Pas de Cheval

Pas De Cheval

Ett faktum; Alla kommer vi att dö, kanske inte idag, kanske heller inte imorgon men inom kort. Vi kan välja att antigen bekymra oss i detta eller så kan vi välja att göra någonting drastiskt, och vad är en historia utan dramatik? Hädanefter ska du, min läsare, få förundra dig över hur melodiskt denna berättelse är berättad även om de flesta hade sett dess innehåll som något fruktansvärt. Men kära läsare, älta inte i det jag nyss skrivit. Alla behöver vi inte vara just vedertagna.

En älskarinna vars ögon var djupare än den mest bottenlösa sjö, ögon mörka nog för mig att drunkna över. Varje dag följde jag henne för att gå till det stora ekträdet planterat bortom kullarna där himlen aldrig når. Där spenderade vi tid till att läsa och diskutera livets alla innebörder. ”Nu blåser det på månen”, brukade hon säga, ”En sunnanvind”. Ännu var jag hennes men hon var inte min. Nej, inom loppet av dagar hade hennes självständiga aura bytts ut mot hängivenhet för denna nya man. En man utan vetande. Det var så det började. En dag satt jag i gräset, mina ögon fastlimmade på den gamla bostaden där färgen nästan hade flagnat. Jag hade länge tänkt och tänkt, och försökt att inte tänka på mannen som min käresta kallade för sin. Jag vet inte hur tanken fångades eller formades till vad den senare skulle bli, men dagen då jag satt i gräset med mina ögon fastlimmande på residenset beslöt jag mig för att ta mannens liv.

Varje natt, då klockan slog tolv, spatserade jag med stegen i hand över till min kärestas residens. Jag visste precis vart mitt hjärtas fönster låg. Med otrolig aktsamhet lutade jag stegen mot min kärastes huskant, för att med ytterst försiktiga steg leta mig upp till fönsterkarmen. Där sov hon, vackrare än vad det vackraste som du, kära läsare, någonsin skådat. Till min återkommande besvikelse, eller kanske fägnad var denna man aldrig där, förrän än en mörk natt i mitten av oktober. Denna natt var inte lik nätterna innan, himlen dånande av mörka moln som drog genom månens bistra ljus. Traskandes upp för stegen hade jag blivit mindre förtänksam med att vidta de försiktighetsmått jag tidigare varit så fokuserad på. Det jag dock inte förutspått var att denna mannen sov så lätt att då jag klivit upp för de första trappstegen, kunde jag höra hans fötter dra sig ur sängen och dunsa ner på golvet så att min stackars stege gjorde ett skutt. Jag stod då alldeles blickstilla, klamrandes fast vid stegens spjällror. Jag vågade heller inte andas förrän jag var säker på att mannen hade lagt sig ner i sängen och somnat återigen.

Så vad fanns det att göra därefter, förutom att ta ner stegen och fundera ut en ny plan för hur jag skulle kunna ta mannens liv. Jag säger det inte så ofta, men det är någonting som tidningarna sedan länge glömt bort; Den yppersta planen är en plan med stark baktanke. Då jag tidigare sett mannen röka, en stank som jag hyste stark motvilja gentemot, gav det mig en finurlig idé. Lyssna noga nu. Då mannen lagt ifrån sig sina cigaretter på bänken i trädgården tog jag mig tid för att vira upp cigaretterna och istället lägga stormhatt i dem. Det var en sådan listig metod, och med den yttersta försiktighet som jag visade skulle de aldrig kunnat se med blotta ögat huruvida cigaretten var tillförlitlig eller ej. Du förstår då att vid den tidpunkt mannen blossade på sina förgiftade cigaretter, skulle hans lungor ge vika och han skulle gå hädan. Tyvärr fann jag dock i efterhand att han hade slutat röka. Såklart, hur kunde jag inte sett det komma? Det är klart att min älskade fördömde ett sådant beteendet. Ett stort steg tillbaka för mig och mina planer. Jag måste säga att jag dock inte behövde fundera länge förrän jag återigen kommit på en ny metod för att nå mitt önskade mål. Denna strategi betydligt mer välplanerad och raffinerad än de tidigare.

Ett förtydligande; jag är inte galen. Galningar vet ingenting. Men jag, med den vaksamhet och förutseende som jag gick till väga. Det var inte en svår uppgift. Enkel på sitt eget svåra sätt. Svårigheterna är dock att beskriva det för dig kära läsare, på ett sådant poetiskt sätt att du ska känna och förstå de handlingar jag utfört. Simpla handlingar.

Under de kommande veckorna följde jag denna man till alla de platser som han gick till och skönjde snabbt mönster i hans veckorutin. Varje tisdag och torsdag gick han först till caféet för att ta sig en kopp te. Efter detta gick han vidare för att köpa en bit kaffebröd. Till sist gick han till blomaffären för att köpa sju stycken rosa tulpaner, som han senare lämnade till min käresta. Något som jag snabbt ska inflika är att lila rosor hade varit betydligt mer igenomtänkt. Min plan var något enkel, men helt felfri. På torsdagseftermiddagen följde jag efter mannen. Då han beställt sitt te väntade jag för att sedan, utom sikt, hälla i några droppar av stryknin i hans gula te. Och så enkelt var hela hans öde färdigskrivet. Inte alls så groteskt som tidningarna framställer det, har jag inte rätt?

På väg hem hade denne man allt större svårigheter för att gå. Han stapplade över grusgången och kollapsade tillslut i en underlig position med huvudet tryckt ner i de små hårda grusbitarna. Jag drog honom till husets bakdel och täckte över honom med en presenning. Sedan, kära läsare, gick jag så klokt till väga. Andfådd stapplade jag in i min kärestas residens och brast ut i tårar. Jag förklarade andfått med så många detaljer jag kunde komma på hur jag försökt rädda livet på den stackars mannen som hade druckit sig till fördärv och ramlat ner i ån som rann genom mitten av staden. Åh, vilket skådespel! Du borde sett mig! Vilken teater, vilken dramatik! Hon tog sig för munnen och en tår, följd av flera, rann ner för hennes kinder. Med öppna armar tog jag då emot henne. Men gömd bakom hennes lockar lurade ett leende av högmod. Självklart tackade jag ja då min käresta bad mig att stanna över natten. Vilken hemsk man skulle lämna henne ensam i det tillstånd som hon var i? Samma natt, då kvinnan i mina drömmar var försänkt i sömn, styckade jag mannen och stoppade stumparna inuti ett sågat hål i väggen som jag senare murade igen med murbruk. Ha! Skulle en vanvetting vara så klartänkt?

De kommande dagarna var underbara. Jag och min älskade satt ute vid ekträdet dag ut och dag in. Solen den lyste och träden de sjöng. Bäcken spelade en sådan vacker melodi. Sådana dagar som man lever för. Hon var den vackraste i hösten och jag fann mig själv fallandes som ett löv för var dag som gick. Jag funderade så mycket över vad hon hade för intryck utav mig. Jag önskar att jag skulle kunnat läsa hennes tankar, istället behövde jag läsa hennes ögon. Oj, vad de förtäljde mig lögner.

En trolsk tisdag fann jag modet till att förklara min kärlek för henne. Jag vaknade tidigt för att gå till caféet, efter detta strosade jag vidare för att köpa kaffebröd, likt varje tisdag. Till syvende och sist, spankulerade jag för att köpa sex stycken lila rosor. Jag måste säga att jag var oerhört ängslig inför hur hon skulle besvara mina orubbliga känslor, men min snara framtid kändes då löftesrik.

En fråga, kära läsare; tror du att kärlek är värd all denna brydsamhet samt destruktiva tankar i slutändan, eller är det hela en komplott? Själv försvinner jag ofta i tankar kring huruvida någonting är äkta eller om de är en simpel inbillning skapad av våra egna bedrägliga hjärnor. Jag funderar om mina känslor är äkta eller om de är skapade bakom andra motiv. För att överleva? Ren instinkt? Jag kan inte komma underfund med detta. Jag skulle nästan kunna tro, kära läsare, att om du inte är allt för naiv skulle du redan nu veta att mitt försök till kärleksyttringar inte gick som jag önskat. Jag ska inte ljuga och säga att hela denna historia inte haft en förstämd intonation. Du kanske ändå vill veta mer i detalj vad som hände? Okej, som du nu vill. Jag antar att detta är en skildring av verkligheten i slutändan.

Denna trolska eftermiddag knackade jag med ett stadigt grepp på min kärestas dörrblad. Som i en mycket långsam akt hörde jag hennes fotsteg närma sig dörren. Jag vill ej överromantisera denna akt, men himlen, den var så lila denna lömska eftermiddag, som den någonsin varit och någonsin kommer att bli. Fåglarna satt i djup iver väntandes på besked. Men tyvärr, en enda blick på mig och hennes sinnesro sjönk. Min älskade stapplade bakåt och föll till golvets hårda grund. Detta fann jag ytterst förunderligt. Hon grät och jag ville trösta henne, men det fick jag inte längre. Hon tyckte inte om mig, inte på samma sätt som jag älskade henne. Jag tog mig för hjärtat och nickade grundligt. Vet hon inte att vi blöder tillsammans? Och efter denna dag, och alla dagar att komma, regnade det. Det var änglarna som grät, begrundade jag.

Jag funderar ofta på vad jag skulle kunnat göra annorlunda för att vinna henne. Varför skulle hon rätteligen kyssa mig? Jag är inte hälften så tilldragande som honom. Men hur kan jag veta. Hur jag än tänker och vrider på det så vet jag djupt inne att jag skulle göra henne lyckligare än någon annan. Men hon kunde inte se det. Hon älskade honom mer och jag fann min avundsjuka långsamt bytas ut mot sorg och en önskan efter att få vara han som blev avhållen utav henne.

Jag sov så oroligt nätterna att komma. Minnen invirade i mardrömmar cirkulerade i mitt huvud, ända tills jag inte längre kunde hålla mig sovandes. Regn föll som om himlen vore öppen. Efter detta så började det. Under natten vaknade jag. Jag kunde inte tro det. Ljud av svaga andetag kommandes från citadellens nedervåning. Andetagen var till en början mycket tysta. Inte högre än en viskning. Men ju fler nätter som gick till spillo, desto högre hördes dessa andetag. Jag tänkte att min käresta också måste höra det. Jag tog mig hårt om halsen och funderade om det var ljud från helvetet. Om det var så att djävulen själv efterlyste mig. Det dånade i hela huvudet, värkte och sved. Jag svor och slet mig i håret. Hörde hon det inte? Kringgick hon sanningen? Åh, gjorde det henne lika galen som jag? Var hon rädd för mig nu? Så många frågor. Jag var fullkomligt skräckslagen.

Dessa ljud hemsökte mig varenda natt. De drev mig till allt djupare vansinne, ända tills en kväll då andetagen började att harmonisera med dunkande hjärtslag. Aldrig skulle jag kunnat tro att denna bostad skulle hålla kvar min själ så pass länge att mitt förflutna skulle hinna ikapp. Det sköljde likt iskallt vatten längst min ryggrad. Det sprang längst utmed mig, dansade och plågade mig. Det visste om att det skulle hinna före mig, men ville stanna kvar för att se mig kämpa åter och återigen, tills jag slutligen skulle ge upp och falla vanmäktigt ihop. Jag beslöt mig då för att inte spela detta spel något mera. Nej, jag var så mycket klokare än så. Jag visste att jag inte kunde gömma mig mer, det fanns ingenstans att gå. Och så, för att dra ner ridåerna och byta akt, tog jag tillslut ett hårt grepp kring en bågformad hammare. Jag drämde den oräkneligt många gånger i väggen, som om livet stod på spel. Allting kändes annorlunda, diffust på ett eller annat sätt. Jag slog utan lust eller medvetande om att jag slog. Hon kom ner efter ett tag. Jag hade inte märkt det, om det inte var för att hon gett ifrån sig skrämda ljud ämnade för mig. Jag vände mig hastigt om och med blodsprängda ögon och stirrande blick gormade jag till henne.

”Min älskling! Lyssna! Det dunkar och flåsar! Jag erkänner! Jag erkänner! Jag tog de båda männens liv!”

Jag undrar varför alla sätter en sådan negativ stämpel på liemannen. För om man verkligen funderar på det så är det ej han som tar ditt liv, nej. Han är bara där för att ta dig till livet efter döden. Jag finner det ganska gemytligt av honom att gå med dig dit. Tänk om du skulle behöva gå ensam.

Angelina Lundström

Jag ber till universum att någon ska finna de texter som jag har skrivit i min ensamhet.
Angelina Lundström är medlem sedan 2022 Angelina Lundström har 6 publicerade verk