Psykologi

Lyssna på mig!
I en kritvit isoleringscell satt en kvinna. Det har sagts i väggarna att hon inte kan vara mer än trettio, men hon vet ju själv att hon har passerat den åldern för ett bra tag sen. Absurt rent ut sagt, hon måste vara flera tusen år vid det här laget. Väggarna sa väldigt mycket saker. Som att hon är blond när hon ju vet att hon inte har något hår. Kvinnan i spegeln framförallt verkade inte ha något annat intresse än att älta att hon var blond, inte kan vara mer än trettio och borde ha någonting på sig. Hon avskydde den kvinnan. Till slut brukade hon sparka och slå och klösa och skalla kvinnan tills hon höll sina funderingar för sig själv och hon kunde få bli insvept i det sköna svarta och

Lyssna på mig snälla!
Där stod hon nu i spegeln med sin samlade, rädda, röst. Sparka. Slå. Få bort henne. Få bort henne. FÅ BORT HENNE.
Kvinnan som inte kan vara mer än trettio, kvinnan som måste vara flera tusen år, slängde sig mot spegeln och försökte greppa tag om kvinnan som bodde i den. Hennes huvud slog emot kallt glas. Hon föll ner på marken och kände hur ett par tänder lossnade.

Lyssna på mig snälla! Jag är rädd!
Spegeln fortsatte med samma outtröttligt samlade, rädda, röst
Kvinnan som var blond, skallig, kastade sig upp och började skrika. Hon slog en knoge rätt i ansiktet på det som borde vara kvinnan i spegeln. Kvinnan med gul klänning. Har ni försökt att mixa knogar och glas någon gång?

Nej varför skulle du lyssna på mig? Du är bara en dum.
Nu började kvinnan med gul klännings röst att ändras från sin sansade, rädda, ton till något som lät som hennes egen, kvinnan som inte hade något på sig.
Detta gjorde henne så arg att allt bara blev vitt och hon förlorade medvetandet till hennes ena tå kändes som om den skulle lossna. JAG HATAR SLYNA JAG HATAR SLYNA JAG

Jag är i alla fall inte en ful dum, JAG HAR JU I ALLA FALL EN KLÄNNING.
I en kritvit isoleringscell, bortsett från stänkarna av rött här och där, stod en naken kvinna i trettioårsåldern med axellångt blont hår och slog och sparkade och klös och skallade en spegel.

I ett svart rum med väldigt många olika skärmar med väldigt liknande motiv satt en tingest, en sådan där man inte riktigt kan beskriva, som med långa fingrar tryckte på fem olika knappar i kombination. Kvinnan föll med en knappt hörbar tacksamhetens suck ihop.
Han vände sitt seendeorgan mot den mörkhåriga. Han tryckte på fem knappar i kombination. Den skallige mannens huvud vände sig knivskarpt mot sin spegel.

Lyssna på mig!
I spegeln stod en mörkhårig yngling i säckiga kläder med ett ansikte förvridet av rädsla.

Skriven av: Sebastian Seruk