Promillevägen

Min man och jag hade varit på julfest i stan med hans arbetskamrater och deras respektive. Maken hade hållit sig i det närmaste nykter under kvällen för att kunna köra bilen hem från busshållplatsen till vår lilla nyinköpta gård, en sträcka på fem kilometer.
Jag var däremot rejält rund under fötterna och irriterad på mannen som varit tyst och tråkig hela kvällen.
Vår nye granne, låt oss kalla honom Erland, skulle åka med oss hem från busstoppet. Erland hade varit på en annan julfest och var ännu fullare än jag. Han raglade mellan bussätena när han skulle byta plats för att kunna prata med oss efter det att hans arbetskamrat som han hade haft sällskap med hoppat av.

Kör du

När bussen stannade vid vår gemensamma hållplats halade jag upp bilnycklarna ur handväskan, gav dem till Erland och sade att nu får du köra hem som är van att åka efter promillevägar till skillnad från oss stadsbor. Mest för att få en reaktion från Stefan, min man. Men även för att jag kände mig lite kittlad av tanken på att leva lite farligt för en gångs skull.
Erland verkade tycka att det var helt naturligt att vi ville att han skulle köra vår bil snorfull. Han tog emot nycklarna som om det var en självklarhet och ställde sig bredbent och kissade alldeles bredvid bilen.
Till min förvåning satte sig Stefan surt i baksätet utan att protestera eller säga någonting över huvud taget. Däremot skyndade han sig, närmast demonstrativt, att dra på sig säkerhetsbältet.
Förmodligen var han trött och längtade för mycket hem till sängen för att orka ta strid om vem som skulle köra bilen när vi verkade vara två mot en.

Vinglade iväg

Överraskad av Stefans uteblivna protester hoppade jag in i framsätet medan Erland långsamt och klumpigt vecklade ned sin nästan två meter långa kropp bakom ratten och började undersöka reglagen medan han sluddrande uttryckte sig nedlåtande om vår lilla bil som han inte ansåg kunde jämföras med en riktig bil, en Volvo, en sådan som han själv ägde.
Efter en stunds fumlande fick Erland igång bilen och vi vinglade iväg nedför den trafikfria byvägen med helljusen påslagna. Stefan satt knäpptyst i baksätet, förmodligen livrädd och samtidigt irriterad på de båda fyllona i framsätet som han tyckte hade gaddat ihop sig mot honom.
Erland körde alldeles för fort för sitt berusade tillstånd. Minst två promille i kroppen. Men när vi kom för fort in i en kurva och fick en liten sladd, redde han reflexmässigt upp situationen på ett elegant och självklart sätt. Det var som om karln hade en autopilot inkopplad.

Tafsande hand

Jag kände mig förvånansvärt bekväm med Erlands sätt att köra bilen. Alkoholen som dövade mina sinnen gjorde naturligtvis sitt till. Faktum är att jag kände mig riktigt avslappnad. Det var nästan så att jag njöt av spänningen i att sitta i en bil som kördes vårdslöst och farligt.
Stefan däremot andades tungt och nervöst i baksätet, sittande i en ställning som såg stel och obekväm ut märkte jag när jag vände mig om. Ungefär som om han försökte bromsa genom att trycka sina egna fötter hårt mot golvet.
Erland lutade sig bakåt i förarsätet och rapade ljudligt samtidigt som han gasade på lite extra. Förmodligen för att retas med Stefan.
Är ni rädda? frågade han och fick ett nervöst svar från Stefan i baksätet som gick ut på att han var tacksam om Erland bara koncentrerade sig på att hålla bilen kvar på vägen. Jag klappade vår fulle chaufför på hans högra ben och sade att det var lugnt för min del men att han skulle skjutsa oss försiktigt.
Erland skrattade nöjt och gasade på efter byvägen med vänstra handen på ratten och med ett ogenerat försök att smeka mig högt uppe på mitt vänstra lår med högernäven. Jag tog ett bestämt tag i hans tafsande hand, förde den tillbaka dit den hörde hemma och sade lekfullt strängt ajabaja, båda händerna på ratten så vi slipper hamna i diket.
Som det hela utvecklade sig började jag känna dåligt samvete gentemot Stefan, som hamnat i en obehaglig situation på grund av mig, sittande i baksätet på sin egen bil med en berusad förare som inte drog sig för att kladda på hans fru medan han körde som en vettvilling.
För att visa lite sympati med Stefan bad jag Erland sakta ned, vilket han inte brydde sig om. Det hade jag inte heller väntat mig av den självsäkre, på gränsen till dyngrake, karlakarlen som satt bakom ratten på vår bil med våra liv i sina händer och högerfoten tungt vilande på gaspedalen medan han sluddrade någonting om vilken skitbil vi hade.

Skräckslagen

I hög fart fortsatte vi dansa fram i mörkret efter den isiga och kurviga byvägen. Hej och hå vad det gick. Jag kunde inte undvika att känna viss beundran för den långe mannen i sätet intill mig som nästan redlöst berusad skickligt rattade vår bil genom kurvorna.
Stefan höll förmodligen inte med där han satt skräckslagen i baksätet och bara väntade på att vi skulle krascha av vägen.
Hur känns det där bak? sade jag, vände mig om och såg Stefan sittande med sammanbiten min. Han sade inte ett ljud till svar. Förmodligen för att han inte ville riskera att Erland skulle släppa koncentrationen och ta ögonen från vägen om Stefan vågade sig på att protestera mot grannens vårdslösa sätt att hantera bilen.
Bättre då att vara tyst, inte störa och hoppas på det bästa verkade han resonera fast han förmodligen helst hade velat skrika stanna eller åtminstone sakta ned.
Vi är snart hemma, sade jag tröstande medan bilen rusade mot sista kurvan i alldeles för hög fart. Jag blundade och hörde Stefan förskräckt suga in luft mellan tänderna.

Grälsjuk

Men de högre makterna var på vår sida den här natten och vi kom hem välbehållna och med hel bil sedan Erland närmast mirakulöst tagit sista kurvan med en breddsladd på den smala vägen. Hemma på gården avslutade han med en snitsig handbromsvändning i snömodden till ett förtjust skrik från mig innan han slarvigt parkerade bilen på tvären.
Jag öppnade dörren på passagerarsidan och skyndade mig runt bilen för att hjälpa ut Erland, som hängde sig fast vid mig i något mellanting mellan en kram och ett brottargrepp. Kanske spelade han extra berusad, kanske var han så full att han knappt kunde stå på benen utan stöd.
Stefan såg skräckslagen ut när han på darriga ben försiktigt gled ut från baksätet och med sur röst, ansträngt ironiskt, tackade för skjutsen innan han lade beslag på bilnycklarna och skyndade sig in i huset.
När vi kom upp i sovrummet efter att ha smugit upp för trappan för att inte väcka våra halvvuxna barn, som lyckligtvis verkade ha sovit så hårt att de missat föräldrarnas högljudda entré i en sladdande bil med skrikande motor, var Stefan grälsjuk. Han undrade hur jag kunde vara så dum att jag lät Erland köra bilen hem. Fullständigt livsfarligt, menade han. Svartsjukt kommenterade han också Erlands tafsande och kramande och tyckte att jag spelat med väldigt villigt.
Jag invände att Stefan hade kunnat vara karl nog att säga ifrån i stället för att bara sätta sig i baksätet och sura. Jag påpekade också att Erland kört bilen riktigt bra och till och med, trots fyllan, klarat av att häva flera sladdar. Stefan svarade surt och förnumstigt att om man kör som folk så får man inte sladd.

Vem? Jag?

Jag avbröt Stefan mitt uppe i en utläggning om Erlands brister och fel med att han borde vara glad att vi nu var hemma tryggt och säkert.
Vem vet hur det hade gått om du hade kört. Då hade vi kanske suttit fast i en snödriva nu, sade jag provocerande och fick ett ilsket god natt till svar.
Dagen efter träffade jag en bakfull Erland och hans hustru ute på byvägen. Titta hur du parkerade i natt, sade jag och låtsades se arg ut medan jag pekade på vår bil som fortfarande stod på snedden.
Inte var det väl jag som körde hem? frågade Erland och såg ut som han verkligen menade att han hade noll koll. Typ: vem, vad, jag?
Det slutade med att jag fick en utskällning av hans hustru, tillika vår nya granne, för att vi använt hennes man som chaufför fast han knappt kunde stå på benen när han kom hem. Och ja, då skämdes jag lite.

Pernilla

Kvinna. 42 år.
Pernilla är medlem sedan 2017 Pernilla har 1 publicerade verk