Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Pappa, din fucking idiot

Pappa, din fucking idiot

Hösten 2011, det var kvällstid och jag hade svårt med att somna. Jag spelade hög musik från mig iphone 3 jag ärvt av mamma. Jag hade varit arg tidigare, minns inte vad det var men jag ville fånga er uppmärksamhet. Ni verkade inte höra den brusiga telefonens högtalare, trots att den var på maxvolym. Jag tittade ut från dörren, det var där jag såg er äta middag. Min bror och jag brukade alltid äta direkt när vi kom hem från fritids. Vi åt peroger vid matbordet och kollade på barnkanalen. Vi hade en liten vit tv i slutet utav middagsbordet.

Brorsan och jag åt sällan tillsammans med er då vi alltid åt så fort vi kom hem. Ni åt oftast själva tillsammans, senare på kvällen. Men just den här kvällen var det annorlunda. Ni åt mycket senare än vad ni brukade. Jag kikade ut från dörren. Jag hörde att ni hade ett ovanligt tonläge mot varandra. Inte passivt aggressivt eller något i den stilen, bara ett tonläge jag aldrig tidigare hört. Jag smög mot hallen för att höra er prata.

Mamma vilje skilja sin från pappa. Hon tyckte att du skrek för mycket på oss, inte behandlade oss bra eller var en bra pappa. Hon hade inte fel direkt. Du skrek mycket på mig och min bror, så fort vi gjorde något. Du sa aldrig till snällt eller ödmjukt, utan med ett hårt och högt tonläge.

Jag fick ont i magen, och då såg ni mig ståendes i hallen och fråga vad jag gjorde uppe. Jag skulle sova egentligen, men sa att jag behövde gå toa. Så jag gick på toa, stängde dörren, och grät. Jag blev ledsen, ni skulle separera. Det skulle aldrig bli som vanligt igen. Det var då mamma och pappa öppnade dörren tillsammans, kollandes på mig medan jag satt på toa. Därpå jag frågade om ni skulle skiljas, därpå mamma gick därifrån storgråtandes och du stod kvar och försökte trösta mig. Jag letade efter mamma och hittade henne gråtandes i köket. Därpå hon tog ett hårt grepp om mig och kramade mig. Vi båda grät och du stod bara där, känslokalla jävel.

Vad jag minns så var vi i min brors rum, alla grät förutom du. Jag undrade hela tiden varför du inte grät. Var inte du ledsen över att vi inte skulle vara en familj längre? Det gör mig fortfarande arg än idag, hur fan kunde du inte gråta när dina barn och fru gjorde det? Var du glad över att vi inte skulle vara en familj längre? Vad vet jag, jag var bara ett barn på 7 år.

Pappa är borta, jag har inte hört av dig på en månad. Varken jag, min bror eller mamma. Vart har du tagit vägen? Är du död? Kommer du aldrig höra av sig? Mamma ligger i fosterställning och gråter i köket, varje kväll. Vad kan jag göra utan att hon säger att allt kommer bli bra igen? Vadå bra igen, hela mitt liv har fallit ihopp. Jag är 7 år, vad skulle jag gjort? Ilskan växte bara mer och mer inom mig.
Du ringer på skype, och sitter i farmors soffa med ett leende på läpparna
“Hej älsklingar!”
Vilken jävla idiot, du har varit borta en månad och det första du säger är det där? Om jag hade vetat bättre hade jag lagt på. Men jag var så glad av att se dig, du var trots allt min pappa.

Vi flyttade till kungsholmen först, det var en liten tvåa. Vi pendlade mellan dig och mamma varje vecka, varsin gång att ha barnen. Inget som påverkade mig större då, jag hade accepterat läget. Däremot, min bror, var mer skör. Han var väldigt blyg av sig, och konflikträdd. Han sa nästan aldrig ifrån utan bara gled med verkligheten. Jag tycker synd om honom, han förtjänade att få sin röst hörd.

Jag stod upp för min bror många gånger då du skrek på honom. Jag kände att det var min plikt som storebror att skydda min lillebror från dig, pappa. Han tog åt sig av dina skrik, och det visste du om. Du visste att han sprang och grät i ett hörn eller ringde mamma när du gjorde det. Hur fan kunde du göra något sådant mot ditt egna barn.
Det enda jag kunde göra var att skrika och käfta emot, jag var så mycket mindre än dig pappa. Bråken kunde eskalera stort, och bli fysiskt och psykiskt. Du tog mig hårt om armen, du hörde att jag sa aj flera gånger på rad, men du fortsatte ändå. Du skrek mig rakt i ansiktet att sluta det jag höll på med. Aldrig en chans, jag tänker inte låta dig vinna.
Du kunde dra ner mig på golvet, kasta mig på sängen eller ge mig en örfil. Du höll mig sedan hårt om kinderna så dem trycktes mot varandra. Jag grät, och du fortsatte ändå. Jag fortsatte att kämpa emot, jag tänkte inte låta dig vinna det här.

Du flyttade till hammarbysjöstad 2013. Jag och min bror delade på ett rum, en rosa våningssäng du fått från tidigare hyresvärd. Du började dricka, väldigt, väldigt mycket. Du kunde bli på dåligt humör, slå näven i bordet och skrika på oss för vi inte höll besticken i rätt hand. Jag försökte väcka dig flera gånger då du låg och sov, men du vakna inte. Jag fick panik och trodde du var död. Klockan var oftast sent, långtöver vår sänggång. Jag ringde mamma och hon kom och hämtade oss. Samtidigt låg du där, som ett fyllo du var.

Denna period var extra jobbig för mig. Jag kunde inte koncetrera mig i skolan och jag skolkade ofta. Jag var aggressiv mot mina lärare och kunde skrika mot dem i klassrummet. Jag önskar verkligen att jag kunde säga förlåt till dem, de gjorde inget annat än att försöka hjälpa mig. Men jag visste inte bättre, jag var bara 10 år.

Nu är jag 17 år, 4 månader från att fylla 18. Jag kom in på ett bra gymnasium pappa. Ser du pappa? Jag kämpar för att en dag bli något. Varför ger du inte mig den bekräftelsen. Varför säger du inte hur duktig jag är eller frågar hur jag mår? Hur fantastiskt jag är, vilken resa jag har gjort? Trots min ADHD och kämpiga år i grundskolan, så har jag faktiskt kommit in på rätt väg. Jag försöker, se mig, snälla. Vet du hur jag mår nu? Du skulle vetat om du frågat. Jag fick en ny diagnos pappa, jag är bipolär. Hur går det med det? Mår du bra nu? Behöver du stöd så finns jag alltid här, jag älskar dig gubben. Kom så hänger vi! Hur går det med kompisarna? Hur går det med tjejerna? Hur går skolan? Hur mår du? Hur går livet? Har du det bra? Hur mår brorsan? Hur mår mamma?

Det var 3 år sedan jag hörde något av dessa från dig. När du väl sa det var det inte ofta, om det inte var något du villa ha i gengälde. Hjälp med ditt skitföretag, eller bara för att du skulle få ditt medvetna rent. Dra åt helvete. Jag hatar dig. Varför visar du inte att jag är din son, och du min pappa? Jag vill slå ned dig, nästa gång jag ser dig. Jag är äldre nu, jag är större nu, fysiskt och psykiskt. Jag vill aldrig mer se dig igen. Du är inte min pappa längre. Du förlorade den titeln för länge sedan.

Du har försökt kontakta mig. Jag har raderat dig och din släkt helt, och bett brorsan göra samma sak. Du förtjänar inte en plats i vårt liv längre, och kommer aldrig göra det. Du valde den vägen själv, så skyll inte på någon annan.


Pappa, din fucking idiot.

Skriven av: ErikKire

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson