Piraten och Katten

Solen står mitt på himlen klockan fyra en lördagsmorgon. Sara har just vaknat på en öde ö långt utanför Teneriffa. Hon har ingen aning om var hon är. Hon reser sig och ser sig omkring. Trädkronorna sitter i mitten av träden och rötterna högst upp där trädkronorna egentligen ska sitta. Hon känner sig helt förvirrad när hon börjar gå runt ön. Snart möter hon en apa som står och dansar regndans med ett moln över sig.
– Hallå, ursäkta, ropar Sara.
Apan vänder sig om och genast försvinner regnmolnet.
– Kolla nu vad du gjorde! skrek apan.
– Nu försvann mitt regnmoln bara för att du kom!
Apan gick. Sara skulle just skrika efter honom när hon plötsligt kom på något. Hon skulle skugga honom, följa efter honom, och se vart han gick. Det kanske fanns en ap-by eller kanske en grotta! En grotta full med guld… Sara började gå efter apan, sakta. Men det var inte så lätt att hänga med. Apan höll nämligen till i träden där han slungade sig fram i rötterna. Hon började springa, men hann ändå inte med. Apan var borta. Sara började gå. Hon kom allt djupare in i skogen. Till slut kom hon till en stor vulkan. Där stod en pirat. Han kan kanske hjälpa mig hem, tänkte hon.
– Nämen – ser man på! En liten flicka! Och alldeles ensam, var har du din familj? frågade piraten.
– Jag kommer från Sverige, kan du hjälpa mig hem? sade Sara.
– Jag?! Hjälpa DIG?! Kommer inte på fråga!
– Men snälla! Jag måste hem! Annars får jag IG i SO!' bad Sara.
Piraten tänkte en stund innan han svarade:
– Okej, jag kan väl hjälpa dig hem då. Men bara på ett villkor! Du ska hjälpa mig att hitta min katt!
– Men jag vet inte var din katt är, sa Sara.
– Då får du leta, sa piraten.
– Men…
– Inga men! Leta!
Sara gick. Men vart skulle hon ta vägen? Hon började gå upp för vulkanen. När hon kommit upp till toppen hittade hon en nyckel. Hon tog den. Nycklar kan man aldrig ha för många av. När hon gick nerför berget igen såg hon någonting som såg ut som en spak. Hon drog i den och berget öppnade sig. En grotta!
Hon gick in i den mörka grottan och hittade en karta. Det visade sig att en skatt låg på havets botten.
– Wow! tänkte Sara. Den ska jag ha!
Hon började gå i riktning mot skatten. Till slut kom hon fram till en apby.
– Det måste vara härifrån apan kom, tänkte hon, och där såg hon en katt springa.
– Det är säkert piratens katt, tänkte hon.
Hon skulle just ta katten när en babian kom framspringande.
– Det är min katt! sa babianen.
Sara visste att babianer älskade bananer.
– Men om du får en banan av mig så kan jag få katten, va? frågade hon.
– En banan!? Får jag en banan om du får katten?!
– Javisst.
Så de bytte. Uppdraget var slutfört; hon hade hittat piratens katt. Men hon ville hitta skatten också. Hon gick igenom byn tills hon kom fram till en klippa. Där stod apan hon pratat med förut och vaktade.
– Inga människor får bada här, sa apan.
Sara tänkte. Sedan viskade hon något till katten.
– Får katter bada? frågade hon apan.
– Ja, allt utom människor.
Så katten dök ner och hämtade skatten. Sara öppnade lådan med skatten…
… En katt till!
– Okej, då måste en av de här katterna vara piratens, tänkte Sara. Hon gick tillbaka till piraten.
– Har du hittat min katt? frågade han.
– Ja, här får du två stycken, sa Sara.
– Var hittade du den svarta katten? frågade piraten.
– I en kista på havets botten, sa Sara.
– Vill du hem? Då är det den kistan du ska åka i. Här får du två knivar att paddla med.
Sara blev besviken. Men det var bara att sätta sig i kistan och börja den långa och farliga resan hem till Sverige.

Skriven av: Elisabeth Ahlman