Rånet vid Tunvalla

Rånet vid Tunvalla
Poliskommesarie Rune Arvidsson sitter lite ihopsjunken bakom sitt bruna 60-talsskrivbord. Han är en kort och rund man med en kraftig haka. Han sitter och tänker över hur många år som han har jobbat på polisstationen i det lilla samhället Tunvalla. Han tänker på att han när som helst ska gå i pension. I 30 år har han suttit bakom sitt skrivbord och löst många olika sorters brott, men snart är det slut med det.

Hans fru Marie har några år kvar på telefonfabriken, och hans dotter Sofia har nyss börjat jobba. Rummet som han sitter i är litet och mörkt, några få solstrålar sipprar in genom det kala fönstret. På väggarna hänger det tavlor med Herkulesplan på. För tre år sen tog han flygcertifikat, och det var inget som han ångrade. Det hade varit hans dröm sen han var liten. Han gillar känslan som man får när man seglar där uppe i skyn.
Plötsligt så öppnas dörren och en lång kvinna tittar fram. Det är sekreteraren.
- Förlåt att jag stör men det har skett ett rån mitt i Tunvalla centrum.
Poliskommissarien tittar förvånat tillbaka.
- Skulle den där lilla banken i Tunvalla blivit rånad?
- Ja, jag tror det, svarade sekreteraren lite uppstressad.
Med ett språng reser han sig ur stolen och springer till bilen och startar motorn.
Ett stort rökmoln bildas bakom bilen när han trampar gasen i botten. Vägen är krokig. Polisstationen ligger tre kilometer från Tunvalla, så det borde ta ungefär 5 minuter, tänker han.
När han kommer fram till banken så ser han en vit, rostig gammal Volvo, som åker ifrån banken i full fart. Det är lite dimmigt ute så han kan inte uppfatta registreringsnumret. Han hoppar ur bilen och springer till banken. Han tar upp sin pistol och öppnar dörren.
- Polis skriker han högt.


Rummet inne i banken är litet men ljust. En kuslig stämning äger rum i banklokalen. Det han först får se är fyra personer som sitter på golvet med båda händer och fötter bundna, och alla har ögonbindlar utom kvinnan med blont hår.
– Hur är det med er? Är ni skadade?
- Vi mår fint , svarade alla fyra.
- Är ni de enda i rummet?
– Ja, det är vi, det är jag som är kassörskan. De andra är kunder, svarade kvinnan.
Sedan hittar han en klocka på golvet. Efter att han befriat de fyra från rep och ögonbindlar, så låter han de tre äldre männen gå hem eftersom de inte hade sett något. De var också lite chockade.
Sedan åker han och kvinnan till polisstationen för förhör. Förhörsrummet är litet och hoptryckt. När de båda har satt sig till rätta så börjar han förhöra.
- Vad heter den unga damen?
- Jag heter Elin Lundgren, svarar hon.
- Kan du berätta om allt som hände.
- Okej, jag jobbar ensam i banken idag för att chefen och de andra i personalen är på
personalresa. Så någon blev tvungen att stanna kvar och det blev jag. Sen när jag som vanligt satt bakom disken så kom en lång kraftigt byggd maskerad man in i banken. Upp med händerna ropade han. Jag såg att han hade en pistol i handen. Sedan band han de tre kunderna och satte ögonbindlar på dem. Sen sa han åt mig att fylla hans ryggsäck med pengar. Då såg jag att han hade en tatuerad dödskalle på sin arm. När jag var färdig så band han mig också och så gick han iväg, sen kom du.
- Var det allt?
- Ja, det tror jag.
- Du kan gå hem nu, om du kommer på något så kan du ringa mig.


När hon hade gått så går han och sätter sig vid sitt skrivbord och börjar prata för sig själv om vad som hade hänt under dagen. För det första så var det ett rån rånaren hade en tatuering som föreställde en dödskalle. Och så hade han hittat en klocka, troligen rånarens. Och så hade han tagit fingeravtryck. Det första han ska göra är att åka till en tatuerare i närheten och kolla om han känner till mannen, tänker han för sig själv. Men det ska han göra i morgon. Nu är han trött för det har hänt mycket under dagen. Sedan reser han sig och går ut till bilen och kör lugnt hem.

Nästa dag åker han till en tatueringsstudio som ligger i närheten. När han kommer in genom dörren, så går han fram till disken och ringer på klockan. Efter ett tag så kommer det en man, hans armar är helt täckta av tatueringar.
- Vill du ha en tatuering?
- Nej tack, jag skulle vilja ställa några frågor. Jag heter Rune Arvidsson och är poliskommissarie.
- Ja visst, svarade tatueraren.
- Har du tatuerat en dödskalle på någon den senaste tiden?
Efter ett tag så hade tatueraren tänkt färdigt.
- Ja faktiskt, för en vecka sedan tatuerade jag en man med exakt den dödskallen.
- Kan jag få adressen?
- Ja, visst.
När han har fått adressen så tackar han honom och går till bilen. Nu är jag honom på spåren, tänker han tyst för sig själv. Sedan startar han bilen och åker iväg. Efter en kvarts bilresa så anländer han till adressen.
Huset är litet och ser fallfärdigt ut. En hund står utanför och skäller. Han stänger av motorn och kliver ut ur bilen, och ringer sedan på dörren. Kort därefter så öppnas dörren och en medellång och ganska kraftig man tittar fram.
- Ursäkta, men är det Måns?
- Ja, det är jag, svarar han med irriterad röst.
- Jag är poliskommissarie Rune Arvidsson, jag skulle vilja ställa några frågor.
Då blev Måns helt plötsligt vänligare.
- Ja, visst.
- Stämmer det att du tatuerade dig i förra veckan?
- Ja.
- Var befann du dig igår?
- Öh, jag…. Var hos min bror, svarar Måns med nervös röst.
- Kan jag få ta dina fingeravtryck?
- Okej, men sen måste du nog gå för att jag måste med ett tåg till Göteborg.

När han har tagit fingeravtrycken så tackar han och åker tillbaka till polisstationen. Nu har vi en misstänkt, tänker han. Efter en timma så ringer telefonen.
- Poliskommissarie Rune Arvidsson.
- Hej, jag heter Mikael och är doktor. Jag vill meddela att er fru ligger på sjukhuset. Hon råkade ut för en trafikolycka och det skulle vara bra om ni kunde komma hit.
Då får han en stor klump i halsen och han känner hur benen börjar domna bort.
- Jag kommer genast, svarar han.
Sedan lägger han på luren och springer som en oljad blixt till bilen och trampar gasen i botten. Efter en dryg halvtimma så anländer han till sjukhusets stora parkering. Sedan frågar han receptionisten om vilket rum hon har. Sedan springer han genom sjukhusets smala, halvläskiga korridorer.

När han kommer in i rummet så ser han sin fru ligga i sängen med stängda ögon. Hon är död, tänker han. Men plötsligt så hör han en svag röst.

- Är det du?
Då släpper all rädsla och ledsamhet.
- Ja, det är jag, hur är det med dig?
- En hjärnskakning och ett brutet revben, annars är det väl bra, svarar hon med svag röst.
- Vad hände? frågar han nyfiket.
- Jag skulle köra om en traktor och när jag hade påbörjat omkörningen så kom det en bil. Då var det redan för sent att börja bromsa, så istället för att krocka så körde jag ner i diket.
- När kan du komma hem?
- Doktorn säger att jag kan åka hem om två dagar.
- Okej vad bra. Du behöver vila, jag kommer tillbaka senare.
Sedan åker han hem och lägger sig på soffan. Plötsligt så börjar telefonen att ringa. Trött lyfter han telefonens lur.
- Hallå, det är Arvidsson.
- Ja hej. Det är labbet. Vi har jämfört Måns fingeravtryck med fingeravtrycken som fanns på klockan som du hittade och de stämmer ej överens.
- Okej, tack så mycket, svarar han besviket.
Sedan lägger han på luren. Typiskt, tänker han. Ännu ett bakslag, nu får jag börja om på noll igen. Men det får jag göra imorgon, tänker han. För att nu är han mycket trött. Han lägger sig på den röda, halvslitna tygsoffan med en duns och somnar på direkten.

Nästa dag sitter han som vanligt bakom sitt skrivbord. Han tänker på vad han ska göra härnäst. Då kommer han på att han kan gå till tatueraren och fråga igen om han har kommit på något mer. När han kommer in så ställer han sig vid disken och ringer på klockan. Efter ett tag så kommer han.
- Tjena, vill du ställa några frågor?
- Ja, faktiskt.
Då får han syn på klockan som sitter på hans arm. En precis likadan som den han hittade i banken.
- Vilken fin klocka.
- Ö, tack, jag fick den i födelsedagspresent.
- Kan jag få armbandsklockan? Du får tillbaka den i morgon.
- Okej, visst.
Tatueraren räcker över klockan till Rune som tar emot den med ett ryck.
- Jo du, har du kommit på något mer?
- Nej, varför undrar du?
- Jag tänkte bara om du hade kommit på något.
- Nej, det har jag inte.
- Okej, men då ska jag inte störa.
Sedan stänger han dörren och sätter sig i bilen och kör till polisstationen.
När han kommer till stationen så börjar han direkt undersöka om fingeravtrycken som finns på klockan som han lånade är samma som på klockan som han hittade vid rånet. Och efter ett tag så kommer han fram till att fingeravtrycken stämmer.
Hans hjärta börjar bulta fortare av glädje och spänning. Äntligen har han hittat boven, men fira får han göra senare. Nu måste han gripa honom. När han kommer till tatueringsstudion så är dörrenlåst, så han går och kollar om det finns en öppen bakdörr. Då upptäcker han en vit rostig Volvo som står parkerad utanför. Han knackar på dörren. Efter ett tag så öppnas dörren och tatueraren tittar fram.
- Du, det är inte öppet idag!
- Kan du visa mig din vänstra arm?
- Varför då?
- Gör det!
- Okej, lugna dig.
När tatueraren kavlar upp tröjans armar så får han syn på döskallen
- Upp med händerna! Du är gripen för rånet i Tunvalla.
- Vad är det du pratar om?
- Du har all rätt att tiga.
Sedan sätter han handbojor på honom. När de sen kommer till polisstationen så börjar han att förhöra honom.
- För det första, var finns pengarna?
- Varför skulle jag säga det till dig?
- För att antagligen finns det en anledning till att du rånade en bank. Man går väl inte bara in i en bank för skoj skull. Så vad du säger vart pengarna finns, så kan kanske jag hjälpa dig.
- Okej de ligger i bilen.
- Varför rånade du banken?
- För två år sen blev min mamma svårt sjuk. Hon hamnade i koma. Sen dess har hon legat i koma. För att hon ska bli frisk så behöver hon en sällsynt medicin som kostar mycket pengar,
som kanske inte ens hjälper henne. Därför rånade jag banken, så jag kunde betala hennes medicin.
- Du vet väll att du kommer att få fängelse för det här.
- Ja, jag vet.
- Men jag ska försöka hjälpa din mamma.
- Jag gör allt för att hon ska bli frisk, svarar tatueraren gråtfärdigt tillbaka.
Fyra veckor senare
Poliskommissarie Rune Arvidsson sitter bakom sitt bruna 60-tals skrivbord. Han tänker på rånet som var i Tunvalla. Ett av de tusen fall som han har uppklarat. Han är glad över att han hade kunnat hjälpa mamman att bli frisk. Och sen om två år då tatueraren blir frisläppt då blir han en av dem lyckligaste i det lilla samhället Tunvalla.

Skriven av: Axel Larsson