Kategori: Novell
Per och ensamheten
Klockan var ett på natten. Han kunde inte sova.
-Lika bra att gå upp, tänkte Per.
När han gick runt i sin lägenhet tyckte han att något var fel. Han kunde
känns en viss spänning i luften, men han kunde inte sätta fingret på vad
det var.
-Det går väl över, sade han högt för själv.
Han hade börjat prata mycket med sig själv på sista tiden. Varför visste
han inte egentligen, men han gissade på att det var ensamheten som
gjorde det. Hans skilsmässa hade gått igenom på dagen fem månader
tidigare.
Han bestämde sig för att göra en kopp kaffe.
-Jag kommer ändå inte att kunna somna, så vad gör det. Ännu en gång
talade han högt för sig själv.
Med kaffet i sin hand gick han och satte sig framför TV:n. Han zappade
runt kanalerna och stannade till slut på en kanal som visade en porr-
film. Hela tiden, medan han satt där och drack sitt kaffe och tittade
filmen, kände han fortfarande av spänningen i luften, men nu hade den
gått över till en olustkänsla. Men inte för sitt liv kunde han sätta
fingret på vad det var han kände. Ju längre han tittade på filmen, ju
mer äcklad blev han. Han förstod inte hur det kunde kallas sex, det som
visades på TVn.
-Tur att det är fredag, tänkte han. Lika bra att gå ut en sväng, kan dra
ner till krogen och ta mig en öl. Denna gången sade han det tyst för sig
själv, tanken på krogen gjorde att han kände sig något mindre ensam.
Väl nere på krogen såg han många kända ansikten. Han hade varit där i
princip varje fredag och lördag sedan skilsmässan. Den senaste månaden
hade det utökats med onsdagar och torsdagar också.
-En stor stark, sade han till bartendern.
-Hallå ja! Började tro att du inte skulle komma ikväll, sade bartendern.
-Nej, det var tanken... sade han eftertänksamt.
Medan han satt där nere och tittade på alla ansikten, kände han för
första gången verkligen hur ensam han var. Visst, han hade vänner på
jobb och han träffade ibland gamla bekanta som han utbytte vänligheter
med. Men han hade inga kompisar, ingen som ringde och frågade om han
ville se en film, ingen som spontant bjöd honom på middag eller bjöd med
honom på en runda golf... Allt hade förändrats. Hans fru var den som
hade tagit hand om det sociala, det var hon som vännerna främst hade
kommit för att träffa. Ofta tänkte han att hon inte bara fått hälften av
alla saker i skilsmässan, hon hade fått vännerna också.
-Hur är läget ikväll, frågade bartendern med en röst som antydde att han
egentligen inte brydde sig.
-Helt okej, sade Per.
-Snackat med frugan nåt? Kanske är det inte för sent för att fixa allt
ännu, sade bartendern. Denna gången fanns det något annorlunda i rösten,
men det var inte så mycket intresse som ömkan.
-Vi har snackat lite grann, vi kommer ganska bra överens så kanske, sade
Per och fortsatte dricka på sin öl.
Varför han börjat ljuga visste han inte riktigt. Kanske var det för att
han inte ville att folk skulle tycka synd om honom, kanske var det för
att försöka övertyga sig själv om att han talade sanning. Visst hade han
pratat med sin fru, men de var verkligen inte vänner. Det enda de kunde
komma överens om var vem som skulle få soffgruppen och eftersom den
blivit så sliten så gav hon den till honom.
Efter fyra stycken Pripps Blå och en Falcon började han bli berusad. Han
tyckte om den känslan, den gjorde honom säkrare. Bättre. Nästan osårbar.
Efter ett tag, när Per var inne på sin sjätte öl, kom en man fram till
honom. De hade pratat några gånger förut, men det var alltid
artighetsfraser. Någon enstaka gång hade de pratat om Brynäs, laget de
båda höll på. Ibland tänkte Per på varför han egentligen håller på
Brynäs. Han kom aldrig fram till något vettigt svar.
-Tja, sade den nytillkomne.
-Hej, sade Per, något lättad över att ha någon att prata med.
-Läget ikväll, sade den nye med något sluddrande röst.
-Det går. Förresten, vi har snackat några gånger, men jag har aldrig
fått reda på ditt namn, sade Per.
-Gustav. Efter min farfar, sade Gustav med en illa dold bitterhet i
rösten.
-Nåt fel på din gamle farfar?
-Tja, förutom att han halvt slog ihjäl farsan, vilket han senare i livet
tagit ut över mig, så var det en charmerande man.
-Så han är död, frågade Per.
-Snart, förhoppningsvis. Jag ser honom som död.
Per började må illa. Dels kunde det bero på alkoholen som börjat påverka
hans kropp ordentligt, eller så var det det faktum att han inte kunde
förstå hur någon kan vilja se en familjemedlem död. Själv älskade han
sin familj. Men vid sitt giftermål hade han varit tvungen att flytta
många, många mil från den stad han växt upp. Således hade relationerna
med familjen mer och mer tynat bort och nuförtiden träffades de två
gånger om året, vid midsommar och julafton. Familjen var dessutom inte
särskilt glad över skilsmässan, eftersom de också tyckte mycket om Elin,
ex-frun. Två månader tidigare hade Per fyllt år, 36 år. Det var första
födelsedagen utan Elin och utan familjen. Han grät hela den dagen, även
på jobbet. Även om arbetsamraterna där låtsades titta åt ett annat håll.
-Du ser inte ut att må bra. För mycket sprit, sade Gustav och lade av
ett skratt som gjorde att Per hoppade till.
-Nej, det är ingen fara. Lite mer att dricka så går det över. Walk it
off, så att säga, sade Per och försökte skratta hjärtligt.
-En fyra vodka och en stor stark, sade han sedan till bartendern.
-Så ska det låta när en riktig karl tar hand om sina problem, sade
Gustav och beställde samma sak.
Framåt klockan halv fem på morgonen kom Per hem. Han och Gustav hade
druckit mycket mer och båda hade somnat på bardisken. Vid fyra hade
bartendern väckt de båda och fått de att gå hem. När Per kom hem lade
han sig på soffan, med kläderna på.
-Jag lägger mig här och vilar mig ett tag, sen går jag upp och borstar
tänderna, tänkte Per.
Klockan halv ett nästa dag vaknade han med ett ryck. Munnen smakade
alkohol, magen skrek efter mat och en spann full med spya stod bredvid
soffan. Hur den hade kommit dit hade Per ingen aning om, men han antog
att det var han själv som satt den där. Olustkänslan från dagen innan
hade han helt glömt bort. Men så fort han började tänka på den, infann
den sig igen.
Framåt fyra på dagen hade han duschat, fått i sig mat och börjat vakna
till liv. Han hade dock en bakfylla som gjorde att han var säker på att
han aldrig skulle dricka igen. Telefonen ringde. Det var Elin, det såg
han på nummerpresentatören.
-Hej, hördes det i andra änden av luren när han svarat.
-Hej, svarade Per tillbaka och försökte låta så nollställd som möjligt.
-Jag tänkte bara ringa och säga att Max saknar dig. Han sitter vid
dörren varje kväll och gnäller. Jag tror det är bäst om han flyttar
tillbaka till dig.
Max var Pers hund. Han hade köpt schäfern ungefär tre månader innan han
gift sig med Elin, då var Max bara en liten valp. I skilsmässan hade
Elin insisterat på att få ta Max, eftersom hon ansåg att de båda hade
haft hand om honom. Per kunde inget göra och Max fick flytta. Han
misstänkte hela tiden att hunden inte hade det bra hos Elin och det fick
han nu bekräftat.
-Så jag skickar Mattias med hunden nu. Han lämnar över allt skit också,
matskålar och sånt. Det hade kanske varit bäst om jag själv kommit, men
du vet att jag helst inte vill se dig just nu, sade Elin med bestämdhet.
-Tack, sade Per och lade på. Han brydde sig inte om att säga hej då.
Plötsligt kände han sig inte så ensam. Elin hade medvetet försökt såra
honom när hon kallade Max för "hunden" och sakerna för "skit", men det
brydde han sig inte om.
-Vad den jävla kvinnan än gör, så ska hon fan inte komma åt mig mer,
sade Per högt för sig själv, högre än han hade tänkt. Tanken på Max hade
stärkt honom.
EFter cirka två timmar kom Mattias med hunden. Per och Mattias sade inte
mycket till varandra och de skildes åt ganska snabbt. Per satte igång
med att sätta fram skålarna, fyllda med vatten och hundmat, till Max.
Kort därefter gick de på sin första promenad på många månader. Per kände
sig fri.
Efter promenaden, som varat i nästan en och en halv timme, gick Per runt
i sin lägenhet. Den obehagliga känslan var borta. Han kände efter, men
där fanns inget.
-Jag skiter i krogen ikväll. Jag sitter hemma och umgås med Max. Imorgon
lägger jag ut en kontaktannons och ringer några kompisar. Det är dags
att börja leva igen.
Det sista tänkte Per för sig själv. Han hade inte längre något skäl att
prata högt när ingen annan var i närheten. När Max kom, viftande på
svansen, klappade Per honom.
-Men dig kan jag i alla fall prata med, sade han högt.
Resten av kvällen satt de båda och tittade på TV.
Skriven av: Mikael F. Brogren
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Johan Andersson
Söker med orden, letar i mina tankar, försöker förstå mig själv, min omvärld och vad som väntar runt hörnet.
På andra plats denna veckan: Johan forssell