Rälsspår och relationer – En berättelse om Urban Johansson

Del 8: Möten i Ulan-Ude

När tåget stannade i Ulan-Ude, nära gränsen till Mongoliet, var staden inbäddad i dimma. Allt verkade tystare här — färgerna dovare, ljuden dämpade, som om världen tog ett djupt andetag innan den förändrades.

Urban gick av ensam. Lin låg kvar i sin slaf, insvept i filt och tankar. Sergej hade stigit av tidigare, sagt att han skulle träffa en gammal vän från lumpartiden. Kupén var plötsligt tom på allt som varit tryggt, men också full av möjligheter.

Urban gick genom ett öppet torg där världens största Lenin-huvud tronade i granit. Det såg honom rakt i ögonen, som för att påminna honom: Vad är du egentligen på väg till, Urban Johansson?

Han kände sig förlorad — men också märkligt närvarande. Han var inte längre den man som steg på i Moskva. Han bar på rester av Claire, av Lin, av Sergej. Fragment.

Vid ett kafé stötte han oväntat på Sergej, sittande vid ett litet bord med en kopp te och en kvinna bredvid honom – en kvinna Urban inte sett förut. Hon var äldre, rakryggad, med grå fläta och ögon som granskade allt.

— Urban! Kom, sitt! sa Sergej glatt. — Det här är Marina. Min före detta fru. Vi möts varje år när jag passerar.

Urban satte sig, förvirrad men nyfiken.

— Du visste att du skulle träffa henne hela tiden? frågade han.

Sergej log snett. — Ja. Det är vår tradition. Vi reser aldrig tillsammans längre, men vi ses alltid här. Vi håller fortfarande något levande, även om det inte längre har en form.

Marina sa med mild röst:
— Relationer är inte byggnader. De är som spår i snön – de försvinner, men de påverkar hur du går vidare.

Urban tog in orden. Långsamt. Lät dem sjunka in som varm vätska i frusna lemmar.

När han återvände till tåget satt Lin vid fönstret. Hon vände sig inte om när han klev in, men hennes röst var tydlig:

— Om du vill fortsätta resa ensam, så säg det.

Urban stod tyst en lång stund.

— Jag tror jag inte vet hur man reser med någon. Inte än. Men jag vill försöka.

Lin såg på honom. Långt, länge.

Sedan nickade hon.

— Då försöker vi. Men du får inte vara rädd för nästa station.

Fortsättning följer....

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk