Publicerat
Kategori: Novell

Perfekt

Jag rör mig sakta längs sjön, jag blickar ut över vattnet, alla tankar fokuserar sig på dig. Trots att jag nyss såg dig, är det så svårt att få fram en bild av dig.
Jag skälver till när vinden tar med sig min själ ut över havet. Nyss var du här, full av värme och liv, så vacker, och du log ditt varmaste leende.
Jag förstår inte varför dom ville ta dig ifrån mig, en tår letar sig ner över min kind. Jag är lämnad ensam kvar med kylan. Jag vet inte om det är rädslan för att vara ensam eller bara en lättnad över att slippa alla förväntningar som skrämmer mig. Jag ryser inombords, du finns överallt.
Jag minns första gången jag såg dig, du klev på bussen. Jag förstod inte varför du ville sätta dig bredvid mig, men jag kände mig lycklig. Du var så vacker med en hårlock vilande på dina läppar, jag vill så gärna vara den som plockade bort den, tids nog var det du som tog din hand och placerade den rätt, på ett så graciöst sätt. Jag var inte mer än en främling, en främling som du bjöd in i din värld, och det var en underbar dag när du för första gången talade med mig. Visst, det var några enkla utbyten av ett par meningslösa fraser, men dom kom att betyda allt.
Jag minns att jag tänkte att du var en sådan människa som föds helt perfekt, det finns inget som man kan göra för att förbättra dig, perfekt. Ordet vilade på mina läppar. Jag blickade åter igen ut över vattnet, jag viskade det för mig själv. 'Perfekt'.
Du var inte längre perfekt, plötsligt blev bilden av vårat sista möte klar för mig, du var bara en kall ?och livlöskropp, men förtjänade du verkligen det? Du var så tyst, på samma graciösa sätt som du alltid brukade vara.
Efter att vi kallpratat på bussen några dagar i rad, bjöd du hem mig på middag, vilken underbar men enkel våning du hade, den reflekterade din personlighet helt perfekt. Charmig och stökig. Du hade lagat en helt otrolig middag, ditt alldeles egna recept. Det blev min favoriträtt. Det kunde inte bli annat än perfekt med dig, efter den kvällen visste jag att jag alltid skulle älska dig, det är faktiskt sant. Jag vet att ingen realistisk människa skulle förstå, men dom har inte mött kärleken i dig.
Jag är lugn trots tankarna på vad jag nyss gått igenom. Det är bara en av livets många faser. Det får mig att tänka på när du talande om mig för mig att du inte var rädd för döden, du sa att du hade haft allt och det viktigaste för dig var dagen som du träffade mig, men det var längesen nu.
Jag vänder mig om, för en kort sekund tror jag att du ska stå där i vinden och le mot mig, men det finns ingen där. Jag sätter mig på stranden, ritar tomma hjärtan i sanden, tänker på när vi brukade fylla dom med våra namn. Jag har så många minnen av dig, nästan för många minnen. Det är som om dom står mig upp i halsen, om jag bara vetat att jag skulle känna såhär hade jag aldrig satt mig själv i den här situationen.
Din mobil ringer, men jag vill vara i fred. På displayen står det att det är Han som ringer. Jag vill inte prata med Honom. Jag slänger din mobil så långt ut i vattnet som det bara går. Ingen vet att jag är här och det är lika skrämmande som det är en trygghet.
Sakta sänker sig mörkret, och det är även då som ångesten sköljer över mig. Jag fryser inte och huvudet känns helt klart men mitt hjärta börjar slå hårdare och hårdare, jag mår mer och mer illa. Det är som om dina tomma ögon avspeglas i vattnet och jag sluter mina ögon mycket hårt, men även där i mörkret under ögonlocken finns du. Du börjar kännas runt om mig, ditt livlösahuvud i mitt knä, ditt skratt som ekar bland träden och ut i det tysta och tomma.
Jag skriker så högt som jag bara kan, jag skriker tills mina lungor inte orkar skrika mer. Jag lägger mig ner, ser på stjärnhimlen. Ser du ner på mig? Eller ligger du här bredvid mig, och tittar upp på våran stjärnhimmel?

Jag vaknar upp, det är så otroligt kallt, jag önskar att jag inte hade vaknat alls. Du finns där, du är det första jag tänker på. Hungern skriker i min mage men jag är inte hungrig när jag tänker på dig. Jag är helt orkeslös, har inga krafter för att kunna resa mig upp så jag ligger kvar. Då och då flyger det förbi en fågel, annars är jag helt ensam. Är det du som flyger förbi mig? Jag vet ju hur mycket du älskade fåglar. Jag kan ännu en gång inte förstå att du är borta. Jag går igenom varje händelse i huvudet igen. På avstånd hör jag sirener, det är ingen flyktbenägenhet som jag känner utan iställer ligger jag bara kvar helt orörlig.
Jag satt på cafét när du kom in genom entrén, du log så brett, det var nog det bredaste leendet du någonsin lett. Jag hade precis druckit upp min café latte, eftersom du låtit mig vänta så otroligt länge. Så vi tog en promenad istället, vi gick igenom våran favorit park. Det var då du berättade om att du träffat Honom, om hur ledsen du var men samtidigt så lycklig. Han arbetade på ditt jobb och jag hade till och med träffat honom. Vi kom ut från parken och tog av på en liten stig mot sjön. Du bad mig att förstå, du bad mig att vara glad för din skull. För eran skull.
Jag ligger här på stranden, men jag kan fortfarande inte förstå hur du kunde be mig om något sådant.
Det var då jag tog det där taget runt din hals, det var inte meningen. Det såg inte ut som du tyckte att det var så plågsamt, jag tror det gjorde mer ont i mig än det gjorde i dig. Sedan kom tystnaden, inte ett ord, men du såg på mig med tomma ögon. Du var lika fridfull som när du sov.
Jag höll om ditt huvud, så otroligt länge, jag grät inte, men jag var ledsen. Jag viskade förlåt, men jag tror inte att du hörde mig. Jag satt där i flera timmar, och bara önskade att du skulle vakna och be mig om förlåtelse, hade jag verkligen gjort något fel? Sedan fortsatte jag ner på stigen mot sjön.

Någon ropar mitt namn men det känns som att jag är i ett vakuum. Det känns så långt borta, men ändå så nära. Någon griper mig om axlarna och skakar om mig, men det känns inte. Allt jag ser är din tysta kropp som målar upp in kärlek för mig. Jag känner hur jag pratar men jag vet inte vad jag säger, plötsligt sitter jag i en bil med blåa ljus på taket. Jag vet vart vi är på väg, men något inombords vill inte veta det. Rösterna, det var dom som tog dig ifrån mig, dom talar om för mig att jag inte borde vara här, jag har inte gjort något fel. Jag vet att det är värt det, för ingen förtjänar dig mer än jag.
Vi stannar till vid ett stoppljus och jag börjar sakta få tillbaka mitt sinne. På håll ser jag ett par som kysser varandra i en park. Jag känner återigen den där känslan av ilska som du fick mig att känna. Det känns som om mitt huvud håller på att explodera. Jag vill bara skrika men det finns inga ord på min tunga, inga ord skulle kunna beskriva det jag känner. Det snuddar vid panik men jag är samtidigt så lugn och stilla. Det finns människor som skulle kalla mig psykopat men det stämmer inte, för jag har känslor, visst har jag?
För det är ju egentligen inte mitt fel. Det var ju du som tog kärleken ifrån mig, och jag kommer aldrig att förlåta dig.

Skriven av: Caroline

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Inga-Britt IB Gustafsson

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Har gett ut flera böcker bl.a. en roman om våld i nära relation, en bok med 19 mini-rysare, diktböcker, nyligen en bok med positiva texter…

Inga-Britt IB Gustafsson

På andra plats denna veckan: Silverblomma