Påskkärringen

Solfläckarna i hans gröna ögon dansade sakta i de skarpa strålarna när han blickade ut över den gula förskolan i västra Obduktane, parkeringen, gungorna och den gröna klätterställningen. Daniel hade flest nyckelpigor i sin burk. Han kände det på sig. I flera timmar hade pojkarna krupit runt i galonbyxor bland stenarna och buskarna på förskolan Puppan denna soliga Juniefter-
middag.

Daniel var fem år och hade haft en bra dag med Linus och Alexander som också samlade nyckelpigor. Pojken njöt i den varma junisolen där han satt på sin sten högst upp på
sluttningen ovanför dagiset. Stenen var hans kungatron. Idag var Daniel kung. Han hade flest nyckelpigor. Lycklig kikade han ner i sin Big-Pack burk av ljusblå plast. Trötta stackars
svartröda krabater rultade runt bland maskrosbladen han hade samlat nere vid rhododendronbuskarna. En av nyckelpigorna flög iväg precis när en smutsig pojke i blå galonbyxor och randig tröja klättrade över en sten nedanför den som Daniel
satt på. Linus var avundsjuk, det syntes i hans blick. Han hade bara ”tjugotolv” nyckelpigor, vilket säkert var färre än Daniel.

”Var är Alexander?” Frågade Linus. I samma ögonblick såg de honom nere vid husknuten. Hans blick var fixerad på något. Daniel såg sig om kring. En gestalt stod uppe vid grinden. Munnen rörde sig rytmiskt. Tuggade. De gick ner till pojken vid knuten och frågade vem det var. Alexander skakade på huvudet. De andra barnen lekte på andra sidan daghemmet. De stod cirka 20 meter från den smala figuren vid grinden och de var nyfikna.
”Skall vi prata med honom?” sa Linus.
”Vi får ju inte” svarade Alexander tveksamt.
”Ähh, han är ju utanför” sa Daniel.
De gick närmare den smala mannen vid staketet. Tio meter ifrån stannade de. Det fanns något hotfullt i luften, någonting stämde inte. Han såg så märklig ut. Ögonen var runtom
målade helt svarta, som om han använt pastellkrita. Ett märkligt hånflin spred sig över hans röda läppar när de kom närmare. Var de målade? Hade han sånt där rött klet som mamma hade på munnen ibland? Håret såg heller inte riktigt ut, tänkte Daniel. Som en peruk. Mannen hade en stor röd papperspåse som han rotade med handen i. Pojkarna gick sakta men nyfiket fram.
”Mmmmuuums!” sa den smala gubben vid staketet och gjorde en överdrivet njutningsfull min och böjde huvudet snett bakåt i en teatral gest.
”Ååhh vad gott!! Jag har köpt det själv! Allt är mitt!” Han hade en hes, ljus stämma och ett nasalt, retsamt tonfall. De tre vännerna närmade sig staketet med osäkra, men intresserade
blickar. Som om de såg en bisarr clown som larvade sig på ett otäckt vis. De ville ser mer, fast de egentligen inte borde.
”Vill ni smaka, grabbar?” Sa gubben med ett äckligt smackande ljud. Han log brett och de kladdiga läpparna smackade och mellan hans sneda tänder fanns svart klet.
”Jag har salta balkar, engelsk konfekt, Ferarribilar och colanappar, 3 hekto!”
De nickade långsamt, tvekande. Pojkarna stod nu 5 meter från mannen med de röda läpparna och det orangea spretiga håret. Vad gjorde han här?
”Vill ni det?!? Vaaaa...?”
”J-jaaa...” fick Daniel fram tillslut.
”Hahaaaa, det får ni inte, för allt är mitt!!”
”V-vem är d-du...?”
”Jag heter Agathon Snask” sa han och gjorde en ryckig stolt pose, vilket innebar att han slog ihop klackarna och sträckte på sig, stod nästan på tå.
”Vad gör du här?” fortsatte Alexander som trodde att han
skämtade.
”Äter godis, ser du väl, din lilla råtta! Och du får inte
smaaakaaaa!”
”Heter du verkligen Agathon Snask?” sa Linus och kisade mot
honom. Mannen stod nästan i motljus.
”Angenämt!” svarade gubben.
”Och nu skall jag hem och äta glass och se på video! Och ni får inte vara med! Haahaaa!”
”Akta så du inte får tandtroll!” sa Daniel halvt skämtsamt. Mannen bara tittade på honom och tog några steg bakåt.
”Tandtroll?”
”Ja, fröken säger att man får tandtroll av godis, så det så!” skrek Alexander surt, avundsjuk över att han inte har fått smaka mannens godis.
”Tandtroll kan du vara själv!” Skrek mannen till honom och gick irriterat iväg.
”Agathon Snusk!!”
De tre pojkarna stod kvar och skrattade åt Daniels kvickhet. De såg hur han med styltiga steg rörde sig ryckigt ner för gatan. Hela tiden smaskande. Han stannade till en sekund och slängde en snabb mördande blick åt Daniel.

Till middag fick han laxpudding. Det var tydligen
någon slags rosa fisk med en massa ben. Sen var det potatis, dill, ägg och smör hade mamma stolt berättat. Hon hade en märklig vilja att hela tiden förklara vad hon gjorde i köket när
hon lagade mat, som om det inte fanns något annat att tala om. Mamma tyckte om att laga mat och hon var snäll. Daniel tyckte om att vara med mamma. Inte pappa och hans dumma
tant. Han hade flyttat ihop med Ulla Jansson som han jobbat länge med på Obduktanes kommunhus. Sen höll han på och smörade för henne bakom mammas rygg tills de flyttade ihop. Detta var i alla fall
Daniels tolkning. Pappa försökte kompensera sina söner att han hade brutit upp familjen, men det kändes inte äkta, kanske var det för att stilla sitt egna dåliga samvete hade mamma sagt.

Nu tänkte Daniel på vad han hade gjort mot mamma dagen innan. Han visste inte varför, men ett litet infall från ingenstans hade fått honom att skära ett litet snitt i hennes fina liljekonvalj i köket. Någonting fick honom att göra det bara och mamma blev så ledsen och förvånad. En slags genomskinlig vätska rann ur blommans stjälk och Daniel ångrade sig direkt. Kanske finns det en osynlig kraft inom mig som på något sätt måste ut? En nyfikenhet som måste förstöra något och se vad som händer. Daniel var väldigt självkritisk för att vara så ung. Maten var sådär, han hade hoppats på pannkaka, men visste att han och hans storebror Pontus bara fick det på lördagar till lunch.
”Mamma, det var en konstig gubbe vid dagiset idag!” sade Daniel.
”Hur menar du?”
”Han stod och retade oss och åt en massa godis!”
Daniel fortsatte: ”han hade salta balkar och ferrari-bilar och colanappar och...”
”Hur såg han ut?”
”Konstig... sen hade han engelsk konfekt och...”
”Vad gjorde han mer?” mamma hade lagt ner besticken. Hon såg lugnt på honom. Storebror tittade också på honom. Blängde. Daniel kände igen minen. Bäst att du inte hittar på
nu, din skitunge.
”Nä det är sant! Han var jättekonstig och han hade röda läppar
och smutsiga tänder, svarta!”
”Nu hittar du väl inte på ?” frågade mamma uppmanande.
”Nej...” sade Daniel och tittade ner i tallriken.
Ingen tror mig, alla är dumma, tänkte han och åt en liten benfri fiskbit. Han fick en slags metallsmak i munnen. De fortsatte att äta. Pontus funderade länge. Som om han hade
kommit på något, men inte visste hur han skulle berätta.
”Min kompis Uffe har berättat om en grej som hände hans kusin på landstället” började Pontus efter lång tystnad och började leka med gaffeln.
”Prata inte med mat i munnen” svarade mamma direkt.
”En jävligt skum grej som hans kusin Jonas såg ute i skogen, de har ju stuga utanför Rimbo.” fortsatte Pontus.
”När Jonas var ute och lekte i skogen för kanske 10 år sedan såg de en jääääkligt konstig grej, i ett ruckel”.
Allas uppmärksamhet var nu riktad mot storebror, ingen rörde besticken. Daniel hade stannat upp i rörelsen när han åt med en liten potatisbit i ena mungipan.
”Ingen trodde på Jonas när han berättade vad han hade sett i skogen den där kalla regniga höstdagen. De trodde han hade läst Hans och Greta fortsatte Pontus.
”Hans och Greta?” sa Daniel frågande.
”Den med tjejen som sov i ett torn?”
”Nej, pundhuvud! Det var törnrosa - Håll käften!” skrek Pontus, irriterad över att blivit avbruten.
”Sluta Pontus! Skärp dig!” sa mamma högt.
”Men jag orkar inte ha en idiot till lillebror längre, morsan, är det så konstigt!!??”
”Jag... är.. snyft... ingen idiot” viskade en förskräckt Daniel med gråten i halsen.
”Ähh jag skiter i er!” Skrek Pontus och lämnade bordet.
”Tack för maten, eller vad man skall kalla det!”
Dunsar i trätrappan. Daniel och hans mamma satt kvar. Han petade i maten och mamma började duka av under tystnad. Sedan hördes dov hårdrock från övervåningen.
Vad hade Jonas sett i skogen? tänkte Daniel.


ELIN FÖRSVINNER
Vårsolen sprakade i ögonen. Daniel, Alexander och Linus, som snart skulle börja skolan, hade kanske för sista gången klätt ut sig denna långfredag. De var ju stora nu. Med sig hade de grannflickan Elin som var ett år yngre. Hon var mest entusiastisk, pojkarna var ju trots allt sex år. Barnen var påskkärringar och de traskade med för stora gummistövlar längst Halmvägen som var kantad med vitsippor. Runt huvudet hade de kökshanddukar och de hade målat sig i ansiktet med pastellkrita. Mamma hade letat förgäves efter ansiktsfärg men inte ens på Kalaskompaniet hade hon någon tur. Barnen hade nu en kvast i handen och en plåtkittel till hälften fylld med godis i den andra handen. Sega bananer, fudge, sega råttor och
salta bomber. De hade alla lakan i grälla färger runt kroppen med ett rep kring midjan. Alla utom Linus var påskkärringar –han totalvägrade att ha tjejkläder. Han skulle som vanligt vara
pirat. Dock förstod Linus mer än väl hur bra denna maskerad var, eftersom de fick godis. Gratis godis, dessutom. På dagis hade de ritat påskkort. Färgkritor och blyerts. Kycklingar med spretiga fötter som tittade ut ur skeva påskägg. Hönorna var gula med röda klumpar på huvudet. På vissa kort stod det ”Glad Påsk” och på andra stod det bara
”Kuckuuu!” En del kort var slarvigt ritade eftersom de ville göra så många. För varje granne som fick påskgodis så fick denne ett kort. Ju fler kort, desto mer godis. Alexanders kort
kunde man knappt urskilja vad det föreställde. Men de vuxna sa aldrig något negativt, de blev så glada ändå över pojkarnas utstyrsel. Det hade nu blivit skymning och middagstid.
Pojkarna gick sakta på Stapelvägen som låg långt bort i området och slutade i en vändzon. Hus nummer 4 visste de inte om de vågade besöka. Andra pojkar på dagis hade sagt att
det bodde en skummis där. Någon som var en häxa. Linus berättade det för Elin i syfte att skrämma henne.
”Häxa? Som i Harry Potter?!” frågade hon förtjust.
”Nä, inte som Pottan!” svarade Alexander besviket och sjönk ner med armarna. De hade misslyckats med att skrämma upp henne. Hus nummer 4 låg i en liten sänka vid vändzonen. Där bodde tydligen en häxtant, hade några på dagis sagt.
”Häxan Surtant?!” frågade Elin igen. ”Nää! En riktig häxa!” sa Linus högt.
”Kom, vi ringer på!” Elin sprang först. De andra tittade på varandra och gick med långsamma steg förbi de stora granarna och det röda kedjehuset. Bakom det på Stapelvägen låg hus nummer 4. Det började mörkna allt mer. Daniel visste att mamma nu väntade med maten. Han ville inte gå till det huset utan hem. Hela kroppen stod i ett slags automatiskt försvars-
läge och han kände att något hemskt kulle hända. Elin sträckte sig upp till ringklockan och tryckte länge. Linus drog bort hennes hand hårt och hon gnydde till. Han blängde på henne.
Varför tog vi med Elin?
Inget hände. Huset var mörkt. Ett gammalt misskött tvåvåningshus, med undervåning i källaren. Ett trasigt fönster med plywoodskiva. Längs marken, små fönster med svarta
karmar som visade undervåningen och med ljus kunde man se in i källaren.
”Äähh, vi drar” suckade Alexander lättad. Ingen av killarna ville träffa den som bodde i huset, även om de inte trodde på ryktet. Elin gick sakta runt hörnet. Hon hade hört något,
viskade hon och försvann runt knuten som en blixt. Den andra stoden kvar vid dörren. Tittade sig omkring. Andades rök.
Sedan hörde de ett kort gnyende, sen kom skriket. Snabbt kvävdes det skarpa ljudet. Det var som om någon tryckt en dunkudde över hennes huvud. Pontus hade gjort så med Daniel för ett tag sedan, på skoj. Pojkarna sprang runt hörnet och Linus halkade nästan omkull i det djupa blöta gruset. De kunde inte se något, det var för mörkt. Inga lampor lyste och
grannhuset med det spetsiga taket, där de fick russin nyss låg säkert 20 meter bort. Daniel råkade plösligt sparka på något litet plåtföremål som skramlade till. Elins lilla plåtkittel.
Godiset låg på marken. De fick nästan känna efter varandra när de panikartat trevade i mörkret med sina kalla smutsiga händer. Det var lika mörkt som när Linus blev instängd i det
gamla städrummet på dagis förra året, tänkte han. Han hade aldrig varit så rädd när han panikartat hade letat efter lampknappen.
”Vi springer till grannen” viskade han med darrande röst. Benen kändes svaga.

Då såg Daniel något som skymtade till. Eller var det inbillning? I ett av fönstren i källaren. En sekund kanske. En halv sekund. Det var som om någon hade tänt en liten ficklampa och hållit den under ansiktet. Tänderna syntes tydligast. Ett stort äckligt leende blinkade till där nere i källaren, ett ansikte upplyst underifrån. Sedan kolsvart. Bara Daniel hann se det. Tänderna.
Han kände igen dem på något sätt. All annan insikt dränktes i chock. Han föll baklänges i gruset. Som förlamad av rädsla märkte han inte hur han skrapade upp händerna. De andra
pojkarna sprang bort mot det närmsta huset med spetsigt tak, där det lyste. Daniel satt som paralyserad i det kalla gruset, hade sett någon därinne, någon med ficklampa och smutsiga
tänder och Elin var borta. Vems ansikte var det? Efter någon minut kom pojkarna tillbaka. Med sig hade de en lång man med tjock ylletröja. Han höll i en ficklampa. Daniel skrek högt
när mannen lyste på honom. Blicken var förstenad fäst långt borta i fjärran.
”Ta det lugnt! Det är ingen fara, Daniel!” Sa mannen och drog upp honom på fötter.
”Ett.. ett.. ansikte.. det... lyste till...” stammade Daniel med
blicken fortfarande i fjärran.
”Är du säker?” sa mannen lugnt och stilla. Han kramade om Daniel som var helt frånvarande.
”Var är Elin?” fortsatte mannen.
”Hon är... b-borta” sa Linus lågt.
Mannen tog upp sin mobiltelefon och pratade med någon. Han berättade vad som hade hänt för personen i luren. Efter 20 minuter satt de tre pojkarna tysta hemma hos mannen. Han
hette Rune och bodde ensam i ett hus som luktade mysigt. De hade fått varm choklad och deras föräldrar var där. De stod och pratade med en polis ute på verandan. Linus hörde
snyftande ljud från rummet intill. Elins mamma. En annan polis pratade i mobilen i vardagsrummet och utanför snurrade blå lampor som lyste upp den kalla vårkvällen.
Veckan därpå hade mamma pratat med Elins mamma Rutan igen. Alla i området kallade henne så eftersom hon hette Rut. Folk med enstaviga namn har en tendens att få tvåstaviga
smeknamn så man lättare kunde ropa på dem. Dessutom brukade Rutan baka chokladrutor i köket med det rutiga golvet hade Elin sagt och skrattat med sitt karaktäristiska porlande
magskratt. Alla mjölktänder och glipor syntes när hon sken upp med sina markerade skrattgropar. Den lilla blonda flickan med flätor som älskade att leka affär på garageuppfarten med sin bästis Sanna. Nu var hon borta. Polisen med sina hundar, dörrknackning och skallgång hade inte fått upp något spår. Rutan grät för det mesta men lyckades av någon anledning
ändå sova relativt bra på nätterna. Hon åt sedan tidigare det antidepressiva läkemedlet Sertlalin och hade nu ökat dosen. Hennes syster och Elins gudmor hade flyttat in med Rutan och hennes man Carl som mest drack whisky för att lugna sig. I huset rådde en kollektiv, massiv oro som man nästan kunde ta på och skära med kniv. Ingen hade längre några tröstande ord kvar till den sörjande familjen Lindholm.
Hus nummer 4 hade varit obebott i tre år visade det sig. Rune som hade hjälpt pojkarna visste inte vem som hade bott där, men en äldre dam, Kajsa, som bodde nerför gatan berättade att en skygg och märklig man hade bodde i huset i perioder. På helgerna var han tydligen ute och uppträdde, oftast i norrort hade hon hört av sin nyfikna väninna.

VID GRINDEN
Fallet förblev olöst efter vad Daniel hade hört. Elin. Vad hade hänt henne den där kvällen vid det gamla huset? Daniel kunde såklart inte glömma händelsen. Han tänkte ofta på kylan och
mörkret och den korta sekunden där det upplysta ansiktet skymtade i ficklampan nere i källaren. Det hade gått lång tid sedan den oförklarliga händelsen och Daniel var nu 10 år och
5 månader. Denna dag i september var han på väg till sin nyvunna kompis Sebbe. De hade hamnat bredvid varandra i den nya klassen denna mellanstadiets första termin. Sebbe var
längre än han och hade precis införskaffat Fifa 10 som var det grymmaste fotbollsspelet på marknaden och han bodde på Borgvägen, borta vid Björksjön på den södra sidan.
” Vad lustigt” tänkte han. ”Då kommer jag ju passera mitt gamla dagis”. Det var inte igår som han gick förbi där. Kontakten med Linus och Alexander hade klingat av
under lågstadiet. De hade alla hittat andra kompisar och hade hamnat i olika klasser. Men på sätt och viss hade de tre pojkarna blivit lokalkändisar med tanke på det som hade hänt Elin. Ingen hade hittat henne. Tyvärr kom ibland elaka gliringar mot pojkarna eftersom de hade spökat ut sig. Det var töntigt att leka påskkärring.
”Stick till blåkulla!” hade de skrikigt efter Linus för ett tag sedan. De hade dessutom dåligt
samvete för att de inte kunde rädda Elin, för de lät henne sticka runt hörnet. Daniel närmade sig daghemmet Dagsländan och han kände svag nostalgi när han såg den stora lönnen som
han brukade klättra i och den gula sandlådan där han gjort så många kulbanor. Uppfarten där han hade förgäves hade försökt cykla snabbare än Alexander som sprang allt vad han
kunde bredvid.
Han passerade grinden och kände att något inte stämde. Något i ögonvrån gjorde att Daniel saktade in och stannade. Vände sig sakta om. Här hade hänt något. På grinden till daghemmet låg små färggranna föremål. Han gick sakta närmare. Den gröna plåtgrinden var blöt av regndroppar. De små föremålen var också blöta. Nu såg han vad det var. Godisbitar hade prydligt lagts ut vid ingången. Daniel stirrade på de små bitarna. Välbekant. En rosa ferrarribil, en colanapp, en rosasvart kub och längst till höger... en salt balk. Det var Daniels favorit, han älskade lakrits. Detta ville han dock inte äta. Daniel mindes nu vad som hade hänt här för fyra år sedan.
Gubben med godispåsen. Hur han hade suktat dem, retats, smaskat. Det var här den där dåren hade stått. De röda läpparna. Daniel hade helt glömt bort honom. Men godis-
bitarna, det var ingen tillfällighet, det fanns ett budskap. Ett meddelande från Agathon Snask till Daniel. Han minns hur mannen hade blängt på honom när han lommade iväg. Daniel rös när han tänkte på honom, en vuxen man som betedde sig som en femåring, det äckliga flinet, hans spretiga röda hår.
Han blundade hårt och såg det framför sig... tänderna... de äckliga tänderna... nu minns han! Insikten slog honom som ett osynligt knytnävsslag. Tänderna... leendet. Det var samma
ansikte som lystes upp med ficklampan nere i källaren. Elin... han tog henne. Agathon tog henne! Daniel sprang hemåt, Sebbe var helt bortglömd nu. Frågorna snurrade i hans huvud
som kulor i ett rouletthjul. Kulorna föll på plats, en efter en. Han kom på vad han skulle göra. När han svettig och flåsande kravlade uppför trappan kom han på vem han skulle fråga.
Min storebror berättade något? Han skulle ju berätta något!
Trettio minuter senare satt Daniel nyduschad i sin storebror Pontus rum. Han var smickrad över att Daniel hade kommit ihåg. Pontus själv hade nästan glömt historien. Hans lillebror
hade kommit ihåg den obehagliga stämningen som uppstod vid matbordet när Pontus började berätta den gången. Innan Daniel hade som vanligt avbrutit honom och förstört allt.
”Det var något med någon Uffe som hade sett något, eller hur?” sa han.
”Nä, Uffe hade en kusin, Jonas” rättade Pontus.
”Något med Hans och Greta, eller hur?” fyllde Daniel i.
”Ja, hehe.. ”sa Pontus fundersamt ” Hans och Greta...”

Nu ville Daniel veta. Det fanns någon väldigt långsökt koppling som han inte kunde förklara, en intuition. Obehaget, godiset, ansiktet i källaren. Det som hände Jonas hade ett sam-
band med detta trodde Pontus. Ett samband med mannen i hus nummer 4.

JONAS
Jonas hade varit 6 år och hade varit ute i skogen norr om Rimbo för att plocka kottar. Med dem gjorde han kossor och grisar till sin lilla bondgård han hade byggt av vedträn och mossa. I sömniga lilla Rimbo fanns det många sommarhus och inte många personer bodde där året runt. Efter en timme hade Jonas lyckats gå vilse i skogen. Han satt på en sten och grät
och slängde alla kottar bort i skogen. Plötsligt hördes ett ihåligt ljud. En av kottarna hade träffat något som inte var skog. Jonas gick sakta upp för en liten höjd och blickade neråt
genom sina tårar. Där låg ett litet trähus. Färgsprakande och fint. Som en lekstuga. Jonas sken upp och gick ner mot stugan som var cirka fem meter brett och långt. Sen upptäckte han
något märkligt. Han kunde inte urskilja vilken färg huset var målat i, det var som ett myller av färger. Sedan kunde han se vad det var. Väggarna var gjorda av... godis. Eller, nej, de var
beklädda av godis, rättade Pontus. Jonas trodde inte sina ögon när han gick närmare. Någon hade spikat fast röda, gröna och svarta godis-piratpengar över hela väggen. Som ett lager av
svart gelé. Allt hade kletat ihop sig av regnet som hade fallit de senaste dagarna. Jonas gick sakta runt hörnet. Knäpptyst. Då såg han något ännu märkligare. Jonas var sex år men
kunde redan läsa. Det satt en stor kladdig skylt ovanför den lilla dörren. Det var som om någon hade lagt en mosaik av engelsk konfekt.

"Blåkulla"

”Blåkulla?” sa Daniel häpet.
”Det var så Jonas hade berättat... någon hade skrivit i rosa godis... blåkulla”
Sedan hörde Jonas ett märkligt ljud inifrån stugan. Ett hånskratt, ett konstigt ansikte skymtade till där inne i mörkret. Sedan sprang han planlöst därifrån i panik. Bort från
ansiktet. Efter tre timmar hade Jonas hittat hem. Han hade följt den lilla bäcken till föräldrarnas röda stuga. Detta var sista gången som Jonas följde med till sommarhuset i Rimbo, avslutade Pontus. Daniel satt helt stum. Detta var inte sant. Allt stämde ju. Godiset, blåkulla, häxan, ansiktet. Han skulle hitta Jonas. Utan honom skulle de aldrig hitta lilla Elin.
Mamma hjälpte till att ringa runt.

Det var inte så svårt att hitta Jonas nummer via Uffe. Tre dagar senare hade mamma skjutsat Daniel och hans storebror till Enköping där Jonas bodde. Han och Pontus var tydligen jämngamla. I en gammal ovårdad lägenhet bodde han med sin pappa som hette Arne. Pappa hade vuxit upp i Obduktane och sedan träffat Jonas mamma utanför ett gatukök efter en dans, två år senare kom Jonas till världen. Arne och hans nya fru blev sedan tvungna att flytta till där hennes gamla föräldrar bodde. Arne var nu sedan två år frånskild och hade fått köpa ut hustrun för landstället de hade gemensamt i Rimbo. Jonas satt i det inrökta guldisiga vardagsrummet helt stilla och stirrade på Daniel, Pontus och deras mamma. De skulle bara stanna över natten och bo på ett av hotellen i Enköping.

Mamma var uppenbart exalterad över detta lilla ”äventyr” på ett sätt som få vuxna kunde vara. Nu ville de att Jonas skulle visa dem vägen till deras landställe, något de hade förvarnat honom om innan. Jonas var 20 år och arbetslös efter att ha sagt upp sig från ett lagerjobb. Han verkade så nollställd på något sätt, frånvarande. Lite apatisk. Det kunde väl inte ha att göra med den hemska barndomsupplevelsen, undrade Daniel. Det kändes bara för långsökt. Vissa människor är bara...nollställda utan anledning.

BLÅKULLA
De åkte alla fem i mammas röda Honda Civic över norrort österut, söder om Uppsala, över Täby och sedan mot Hallstavik tills de kom till Rimbo två timmar senare.
Mamma körde, de andra satt tysta. Ingen visste vad de höll på med. Det var så totalt osannolikt att lösningen till Elins försvinnande fanns här. Bara för att Jonas för femton år sedan hade sett en konstig stuga. Men Daniel trodde på något sätt att det var samma figur, samma ansikte som Jonas hade sett skymta till i huset i skogen. Den bisarra kopplingen till godiset var också talande. Det var Agathon Snasks stuga.

De kom fram till Rimbo vid lunchtid och stannade först för att äta varsin kladdig tunnbrödsrulle. Daniel orkade bara halva och resten slängde han åt en schäfer som stod bunden längre bort. De åkte vidare till sommarstugan. Den låg i ett område som
hette Karby uppe vid väg 280 mot Hallstavik. Stugan såg ut som alla de andra. Brunbetsat trähus med vågräta plankor. Tegeltak och en stor veranda. Allt var kanske dåligt skött
viskade mamma.
”Kan du visa oss vad du såg i skogen, Jonas?” sa Daniel.
”D-det var så länge sedan...” svarade han.
”Men jag har kollat på kartan, den lilla stugan borde ligga ute vid Brohägnaden, ett ödsligt område åt nordöst.”
Jonas verkade påläst. Denna händelse hade satt spår. De gick med kartan. Mamma hade en termos med choklad som de drack i skogen. Efter ett visst velande så lyckades de med
kompassen och kartan hitta fram. Daniel kände kalla kårar och saktade ner. Han såg ett litet tak bortom höjden längre fram. Pontus såg på honom och sedan bort mot taket. De gick
långsamt närmare. Taket såg ut att vara gjort av hö. Men... det var något annat. Det stod tre meter ifrån huset. Nu såg Daniel vad det var. Kolaremmar. Tusentals kladdiga rödbruna
kolaremmar låg utlagda prydligt nästan som på ett hötak.
Pontus trodde inte sina ögon.

Piratpengarna som satt fastspikade var nu borta. Istället var alla väggar täckta med... colanappar. Intryckta i varandra som en tjock brun kletig gummiväv. De gick runt huset sakta. Mamma kunde heller inte förstå vad hon såg. Sedan ryckte Pontus till och pekade med
darrande hand. Han pekade bort mot en stubbe lite längre bort. Där stod något. En liten plåtkittel för barn. Jonas gick långsamt fram till stubben. Mamma vände sig mot dörren på
stugan och där stod det, precis som för femton år sedan..."Blåkulla".

På eftermiddagen satt de och åt varsin bulle i stugan. De sa ingenting. Ingen visste hur de skulle gå vidare nu. Hur skulle de hitta Elin? Hon var fortfarande borta och ingen var i
godishuset.
”Jag förstår varför du tänkte på Hans och Greta, Jonas” sa Pontus till slut.
”Va?” svarade han frånvarande och fortsatte att se ut genom fönstret.
Då bankade någon hårt på dörren. Alla ryckte till som om de fått el genom kroppen. Daniel slog huvudet i en hylla eftersom han låg i sängen. Vem kunde det vara? Ingen visste ju att de
var här. Mamma öppnade sakta dörren.

Hon ryggade vettskrämt tillbaka och var nära att ramla bakåt men lyckade ta emot sig med handen mot en stol. Ingen av de andra såg vem som stod i dörröppningen eftersom dörren
öppnades inåt. Därefter tittade ett rufsigt huvud nyfiket in genom dörren.
En galen figur såg på dem, himlade med ögonen och tog ett djupt andetag.
”GLAAD PÅÅÅÅSK!!” skrek den gälla och hesa rösten.
”Glad påsk allihopaaaaa!!”
En absurd gestalt visade sig. Nu såg Daniel vad det var. En påskkärring. En fullvuxen påskkärring. Jonas sprang in i köket och gömde sig. Pontus stod fastklistrad mot väggen och
darrade.
”Ni hittade mig! HAHAAAA!! Ni hittade äntligen Agathon Snask!!” skrek påskkärringen som uppenbarligen var en mycket smal och senig man i femtioårsåldern. Att se barn klä ut sig till påskkärring som liten var en sak. Men detta... var en obeskrivligt mardrömslik syn.
Mannen var slarvigt sminkad med röda kladdiga läppar målade ut över kinderna. Svart mascara och blå kletig ögonskugga. Som en transvestit och uteliggare på samma
gång. Han hade tejpat fast godispapper över hela kroppen.
Påsar från Haribo, Dumle och till och med gamla förpackningar från godis som inte längre fanns. Agathon hade återvänt. På något sätt hade han hittat dem. Eller hade de hittat
honom? Agathon Snask. Det var samme galne man som hade stått vid deras dagis och våldsamt vräkt i sig godis för fyra år sedan. Det var han som hade tagit lilla Elin i hus nummer 4. Det var han som hade lagt ut godis på grinden när Daniel gick förbi. Påskkärringen skrattade och rusade mot Pontus. Han blev upptryckt mot väggen av den absurda gestalten som med sin näve tryckte in något i Pontus mun.
”Vill du smaka?!!” Skrek han och nu såg Daniel vad det var. Påskkärringen pressade in en hel näve med godis i Pontus mun. Som om han försökte kväva honom. Han spottade och skakade i hela kroppen. Hyperventilerade.
”HAHAHAHA!!! Vill du smaka?!?!” skrek den nästan två meter långa och smala påskkärringen med en hes stämma.
”Eller vill du följa med till Blåkulla!?!”
Skräcken var kollektiv. Ingen rörde sig. Daniel satt i sängen, handfallen. Förstenad.
Pontus spottade ut det geléartade godiset på det mörka trägolvet och saliv rann längs munnen.
”Vill du inte ha?!?!” skrek figuren i damkläderna och slog honom i ansiktet så att han segnade ner på golvet. Jonas kom in i rummet.
”Pappa..?”
Agathon Snask vände sig mot pojken.
”Vem är du?”
”Är du Arne?”
”Vem är Aaaarne??!” härmade påskkärringen Jonas med
ansträngt löjligt tonfall.
”Min p-pappa... d-du... jag känner igen dig”
Den galna transvestiten stannade och såg på honom. Fryste mitt i sin rörelse. Det luktade från golvet. Sedan gick han fram och slet till sig Jonas i armen.
”Kom nu... v-vem du nu är... du får inget godis!!
Du är dum!”
Mamma som var stel av skräck kände också igen Arne.
”Nej, ta honom inte, Arne! Han är ju din son!” skrek hon.
”Du är också dum! Trollpacka! Du får tandtroll!!!” vrålade påskkärringen och drämde kvasten i magen på henne. Hon sjönk ihop. I ett dimmigt töcken kunde hon se hur den två
meter långa figuren i damkläder av godispapper och kladdigt smink i ansiktet skrek och drog ut Jonas genom dörren. Sedan svimmade hon.

Ett år senare hade ingen hittat dem. Varken Arne, hans son Jonas eller Elin.
Daniel tänkte ofta på den hemska upplevelsen, men klarade av
att gå i skolan. Storebror Pontus däremot, satt mest på sitt rum,
knäckt av sin traumatiska upplevelse.

När Daniel den 21:e Mars steg ut i den varma vårsolen såg han snön glittra över det lilla samhället, han kände sig lugn. Han visste att han skulle vara tvungen att gå vidare med sitt liv,
försöka glömma. Inte bli som Pontus. Kanske var det åldern,tänkte Daniel. Kanske är jag för ung för att bli nedslagen av en sån här händelse? Pontus som är äldre och förstår bättre,
med en vuxens sinne, vad det är som har hänt. Pontus kanske förstår hela maskineriet av ondska och galenskap som ligger bakom det som Arne hade gjort, tänkte han.
Daniel trollade bort tankarna, såg upp och kisade mot talltopparna som i motljus dansade i en guppig balett i vårsolen. Han blundade. Precis så här vackert hade det varit den där dagen på
förskolan, då allting började, när de hade samlat nyckelpigor. Linus hade bara tjugotolv stycken. Daniel blev nostalgiskt och log svagt. När han vände bort blicken såg han något på
verandagolvet. Något vitt. Utanför dörren låg ett kuvert. Varför låg det inte i brevlådan? tänkte Daniel. Har avsändaren varit här personligen och lämnat brevet? Han öppnade med
darrande händer kuvertet och det dubbelvikta blanka kortet som låg i. Daniel visste vad detta var, vem som var avsändaren, men han försökte in i sista millisekund förneka det han
snart skulle få se.

Tiden stannade här på verandan. Daniel stannade. Allt stannade. Han föll handlöst ner på det kalla golvet. Skakade. Andades hårt. Hjärtat skenade, ville bulta sig ut ur kroppen.
Hans sinne flöt i slowmotion och försökte hitta en fast punkt att hålla fast vid. Verandaräcket. Ta sig upp. Han kunde inte, utan vände sakta huvudet åt det håll där kortet låg en halv meter bort. Han hade tappat det.

Nu såg han motivet tydligt. Bilden föreställde en slarvigt gjord teckning. Krita
kanske. En lång gubbe med rött hår som höll i en ficklampa, en liten flicka som smutsig och var barfota. Dessutom var där en längre pojke som satt ner på en kvast. Han hade godis munnen och en liten kittel i handen. Ja, det var krita, allt utom texten var kladdat med pastellkrita. Som om Daniel själv gjort den för många år sedan, på dagis. Bakom figurerna fanns stora
blåa hus och ett torn. En blå mur gick i bakgrunden. Blåkulla.

Under bilden hade avsändaren skrivit tre ord med blyertspenna.

”Glad påsk, Daniel! ”

Per Jansson

Jag är en skräckförfattare som skrivit flera noveller sedan 2010. 2011 självpublicerade jag novellsamlingen “Godnattsagor för Vuxna” som innehöll 11 skräcknoveller. Jag har alltid älskad läsning och mina favoritförfattare är H.P. Lovecraft och John Ajvide Lindquist. Mina berättelser rör sig ofta i barndomen och har ett nostalgiskt men förrädiskt skimmer. Jag är också konstnär och målar mycket surrealism.
Per Jansson är medlem sedan 2025 Per Jansson har 5 publicerade verk