Pojken och Någon

”Hur kan hon ha samlat på sig såhär mycket grejor?” Elin sitter på golvet uppe på farmors vind. Ser sig förtvivlat om på bråtet. På farmors hela liv. ”Har hon aldrig slängt någonting? Någonsin?”

”Hon var gammal,” påminner jag.

Elin reser sig upp och slår bort dammet från sina mörka byxor. ”Inte alltid. Nog kunde hon och farfar rensat lite ibland.”

Jag bryr mig inte om att svara. Låter henne ventilera ut i vindens instängdhet. Armarna värker, jag vet inte hur många lådor och gamla möbler vi släpat på under dagens lopp.

Det värker.

Tanken på att slänga allt detta som var hennes gör ont. Men vad har vi för val? De nya ägarna flyttar in på söndag. Jag tror inte de uppskattar farmors gamla pinaler. De har säkert eget skit att fylla vinden med.

”Jag behöver en paus,” muttrar Elin och ser på mig. ”Jag drar och handlar något att fika på.”

Jag nickar och ler när hon klättrar ner för stegen. Lika bra. Det går fortare om jag fortsätter själv en stund.

Tystnaden efter Elin gör mig lugn. Jag ställer ifrån mig lådan jag bär på. Ser mig omkring. Varenda sommar under barndomen var jag här. Inte bara hos farmor och farfar, utan här. Vinden var min lekplats, så fylld av konstiga föremål och äventyr. Och vilka äventyr sedan.

Kan den finnas kvar?

Tanken är lockande, men jag slår den ifrån mig. Det är en del av det förflutna. En galen fantasi som varit så verklig för mitt tio-åriga jag. Istället låter jag huvudet vila medan kroppen arbetar. När Elin kommer tillbaka har jag burit ner nästan hälften av det som finns kvar.

”Wienerbröd eller kanelbulle?” Hon håller upp en påse från konditoriet. Jag vet att hon vill ha wienerbrödet.

”Kanelbulle.”
*
Jag kunde inte slänga allt. Mitt lilla vardagsrum är fullt av flyttlådor märkta fotografier, böcker och Astas saker. Småplock av farmors historia. Böckerna klämmer jag in i mig egen bokhylla och fotoalbumen får plats i ett av köksskåpen. Astas saker. Tre lådor som jag inte vet vad jag ska göra med. Ett smyckeskrin. Lite papper och räkningar som åker rakt ner i soptunnan. Ett Yatzy-spel som luktar unket efter alla år på vinden.

I den andra lådan ser jag den. Först tror jag inte att det är just den, det kan ju vara vilken spegel som helst. Men när jag lyfter upp den från lådan den delat med gamla bordsdukar och solblekta gardiner ser jag att det är samma spegel från förr. Mina fingrar löper över det invecklade mönstret i ramen. Växter och märkliga symboler om vartannat i en dov, allt mer svartnande guldfärg.

Hon sparade den. Visste hon ens vad det är?

Jag lägger spegeln på soffbordet och sätter mig ner. Tittar in i glaset, men ser inget annat än mig själv. Femton år äldre än jag varit senast jag såg in i den. Det går en evighet. Jag bara stirrar ner, ner, ner. Det brukade inte vara såhär svårt. Den kanske inte fungerar längre? Fungerade den någonsin?

Försiktigt, trevande, rör jag vid glaset. Först bara med fingertopparna, men snart ligger hela min hand tryckt mot spegelns skinande yta. Ingenting.

Ingenting.

Någonting.

Det drar som en våg över glaset. Jag känner det svagt. Sedan starkare och starkare tills den bekanta känslan i magen kommer och jag dras in i spegeln. Det är mörkt och tyst i hallen jag dyker upp i. Inte alls som jag minns denna fantastiska värld jag där spenderat mina barndoms somrar. Min spegels bror ligger på marken, en tunn spricka löper genom glaset. Inte bra. När mina ögon vänjer sig ser jag Skuggor. De viner omkring mig och hela min kropp skälver. Viskar på ett språk jag inte förstår och smeker mina bara armar. Det brukade inte finnas Skuggor här.

Jag måste hitta Någon.

Med Skuggorna tätt intill mig börjar jag gå. Jag känner inte igen mig, ankomsthallen var alltid full av liv och rörelse när jag var barn. Levande ljus på varje ledig yta, frukt och godsaker i korgar och på fat. Varelser. Var finns de nu? Lever de ens kvar här?

Jag ökar takten och min andning blir tyngre. Svänger höger nedför en trappa, ledstången är alldeles dammig. Jag torkar av handen på mina jeans och får syn på någonting en bit framför mig. Ett enda, svart stearinljus. Lågan svajar i den dragiga korridoren. Håren på mina armar står rakt upp av kylan. Jag tar ljuset och går vidare, mina steg ekar i den annars så täta tystnaden. Här nere finns åtminstone inga Skuggor.

När jag når slutet av korridoren stannar jag upp. Försöker minnas, försöker leta fram det som legat stilla inom mig så länge. Brukade det inte finnas en dörr här? Jag sluter ögonen och försöker tänka som mitt tio-åriga jag. Det jaget som kunde det här stället utan och innan. Jo. Här borde finnas en dörr. Här brukade jag ta mig ut i den östra trädgården.

Jag skriker nästan högt när någonting rör vid mitt ben. I sista stund hejdar jag mig, vill inte locka hit några Skuggor. Jag höjer ljuset en bit i luften och då ser jag honom. Någon. Han når mig knappt till knäna numer, pälsen tuffsigare än förr. De stora ögonen är matta, utan det liv jag minns från min barndom.

”Äntligen hittade jag Pojken,” frustar han. ”Han springer för fort, har för långa ben nu.”

Jag kan knappt förstå att han är här. Att jag är här. ”Vad har hänt?” frågar jag och ser mig omkring. Ser på Någon. ”Allt är förstört, jag förstår inte.”

Någon nickar. ”Därför slutade jag kalla på Pojken. För farligt. Men nu behöver jag Pojkens hjälp, har ropat och ropat hela sommaren.”

”Spegeln,” börjar jag. ”Jag har inte haft den.”

Han viftar avfärdande med en hårig hand. ”Spelar ingen roll, Pojken är här nu. Jag ska berätta.” Han drar mig i benet och vi vänder tillbaka i korridoren. ”Sommaren efter Pojken kom hit för sista gången dog Drottningen. Prinsen…” Han hejdar sig och skakar på huvudet. ”Nej, inte längre Prinsen. Kungen. Han var galen redan då, Pojken minns honom säkert.” Jag nickar. Jag mindes den unge Prinsen mycket väl. En arrogant och minst sagt speciell typ. Men galen? Någon fortsätter:

”Han hade sina små Skuggor som han gömde här och var. Men de blev större när han fick makten. Starkare. Har har gjort vår värld oigenkännlig. Så mycket sorg…”

”Men hur lyckades han? Nog måste Drottningens rådgivare stoppat honom?” frågar jag när Någon öppnar en dörr och tillsammans kliver vi in i ett litet rum, snarare en skrubb än någonting annat.

”Döda. Allihop. Kungen ville bara ärva sin mors tron, inte hennes män.”

”Men det här stället då? Han kan väl inte bo kvar här?”

Någon skakar på huvudet. ”Ingen bor här, Kungen har flyttat hovet söderut. Till Solfolkets rike.”

Solfolkets rike? Det bådar inte gott för dem. Jag minns dem som ett fredligt släkte, deras arméer kan inte ha stått emot Kungen särskilt länge. Någon trevar utmed väggen i skrubben och hans mumlande avbryter mina tankar.

”Vänster… Nej, uppåt…”

Till slut verkar han hitta det han söker och trycker hårt med sina små håriga händer mot stenarna. En öppning träder fram, alldeles lagom stor för honom.

”Någon,” säger jag och han vänder sig om och ser på mig. ”Hur tänkte du att jag skulle ta mig genom där?”

Han suckar. ”Ja, inte visste jag att Pojken inte var pojke längre. Han är för lång nu!”

Med de orden tar han ljuset från mig och slinker genom hålet i väggen. Jag sätter mig på huk och tittar in. Mer mörker. ”Nu får Pojken skynda sig,” muttrar Någon.

Det tar en evighet att ta sig genom öppningen. Någon drar och sliter i mig medan jag trycker mig fram. Till slut går det. Jag må vara täckt av svett och skrapsår, men genom väggen kommer jag. Vi befinner oss under jord. Ljuset är bara en stump vid det här laget och det dröjer inte länge förrän vindpustarna som drar fram där nere släcker lågan helt.

Någon svär. ”Har Pojken det där lyset med sig?”

”Mina ficklampa?” Jag skakar på huvudet. Inte ens min mobil fick jag med mig. Den enda ”ficklampa” jag har nu för tiden.

”Typiskt,” Någon rycker på axlarna. ”Nåväl, försök följa mig så gott det går.” Han sätter av framåt. Med sina stora ögon ser han utan problem i mörkret och jag gör mitt bästa för att inte tappa honom ur sikte. Marken går uppåt och snart anar jag ljus. Den tunga, murriga luften ersätts av en frisk sådan. Efter ytterligare ett par minuter ser jag vår utgång.
*
Mina fötter har blåsor undertill när vi äntligen når Kungens nya hem i Solfolkets rike. Slottet är större än det jag vi lämnat bakom oss. Varför just detta föll Kungen in i smaken är enkelt att förstå.

”Har Pojken fortsatt öva med svärdet?” frågar Någon, efter en lång tystnad.

Jag hajar till. ”Eh.. Nej?”

”Inte bra, inte alls bra,” muttrar han tyst och ser fundersamt på mig. ”Han är lång, men inte särskilt stark.”

Tack för den. ”Vad är planen egentligen?” frågar jag och kan inte mota undan irritationen som vuxit sig allt starkare under vår resa. ”Varför kallade du på mig? Vad kan jag göra som ingen annan kan?”

”Inte mycket. Men han vågar,” svarar Någon. ”Ingen vågar stå upp emot Kungen längre. Varje motstånd har dött. Snart följer resten också. Skuggorna är omättliga.”

Skuggorna? Är det de som spritt denna förödelse, och inte Kungen själv? Jag ryser. Omättliga. Jag hoppas Någon inte menar bokstavligen.

”Så vad gör vi för att stoppa dem?”

Någon pekar på mig. ”Vi låter dem resa vidare. Som Pojken alltid gjort.”

Resa vidare? Men spegeln är ju i mitt vardagsrum, dess bror kvar på det gamla slottet. Förvirringen måste ha synts på mitt ansikte, för Någon fortsätter:

”Inte bara Pojken som kan resa. Hans spegel är skapad av Solfolket. Det finns fler.”

”Jag tänker inte hjälpa dig skicka Skuggor till min värld.”

Han tar mig försiktigt i handen. ”Inte Pojkens värld. Till deras egna. Där kan de förstöra bäst de vill.”
Jag nickar. Minns den pojke jag varit här. Alla de äventyr jag varit med om. Vad gör väl ännu ett?

Hand i hand beger vi oss till slottet.
*
Att frigöra en hel värld visade sig vara det största vi gjort, Någon och jag. Men vi gjorde det faktiskt. Vi hittade spegeln till Skuggornas rike. När jag föll genom den tillsammans med dessa viskande, tunna varelser hörde jag Någon skrika nästan hela vägen fram. Allt tystnade när spegeln krossades. Här är kallt. Här är blött. Men vi gjorde det. Vårt sista äventyr.

Min sista resa.

Angelica Andersson

Skrivande skåning som visserligen tycker att noveller är galet svåra, men har kul med dem ändå.
Angelica Andersson är medlem sedan 2018 Angelica Andersson har 1 publicerade verk