Planerat

Varje dag när jag går till skolan mår jag dåligt, för varje dag jag går upp ur sängen har jag en stor klump i magen som bara växer och växer. Dagar blir till veckor, veckor blir till månader och månader blir till år.


Jag heter Lo, jag har ljuslila hår med rosa undertoner hela vägen ner till höfterna. Mitt hår är lite lockigt, eller egentligen vågigt precis vid topparna. De flesta brukar säga att mina ögon är grå, men de är egentligen blåa. Mina föräldrar säger att jag är unik, att jag har väldigt skarpa käklinjer och en ovanlig klädstil som speglar mig själv. Just nu har jag på mig en vit topp som inte täcker axlarna och ett par slappa jeans från en butik i London. Om ni skulle se på mig skulle ni säkert gissa att jag var självsäker, men ni har helt fel.

Jag har varit mobbad sedan tredje klass, jag vet inte riktigt hur allt började men jag kommer ihåg hur folk brukade reta mig för min kropp, och säga att jag var överviktig. Jag hade en bästa vän ända fram till sjuan, Elsa och vi hade alltid kul tillsammans och hon backade mig oavsett vad. Ända tills jag kom ut med att jag var bisexuell, och berättade att jag hade fallit för henne. Nu, i nian så går hon fortfarande i min skola men vi har inte sagt ett ord till varandra sedan den dagen och nu går vi i åttan. Hon brukade alltid vara den blyga typen, som ändå på något sätt var självsäker. Hon bar oftast en ljusrosa hoodie med en blomma på och ett par slitna H&M jeans, hon passade i det. Senaste gången jag såg henne hade hon en riktigt kort svart kjol och en magtröja i vitt, hon stod i korridoren och pratade med sina nya vänner.

Du kunde genom att se på Elsa och dem hon var med, veta att de var populära. De hade alltid de senaste märkeskläderna, och såklart var ju alla killar efter dem. Elsas kompisar hette Miranda, Saga och Nova. Miranda var den typiska söta tjejen, fina ögon och oftast bar hon vitt eller ljusrosa. Saga hade sitt hår högt upsatt i en knut, henne kunde man kalla vacker, typiskt långt brunt hår och fina ögon. Sen har vi Nova, den snygga som de andra brukar säga. Brunt hår ändå ner till höften, skarpa käklinjer, blåa ögon och en stort självförtroende. Och sedan har vi Elsa, som är en mix av allt det där.

Ibland undrar jag precis som många andra gör, vad meningen med livet är.
Jag stängde igen mitt skåp i den södra delen av skolkorridoren och började med mina matteböcker i händerna leta mig till klassrummet.
-Tönt! Hörde jag någon som skrek när hen passerade mig.
Jag kollade ner i marken, jag var van med sådant. Men det sårade mig ändå.
Det var Ellinor i klassen över mig, hon var alltid taskig mot alla, men speciellt taskig mot mig.

När vi kom in i klassrummet satte jag mig längst bak, själv.
-Ni har fått era resultat från matteprovet för två veckor sedan, sa vår lärare Anders.
Jag stirrade ner i mina böcker, jag hade pluggat mycket för detta provet så jag skulle bli besviken ifall jag inte fick ett bra betyg. Anders började gå runt i klassrummet och dela ut testerna till alla i klassen, sen var det mitt papper som var framför mig. Jag vände försiktigt pappret och på framsidan stod det A. Jag blev glad, men glädjen försvann snabbt när jag såg Elliot snegla på mitt papper.
-Ditt jävla A-barn, Skrek han i klassrummet.
Alla blickar vändes åt mig, men jag ville inte visa att jag blev sårad.

Jag hade planerat allt. Om en dag skulle det hända. Jag skulle ta mitt liv, jag skulle bli påkörd av ett tåg vid Nacka station. Jag hade redan börjat skriva ett brev som farväl, det skulle inte vara för långt för då skulle jag bli för känslosam och mina föräldrar skulle bli allt mer ledsna. Min lillasyster Lova på 5 år skulle förstås också bli ledsen men Teo som är 3 månader skulle inte ens minnas mig.
Brevet löd “Tiden går och går, Men inget läker dessa sår. Jag fattade aldrig varför jag skulle leva eller vad som var meningen att ske men jag är tacksam för alla dessa år ni har uppfostrat mig. Ni är de bästa föräldrarna och syskonen man kan ha men tillslut är tiden kommen då jag inte orkar mer och den tiden är nu. Pussar, Lo”
Jag ville inte göra en stor sak av det, men egentligen spelar det ingen roll när jag ändå inte kommer leva imorgon.

-Middag! Ropade mamma
Jag började lunka ut till köket där min mamma med sitt blonda, lockiga hår, min pappa med svart hår och mina två syskon som fnittrade satt på de ljusa ek stolarna. Mamma log ett snett leende hon förstod att något var fel, som varje dag innan denna.
-Hur var det i skolan? Frågade mamma fast hon redan visste svaret.
-Som vanligt. Sa jag
Mamma tittade ner, hon förstod vad det betydde. Sedan sa vi inget mer vi åt bara fläskfilen och potatisen och gick sedan och la oss.

Nu stod jag där, med vinden i håret och kollade ned på spåret. Det var bara jag och fem andra här, så jag skulle vänta tills de hade gått på tåget mot Henriksdal som skulle avgå om tre minuter. Minuterna kändes som timmar och jag hade en stor klump i magen även fast jag var säker på det jag skulle göra. De hade precis klivit på och jag såg tåget åka iväg. Inga andra i sikte. Saltsjöbaden 1 minut stod det. Jag placerade mina fötter på rälsen. Nu såg jag ljuset, inte det där alla pratar om att man ser innan man dör, utan ljuset från tågets lampor som kom emot mig. Nu händer det tänkte jag, och jag hade rätt för allt blev svart.

Suddigt kände jag mina ögonlock öppnas. Va? Detta skulle ju inte hända, tänkte jag för mig själv. Jag såg inte klart men jag kunde dovt höra någon snyfta. Jag kollade uppåt och såg någonting blont, med blåa ögon. Det var mamma. Fina mamma. Jag levde.
Och det kanske var tur ändå.

Skriven av: Isabella