Resa utan mål

Det kändes i alla nervtrådar när marken närmade sig med en otrolig hastighet. Hon upplevde en kort sekund ren skräck. Var det så här det kändes att dö? Hon ville leva! Det fanns så mycket kvar att göra. Hon blundade innan kroppen slog i marken.


Den välbekanta musikslingan som talade om att ett sms kommit ljöd i Monas kök. Hon läste och kände en stor ledsamhet inom sig. Ett meddelande bland många nuförtiden.
”Katrin undrar om du kan hämta henne efter fotbollsträningen. Jag blir lite sen på jobbet. Jimmy hämtar Lisa på förskolan”. Barnbarnen Katrin var 11 år, Jimmy 15 år och Lisa 5 år.
Mona stirrade tomt framför sig. Sen hon blev arbetslös var det här det enda dottern Louise hörde av sig om. Sist hon hämtade Katrin hade hon talat om för henne hur glad hon blev över att bli tillfrågad om att följa henne hem efter träningen. Då hade Katrin sagt att det inte var sant att hon hade sagt så. Mona mindes känslan av besvikelse och sorg.
Försökte hon ringa dottern svarade hon inte, utan i stället kom ett sms om att hon var upptagen. Till slut tröttnade hon på att ringa. Sände hon sms kunde det ta flera dagar innan det kom ett svar.
Denna gång meddelade hon dottern att det tyvärr inte gick. Svaret kom direkt; ”men du ska väl inte göra något särskilt!” Plötsligt kände Mona hur trött och less hon var på att bli behandlad som en passopp. Det var bara när dottern behövde hjälp som hon dög. Louise frågade aldrig hur hennes mamma hade det, hur hon mådde, hur det gick med hennes arbetssökande eller annat. Det var nu snart två år sedan hon blev uppsagd på grund av arbetsbrist. Ett par intervjuer hade hon varit på men det hade alltför ofta handlat mer om hennes ålder – som inte stod i hennes CV – än om hennes kvalifikationer och erfarenhet. Det var frustrerande att inte få chansen att komma tillbaka till arbetsmarknaden igen. Mona suckade tungt och kunde inte skaka av sig känslan av utanförskap och ensamhet. Hon var skild sedan många år. Både socialt och ekonomiskt sett hade det varit enklare om hon hade haft en man i sitt liv.

Men hur hade det blivit så här mellan henne och dottern? Egentligen anade hon svaret.
Mona hade märkt en förändring hos dottern efter hennes skilsmässa för 1,5 år sedan, då hon hade inlett ett förhållande med en kollega på jobbet. Vid ett tillfälle hade hon sagt vad hon kände när det gällde hur barnen sköttes. Efter dotterns svar via sms – ”Jag förstår inte vad du insinuerar!” var det slut på allt utom barnhämtning och passning.
När Katrin hade fyllt 11 år under sommaren blev det inget firande utom med den nya familjen. Mona hade ringt till Leif, barnens pappa, och föreslagit en träff för att överlämna presenten. Det enda han svarade var att hon fick ordna det där med Louise. Det dröjde ett par veckor innan hon fick en möjlighet att överlämna presenten, ett par örhängen som Katrin hade önskat sig. Louise var mest inne i sovrummet och talade i mobilen när hon var där. Barnbarnen sa att det ofta var så och att det var Kenneth, mammas nya kille, som hon pratade med.

Mona kände alltid dåligt samvete och skuldkänslor över att Jimmy, Katrins storebror, fick ta på sig för mycket efter skilsmässan. Hon förstod att han ställde upp för sin mamma men när hans lillasyster Lisa kallade honom för pappa kändes det inte bra. Det tyckte inte ens Jimmy. Hon hade alltid haft bra kontakt med honom men efter att det skurit sig mellan henne och hans mamma, och hon dessutom sagt att han fortfarande var ett barn som inte skulle ha så stort ansvar, kändes det stelt mellan dem. Jimmy försvarade sin mamma och sa ofta att det inte gjorde något att han tog hand om syskonen. Visst kunde Mona förstå att han inte ville bli betraktad som ett barn, men hon hade bara menat väl. Hur hon än försökte förklara blev det bara feltolkat.

Julen närmade sig med stormsteg. Normalt såg Mona fram emot den. Det var den enda helgen under året då hon kände sig lycklig. December var ljuvlig med Advent, Lucia, Jul, Nyår och alla ljus och juldekorationer både utomhus och hemma. Det kändes varmt och ombonat. Hade alltid varit pyssligt och mysigt med barnbarnen. Men i år var det förändrat. Ingen inbjudan kom, inget julkort låg i postboxen. Allt var tyst och ensamt.
Hon hade inte mycket kvar av a-kassan när alla räkningar och lån var betalda. Eftersom hon inte hade råd att köpa julklappar till barnbarnen hade hon istället målat av dem efter foton. Mona hade meddelat att de var välkomna hem till henne på tomtegröt och julklappar, men Louise hade svarat att de inte var hemma men att hon skulle återkomma med när det kunde ske.
Efter det var det tyst. Det enda Mona hade gjort var att skapa ett varsitt julkort till barnen som hon postade i god tid innan Jul. Hon hade även bakat lussebullar och hade i frysen ifall de skulle komma. Men ingen kom. Tristessen åt upp henne inifrån; hon saknade barnbarnen.

Julaftonen hade hon tillbringat med sin väninna Sofia som också bodde själv. Hon hade inte mycket till övers för hur Louise behandlade henne. Sofia skulle träffa sina egna döttrar med barn under Annandag Jul, eftersom det även där var nya familjer och nya tider att förhålla sig till.
Nyårsafton firade Mona tillsammans med goda vänner. Hon hade blivit inbjuden till en av konstnärsvännerna. Det hade varit en underbar kväll med god mat och befriande skratt. Hon stormtrivdes med dessa kreativa själar. Hon upplevde aldrig en tråkig sekund den kvällen.
Strax före tolvslaget sände hon ett sms till sin dotter med det obligatoriska lyckönskandet. Även Jimmy fick ett från henne och han svarade, till skillnad mot Louise, direkt med ett ”Gott nytt år”.
På det nya årets första dag kom ett sms från dottern; ”Gott Nytt År”. Jaja, tänkte Mona, bättre sent än aldrig. Hon fick vara glad för det lilla som skrevs.

I slutet av januari fyllde Lisa 6 år. Mona sände ett sms till sin dotter om att hon skulle komma över på kvällen. Inget svar! Hon var på plats strax före halv sju. Då borde de ha hunnit hem, lagat mat och ätit, tänkte hon i hissen på väg upp till lägenheten. Lisa blev jätteglad när hon kom. Sprang emot henne och skrek ”mormor”. Hennes strålande ögon och varma leende värmde in i själen på Mona. Tårögd och lycklig kramades de länge i hallen. Mona snurrade runt med Lisa, som skrattade högt, och hon njöt av de små armarna om sin hals.
Mona hade köpt en pysselbok, en sagobok och två pussel. Det kändes i kassan, men ”något får lov att kosta” hade hon tänkt i affären. Lisa blev glad över presenterna och det var det viktigaste. Det var några kamrater till Lisa som var där. Hon stannade i två timmar och kramade endast barnbarnen när hon skulle gå. Medvetet ignorerade hon sin dotter, vände ryggen mot henne och tog ett tag om dörrhandtaget.
Då reagerade Louise och ropade ”men, mamma… vi måste också kramas”. Konstigt nog kände Mona ingenting, men förstod efteråt att det var ett sätt att överleva. Hon hade stängt av alla sina sorgesamma känslor för att klara av kvällen.
Det var första gången på evigheter som hon kände sig glad när hon lämnade sin dotter och barnbarnen. De flesta gånger hade hon gråtit när hon gick hem. Mona insåg efter en stund att det var för att hon hade ställt upp för sig själv och markerat. Dessvärre var det nog ingenting som Louise ens hade förstått eller tänkt på i efterhand, för det var lika tyst ifrån henne som alltid.

Mona läste alltid på Facebook och Instagram om allt Louise gjorde, både med barnen och utan dem när de var hos sin pappa. Ibland gjorde det ont. En gång i tiden hade de haft en tät kontakt men efter skilsmässan blev Louise en annan människa; en som hon inte kände igen.
Nej, nu fick det vara nog! Efter 1,5 år orkade hon inte längre. Det var dags att göra rent hus inför det som skulle ske. Det var ingen som skulle sakna henne. Barnen hade sin pappa och farmor förutom barnen i den nya familjen. Från morgon till kväll snurrade tankar och ledsamhet i hennes huvud. Hon hade börjat sova oroligt också och nickade ofta till under dagarna.
Hon svalde gråten som stockade sig i halsen. Känslan av att vara en dålig mamma och mormor var outhärdlig. Sofia hade sagt åt henne att sluta lägga skulden på sig själv. Hon ansåg att Louise var egocentrisk, konflikträdd och absolut gjorde fel när hon lade så mycket ansvar på sonen Jimmy.
Mona reste sig upp och började rensa ut onödiga saker ur lådor och skåp.
Dagen efter städade hon hela lägenheten och såg därefter till att räkningar betalades löpande den sista varje månaden via internetbanken. Hon gick igenom sitt testamente igen, det som hennes ena konstnärskollega och hennes bästa väninna hade bevittnat två veckor tidigare. Blommorna vattnades och persiennerna vinklades ytterst lite så solens strålar inte skulle torka ut dem för fort.
Mona förvånades över sitt lugn. Det var som om allt föll på plats när hon väl hade bestämt sig och börjat agera. Känslan var oerhört befriande. Äntligen fanns annat att göra och tänka på än att vakna ledsen varje morgon, grubbla under dagtid och somna med tomhetskänsla.
För första gången på länge kändes det skönt att ha något inplanerat, även om hon inte hade en aning om vad eller hur. Bara att ha något att göra väckte upp henne ur den grå vardagslunken.
Mona skrev ett långt brev, för hand, och det tog sin tid. Åtskilliga pappersark hamnade hopknycklade på golvet. Hon ville inte att varken dotter eller barnbarn skulle känna sig bestraffade på något sätt. Hon älskade dem alla oerhört mycket och ville bara deras bästa.
Förklaringar och beskrivningar av vad hon menat och hur det hade känts inom henne var inte alldeles lätt att skriva ner, varken känslomässigt eller på ett sätt som inte skulle kunna feltolkas.
När det var klart lät hon brevet ligga en dag utan att läsa igenom det. Det var ett bra trick för att få distans till sin egen text som hon hade lärt sig när hon var webbredaktör en gång i tiden. Därefter läste hon brevet högt för det gjorde det lättare att höra hur det lät. Redan där korrigerades textinnehållet.
När Mona var nöjd lade hon brevet i ett stort kuvert, skrev ”Till Louise, Jimmy, Katrin och Lisa med kärlek” utanpå och klistrade igen det. Hon placerade kuvertet på köksbordet, lutandes mot en kruka murgröna. Hon satt kvar en stund i stillhet. Tankar tänkta… tänkta tankar… fanns inte för ögonblicket. Hon satte på en kopp kaffe och njöt av det i lugn och ro. Det var länge sedan hon hade känt sig som nu. Alldeles för länge sedan.


Det kändes i alla nervtrådar när marken närmade sig med en otrolig hastighet. Hon upplevde en kort sekund ren skräck. Var det så här det kändes att dö? Hon ville leva! Det fanns så mycket kvar att göra. Hon blundade innan kroppen slog i marken.
Hon öppnade ögonen efter en kort stund. Hon levde! Alla ljud förstärktes, solen strålade på en klarblå himmel och det var helt plötsligt folk överallt omkring henne.
Flygplanskroppen rörde sig inte längre. Alla reste sig och började gå mot utgången. Hon tackade leende en flygvärdinna när hon klev ut.
En kort sekund tog hon in alla intryck, känslor och dofter. Leendet spred sig i ansiktet när hon halvhögt uttalade orden ”Hallå Livet! Vad väntar om hörnet? Nu kommer jag! Jag kan, jag vill och det ska bli bra.”

I hennes kök, tre veckor senare, stod en förvirrad dotter med ett kuvert i handen. Hur hade det blivit så här? Egentligen anade hon svaret. Jaja, tänkte Louise, bättre sent än aldrig. Hon fick vara glad för det som skrivits.

Inga-Britt IB Gustafsson

Status: Silver författare

Jag heter Inga-Britt IB Gustafsson, författare och konstnär. Har gett ut flera böcker bl.a. en roman om våld i nära relation, en bok med 19 mini-rysare, diktböcker, nyligen en bok med positiva texter och övningar samt med bilder som läsaren kan måla av sig sina känslor på, konstböcker, varit spökskrivare åt en annan, medverkat i ett antal antologier. Blogg: www.livsgnista.se Konst: www.ib-art.se Insta: artbyib
Inga-Britt IB Gustafsson är medlem sedan 2018 Inga-Britt IB Gustafsson har 103 publicerade verk