Relationen.

Sätt dig hos honom. Han som sitter där borta i hörnet. Gör det, han som är alldeles tyst och andas med öppen mun. Blicken flackar lite grann, det har den alltid gjort. Ser han ledsen ut tycker du? Det verkar som om att du nästan tycker lite synd om honom. Han sitter med huvudet på sned. Huvudet är kalt, det blänker som en våt sten i kvällssolen. Han bär på en sorg. En slags sorg som bara en man med kalt, blänkande huvud kan känna. Men om du nu tycker att han ser så ledsen ut, så känner du honom inte. Mannen. Ja just det, han där i hörnet. Han är inte ledsen. Det du ser, är en reflektion av din sorg. En slags sorg som bara en kvinna som älskar en man utan hår kan känna.

Du vill inte längre hålla hans händer. De få gånger som du faktiskt har tagit i dem blir du äcklad. Inte nödvändigtvis av händerna i sig själva, utan av känslan över att du blir äcklad av mannen som du älskar. Den skammen. Den är svår att hantera. Han gör inte längre några försök till att få känna din varma hand. Den hand som tidigare var glödande het, pulserande av kärlek, men som nu är lika sval som likgiltigheten dina ögon. Ibland försöker du på ett intellektuellt plan intala dig själv att du fortfarande åtrår honom. Du bläddrar i gamla fotoalbum. Ser på bilder från en tid då han fortfarande hade hår på huvudet, då han bar kostymbyxor med pressveck, västar i hundraprocent ull. Nu sitter han där i hörnet. Huvudet på sned, andas med öppen mun och med en flackande blick. Mannen som du älskar. För du älskar väl honom fortfarande? Jo det gör du. Eller? Det måste du göra. Vad för slags kvinna skulle du vara om du inte älskade en man som bär på en sådan stor sorg? Du får inte lämna honom. Stå vid hans sida. Håll hans händer, även om du tycker att de är äckliga.

Jag har funnit mig själv till ro med mitt ansiktes ofördelaktiga utseende. En med tiden blekt korkmatta speglar hudfärgen i det. Måla där två stycken halvmånar i plommon-lila färg, och ovanför dem placerar du två stycken kalla ögon med blodsprängda ögonvitor. Håret har jag tappat. Skalpen är våt av svett, jag orkar ingenting längre, att andas genom näsan är en allt för stor ansträngning. Jag vågar inte längre söka din blick, jag tittar hellre runt omkring i rummet. På andra människor, på andra föremål. Det har hänt, att jag har spenderat lite mer än en halv dag genom att räkna de centimeterstora medaljongmönstren på tapeten som täcker väggen där borta. 24 687 stycken. Allt för att inte möta din blick. Jag är inte rädd för att se ett hat, jag är inte rädd för att se kärlek. Jag är rädd för att se likgiltigheten i dina ögon.

Skriven av: Victor