Publicerat
Kategori: Novell

Precis som alla andra

Vet du hur det är att sakna någon så att man nästan går sönder? Du är som ett skört vinglas som någon med för starka händer håller i. När som helst spricker du, när som helst ligger skärvorna av dig utspridda över golvet. Alla minnen äter upp dig inifrån, du vill inget hellre än att vara i Hans närhet, känna hans kropp tätt mot din, hans händer på din rygg, hans läppar mot din hals. Och ingenting annat spelar någon roll.

Jag tror nog att vi båda visste vad som var på gång, redan första gången vi sågs, då förra
sommaren. Eller egentligen var det ju inte riktigt första gången, vi hade ju träffats en gång tidigare men då följde jag bara med som moraliskt stöd till Kim. Ja, ni blev ju faktiskt tillsammans, du och hon. Det höll visserligen bara någon vecka eller sådär, men i alla fall.
Flera månader senare, nästan ett halvår exakt, sa du något som fortfarande värmer.
Jag har inte något minne av ifall jag verkligen var deppig och sa det seriöst eller om det bara var en av alla ”jag dööööööööööööööör” som jag brukar använda mig rätt mycket av när jag är uttråkad.
”Du ska inte dö! Du måste leva för du ska sprida söthet till folk” sa du då.
Vet du om att jag fortfarande ler när jag tänker på det?
Det var nog redan då allt började, då jag hade min chans men sopade den. Du ville ha mig men jag ville ha en annan. Du kommer aldrig att förstå hur mycket jag ångrar att jag valde bort dig och hur mycket jag fantiserat om hur det kunde ha blivit annars. Och killen jag valde bort dig för var väl inget att jubla för heller precis. Han bodde i Örebro och blev helt utan förvarning tillsammans med sitt ex igen. Jag tog ganska hårt på det, trots att han och jag aldrig ens hann bli tillsammans.
Först i juli började vi prata om att ses igen och i slutet av månaden eller om det var början av augusti blev det av. Vi bor ju väldigt nära varandra så vi sågs vid en skola som ligger ungefär halvvägs. Kramades länge, gick sedan och köpte en påse godisnappar. Det finns inte så mycket att göra här så det fick bli en promenad utan något egentligt mål, möjligtvis vandrade vi mot vad vi trodde skulle bli en ny vänskap. Något det däremot finns gott om här där vi bor är skog, mysiga små grusvägar och myggor. Minns du hur vi förbannade dessa jävla myggor som inte kunde lämna oss ifred en enda sekund? Vi gick faktiskt rejält vilse, följde en skylt som ledde oss mot Långsjön som dock visade sig vara en helt annan långsjö och inte den jag kände till. Minns du hur det plötsligt började bli mörkt och jag frågade dig ifall man inte lika gärna kunde krama varandra istället för ett träd? Minns du att mamma ringde hela tiden och undrade varför vi dröjde så? Att hon spydigt frågade ”vad gör ni egentligen?” och sa åt oss att gå raka vägen hem? Och vi fick absolut inte stanna på vägen. När hon ringde en halvtimme senare satt vi fortfarande kvar på samma ställe med armarna om varandra, med kroppar som aldrig ville släppa taget. Den vibrerande mobilen i fickan blev en påminnelse från verkligheten och ungefär 5 timmar efter att vi mötts vid skolan började vi gå hemåt. Mörkrädda som vi var höll vi hårt i varandras händer när vi gick igenom alla mörka skogspartier och släppte inte förens vi skulle åt olika håll. Trots att vägen hade varit upplyst sen en halv kilometer tillbaka.
När jag kom hem var jag omtumlad och nyförälskad, jag hade aldrig pratat med någon annan som jag pratade med dig. Jag kunde vara så öppen, säga nästan vad som helst. Vi lärde känna varandra på ett bra sätt, genom att bara prata, på riktigt.
När vi pratade på MSN senare på kvällen visade det sig att även du kände något för mig och att du hade velat kyssa mig men inte fick och inte skulle det heller. Just det ja, så var det ju det första stora problemet. När jag nu äntligen fick upp ögonen för dig och erbjöd dig mitt hjärta så hade du flickvän. Vilken tajming man har va?

En vecka senare var det dags igen. Ännu en skogspromenad, vid det här laget måste vi väl ha fattat? Vi kramades i över en kvart när vi hälsade. Du är den enda jag kan krama så länge utan att det blir det minsta pinsamt. Någon timme senare vilade vi fötterna och satt och pratade på en slags förvarings-låda för ved. Vi slog nog rekord i längsta kram eller någonting och allt eftersom tiden gick förändrades också våra omfamningssätt. Nu stod vi upp, mina läppar pressades mjukt mot din nacke, du andades tungt i mitt hår. Varningsklockorna började ringa och hjärnan sa nej men vad hjälpte det när hjärtat skrek JAAA?
Din kind mot min, din skäggstubb kittlades lite men det spelade ingen roll. Dina läppar var så nära mina, dina händer var under min tröja nu fast fortfarande på ryggen, och du höll mig tätt, tätt. Våra läppar möttes och då var det redan för sent, så varför sluta?
Efteråt var det som att ingen av oss verkligen förstod vad som hänt, för på vägen tillbaka pratade vi på som vanligt. Stämningen var dock något spänd och när vi inte trodde att den andra såg sneglade vi blygt och lite nervöst på varandra som för att få bekräftelse på att det verkligen blivit som det blivit.

”Jag tycker verkligen om dig, men jag tycker om Sanna mer. Hon är det bästa som har hänt mig och jag fattar inte hur jag kunde göra så mot henne som andra brukar göra mot mig.”
Du sa också att du hade berättat allt för henne och att hon förlåtit dig. Varför sa du det för? Nu vet jag ju att det inte är sant.
Det gick någon månad och sedan gjorde ni slut. Du gjorde slut. För att du tyckte om mig fick jag veta senare, men då var det ju för sent. Varför gör vi alltid misstaget att inse saker eller tala om hur vi känner alldeles för sent? Vi bestämde ju att vi skulle ses. Men sen tog Amandra, din allra bästa vän, livet av sig och då förändrades allt. Du hade väl inte mått så bra innan heller men efter det var det som om glimten i dina ögon försvann och allt jag ville var att göra dig lycklig. Det var då hon dök upp, hon som tydligen hade något som inte jag hade. Det höll inte så länge, bara någon månad. Hon hade visst skaffat flickvän i smyg.
Ytterligare en månad senare sågs vi, nu var det slutet av november och helt plötsligt var det som att ingen tid alls passerat, vi var tillbaka där i skogen och allt kändes precis som i somras. Vi kysstes och kysstes och kysstes lite till. Jag kan fortfarande känna dina händer på min kropp, har du ens någon aning om hur starkt du har påverkat mig?
Några få dagar senare träffade du Maria och ni blev tillsammans strax därpå. Aj. Det gjorde ont. Vad gjorde jag för fel den här gången? Nu säger du att du trodde att jag inte tyckte om dig. Okej, jag sa det aldrig rakt ut men om du hade tänkt till lite borde du väl ha kunnat lista ut det i alla fall?

Det gick en månad och två. Vi sågs i januari och även då gjorde vi väl lite mer än vi borde med tanke på att du och Maria fortfarande var ett par. Jag var så naiv, och är det fortfarande. Jag fortsatte att hoppas. Någon gång kanske du börjar tycka om mig lika mycket som du har tyckt om Sanna, Linnea och Maria? Jag längtade så efter din närhet, efter din kärlek och plågades av att behöva dela dig med någon annan. Jag ville inget hellre än att ha dig för mig själv, att vara någon du gick till när saknaden efter Maria blev för stor gjorde ont.
”Jag har honom hellre lite än ingenting alls” resonerade jag när vännerna frågade varför jag fortsatte träffa dig.
Sedan kom mars och vi sågs två gånger inom loppet av en vecka. Hoppet vaknade på nytt trots att jag intalat mig att jag kommit över dig - igen. Oj så fel jag hade. Allt var som förut och jag försökte att inte tänka på att du faktiskt tillhörde någon annan om man nu får uttala sig så. Jag vet alltför väl hur krossad jag hade blivit om det var jag som var flickvännen som fick reda på något sånt. Men jag var kär. Att ha det som ursäkt är väl ganska vagt men så var det. Du var förbjuden frukt och kanske stämmer det att det gör så att man lockas mer och mer? Man vill alltid ha det man inte kan få och när man kan få det är det inte alls lika intressant längre, är det så?
”Jag tycker verkligen om Maria men du är så jävla söt! Jag gillar dig också men nu får vi försöka att ses som bara kompisar, okej?”
NEJ DET ÄR INTE OKEJ FATTAR DU VÄL, ville jag skrika men sa bara ”visst” i ett försök att verka oberörd.

Men det blev inte så heller, exakt en månad senare sågs vi igen. Ditt och Marias förhållande hade varit ostabilt i flera månader, hon bodde i Järfälla och ni sågs knappt någonting. För har man det perfekta förhållandet är man inte otrogen. Eller?
”Det där var verkligen sista gången va?”
Jaja, om du säger det så. Flera gånger har jag frågat om du bara tar mig som ett andrahandsval men varje gång jag nämner något som har med vår så kallade ”affär” att göra försöker du prata bort det. De gångerna jag tvingat dig till att prata om det blir du bara ledsen.
”Jag har mått jättedåligt för det här och det blir ännu jobbigare när du tar upp det hela tiden. Allt med dig har varit misstag som jag hatar mig själv för.”
Så sa han och inget har någonsin gjort så ont. Du har gjort illa mig som ingen annan, vet du det? Men du har också berört mig, inte bara fysiskt.
När du lugnade ner sig och inte var lika arg och ledsen längre bestämde vi att eftersom vi alltid fick tillbaka känslor när vi sågs så skulle vi börja träffas när ni gjort slut.
Nu är det slut och jag antar att det var hon som gjorde slut med dig. Jag borde be dig dra åt helvete, som alla de här girl-power tjejerna i olika filmer. Men jag kan inte. Jag älskar dig och behöver dig. Alla säger att du utnyttjar mig och till viss del är det kanske sant men jag vet ändå att du tycker om mig till viss del. Kanske är allt det här krånglet bevis på att vi hör ihop, för det har ju alltid blivit så att vi inte kan motstå frestelsen tillslut. Eller också bevisar det motsatsen, att det aldrig kommer bli något seriöst mellan oss.

Min erfarenhet hittills är att de flesta killar är dumma i huvudet, inklusive du. Jaja, jag vet. Man ska inte dra alla över en kam men det är lätt hänt när man aldrig upplever något som bevisar motsatsen. Kanske är du precis som alla andra. Men jag vet ändå att det här har betytt något för dig också. Saker du sagt, orden som ristats in i mitt hjärta, kommer att finnas kvar. Såren du rivit upp för att sedan läka har du rivit upp på nytt. Tiden läker säkert alla sår om man bara ger tiden en chans. Men ärren finns kvar.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver, mest för att få allt ur mig skulle jag tro, trots att jag timme ut och timme in ältat alltihop med diverse kompisar. Men det är annorlunda att skriva, att sätta exakta ord på känslorna och se pappret fyllas bit för bit. Men en sak vet jag och det är att jag skriver till dig. Jag skriver bara till dig.
Trots att jag nog aldrig kommer att samla tillräckligt med mod för att våga låta dig läsa.
Kanske jag får belöning för min naivitet och faktiskt får mitt lyckliga slut med dig jag också. Eller också blir det inte så. Jag hoppas att du kommer att minnas mig, för jag kommer aldrig att glömma dig, det vet jag.

Skriven av: Astrid Bylund

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Skogstokig

Roger Skoog : Författare, skribent, musikälskare och boksamlare. Bloggar regelbundet på "Den Skogstokiga Bloggen" och har även hemsideportalen "Skogstokig Förlag": https://skogstokigforlag.com/…

Skogstokig

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson