Populär och galen, ledsen, bortskämd, förtvivlad, förvirrad och alldeles....

För inte så länge sen, i en annan stad, kanske i ett annat land, bodde en flicka. En flicka som hade långt, mörkt, lockigt hår och bruna, stora, klara ögon och en mun som inte var så olik en rosenknopp. Flickan hette Jeanne men kallades av alla Jane. Jane var mycket populär, kanske mer populär än vad hon själv önskade. Och hon var hemskt vacker alla flickors förebild och alla pojkars dröm. Men Jane själv var olycklig med sig själv. Hon var instängd i ett skal. Ett skal som var bortskämt, elakt och dumt och vad hon än gjorde så blev det något elakt eller katastrofalt. Dessutom fanns det en flicka, vid namn Noorah som hatade Jane över allt annat. Det sas att Noorah var en mycket farlig häxa och Jane var lite orolig för sig själv när hon var i närheten av Noorah. En dag så steg Jane upp mitt på natten, hennes vackra hår flängde efter henne och hennes mjuka nattlinne fladdrade i vinden. Hon stod på ett berg och tänkte på allt som hänt. Modern och fadern var så upptagna med sitt för att märka att deras flicka var ett olyckligt och bortskämt barn. De var upptagna att mörka hur mörk Jane var inuti sig själv. Och Jane hade alltid levt i en värld så olik de andras, där inget ont existerade. Men allt var av plast och det var bara syner. Hon hade inte lärt sig om världen utanför som hon hade behövt göra. Nu var hon som hon var, utan att veta ett dugg, men alla som älskade henne. Men hon var ledsen över det. Det enda som fanns att glädjas i livet var vetskapen av det, att Noorah hatade henne. Och den natten, när Jane nästan hoppade från berget så kom Noorah. Hon iakttog Jane och sa:
'' Hoppa inte, det är bara att tecken på feghet! '' Jag kanske är feg också, '' sa Jane.
'' Nej, du är inte feg, '' sa Noorah. '' Du blind och blindare kommer du vara om du inte lyssnar på mig och går bort från kanten. '' Janes värsta fiende hade bett henne att gå bort från berget. Kanske de till och med skulle kunna bli vänner? Men en sak glömde Jane aldrig, och hon fick aldrig lust att hoppa från berg igen, för det var Noorah, som hade tagit hennes förnuft till fånga och gett henne den. Noorah hade räddat hennes liv.

Skriven av: TamaraM