Publicerat
Kategori: Novell

Rättvisans pris

Solen står högt på det klarblå himlavalvet och fåglarna kvittrar glatt i en skog av bok och ask. Sommaren är äntligen här och livets allra bästa sidor visas återigen upp för världen. I solskenet frodas växtligheten, och på marken tävlar midsommarblomster, smörblommor och prästkragar om solljuset i en kaskad av färger. Skogen är grön, och en härlig doft av sommar letar sig fram över en stilla skogstjärn.

En liten flicka springer barfota mellan träden vid tjärnens strand och skrattar högt av glädje. Hon ser ut att vara högst fem år fyllda, med en snövit klänning som fladdrar vilt i farten, en liten röd väska på ryggen och en lila fjärilshåv av plast i sin ena hand. Plötsligt stannar hon till när hennes ögon får syn på en ensam vit näckros flyta på den spegelblanka vattenytan, den enda av sitt slag som ännu hunnit slå ut. Vattnet känns kallt mot hennes hud, men hon ger inte upp utan vadar ut för att plocka blomman med en knubbig barnhand.

Hon ropar till när hon når tillbaka till stranden och märker att klänningsfållen blivit blöt. Det här kommer inte hennes mamma att tycka om, hon hade ju lovat att vara försiktig. Tanken försvinner dock direkt när hon får syn på den vackra näckrosen i sin hand, med de stora vita kronbladen som fortfarande droppar av vatten. Flickan fnissar till och börjar skutta runt på ängen med sitt fynd i ena handen och den lilla fjärilshåven i den andra.

Stegen för henne in till den Gamla Stubbens glänta. Här bor hennes bäste vän, den snälle Faunen som en gång berättat för henne att han bott i skogen i över två hundra år. När hon skyndar fram mot stubben flyger ett moln av fjärilar upp ur gräset vid hennes fötter. För en liten stund glömmer hon sin vän och viftar med sin lilla håv hit och dit men utan att lyckas fånga någon av de färgglada fjärilarna.

När flickan tröttnat på sin fjärilsjakt fortsätter hon fram till den stora stubben, letar upp det lilla hålet där Faunen bor, och kryper in efter att först ha hängt upp sin håv på en gren utanför. Det är inget stort hål, men väl där inne vidgar det sig något och blottar ett litet vardagsrum med en eldstad. Mitt i rummet står en skön fåtölj som ser så uråldrig ut att den nog måste vara nästan lika gammal som hennes farmor. Där sitter en hårig liten gestalt, inte riktigt lika stor som hon själv, med getabockshorn i pannan och klövar istället för fötter.

Hon räcker fram en skamfilad näckros till sin allra bästa vän och börjar rota i sin lilla väska efter sin mammas goda smörgåsar. Han tar emot den vackra blomman, lägger den i sitt knä, och ler mot henne. Han ska precis berätta för henne att han bjudit in herr och fru Grävling, den visa Ugglan och den listige Räven att komma till gläntan och leka med dem när han avbryts av ett dovt muller i fjärran. De smyger ut ur stubben, båda två, och under tiden växer sig ljudet allt starkare. När de kommer ut i den friska luften är dånet så högt att marken skakar, och med ett skräckslaget tjut släpper den lilla flickan smörgåsen som hon fortfarande har i handen och för händerna till öronen för att på tyst på oljudet.

Över trädtopparna dyker flera svarta farkoster upp och susar fram precis ovanför deras huvuden. Bakom sig spyr de ut mörka avgaser som färgar himlen svart, och med sina bomber för de med sig kaos till paradiset. De är snart borta igen, lika snabbt som de kom. En lila fjärilshåv slår i marken med en duns.



Ett par dagar senare når en pluton marinsoldater fram till utkanterna av en av många sargade byar som nu befriats från förtryck och orättvisor. De avancerar långsamt genom en regnig skog med osäkrade automatkarbiner. I fjärran hörs kraftiga smällar från granater där fickor av den gamla regimen fortfarande gör motstånd.

Inte heller denna skog har gått säker för bombanfallen. På deras vänstra sida syns en serie kratrar från granater som kastat träd tiotals meter åt sidan. Trädstammar ligger utströdda som tändstickor i den kringliggande naturen, bredvid soldaterna flyter några omkring på en mörk skogstjärn. Soldaterna reagerar inte på förödelsen. Det är naturligt att alla missiler inte träffar sina mål, ett billigt pris för att rädda dessa arma, förtryckta själar från tyranniet.

En av soldaterna rycker fram förbi en förkolnad stubbe. Han ska precis ropa till sina vänner för att visa dem en stor rot, som nästan är formad som en mansgestalt i miniatyr, när ett högt kras hörs under en av hans svarta kängor. Intryckt i leran ligger en oansenlig vissen blomma av något slag intill en plaststav bruten i två delar. Fjärilshåv, rättar han sig när han undersöker föremålet närmare, men kastar sedan bort skräpet och skyndar efter sina kamrater för att inte hamna efter.

En kort tid senare sitter soldaterna i ett stort flygplan för transporten hem. Kriget hade fortgått utan några större komplikationer, och på bildskärmen syns en prydligt klädd nyhetsuppläsare deklarera att kriget vunnits, fienden var besegrad och folket hade räddats.

Skriven av: Windmark

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck