Pierre Bouleau - Ett Nobeltal Del 3 av 5

Som författare får man ofta frågor kring sitt skapande. Frågor som; hur en idé föds och hur en berättelse blir till. På dessa synes det mig hart när omöjligt att ge något enkelt, entydigt och med sanningen överensstämmande svar, men såsom jag kan erinra mig har mina berättelser vuxit fram ur vad jag väljer att beskriva som en form av tankefragment; ett slags bilder eller enkla episoder sprungna ur mitt medvetandes gömmor.

För att exemplifiera vad jag åsyftar med uttrycken ”bilder” och ”episoder” önskar jag för ett ögonblick rikta er uppmärksamhet mot min senaste roman, ”Spegeln”. Upprinnelsen till denna berättelse står att finna i en för mitt inre plötsligt uppdykande bild. En bild av en man som blickar en spegel, men som däri icke kan identifiera sig själv.

Den bild jag erhöll var endast den vilken spegeln förmedlade och detta gav givetvis upphov till en rad frågor på vilka jag, i stunden, icke kunde finna något svar. Vem var mannen i spegeln och vem var betraktaren? Var de en och densamme? Om så var fallet; varför kunde spegelns betraktare (jag valde att kalla honom X) icke identifiera sig med sitt eget yttre såsom det lät sig projiceras?

Under natten återkom denna dagdröm till mitt medvetande och jag kunde plötsligt höra mannen i spegeln (jag valde att kalla honom Y) uttala följande: ”Vår början vet inget om vårt slut.”.

Jag har icke för avsikt att ytterligare beskriva den process som skapandet av denna roman innebar, men ur den bild och de ord jag gavs har den roman, vilken jag lät erhålla arbetsnamnet X & Y och som sedermera fått titeln ”Spegeln”, vuxit fram.

Av det sagda framgår att jag likt läsaren utgår från en nollpunkt och att jag, då jag påbörjar mitt arbete, är lika okunnig om historiens mål och mening som den läsare vilken valt att försjunka i ett för honom obekant verk. Likväl som jag saknar kunskap om historien, likväl är karaktärerna mig obekanta och i det närmaste icke-existerande. De tycks mig sakna personlighet och språk och de tycks mig ännu icke blivit till en del av tiden.

För mången åhörare må dessa bilder och episoder framstå som tecken på den s.k. inspirationen, den kraft med vilken författaren tycks stå i en nära och intim relation - och som för de flesta ses som en skapandets grundförutsättning. Jag menar att så icke är fallet och att skrivandets förutsättningar står att finna annorstädes.

Begrepp som för mig ter sig vara av relevant natur är här ”avskildhet”, ”ensamhet” och ”utanförskap”. Avskildheten i så måtto att jag betraktar den som det fundamenta vilket möjliggör skrivandet. Ensamheten i så måtto att den skapar behovet att skriva och utanförskapet, slutligen, genom att det möjliggör ett betraktande av livets skådespel, likväl som det egna jaget, ur vad jag uppfattar som ett utifrånperspektiv.

För mig är m.a.o. och som en följd av tidigare påstående avsaknaden av inspiration icke att betrakta som författarens fiende No 1. Tvärtom är fienden för mig av två slag och dess namn är ‘livet självt ’ och ‘tvivlen ’. Livet självt i så mening att det genom den vardag jag bibringas tenderar att frånta mig den välbehövliga avskildheten, ensamheten och distansen, och tvivlen i så mening att de får mig att ifrågasätta värdet av det jag ägnar dagar, månader och år åt att skapa.

Skriven av: Pierre Bouleau