Publicerat 23.01.2016
Kategori: Övernaturliga noveller

Planet 9 - Mardröm i grönt

Ifrån en av parallellerna hade de brutit igenom och etablerat en bas på Planet 9 – nej, jag talar inte om Pluto vilken kommer att degraderas inom några tiotals år och alltså fråntas sin status som planet. Likväl kommer antalet planeter fortfarande vara 9. I mörkret, i vårt solsystems yttersta regionen bortom Neptunus bana, i områden dit Edgeworth och sedan Kuiper redan riktat sina blickar och sålunda banat väg för framtida astronomers upptäcker, befinner den sig och bidar sin tid.

Gränsöverskridandet mellan parallellerna möjliggjordes för att den mörka kraften här och bortom vägde tyngre och blev starkare än motståndet. Utöver kraft och vilja krävdes också makt och kunskaper om det dolda, det krävdes en initiering i det ockultaste av det ockulta. I tusentals år hade här på jorden ljusskygga, hemliga kulter tålmodigt vuxit sig allt starkare och målmedvetet verkat för kommunikation mellan världarna och för den storslagna ankomsten.

Universums uråldriga lagar som upprätthöll ordning och reda var satta ur spel och något illvilligt, osynligt namnlöst hade tagit avstamp från Planet 9 och närmade sig sitt mål. Vad skulle det då få för konsekvenser för mänskligheten att en population – fullständigt främmande allt vad vi känner till bortsett kanske från upplevelser i mardrömmarnas förvridna världar – planerade ett högst oannonserat besök på moder jord? Virvlande vindar hade väst och viskat i mitt öra och en demon hade, igenom den gulgröna, genomskinliga slöjan, låtit mig skåda och jag hade fått en skoningslös, mardrömslik vision av vad som väntade...

Häxkvinnan, den där djävulen; det var hon och hennes föregångare som lockat hit dem, skapat en kontakt och öppnat porten för deras helvetiska intåg till vår värld. Jag hade i min dröm sett henne vid den mörka, grönfärgade stenen i skogen. Hennes ord är mörk kraft och en nödvändig energi för att leda och guida det yttre till vår jord. Stenen hade släta ytor och var helt klart inte naturens egen skapelse, men den var heller inte uthuggen och polerad och placerad i skogen av mänskliga händer... Den sträckte sig ungefär tolv decimeter ovanför marken och i drömmen hade jag också kunskapen som sade mig att dess bas befann sig djupt under marknivån och att den längre ner i jorden var täckt av sirliga, slingrande mönster samt fruktansvärda bilder, tecken och symboler som jag aldrig tidigare hade sett. Toppen, cirka sex gånger sex decimeter var lätt vinklad och där uppå låg den förbannade boken som hon högt reciterade ifrån.

För länge, länge sedan lokaliserades Tellus. På planeten fanns liv, det fanns fysiska kroppar. Den hade upptäckts och bara det var en enorm bedrift eftersom det egentligen skulle varit en omöjlighet då den befann sig i en annan parallell, men hädiska och ockulta aktiviteter på jorden hade lockat, suddat ut gränser och slutligen brutit de tydligen alltför bräckliga barriärerna. Ifrån den nya basen på den koloniserade Planet 9 i solsystemet i riktning mot vår sol gjordes försökt till att sända, först små osynliga korn i en hastighet som övergår var människas fattningsförmåga. Riktningen verifierades vara god, beräkningarna fungerade. Dessa små partiklarna kunde inte påverka en hel befolkning. Skulle de passera rakt igenom en människas kropp eller hjärna skulle de dock sätta sina synbara spår i den individen och läkare och medicinkunniga hade i alla tider försökt att behandla efter bästa förmåga och ställt sig frågor såsom: Vad är det här för åkomma egentligen och vad är det som orsakat den? Är detta ett enstaka, unikt fall? Är det en naturens nyck? Måhända är det så att personen framför oss är en galning, en som varit högst uppe på Vansinnets berg och sedan fallit rakt ner i helvetets avgrund och nu återvänt bara för att rabbla en massa osammanhängande ord utan innehåll och mening? Analys, slutsats, behandlingsmetod och medicinering av ett och samma fenomen varierade sålunda genom tiden gång.

Det namnlösa färdades i vårt solsystem. Det hade passerat de yttre planeterna och var på väg i riktning mot Solen. Huvudmålet, planeten Tellus, passerades och konsumerades strax innan dess.
Det hade blåst friska vindar och på sina håll hade stormar dragit fram, fullskaliga orkaner hade rörts upp; och det kom att ändra livet på jorden för gott då samtliga varelser på jorden, en och en på ett ögonblick hade inslutits i genomskinliga, geléaktiga bubblor. Flera miljarder gröna enmans-stora fängelser hade uppkommit utan förvarning och till synes från ingenstans. De hade växt inifrån kroppen på var och en för att sedan avstanna i expanderandet när jobbet väl var klart, när köttet blivit paketerat: de grönskimrande ogenomträngliga bubblornas uppgift var helt enkelt att konservera människorna och djuren som bebodde den tredje planeten innan solen.

Under de första timmarna i den nya tillvaron upplevde jag ångest, panik, skräck och obeskrivlig fasa. Att fortsätta med det initiala vilda skrikande skulle inte tjäna någonting till; kanske skulle syret också ta slut snabbare genom ett lönlöst, vansinnigt vrålande i mitt gröna lilla utrymme? Det bästa vore att tänka rationellt och logiskt. Jag hade gett utlopp för min skräck – mina stämband orkade inte skrika längre och mina våldsamma tacklingar mot väggen hade varit fruktlösa. Jag satte mig ner för att försöka tvinga min hjärna till att tänka – till att tänka logiskt. I en värld absurd och totalt overklig skulle jag alltså försöka bilda mig en uppfattning om vad som hade hänt, och än viktigare, komma på en lösning hur jag skulle kunna göra mig fri från mitt ofrivilliga fängelse. Det var svårt att tygla tankarna då panik och ångest ständigt gjorde sig påminda. Min räddning kunde kanske bli pennan och anteckningsboken som jag alltid bar med mig i min ficka. Om jag försökte fästa mina tankar på papper kanske koncentrationen lättare skulle kunna infinna sig.

Jag hade alltså gått i skogen på jakt efter kantareller. Jag hade smakat av hallonen från en buske som fanns vid det gamla, ruggiga ödehuset och längre in i skogen hade jag stoppat i mig blåbär som vuxit sig ovanligt stora. Jag hade hittat ett ställe där det fanns rikligt av den gula svampen och fyllt botten av min stora korg. Sedan hade det förflutit en lång stund utan att jag gjorde några ytterligare fynd. Halva den medhavda matsäcken, bestående av rejäla smörgåsar med stekta ägg, åt jag upp i ett nafs. Efter min korta rast, kunde jag strax där lite längre fram mellan barr- och lövträden, skönja ängen. Jag skulle korsa den och gå in i skogen på andra sidan. Jag hade aldrig varit i den skogen förut, men skulle nu se om där kunde finnas något rikt svampställe. Jag kom halvvägs över ängen. Sedan tog det stopp. En sensommarvind hade jagat fram ovanför marken och en känsla av obehag hade genast fyllt mig. Det kändes som bomull i mina öron och en slöja av grönt hade fallit framför mina ögon. Den gröna, fria skogsupplevelsen hade ersatts av en annan nyans och bubblan som bildats runt mig fick mig antagligen, genast för en stund, att svimma av skräck. Så sakteliga hade jag sedan vaknat, vrålat och slutligen kommit till sans.

Jag sitter nu och läser igenom och betraktar mina anteckningar och försöker behålla ett lugn och komma fram till vad som kan ha försatt mig i den här ytterst märkliga situationen. Har jag ätit något hallucinatoriskt – något som drar ur min styrka och skapar förvridna syn- och hörselintryck? Hade trollpackan, som nu hundratals år efter sin död fortfarande sades husera i den gamla fördömda ödestugan, förtrollat de där hallonen som jag smakade? Eller var det blåbären som jag så glupskt smaskat i mig? De var förunderligt stora – ja, de var faktiskt helt osannolikt stora och förföriska skulle man kunna säga. Är det någon utomjordisk eller övernaturlig kraft eller magi som fångat mig? Jag gillar att läsa sådana berättelser – att kunna flyta iväg in i fantasin, smutta på en kopp te och njuta och våndas av spänningen i okända, annorlunda världar, men nu när fasan och ångesten krupit alldeles för nära och gjort mig själv till huvudrollsperson kunde jag omöjligt känna samma slags pirr som med boken innehållande skräckberättelser eller sällsam fantastik i mina händer sittandes i min sköna soffa i hemmets lugna, trygga vrå.

Jag börjar känna yrsel och illamåendet tilltar. Tröttheten kommer också över mig. Jag ska lägga mig ner och hoppas att någon utifrån kommer på något sätt att befria mig – själv finner jag inte någon lösning på det här vidriga eländet. Jag brukar vara en viljestark människa, men känner mig nu ytterst svag både till sinne och kropp. Mina tankar blir suddigare och oklarare för varje sekund som passerar... Jag hoppas sömnen snart infinner sig. Den eviga sömnen vore även den en välkommen räddare som jag i detta nu inte skulle frukta det minsta. Trött. Jag är så fruktansvärt trött...

En insekt kryper runt i mitt öra och tallbarr sticker mitt ansikte. Trots det obekväma underlaget bestående av kottar och stenar och kvistar under min kropp ligger jag kvar en stund i den vindstilla skogen och betraktar en stor skalbagge alldeles nära mina ögon. Jag lever! Jag lever och jag är fri! Korgen med kantareller är upp- och nedvänd på marken. Jag tar ett djupt andetag och känner djup tacksamhet och ödmjukhet för livet som jag förut resignerade ifrån. Jag plockar i svamparna och försöker att skaka av mig olustkänslorna från något slags mardröm i grönt vilken nu släppt sitt grepp, men som måste ha torterat mig för en stund...

Där lite längre fram mellan barr- och lövträden kan jag skönja ängen. Något säger mig att jag är tvungen att korsa den och gå in i skogen på andra sidan. Mina steg styrs automatiskt i den bestämda riktningen; det måste vara gyllene kantareller som lockar och drar. En sensommarvind jagar fram ovanför marken när jag befinner mig halvvägs över ängen och en känsla av obehag griper tag i mig. Jag hör en kvinnas entoniga röst. Hon verkar recitera en text, från ett för mig, främmande språk. Jag räds vad jag kommer att se, men jag fasar än större skräcken jag kommer att få uppleva om jag inte fortsätter min färd emot ljudkällan. Strax ser jag henne stå där vid den oheliga grönfärgade stenen med de släta sidorna. Hon reciterar högre och högre ur den djävulska boken och jag vet att jag måste handla. Om jag står kvar som en passiv betraktare kommer allting snart att vara för sent. Det är dags att sätta stopp för det onda som är i görningen. Jag tror inte att häxan har lagt märke till mig då hon verkar vara helt uppslukad av sitt monotona mässande. Jag befinner mig mindre än tio meter bakom hennes svarta rock eller mantel som börjar fladdra likt vingarna på något slags gigantisk fågel. Jag plockar upp en sten på cirka tre-fyra kilo som ligger i mossan vid mina fötter och smyger mig sakta närmare steg efter steg. En gren bryts under mina kängor och häxkvinnan vrider irriterat på sitt huvud medan orden än starkare strömmar ur hennes mun. Vinden tilltar. Jag är upptäckt och rusar fram de sista meterna och drämmer med kraft stenen i hennes skalle så att det vita, flygande håret färgas rött. Hon faller livlös ner till marken. Jag ser i den uppslagna boken att de gamla sidorna innehåller samma tecken och symboler som jag vet finns gömda längre ner i marken på den gröna stenen. Jag slår igen boken då jag inte står ut med att betrakta de ohyggliga, vidriga bilderna som också finns avbildade där. I samma stund mojnar och försvinner vinden. Den onda varelsen är död, men för att slutföra mitt arbete bär jag häxans kropp samt boken hela vägen till det hemska huset där hon hör hemma. Väl framme lägger jag trollpackan på trägolvet. Bland damm och spindelnät och bråten hittar jag något som kanske tjänat som ben i någon gammal stol. Jag hämtar mod, stålsätter mig och hamrar den tillräckligt spetsiga träpinnen igenom kroppen där hennes hjärta borde finnas om hon nu hade något sådant. Den vidriga boken jämte annat brännbart samlar jag snabbt ihop och lägger i en hög över häxan.

Utanför, bredvid hallonbusken sitter jag alldeles utmattad och genomsvettig och betraktar flammorna som slukar huset och allt oheligt som finns där inne. Röken avslöjar och jag berättar utan omsvep för brandmännen som senare letar sig hit att det var jag som satte eld på det hela. För polisen erkänner jag sanningsenligt att jag dödade häxan, slog pålen genom hjärtat och sedan brände hennes kropp jämte den mycket farliga, fasansfulla boken. Jag talar även om, antagligen på ett väldigt osammanhängande sätt, att jag också har räddat världen från en ohygglig, förödande och slutgiltig katastrof.

De kan givetvis inte döma mig för att ha dödat någon eftersom ingen kropp återfinns i det gamla nedbrunna ödehuset. Att jag tänt en ordentlig brasa som mycket väl kunde ha satt en hel skog i brand borde egentligen resultera i ett långt fängelsestraff, men psykologerna anser alla, efter att ha tagit del av polisrapporten och lyssnat till min egen redogörelse, att isolering inom vita, madrasserade väggar och lämplig medicinering är det absolut bästa för en sådan som mig. Mina försök att få dem till att förstå att det finns en fruktansvärd ohelig, mörkgrön sten i skogen är förgäves; det enda de säger är bara att någon sådan sten inte existerar. Jag ber dem att lyssna på mina ord och varningar angående Planet 9.
'Nej, den heter inte Pluto', får jag gång på gång rätta dem.
'Inte Pluto! Kalla den planet X om ni vill!' skriker jag till sist, 'men dess rätta namn är Planet 9. Hör ni! Planet 9!'
Men de hör inte. De lyssnar inte på mina ord. De lyssnar inte på en enda stavelse från mina läppar. Sedan får jag min spruta. De låser dörren och jag sjunker in i dimman där jag ser häxan; ser hur hon med en bok under armen går över ängen, in i skogen och fram till den gröna, uråldriga stenen.

Utanför ett sinnes-sjukhus ilar en vind. Häxan hånler, slår upp boken och börjar recitera. Vinden tilltar och sveper gatorna fram. Igenom den gulgröna genomskinliga slöjan, ser jag vad som väntar... och allt jag kan göra är att skrika, skrika ut min varning till en mänsklighet som omöjligt kan höra mina ord. Stormen kommer till staden och träden i skogen böjer sig. Jag vrålar likt en galning, likt en som varit högst uppe på Vansinnets berg och sedan fallit rakt ner i helvetets avgrund och återvänt... Väggarna i min trånga, lilla ljudisolerade cell krymper, de krymper, och ändrar form och färgas gröna. Jag befinner mig i den gulgröna, geléaktiga bubblan. Häxan och demonen skrattar medan världen i övrigt har tystnat för gott.

©Anders Andrésson 2015