Prinsen och Hjorten

Jag springer genom min tonårs vida jaktmarker, en pilbåge i ett fast grepp i ena handen och den varma solen mot min hud. Snön knastrar under mina fötter och en isande vind viskar om kalla nätter. Jag andas in den kalla luften, låter den fylla mig. Lugna mig. Sedan ser jag framåt, mot den kronhjortsbock som står tjugo meter framför mig. Mitt hjärta hoppar över ett slag, han är enorm. En av de största kronhjortar jag någonsin sett.
Han står där alldeles stilla och ser på mig med sina kolsvarta ögon där jag står halvt gömd bakom en buske. Vinden måste ha fört min lukt hans håll, och nu kan han inte vika bort blicken. För vad är jag om inte en märklig tvåfotad varelse med en böjd pinne i handen.
Hjortarna i denna delen av skogen är vana vid oss människor, de har lärt sig att vi bara för med oss död. Därför är de smarta nog att springa när de känner vår vittring. Men trots vinden som precis skickat min obekanta lukt hans håll och trots att han så uppenbart ser mig står han bara kvar och iakttar mig lugnt. Hans svarta ögon möter mina gröna.
Värderar mig.
Granskar mig.
Jag sänker bågen, varför kan jag inte vara helt säker på, och återgäldar hans blick, granskar den majestätiska varelsen tjugo meter framför mig. Jakten är med ens bortglömd. Plötsligt känns den alldeles oviktig. Oviktig framför det majestätiska djur tjugo meter bort. Jag intalar mig själv att det är okej. Vad är den lilla utflykt om inte ett barnsligt försök att vinna kungens gunst? Oviktigt på det stora hela.
Bocken verkar förstå min mening. Den ser på mig ett ögonblick längre innan den långsamt sänker sitt huvud, nästan som i tack, innan den långsamt fortsätter på sin färd på den snöbetäckta glittrande marken mellan frostiga granar. Dess vita kungarike och hem.
Min blick följer honom tills den vita skogen har svalt honom.
“Ta hand om dig, broder”, viskar jag och lägger bågen över axeln innan jag letar mig ut från skogens hjärta. Jag vet hur det är att bli jagad allt för väl.
Skogens absoluta stillhet är nästan berusande och kylan bitande men inombords kan jag bara förbereda mig mentalt inför mäster Jarmos reprimander och troligtvis en veckas skyffeltjänst. Jag suckar, kastar en sista blick mot den vita skogen innan jag går mot slottet på dess ensamma klippa i fjärran.
En gång ska enhörningar, älvor, drakar, vättar och troll ha vandrat genom dessa skogar. Idag är jag ensam blott från enstaka skogsdjur. Det är märkligt att tänka sig att det fanns en tid när sådana märkliga ting fick gå fritt. Men liksom min familj var dessa magiska väsen några av det fjärran kungariket Lygariias offer. Ändå har jag hört att det ska finnas kvar några ättlingar. Enstaka magiska väsen som lever vidare trots människors bästa försök att utplåna deras existens. En del av mig kan inte låta bli att sympatisera med dem, trots att jag vet hur farlig och oregerlig magin är. Kanske är det för att jag ser mig själv i deras ständiga flykt, ser min egen familj slaktas och ser mig själv fly den plats som varit mitt hem och mitt öde eller så är det bara den sentimentalitet mäster Jarmo så ofta hånar. Kanske bådadera.
Jag vänder blicken upp mot solen där den skiner ovanför trädtopparna. Lunchtid. Jag snabbar på mina steg men kan inte låta bli att njuta av solen, i Eudocia sken solen för jämnan, i Goma kan man skatta sig lycklig om man får en dag utan moln eller snö. Denna eviga kyla, jag vänjer mig aldrig, hur många gånger herr Nicolas än tvingar mig springa genom frost och kyla. Blotta tanken får mig att rysa och jag snabbar på mina steg.
En gång var jag en prins, nu springer jag för att inte bli utskälld av vresig stallmästare. Livets spratt är många, och inte det minsta roliga.

M.J. Jaatinen

Bara en människa som dedikerat sitt liv till skrivandets konst.
M.J. Jaatinen är medlem sedan 2022 M.J. Jaatinen har 4 publicerade verk