Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Passageraren

PASSAGERAREN
Regnet piskade mot bilrutan och vindrutetorkarna svepte febrilt fram och tillbaka utan att nämnvärt förbättra sikten. Jag böjde mig framåt och höll krampaktigt i ratten. Körlärarens röst från länge sedan ekade i mitt huvud; om du vattenplanar släpp gasen och bromsa inte! Och sedan...?
Bara tio kilometer till och jag är hemma. Nåja, på parkeringen, säkert 100 meter från min ytterdörr. Tack och lov för paraplyet som jag köpt för några dagar sedan. Det gamla hade försvunnit, som paraplyer ibland gör. Glömt eller bortlagt, man reder aldrig ut det, man köper ett nytt, alltid ett strå häftigare, modernare, och den här sista var formad som en svart skål över huvudet.
Regnet ökade och vattnet flödade över bilrutan, och jag böjde mig framåt för att kunna hålla bilen på vägen.
En regnskugga dök upp helt nära och i nästa sekund – en knappt märkbar duns mot kylaren. Jag satte foten på bromsen och vattenplanade in i dikesrenen. Den var inte djup, bilen lutade bara en aning.
Hade jag kört på ett djur? Kanske det lever. Att slå ihjäl ett halvdött djur är motbjudande och äckligt. Ville köra vidare, men tvekade. Kanske ska jag markera platsen i alla fall. Och ringa polisen. Är det inte så det står i körteorin?
Jag fann en plastpåse som kunde bindas fast i en gren, öppnade bildörren och klev ut i det hällande regnet. Jag grep mitt nya paraply och lyckades fälla upp det.
Strax bakom bilen i det vattenfyllda diket låg han. En lerig svart regnrock täckte huvudet och hela kroppen ner till de stora grova stövlarna. Han låg på magen. Hade jag kört ihjäl en människa? Tankar av fasa skar oredigt genom min hjärna medan allt blev stilla runt omkring och mitt hjärta paniksjönk i min bröstkorg. Då vände han sig om och spottade ut jord och dikesvatten. Grymtande tog han sig mödosamt upp på fötterna. Han stod stilla ett tag, begrundade mig. Jag kunde knappt urskilja honom i regnet och mörkret, men han var kort, definitivt under medellängd.

Han sluddrade något ohörbart.

”Herregud, jag menade inte... kunde inte se i regnet.” Jag lät säkert dum.

Han klev ett steg närmare. Jag stirrade på hans grovt huggna och ärrade ansikte. Uteliggare, alkoholist. Jag rös till. Knappast en typ jag skulle ge lift i vanliga fall. Men nu var jag orsaken till eländet och även om han verkade oskadd, så var det mitt fel att han nu stod där i dikesvattnet som en illaluktande skurtrasa.

”Hoppa in i bilen... baksätet”

Det där med baksätet la jag till, för att markera att vi tillhörde två olika planeter. Jag fasade för bilklädseln. Det var småsint av mig, men jag är inte den där storsinta typen som brukar ta hand om nödställda människor eller ens ge tiggare en slant. Fattigdom skrämmer mig. Den luktar och är smutsig och inget jag kan kontrollera eller städa bort.
Han kröp in i baksätet och jag kunde höra hur sätet sög upp dikesvattnet som ett läskpapper. Bilen tog sig upp ur dikesrenen utan besvär och rullade vidare genom regnet. Jag väntade på att han skulle säga något, men han var tyst. Bara hans andetag hördes från baksätet. Tystnaden var obehaglig. Det är lättare att förstå människor som pratar, då vet man vad deras tankar sysslar med. Men tystnad avslöjar inget.

”Förfärligt regnande”, försökte jag.
Tystnad.
”Har du vandrat länge i regnet?”
Tystnad.
”Jag heter Anna Nilsdotter. Och du då?”. Nu anlade jag en hurtfrisk ton.

Tystnad.

En bil körde förbi mig och slängde en vattenkaskad på min bilruta. Jag saktade ner. Därframme skymtade jag de första husen i det samhälle som jag kallar mitt. Jag bestämde mig för att släppa av honom utanför caféet i centrum. Lättad att snart bli av med människan i baksätet bad jag en bön att caféet inte skulle vara stängt. Vad jag fruktade mest var att känna mig tvungen att släppa in karln i min lägenhet.
Det var öppet. När jag rullade in mot trottoarkanten och stannade bilen kände jag en hand som trevande lekte med mitt hår, som ett barn. Inte hotfullt, utan lekfullt. Det var ytterst obehagligt. Utan att vända mig om fräste jag till.

”Lägg av!”

Handen drogs snabbt undan.

”Ni kan stiga av nu. Caféet är öppet.”

Ingen reaktion. Jag väntade. Regnet fortsatte att hamra mot bilrutan och jag såg en hopkrupen varelse under en paraply snabbt slinka in på caféet.

”Jaha, nu får du hoppa av.”

Ingen reaktion. Jag var trött och enormt less på honom.
Jag hoppade ut och öppnade bakdörren.
Då hasade han sig med besvär ut ur bilen. Han stod stilla ett tag och hans småpliriga ögon stirrade på mig. Blicken gjorde mig illa till mods. Vad ville han? Tryckt mot regnkappan höll han mitt paraply. Den tänkte han behålla, det var uppenbart. Han nickade lätt, log tandlöst, och började gå i regnet, tillbaka varifrån vi kommit.
Något släpade efter honom. Han vände sig om och glodde på mig. Han grimaserade eller anade jag ett generat leende? Sedan böjde han sig snabbt ner och plockade upp … svansen. Jag stirrade på honom. Han rensade den noga från blöta höstlöv och stoppade in den under regnrocken.

Jag är lärare/pensionär, 76 år gammal. Bor på landet i södra Skåne med man och katter och stor trädgård. Mina största intressen är litteratur, att skriva, trädgård och min familj och medmänniskor. Är med i en skrivargrupp och har gått utbildningen i skrivandets konst på Österlens Folkhögskola 2020/21.
Ann-Marie du Plessis är medlem sedan 78.6 Ann-Marie du Plessis har 6 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Klas Stenborg