Per och ensamheten

Klockan var ett på natten. Han kunde inte sova.

-Lika bra att gå upp, tänkte Per.

När han gick runt i sin lägenhet tyckte han att något var fel. Han kunde

känns en viss spänning i luften, men han kunde inte sätta fingret på vad

det var.

-Det går väl över, sade han högt för själv.

Han hade börjat prata mycket med sig själv på sista tiden. Varför visste

han inte egentligen, men han gissade på att det var ensamheten som

gjorde det. Hans skilsmässa hade gått igenom på dagen fem månader

tidigare.

Han bestämde sig för att göra en kopp kaffe.

-Jag kommer ändå inte att kunna somna, så vad gör det. Ännu en gång

talade han högt för sig själv.

Med kaffet i sin hand gick han och satte sig framför TV:n. Han zappade

runt kanalerna och stannade till slut på en kanal som visade en porr-

film. Hela tiden, medan han satt där och drack sitt kaffe och tittade

filmen, kände han fortfarande av spänningen i luften, men nu hade den

gått över till en olustkänsla. Men inte för sitt liv kunde han sätta

fingret på vad det var han kände. Ju längre han tittade på filmen, ju

mer äcklad blev han. Han förstod inte hur det kunde kallas sex, det som

visades på TVn.

-Tur att det är fredag, tänkte han. Lika bra att gå ut en sväng, kan dra

ner till krogen och ta mig en öl. Denna gången sade han det tyst för sig

själv, tanken på krogen gjorde att han kände sig något mindre ensam.

Väl nere på krogen såg han många kända ansikten. Han hade varit där i

princip varje fredag och lördag sedan skilsmässan. Den senaste månaden

hade det utökats med onsdagar och torsdagar också.

-En stor stark, sade han till bartendern.

-Hallå ja! Började tro att du inte skulle komma ikväll, sade bartendern.

-Nej, det var tanken... sade han eftertänksamt.

Medan han satt där nere och tittade på alla ansikten, kände han för

första gången verkligen hur ensam han var. Visst, han hade vänner på

jobb och han träffade ibland gamla bekanta som han utbytte vänligheter

med. Men han hade inga kompisar, ingen som ringde och frågade om han

ville se en film, ingen som spontant bjöd honom på middag eller bjöd med

honom på en runda golf... Allt hade förändrats. Hans fru var den som

hade tagit hand om det sociala, det var hon som vännerna främst hade

kommit för att träffa. Ofta tänkte han att hon inte bara fått hälften av

alla saker i skilsmässan, hon hade fått vännerna också.

-Hur är läget ikväll, frågade bartendern med en röst som antydde att han

egentligen inte brydde sig.

-Helt okej, sade Per.

-Snackat med frugan nåt? Kanske är det inte för sent för att fixa allt

ännu, sade bartendern. Denna gången fanns det något annorlunda i rösten,

men det var inte så mycket intresse som ömkan.

-Vi har snackat lite grann, vi kommer ganska bra överens så kanske, sade

Per och fortsatte dricka på sin öl.

Varför han börjat ljuga visste han inte riktigt. Kanske var det för att

han inte ville att folk skulle tycka synd om honom, kanske var det för

att försöka övertyga sig själv om att han talade sanning. Visst hade han

pratat med sin fru, men de var verkligen inte vänner. Det enda de kunde

komma överens om var vem som skulle få soffgruppen och eftersom den

blivit så sliten så gav hon den till honom.

Efter fyra stycken Pripps Blå och en Falcon började han bli berusad. Han

tyckte om den känslan, den gjorde honom säkrare. Bättre. Nästan osårbar.

Efter ett tag, när Per var inne på sin sjätte öl, kom en man fram till

honom. De hade pratat några gånger förut, men det var alltid

artighetsfraser. Någon enstaka gång hade de pratat om Brynäs, laget de

båda höll på. Ibland tänkte Per på varför han egentligen håller på

Brynäs. Han kom aldrig fram till något vettigt svar.

-Tja, sade den nytillkomne.

-Hej, sade Per, något lättad över att ha någon att prata med.

-Läget ikväll, sade den nye med något sluddrande röst.

-Det går. Förresten, vi har snackat några gånger, men jag har aldrig

fått reda på ditt namn, sade Per.

-Gustav. Efter min farfar, sade Gustav med en illa dold bitterhet i

rösten.

-Nåt fel på din gamle farfar?

-Tja, förutom att han halvt slog ihjäl farsan, vilket han senare i livet

tagit ut över mig, så var det en charmerande man.

-Så han är död, frågade Per.

-Snart, förhoppningsvis. Jag ser honom som död.

Per började må illa. Dels kunde det bero på alkoholen som börjat påverka

hans kropp ordentligt, eller så var det det faktum att han inte kunde

förstå hur någon kan vilja se en familjemedlem död. Själv älskade han

sin familj. Men vid sitt giftermål hade han varit tvungen att flytta

många, många mil från den stad han växt upp. Således hade relationerna

med familjen mer och mer tynat bort och nuförtiden träffades de två

gånger om året, vid midsommar och julafton. Familjen var dessutom inte

särskilt glad över skilsmässan, eftersom de också tyckte mycket om Elin,

ex-frun. Två månader tidigare hade Per fyllt år, 36 år. Det var första

födelsedagen utan Elin och utan familjen. Han grät hela den dagen, även

på jobbet. Även om arbetsamraterna där låtsades titta åt ett annat håll.

-Du ser inte ut att må bra. För mycket sprit, sade Gustav och lade av

ett skratt som gjorde att Per hoppade till.

-Nej, det är ingen fara. Lite mer att dricka så går det över. Walk it

off, så att säga, sade Per och försökte skratta hjärtligt.

-En fyra vodka och en stor stark, sade han sedan till bartendern.

-Så ska det låta när en riktig karl tar hand om sina problem, sade

Gustav och beställde samma sak.

Framåt klockan halv fem på morgonen kom Per hem. Han och Gustav hade

druckit mycket mer och båda hade somnat på bardisken. Vid fyra hade

bartendern väckt de båda och fått de att gå hem. När Per kom hem lade

han sig på soffan, med kläderna på.

-Jag lägger mig här och vilar mig ett tag, sen går jag upp och borstar

tänderna, tänkte Per.

Klockan halv ett nästa dag vaknade han med ett ryck. Munnen smakade

alkohol, magen skrek efter mat och en spann full med spya stod bredvid

soffan. Hur den hade kommit dit hade Per ingen aning om, men han antog

att det var han själv som satt den där. Olustkänslan från dagen innan

hade han helt glömt bort. Men så fort han började tänka på den, infann

den sig igen.

Framåt fyra på dagen hade han duschat, fått i sig mat och börjat vakna

till liv. Han hade dock en bakfylla som gjorde att han var säker på att

han aldrig skulle dricka igen. Telefonen ringde. Det var Elin, det såg

han på nummerpresentatören.

-Hej, hördes det i andra änden av luren när han svarat.

-Hej, svarade Per tillbaka och försökte låta så nollställd som möjligt.

-Jag tänkte bara ringa och säga att Max saknar dig. Han sitter vid

dörren varje kväll och gnäller. Jag tror det är bäst om han flyttar

tillbaka till dig.

Max var Pers hund. Han hade köpt schäfern ungefär tre månader innan han

gift sig med Elin, då var Max bara en liten valp. I skilsmässan hade

Elin insisterat på att få ta Max, eftersom hon ansåg att de båda hade

haft hand om honom. Per kunde inget göra och Max fick flytta. Han

misstänkte hela tiden att hunden inte hade det bra hos Elin och det fick

han nu bekräftat.

-Så jag skickar Mattias med hunden nu. Han lämnar över allt skit också,

matskålar och sånt. Det hade kanske varit bäst om jag själv kommit, men

du vet att jag helst inte vill se dig just nu, sade Elin med bestämdhet.

-Tack, sade Per och lade på. Han brydde sig inte om att säga hej då.

Plötsligt kände han sig inte så ensam. Elin hade medvetet försökt såra

honom när hon kallade Max för "hunden" och sakerna för "skit", men det

brydde han sig inte om.

-Vad den jävla kvinnan än gör, så ska hon fan inte komma åt mig mer,

sade Per högt för sig själv, högre än han hade tänkt. Tanken på Max hade

stärkt honom.

EFter cirka två timmar kom Mattias med hunden. Per och Mattias sade inte

mycket till varandra och de skildes åt ganska snabbt. Per satte igång

med att sätta fram skålarna, fyllda med vatten och hundmat, till Max.

Kort därefter gick de på sin första promenad på många månader. Per kände

sig fri.

Efter promenaden, som varat i nästan en och en halv timme, gick Per runt

i sin lägenhet. Den obehagliga känslan var borta. Han kände efter, men

där fanns inget.

-Jag skiter i krogen ikväll. Jag sitter hemma och umgås med Max. Imorgon

lägger jag ut en kontaktannons och ringer några kompisar. Det är dags

att börja leva igen.

Det sista tänkte Per för sig själv. Han hade inte längre något skäl att

prata högt när ingen annan var i närheten. När Max kom, viftande på

svansen, klappade Per honom.

-Men dig kan jag i alla fall prata med, sade han högt.

Resten av kvällen satt de båda och tittade på TV.

Skriven av: Mikael F. Brogren