Richard

Det första jag märker är att han hoppar fram på två kryckkäppar. När jag sedan hälsar på honom möts jag av ett varmt leende, ett par forskande ögon och ett fast handslag. Han slår sig ner bakom ett litet bord för att registrera de patienter som kommer till kliniken i Esibembe. Från dörren i mitt undersökningsrum kan jag se hans rullstol - eller snarare handikappcykel – parkerad bakom huset. Det är den vanliga kenyanska modellen med två hjul bak och ett fram. Richard sitter på ett litet säte med stöd för sina förlamade ben. Han driver cykeln genom att veva runt ett kugghjul med händerna. Från kugghjulet går en cykelkedja till framhjulet.
Efter några besök i Esibembe blir jag bekant med Richard. Han utför sitt arbete noggrant, han är vänlig och förstående mot oroliga patienter, han är välinformerad och äger allmänbildning. Hans befattning är hälsoarbetare.
En dag berättar han sin historia för mig. När han var tre år drabbades hans familj av poliosmittan. Richard och tre av hans syskon blev sjuka. En syster avled. De överlevande fick alla bestående men. Richard blev förlamad i hela höger ben och i vänster underben. Från att ha varit en livlig och rörlig pojke blev han nu hänvisad till att krypa på händerna och vänster knä med höger ben släpande bakom sig.
När skolåldern var inne ville han börja skolan. Fadern sa först nej. Hur skulle ett barn som inte kunde gå klara sig i skolan? Men Richard envisades. Till slut gick pappan iväg till byskolan och talade med lärarna. Richard fick tillstånd att börja.
Under de sju åren i folkskolan kröp Richard varje dag den kilometerlånga vägen till skolan. På lektionerna hade han lätt för sig. Lärarna uppmuntrade honom och klasskamraterna accepterade honom. Men många andra elever retades och var elaka. Trots detta var skolan en bra tid.
När folkskolan var avslutad visste han inte vad han skulle ta sig till. Chansen att en krälande varelse som han skulle få ett jobb var minimal. Efter många år som förlamad hade sammanväxningar i knäleder och höftleder gjort att benen stelnat i snedvridna, krökta lägen. Inte ens med stöd kunde han stå upprätt.
I detta läge engagerade sig en av byskolans lärare för honom. Richard kunde börja studera i en skola för fysiskt handikappade. Efter ett par år fick han också hjälp att bekosta operationer som befriade honom från de svåra sammanväxningarna i benens leder. Det gjorde att han kunde lära sig gå upprätt med kryckor som stöd. Detta lyft från liggande till upprätt ställning förändrade också hans sociala position. Under hela sin uppväxt hade han bokstavligen upplevt tillvaron underifrån. Krypande eller liggande på marken hade han att möta andra människor. Han var utlämnad till deras överläge. Nu kom han upp i jämhöjd med dem. De tittade inte längre ner på honom. Då förändrades också deras sätt att umgås med honom. Han fick hjälp att skaffa sin handikappcykel. Den gav honom ökad rörlighet och frihet.
Under många år bodde han tillsammans med sina handikappade syskon. Men för några år sedan förändrades på nytt hans liv.
- Jag är gift nu och har två barn.
Hans ögon uppfattade skymten av förvåning i mitt ansikte.
- Jag blev vän med byskolans lärare. En dag sa hon: Jag vill leva ihop med dig.
Men titta på mig, sa jag. Jag är en krympling. Hur kan du vilja ha mig?
Jag ser din själ, sa hon. Det är den jag vill ha till min.
Jag frågar Richard hur har ser på sitt liv.
- Det har varit hårt, säger han, men jag är ingen olycklig människa.
Hans röst hade blivit ostadig.
- Det är svårt att få ekonomin att gå ihop och jag måste tänka på min mor som är änka.
Jag inser med ens vilken kamp hela hans liv varit. Endast tack vare vilja, mod och begåvning hade han överlevt. Nu kunde han med större kunskap och insikt än de flesta av sina landsmän fungera som hälsoarbetare och samhällsförbättrare.
Richard har lätt för att le och han ger snabbt kontakt. Han är helt fri från överdriven glättighet och visar inte heller någon inställsamhet, vilket man ibland som välbeställd europé kan möta i Kenya. Hans leende förmedlar en allvarlig glädje och hans attityd en ödmjuk stolthet. Jag kommer inte att glömma honom.

Stig Andersson

Pensionerad läkare. Har skrivit ett antal berättelser från en barndom. Sysslar mest med att skriva populärvetenskap. Medlem i Värmlandska författarsällskapet.
Stig Andersson är medlem sedan 2018 Stig Andersson har 2 publicerade verk