Projector Molly

Molly låg på soffan och stirrade på datorskärmen utan att se något av vad som stod på den. Hon var trött. Hon noterade en trött känsla och kunde inte begripa varför hon blev så trött av så lite jobb. Hon jobbade på Dollarstore, arbetstränade två och en halv timme på dagen. Och ändå kände hon sig lika trött som om hon suttit i taxin i 10 timmar. Ännu mer trött faktiskt. Det var väl en annorlunda trötthet som kom sig av det flitiga promenerandet fram och tillbaka på golvet, med kundvagnen i släp. Hon trivdes bra med att gå och plocka varor, så det var inte sysslorna som sådana som tröttade henne. Snarare var hon ovan vid motion på det här viset varje dag.
Och att vara bland andra människor hade en tendens att trötta ut henne, det var hon heller inte van vid.
Hon försökte kväva en gäspning men den övermannade henne och det med sådan kraft att ögonen blev fyllda av tårar, det sved när hon torkade bort dem bakom glasögonen. Imorgon skulle hon förhoppningsvis komma ihåg att köpa en flaska rengöringsspray till de där glasögonen. Det var inte roligt att se suddigt halva tiden.
I tanken återgick hon till sitt funderande på tröttheten. Berodde det på att hon var en sådan där ”projector” som det kallades? Hon hade läst om det på flera webbsidor som handlade om Human Design. ”En projector bör inte arbeta på samma sätt som andra energiprofiler. En projector alstrar inte mycket egen energi och har lättare för att bränna ut sig.” Det var meningar hon hade kommit över så många gånger nu och som hon var tvungen att ta till beaktande nu då hon, tydligen själv en projector, efter 4 knappt halva dagars arbete kände sig så vansinnigt trött. Fysiskt var ju bara att förvänta sig med tanke på springandet fram och tillbaka. En promenad utomhus på 2 timmar var rätt häftigt för henne att gå. Hon hade testat någon helg innan arbetsprövningen, bara för att se om hon orkade. Och jo, det var på håret… och efteråt låg hon som en säck vete i två dagar för att kroppen kändes trött med värk i ryggen främst.
Det kanske låg något i det där med projectorn och dess tendens till utbrändhet vid fel (för projectorn) sysselsättning. Tankarna snurrade runt i huvudet på henne. Om hon skulle lyssna på de många råden kring vad en projector kommit till jorden för att göra, så borde hon ägna sig åt vägledning, guida andra… och bara tanken gjorde henne på något sätt skrattlysten, för var det någon som liksom behövde vägledning i tillvaron så var det hon själv, enligt henne själv! Hon kom osökt att tänka på uttrycket om den blinde som leder en annan blind. Och hennes slutsats var att en blind hade nog lyckats bättre än hon själv, för den blinde hade troligtvis lyssnat mer på andra sinnesförnimmelser än vad hon själv gjorde.
Molly hävde sig upp till sittande och började skriva, mest för att kroppen bad henne om det. Hon kunde ju alltid göra det åtminstone, skriva av sig… och reflektera på en och samma gång, varför inte liksom. Knappt hade hon börjat så ringde det. Exmaken ringde på WhatsApp, på video, från badkaret och hade skum ända upp över hakan. Inom sig tänkte Molly att ja, det hade ju varit väldigt trevligt att få ta sig ett bad när man kom hem från jobbet, låta benen slappna av i varmt vatten, och lite mer tyngdlöshet… hon visste att hon hade möjlighet att åka dit, ta ett bad. Men det var just det där med att behöva åka dit och sedan klä på sig, gå UT och åka hem innan hon kunde krypa ner i sängen efter det där varma, sköna badet. Det jobbet tog liksom udden av nöjet.
Hon hörde hans röst uttrycka att han trodde hon ringde tidigare för att hon ville komma förbi, och nu hade han varit hemma en lång stund menade han på. Det där var något som förbryllade henne varje gång det hände. Att han tycktes tro att hon var så pass synsk att hon automatiskt visst när han skulle vara tillbaka, och sedan hans milda upprördhet över att hon inte hade kommit tidigare.
Egentligen, det visste hon, borde hon lägga på luren och typ aldrig mer svara. Men hur hon skulle lyckas med det begrep hon inte. Kanske svaret på det skulle komma när hon var mogen och redo att ta emot den informationen. När han lagt på efter att ha sagt att han skulle ringa igen, så tänkte hon vidare i termer kring projectorn. Kanske det var något som hade med hennes energiprofil att göra också, svårigheten att säga tack och hej till en relation. Hon hade alltid varit synnerligen dålig på att säga hejdå, framförallt till pojkvänner. Och helt plötsligt fick hon en helt galen association till tepåsar. Det går att använda de flesta tepåsar mer än en gång.
Molly suckade. Det var kanske inte så konstigt att hon var singel när allt kom omkring. Singel på pappret iaf. Men med energikrokar kvar i den där mannen borta i hans badkar. En karl hon intalats att hon borde glömma, men som hon inte kunde glömma. Femton år raderar man inte bara sådär.
Hon längtade framåt, ville komma vidare i livet, med sig själv. Hon ville uppleva något mer än bara vardag som ensamstående heltidsmamma. Dejta var också svårt. Ungarna var alltid hemma, åka bort var inte något gångbart alternativ för henne eller ungarna. Och så var det ju det där med att hitta någon man trivdes med, när man inte ens själv trivs med sig själv. Det var väldigt frustrerande att tänka på för Molly.
Hon lade handen på datorns lock, stängde ner det… känslorna hade blivit för triggade och just nu orkade hon inte. Känna sig trött och sorgsen och sedan ensam… nä någon måtta fick det vara på elände, resonerade hon och tänkte att det blir nog bättre bara hon fick vila ordentligt.

Peacock Blues

Skriver när andan faller på. Om det blir något är en annan fråga.
Peacock Blues är medlem sedan 2024 Peacock Blues har 3 publicerade verk