Perspektiv i krig

Perspektiv

Det är torsdag morgon. En lugn morgon, det händer sällan här nu. Allt ligger i ruiner och sönderbombat. Men det är inte tyst. Då och då hör man skrik från en mörk och trång källare. Den ligger bland ruinerna. Man kan tro att någon dör. Inget som skulle vara en nyhet bland alla fallna hus och byggnader. Men den här gången så har folk samlats utanför. En gammal farbror står och vaktar dörren. Sen slutar man höra skrik. Den gamla gubben går in och lyfter upp det nyfödda barnet. Går ut och lyfter upp det framför den lilla skara som har samlats där. Detta är det första positiva i deras liv på flera månader. Alla trängs för att se det nyfödda barnet, man hade kunnat tro att det var Messias som föds nere i källaren.

På ett flygfält långt därifrån en man i uniform går in genom dörren. Uniformen är struken i perfekta släta linjer. Han håller i ett kuvert och går emot en grupp i en stor hangar. De sitter runt en tavla. Man känner igen lukten. Metall och olja. Han går fram till en man i en likadan uniform, skillnaden är att den andra personen har en stjärna och två mer linjer på sidan. Kuvert lämnas över, en salut görs. Sedan vänder han om och går därifrån. Den andra personen tittar ut över sina mannar och börjar läsa upp brevet högt. Alla vet redan vad som kommer hända.

Det unga paret sitter med sitt barn och myser. De vill ta vara på varenda sekund innan bomberna börjar falla igen. Det är bara paret och barnet. Ingen annan. De nya föräldrarna känner att inget kan förstöra det här. Någonting positivt har just hänt och lyckan är total. Deras första lunch som familj, de har sparat några bitar bröd, lite torrt men bättre än bara soppa på lite
kål. Det här kommer att bli ett speciellt ögonblick som ska kommas ihåg som något ljust i allt det mörker som världen lever i. När de precis ska sätta sig så hörs ett högt tjut.

Då var det dags igen. Så tänker han när han byter om till den mörkgröna dräkten. Den ärtung, kroppen känns helt utslagen. Musklerna är trötta, huvudet är också trött. Varför igen, vi var ju uppe inatt också. Då kom inte de två tillbaka. Vad är målet idag då? Ett till sjukhus eller som de kallar det “en strategiskt viktig måltavla” för krigets fortsättning. Men han tänker nog inte så, han har ingen personlig koppling till de människor som bor där. Han bryr sig inte om alla dör. Eller gör han det? Vem vet, det alla vet är att människor dör.
När han sitter i stolen så läser han av kartan en sista gång. Får klartecken och lyfter med planet. Det är en solig dag, han drar ner visiret. Fokus nu.

De två föräldrarna känner hur all glädje dras ur deras kropp. Varför nu, kan det aldrig sluta? Är det här vad hon ska växa upp till. Nu måste de skynda sig. Pappan tar upp barnet i sin famn. Håller henne tätt intill sig. Han skulle kunna göra allt för henne. Han känner hur han bara vill skydda henne från all ondska som finns i den här förstörda världen. Han pratar snabbt till sin fru. Att springa över gatan och ner i bunkern. Ska bara hämta några filtar till dem. Ingen vet inte hur länge det kan bli kvar, den senaste gången var de där i flera timmar.
Då vill han att hon ska vara varm och inte frysa. Det nyfödda barnet lägger han försiktigt ner . Sekunden efter så hörs de första smällarna. Han fattar att han måste skynda sig. Han springer in i sovrummet. Tar den första filten han ser. Sen tar han dottern i famnen. Nästa smäll. Han måste över gatan. Han ser genom fönstret ut mot vägen. I bunker-öppningen ser han sin fru. Stå och vänta på att hon ska få känna sig trygg igen. Veta att de lever. Han tar de första stegen uppför den smala stentrappan. Sedan tittar han upp på himlen, inga flygplan, inget ljud av dem. Han tar de första snabba stegen. Han börjar springa.


Piloten ser ner på alla byggnader. Inga skjutningar mot sig. Fritt luftrum bara att släppa bomben nu. Målet är en byggnad där det sägs finnas militär. Han närmar sig målet. Hans tumme letar sig mot knappen. En liten röd knapp som kan göra så mycket skada. Han ser målet.
Tre. Två. Ett.
Han trycker, sedan drar han spaken mot sig och till sidan. Han tittar i kameran, målet träffades delvis. En bomb landade lite fel. På en lägenhetsbyggnad bredvid. Men det här ser han som lyckat.

Mannen hör nu ett flygplan åka över. Han håller jättehårt om barnet. Sedan smäller det
Hon ser sin man bara falla ihop av allt som kommer ner på honom. Hon skriker ut sin sorg. Mamman börjar springa mot dem men den äldre mannen stoppar henne. Han säger till någon att stänga bunkern. Allt blir mörkt. Det är så mörkt att man inte vet var något finns. Allt blir tyst. Det blir tyst i en timme. När de öppnar dörren så kommer det massor av damm mot dem. Byggstenar ligger i en hög precis där mannen fallit ihop.

Kvinnan springer mot stenarna, alla andra som också de hjälps åt lyfter bort stenarna. Sedan hör man ett vrål. Det skär igenom luften. Mannen ligger död. Han ligger ner som en boll. I mitten håller han barnet in till famnen. En av männen lyfter upp det nyfödda lilla barnet. Letar efter en puls. Den finns. Det finns en puls, mamman kramar barnet. Inte en enda skråma barnet är helt oskadd. Pappan har offrat sitt liv för barnet. Det blir tyst. Helt tyst. Kriget är inte slut. Men ändå blir det helt tyst.

Piloten hör på radion hur alla mål är träffade. Men han känner glädje, han känner hopp för ett slut på detta krig. Han hade dödat en man med ett barn. Är det hans fel? Ska han känna skuldkänslor? Han gör sitt jobb. Inget mer.

Olle Netinder

Jag heter Olle går i nian och är sexton, älskar fotboll, skrev en novell i skolan som alla tyckte jag skulle skicka in här. Vet inte vad jag mer ska skriva för att få 30 tecken
Olle Netinder är medlem sedan 2025 Olle Netinder har 1 publicerade verk