Jag ser på min bror, studerar honom en stund, hans stylade hår och svarta skinnjacka.
Och jag minns vad han sa till mig den där dagen efter Villes fest för över en månad sedan.
Han sa att jag inte skulle glömma bort min styrka, och jag lovade.
Egentligen förstår jag att bara det att jag var så fast besluten att jag skulle ta mig till festen och Pan bevisar att jag fortfarande har en del styrka kvar i mig.
Men skulle den räcka till att överleva om hon dog ifrån mig på intensivvårdsavdelningen i natt?
Och ännu viktigare, skulle den räcka till att kämpa för att försöka ställa allting till rätta mellan oss?
Att ordna upp kaoset och hitta tillbaka till det vi hade precis i början.
Långsamt inser jag att jag måste ställa ett ultimatum.
För jag tänker inte tillåta att Pan förlorar sig själv i missbruket igen och att jag ska vara som hennes kk som hon kan ta när det passar.
Jag kräver betydligt mer respekt än så, egentligen.
Så nu får det fan i mig vara slut på den här onda cirkeln

Det är en sliten flicka som ligger i sjukhussängen framför mig.
Två dagar efter att hon kom till sjukhuset flyttades hon från intensiven till psykavdelningen eftersom att suicidrisken bedöms hög.
Jag sitter på en stol i ett rum identiskt med det Miqe låg i för två månader sen, enda skillnaden är att personen som ligger i sängen har längre, lite mörkare hår.
Och så är hon tusen gånger vackrare.
Så nu sitter jag här i ett litet rum på psyket och studerar Pan som ligger där bland vita sjukhuslakan och andas tungt.
Hon har fortfarande syrgas i näsan, det ser nästan lite hemskt ut.
Stackars min fina, älskade Pan.
Jag vill bara krypa upp bredvid henne, krama henne hårt.
Men jag är liksom lite rädd att jag ska ha sönder henne om jag tar i henne.
Tillslut reser jag mig ändå och går fram till sängen.
Så försiktigt jag kan lägger jag mig bredvid henne med huvudet mot hennes axel.
Delar av mig lagas igen när jag får känna hennes kropp mot min, på ett mindre destruktivt sätt än desperat, förtvivlat sex.
En bra stund ligger vi så, andas i takt, andas varandras luft.
Jag vet inte hur lång tid som har passerat när Pan långsamt slår upp sina gröna ögon.
Hon ser sig först omkring i rummet, sen på mig.
Hennes ansikte är nästan likblekt, hon har mörka ringar under ögonen.
”Liv?”
Det är nästan så att jag inte hör vad hon säger, hennes röst bryts och hon får harkla sig.
”Liv, var är vi?”
”Vi är på psykavdelningen”, svarar jag så mjukt jag bara kan. ”Du tog en överdos och skar dig en hel del. Sen låg du på intensiven i två dagar, och nu är du här eftersom att du bedöms självmordsbenägen.”
”Men jag minns inte det, eller?”
”Du var medvetslös. Och som sagt, riktigt påverkad.”
Det hugger till i bröstet på mig när minnesbilder från Kimberlys röda badrum dyker upp i mitt huvud.
Jag vill verkligen inte förlora min älskade flicka, inte nu när jag äntligen har hittat henne.
Och jag ska kämpa tills jag når dit.
Tills vi når dit.
”Jaha. Liv, jag saknar dig.”
Mina ögon tåras när hennes ord når mina öron, når mitt hjärta, når min själ.
Så uppfylld av starka känslor som jag är nu har jag inte varit sen..Pan försvann.
Av hennes blick att döma och sättet hon pratar så är hon fortfarande ganska groggy, men jag bara måste göra det här nu.
Det jag måste göra, ställa ett ultimatum.
Nu eller aldrig.
”Jag saknar dig med, Pan. Aldrig förr har känslan av saknad varit så stark som den varit under den här tiden när du har varit i princip spårlöst försvunnen. Du lämnade mig helt åt mitt öde. Vad ville du att jag skulle tro egentligen, Pan? Att du var död, att du hade lämnat mig, att du blivit kidnappad..? Du gick upp i rök och lämnade mig ensam i total ovisshet. Nu när jag vet vart du tog vägen, förstår jag dig bättre, men jag kommer inte att förlåta dig för att du i princip inte sagt ett ord till mig under den här tiden. För det är inte okej, Pan.”
Jag andas ut.
Koncentrerar mig för att se direkt på Pan, hålla mig fokuserad.
Jag låter heller inte rösten bli hård, utan försöker prata relativt lugnt och sansat.
Och det ser i alla fall ut som om hon lyssnar på mig.
”Jag älskar dig. Du är och förblir min största kärlek genom tiderna. Platsen du har i mig kommer aldrig att försvinna eller kunna ersättas av någon annan. Aldrig någonsin.”
Hon lyfter en svag hand och stryker mig över kinden.
”Liv, jag älskar dig med..”

HeatherWade

Lesbisk 24årig kvinna som skriver mycket HBTQ-material om livet, vänskap, kärlek och även döden. Bor ensam med två katter, vilket funkar alldeles utmärkt :)
HeatherWade är medlem sedan 2016 HeatherWade har 81 publicerade verk