Paret

Paret vandrade omkring i det folkliga kvarteret. Arabisk musik strömmar ut från varje liten vrå.
- Konstigt, tänker Ulla. Hemma i Skåne visste hon att hon inte skulle ha gillat arabisk musik, men här rycktes hon med i rytmen.

Hennes man, tryggheten själv, går brevid henne. Hans vänstra hand söker sig till hennes högra hand och han tar varmt och kärleksfullt hennes hand i sin. Hon älskar det.
Hon tittar upp på honom. Bara lite försiktigt, så att den underbara stämningen inte skall brytas.

Hon kan inte komma ihåg när det hänt senast, att han spontant tagit hennes hand. Mycket hade hänt dem de senaste åren och hon var lycklig att de hittat tillbaka till varandra igen. För det var väl så?
Hon var inte helt säker, men hon visste i alla fall att de kommit varandra mycket mycket nära igen.

Det högg till i hennes bröst när hon tänkte på Donald, deras fyra årige son med den rågblonda kallufsen och de stora vackra klarblå ögonen. Ögon som rymde så mycket vishet blandat med det lilla barnets naturliga nyfikenhet.
Varför hade brunnslocket just den dagen legat avlyft? Hon fick lov att sluta älta det. Det var över. Donald var borta. Borta för alltid.

Hon och Tryggve hade i början inte kunnat prata om det hemska som hänt dem. Tragedin som på bara några minuter hade förändrat hela deras liv. Det välordnade livet, med den vardagliga avslagna tryggheten. Tryggheten som skapade alla måsten, borden och på något sätt förminskade livet istället för att berika det.
Tryggve och hon funderade eller pratade aldrig om livet då. De bara fanns och var i vardagen. Lyckliga? Knappast, men trygga. Nu när hon tänker på det, ser hon tydligt att de levt ungefär som två möbler och likt det tunga matsalsbordet i ek bara varit en del av inredningen, mer än en del av själva livet.
Tryggve och hon hade sakta börjat glida ifrån varandra. Och så denna hemska eftermiddag.
Tiden stod stilla. Allt gick i slow-motionen. Hon kunde än idag återkalla hela händelseförloppet sekund för sekund, då hennes lille son tittar på henne och ler med hela ansiktet samtidigt som han tar steget framåt. Hon vill inte tänka mer.

Hon vaknar upp ur sina tankar av att hon stöter ihop med en turbanprydd arab som med ett stort tandlöst leende och vakna ögon nickar till ursäkt. Hon ber om ursäkt på svenska och kommer på sig själv och korrigera till arabiska, men då är han redan förbi.

Tryggve tittar ner på henne. Han förstår var hon varit, men kommenterar inget. Han ger henne en varm uppskattande blick och kramar hennes hand mjukt.
- Tänk att denna underbara kvinna är min, tänker han. Jag såg henne aldrig förrut. Jag såg inte ens mig själv. Allt var så självklart och tillrättalagt. Jag var en tråkig försörjare och trodde att det var livet. Att det var min lott.
Min älskade lille lintott, jag levde för dig. Och så kom eftermiddagen när jag fick beskedet. Jag vill inte tänka på det. Smärtan är fortfarande så olidlig och stark. Den griper tag i mig, sliter mig i stycken, men jag vet idag att jag kan handskas med det.
På morgonen när jag åkte till jobbet kramade jag dig och din mjuka lilla kropp. Dina varma små mjuka armar försökte nå runt min hals och nacke och du gav mig en sådan där blöt puss som bara småbarn gör.
Allt var precis som vanligt, men inget blev som vanligt efter telefonsamtalet mitt i mötet kl tio över två på eftermiddagen. Min första tanke vara 'varför ringer hon nu. Hon vet ju att jag inte tycker om att bli störd under viktiga möten'. Vad då viktigt möte? Det var ett högst ordinärt möte. Jag kommer ihåg att jag kände mig irriterad över att ha blivit avbruten. Så kom beskedet.
Mina ben ville vika sig. Jag ville bara gråta. Jag kommer ihåg att jag hann tänka 'män gråter inte'. Vem i helskotta har lärt mig att jag inte skall gråta? Jag tänkte 'jag får inte visa vad som hänt'. Gud så dumt. Hela min kropp ville gråta och skrika just då. Jag ville helst av allt skrika ut hela min smärta, men kunde inte. Jag behärskade mig till fullo, gick in på mötet och avslutade det som om inget hade hänt. Inombords var jag i upplösningstillstånd. Fullkomlig kaos rådde. Jag kände mig som en blöt trasa och plötsligt gammal.

Skriven av: Carina Lindh