Petter, del 1

Frida ligger behagsfullt på den soldränkta skinnsoffan i vardagsrummet. Rummet är så där upplyst som det bara kan bli i en gammal lägenhet på tredje våningen i stan. På väggarna hänger tavlor av gamla män, stora män. Fönstret är stängt men hon hör ljuden av dagens ruljans där nere och känner vinden. Utanför fönstret står ett högt träd. Hon tittar upp mot himlen, ett par moln och ett flygplan.
De vindlande trapporna ner mot gatan försvinner bakom henne som hon öppnar porten och kliver ut på trottoaren. Där står han, Karl. Han har den svarta hatten på sne. Frida börjar gå längs trottoaren. De passerar stråk av grönska. Karl pratar om sina datorer, vad de kan göra. Frida rättar till sin svarta blus. Solen lyser mellan träden.

Nere vid vattnet, och solen gassar, sätter hon sig vid kanten och siktar en långbåt. Karl säger: Jag önskar ibland att jag var hemma.
Hemma i Sverige, bland snöslask och affärer och gågatan och familjära saker. Vad vore det? Frida säger emot, men inte på riktigt. De vill båda hem egentligen, men nu är de här och dagarna går. Frida tar upp ett paket cigg. Karl tar fast han inte röker. De delar en cigg i den vietnamesiska sena dagen, och livet står still. Men dagen förflyter till kväll, och Frida och Karl beger sig ut för att dränka sig i billig öl. Frida, med sina ögon och Karl med sin flyktighet och omänsklighet. Karl är en äkta backpacker, en själ, ej jordlig människa. Frida är det väl också, men det vet hon inte. De hamnar på ett mystiskt hak , ingen restaurang eller nåt, i ett parti poker eller dylikt med unga män. Karl ramlar över bordet och får med sig alla kort som ramlar över honom. En börjar skratta , men en annan ser allvarligt på Karl. De överlägger på vietnamesiska. Frida har funnit sig på toaletten, en skitig träprodukt, men med spegel. Hon ser sig själv, stryker kalufsen tillrätta. Karl sitter och ögnar en av de unga svettiga männen, de runt omkring flinar på sin höjd, men är tysta. Nån ropar till, ropet klingar av. Tillbaka. Sen lättar spänningen, ingenting särskilt hände men plötsligt börjar folk prata igen, och den utmanande mannen viker undan blicken och säger någonting lågmält. Han dunkar lätt näven i bordet, vrider på stolen. Alla pratar om nåt, Karl tittar på Frida som nyss har kommit och står i skuggan. Det kommer en apa och dricker spriten, och de unga tu ger sig iväg i tumultet.

Skriven av: Zanzibar