Publicerat
Kategori: Novell

"Pappa kommer hem snart"

Jag satt med mitt leksakståg på vardagsrumsgolvet. Det var juldagsmorgon och solen sken utanför fönstret. Den kritvita snön lyste ute i trädgården. Mamma jobbade ute i köket, hon lagade julmiddagen till ikväll, det har hon alltid gjort på juldagen efter klockan tolv. Hon pratade i telefon med sin väninna igen, jag minns inte vad hon hette. Jag minns att de pratade ganska länge, men inte om vad.

Jag reste mig upp och gick till köket. Mamma stod framför spisen och rörde om i en gryta med ena handen och höll telefonluren i den andra. Hennes kastanjebruna hår var uppsatt i en knut. Hon hade ett förkläde som delvis täckte en sliten grön klänning.
- Mamma! ropade jag försiktigt.
Inget svar. Ingen reaktion.

Mamma fortsatte att röra om i stekpannan och prata med sin väninna. Rebecca tror jag att hon hette förresten. Jag ropade igen, den här gången lite högre.
- Mamma!
Då vände hon sig mot mig och gav en liten gest som sade att jag skulle gå iväg. Jag gick och satte mig på golvet vid tågbanan igen. Jag suckade med en besviken grimas och tittade på ytterdörren. Jag undrade när pappa skulle komma hem. Jag längtade. Pappa hade farit till Belgien. Jag fick aldrig veta varför han åkte, bara att det var viktigt och att han skulle komma hem snart.

Klick.
Mamma hade lagt på luren. Jag reste mig upp igen och gick till köket.
- Var är pappa? frågade jag förväntansfullt.
- Pappa kommer hem snart, sade mamma och log varmt mot mig.
Jag suckade än en gång.
- Du kan väl gå ut istället så att du får något annat att tänka på, föreslog mamma glatt.
Jag svarade inte. Jag gick ut till hallen och klädde på mig overall, kängor, mössa och vantar.

Det första jag mötte när jag kom ut på verandan var solen som bländade mig, så jag höll för ögonen tills jag hade vant mig vid ljuset. Jag kände kylan ila i tänderna när jag andades med öppen mun. Jag gick ut i snön och vände mig om och såg mot det stora huset vi bodde i. Jag minns det så väl. Ett beige-färgat stenhus med murgröna som klättrade upp längs stora delar av väggarna och med svart sprucket skiffertak. En mossig stenmur löpte runt huset och en grusgång ledde upp till ytterdörren.

När tyskarna började bomba London fick många barn flytta till släktingar ute på landet för att skyddas från anfallen. Men vår familj har alltid bott i ett hus långt bort från London, så jag behövde inte flytta ifrån mina föräldrar. Jag är glad för det. Men jag saknar pappa.

Jag satte igång att göra en snögubbe. Den ska se ut som pappa, tänkte jag. Pappa och jag brukade alltid göra snögubbar vid jul. Vi tog farfars gamla höghatt och satte på snögubbens huvud. Min pappa gjorde jämt saker med mig. Han var min favoritperson i världen. Mamma var alltid borta och jobbade. Då förstod jag inte hur viktig hon var för familjen. Det var tack vare henne vi hade råd med resorna till kusten varje sommar. Men barn förstår tyvärr inte logik.
Det som räknas för dem är vem som är där.

Det hade hunnit mörkna innan dörren öppnades.
- Billy! Kom in och hjälp till! ropade mamma.
Jag gav ifrån mig ett gnällande läte. Jag ville bli klar med snögubben innan pappa kommer hem.
- Nu Billy! Du kan bygga klart den senare!

Med hängande huvud gick jag in i huset. Jag tog av mig ytterkläderna och hängde dom på min krok. Det droppade ner vatten från snön på kläderna, men jag varken sade eller gjorde någonting.
- Kan du duka är du snäll? bad mamma.
Jag såg mot henne, hon såg bekymrad ut, nästan lite förtvivlad. Hon försökte dölja det bakom ett leende, men hennes ögon avslöjade henne.

Jag tog ut tre porslinstallrikar ur skåpet och lade ut dem på bordet: en till mig, en till mamma och en till pappa. Jag dukade alltid en extra till pappa, ifall han skulle komma hem. Nu äntligen skulle han det.

När jag och mamma hade dukat ut allting på bordet frågade jag mamma:
- När kommer pappa hem?
- Pappa kommer hem snart, svarade hon med ett hastigt leende innan hon skyndade ut i köket.
“Pappa kommer hem snart,”
“Pappa kommer hem snart,”
Det var vad mamma hade sagt de senaste månaderna.
Pappa ska var här nu!

Jag gick in i köket. Där stod mamma med handflatorna på diskbänken och med huvudet hängande över vasken. Hon grät.
- När kommer pappa hem? frågade jag lite försiktigt.
- Pappa kommer hem snart, svarade mamma darrande utan att vända sig om.
Alltid samma svar, men…
- När kommer pappa hem? frågade jag igen.
Hon vände sig om. Hennes ögon var svarta av rinnande mascara.
- Pappa kommer hem snart!! skrek hon mot mig och kastade en kastrull mot mig, men den missade och kom precis brevid mig. Jag blev livrädd och sprang ut till matsalen och gömde mig under bordet. Ute i köket hörde jag stekpannor slängas och tallrikar krossas. Jag kände igen ljudet. Flera nätter hade jag hört de ljuden nere i köket.

Duns!
Ljuden tystnade. Försiktigt kröp jag ut under bordet. Jag gick fram till dörrposten till köket och tittade försiktigt in runt hörnet. Där såg jag mamma sitta på golvet med ryggen lutad mot skafferidörren. Hon grät. Jag var rädd men samtidigt tyckte jag synd om mamma och ville trösta henne.
- Varför gråter du mamma? frågade jag försiktigt.
Hon lyfte blicken och såg på mig med sina tårfyllda ögon.
- Billy, kom och sätt dig här. Det är något jag måste berätta.
Jag tvekade några ögonblick men sedan gick jag fram och och satte mig på golvet framför henne. Hon tog mina händer och såg mig djupt in i ögonen.
- Billy, började hon trevande. Jag är ledsen att jag inte sagt det här tidigare.
Hennes ögon började fyllas med tårar igen. Jag såg hur kon kämpade.
- Din pappa… kommer inte hem.
Jag såg mot henne utan att svara. Vad menade hon?
- Varför då? frågade jag förvirrat.
Då kunde hon inte hålla inne det längre, och hon brast ut i tårar.
- Din pappa är död!! grät hon ut och gömde sitt ansikte i sina händer.
Jag bara stirrade på mamma som sörjde. Tårarna droppade ner på golvet och bildade en pöl under hennes ansikte. Vi satt mitt emot varandra en lång stund, jag minns inte hur länge. Det enda som hördes var mammas snyftningar. Jag ville säga någonting men jag hade inga ord.

Jag reste mig upp, gick ut i hallen, tog på mig skorna och gick ut i trädgården. Solen hade redan gått ner och bara månen och ljuset från huset lyste upp omgivningen.
“Pappa kommer inte hem”. Mammas ord ekade i mitt huvud.
“Pappa kommer inte hem.”
Jag gick bort till snögubben och började forma ett huvud åt den. Det var tungt att rulla huvudet och snön var kall mot mina bara händer. Men snögubben var tvungen att bli klar, eftersom...


...pappa kommer hem snart.

Skriven av: Viktor

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga böcker, inga barn, inte mycket att skryta med kort sagt. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! :-) Är du mer nyfiken, samt modig, så finns jag gömd någonstans i krokarna,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren