PIRAT ELLER PRINSESSA (DEL ETT)

KAPITEL ETT - 'OM EN PRINSESSAS LIV'

Sagostunden är sedan länge över. Detta är ingen saga, det är en berättelse. Ett äventyr som handlar om liv och död. Mäktiga ord av läbbiga typer med skägg och lapp för ögat. Alla ömtåliga bör stänga igen just nu. Inte senare. För då kan det vara för sent, kom bara inte sedan och säg att jag inte varnade dig. Denna berättelse handlar om en sak som hände en viss Prinsessa Katarina för en lång tid sedan. Denna sak skakade hela hennes land. Jag är den enda som vet hela historien, och jag skulle kunna berätta hela berättelsen utan att läsa det ifrån ett papper. Men nu finns det ju andra som vill veta hela historien och jag kan ju inte berätta för er alla: så jag ska skriva hela historien. Jag sitter här hemma och försöker komma ihåg allt från början till slut, allt i detalj. Den här historien måste jag säga utspelas en lång tid tillbaka i tiden då du inte ens var född. Den utspelas på 1800-talet i ett land långt bort i fjärran som hette Las Huji, där prinsessan Katarina är historiens huvudroll. Det var en gång en prinsessa...

'Prinsessan det är dags att vakna nu' sa Husan och drog gardinerna åt sidan. Jag vände mig snabbt om för att slippa få solen i sina ögon. Husan undan mitt täcke. Jag blev lite smått irreterad över det och snäste åt henne.
'Men gud vad oförskämt' snäste jag och satte sig upp i sängen.
'Prinsessans klänning hänger på den där stolen' sa Husan och pekade på en stol, och så med de orden neg Husan och kilade ut ur rummet. Jag kände inte för att gå upp, speciellt inte beroende vilken dag det var idag. Det var min mors, drottningens, födelsedag och hela landet skulle fira det på lastkajen då min moder skulle åka till Paris och fira. Jag undrade om alla firade att hon åkte, inte kunde någon vilja fira henne. Jag gillar henne inte och vill defenitivt inte fira hennes födelsedag. Men jag gjorde som jag hade blivit tillsagd och tog på mig den fördömda klänningen.
'Var är då den där snorungen? Kan hon aldrig passa tider??' hörde jag min moder säga argt när jag gick ner för trappan. När Drottningen såg mig komma slutade hon mitt i en mening och sa:
'Där är du Katarina, vi pratade just om dig. Se till att få något i dig innan vi åker till kajen'.
”Ja jag hörde det” mumlade jag så tyst att bara en av pigorna hörde det och började skratta. Jag halvlog, men det blev mest till en grimas, och gick för att äta frukost.
'Så trevligt att du kunde komma och dela en frukost med oss, Prinsessan” sa några av pappas vänner vänligt. Jag svarade inte utan tog en tugga mat.

'Nej. Jag tyckte att det skulle vara bättre med lite sovmorgon ibland” svarade jag och tittade upp från tallricken.
”Ja det vore trevligt med det ibland. Det vore också trevligt om Drottningen diskar själv ibland också, men det kommer ju aldrig att hända” skrockade Victor (Pappas närmaste man) och alla andra höll med. Jag fick ett gott skratt jag med innan min mamma kom in.
”Och vad försigår här, unga dam? Du skulle vara klar för en kvart sedan!” utropade hon och tog en hård nypa om min arm.
”Men du sa ju inge…” försökte jag.
'Inga men här heller' sa Drottningen 'Kom med här nu'.
'Ursäkta mig Drottning Maia Isabelle, Kungen bad mig medela dig att ert färdmedel står utanför och att alla är färdiga att åka' sa en av tjärnarna som hade kommit in genom dörren.
'Ja just det. Det glömde jag nästan bort. Kom nu Katarina, det är dags att gå' fräste drottningen så argt att tjänaren ryckte till. Han log lite mot mig, bugade och gick sin väg.
'Om du ändå kunde lyssna på mig någon gång mamma' sa jag surt och blängde argt på henne.
'Hur många gånger ska jag säga att jag vill att du kallar mig Ers Majstät när någon av tjänarna är här?'.
'Det undrar jag med, antagligen för många' mumlade jag surt och sa inte ett ord till under hela färden genom slottet.
'Vill du att Edwin ska följa med?' sa Drottningen glatt och trodde att jag hade glömt allt och att allt var förlåtet.
'Det bestämmer väl du?' fräste jag till. Min mor låtsades inte om det och svarade artigt.
'Då medelar jag om att han följer med' hon lämnade mig i hallen och kom snabbt tillbaka.

'Det är en ära att få skjusa er till kajen, Ers Majstät och Miss' sa han i fören och log snällt.
'Jaa det var verkligen trevligt det här. Är det eran vagn eller är det Rörelsens*?' undrade Drottningen medans hon log så som hon alltid gör.

*Rörelsen är taxi förmedlingen förr om tiden i landet Las Huji.

Vi kom ner till kajen lagom till att festen började. Edwin var redan där och hjälpte mig ur vagnen. Folket jublade när både jag och min mamma steg ut. Min mamma vinkade artigt mot folket. Dom hade gjort massa skyltar som dom höll upp. På vissa stog det:
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN ERS MAJSTÄT och på andra stog det HOPPAS DU KOMMER FÅ DET FINT I PARIS, VI KOMMER ATT SAKNA DIG. Min favorit var den där det stog: DRICK INTE FÖR MYCKET OCH KOM HEM HEL. Jag skrattade till när jag såg den och följde mamma till det mest eleganta skepp jag någonsin har sett; Royal. Jag försökte att dölja min förvåning, men den var för stor. Drottningen såg det.
”Är du säker att du inte vill följa med Katarina? Detta är din sista chans att välja”.
Jag tvekade ett tag.
”Nej” sa jag.
”Är du säker?” undrade Drottningen.
”Nej jag vill inte följa med” upprepade jag. Drottningen nickade och släppte min hand. Samtidigt som hon gick upp för landgången så vinkade hon mot folket. Jag vinkade en stund innan jag vände mig mot Edwin igen.
”Så då var hon borta. Vad skönt det ska bli. Det var tur att pappa också följde med” sa jag och drack lite ur glaset med bål jag hade fått. Edwin skrattade gott.
”Vad sägs om att vi går bort och rånar Danielle på alla hennes faders bullar?' skrattade han fram och fick mig att också skratta.
”Jaa” skrattade jag fram ”Ja det gör vi, men fort innan vakterna ser oss”.
”Hahaha har du glömt att jag är din vakt?” undrade Edwin.
Jag skakade dumt på huvudet och skrattade lite till innan jag blev allvarlig.
”Det skulle jag aldrig göra” sa jag och log mystiskt samtidigt som jag tittade ut mot havet.

Skriven av: Matilda