Rim på Prov

Pennan slinter än en gång på pappret och lämnar ett till fult sträck av blyerts på det vita arket. Bokstaven ser ut som en kryptisk hieroglyf, pannan rynkas i veck och irritationen präglar omgivande rymd. Fingrarna trummar mot bordet, svetten lämnar avtryck. Andhämtningen blir sakta tyngre.
Tiden väller fram som en våg, stannar och ser sig om i ett ögonblick för kort för att märkas av någon. Klockan tickar på. Vad är det som låter så? Skriv, skriv, skriv.
Solen skiner in genom ett fönster, ljuset bryts i regnbågens färger i ett - måste jag medge - mycket vackert mönster.
Vad finns det för ord med vilka man kan beskriva denna jobbiga situation? 'Patetisk' innehåller tre stavelser som onödigt nog upptäcks i mina tankar tillsammans med en påtaglig gnutta frustration. Klockans visare… ehm - visar en sakta försvinnande tidpunkt. Minuterna går åt till att tänka, men tänkandet lämnar inget nyttigt att veta. Hjärncellerna börjar sakta att steka.
Ägg och bacon.
Hunger förtvivlar pennans ägare. Koncentration! - Häll upp allting i en bägare. Rör runt och omforma ord - men skriften blir inte vettig nog. Jag själv blir däremot mer nervös och svettig, och i mitt huvud formas ordet 'äcklig'. Hur ska man kunna lämna in ett prov fullt av luddiga förklaringar, förklaringar som inte ens svaren frambringar? Hur kan man lämna in ett prov som upptar plats och tid, till någon som egentligen inte bryr sig ett skit?
Jag suckar och blundar och undrar varför jag föddes i en tid då mänskligheten fortfarande var så överambitiöst aktiv. Jag är för lat för att orka tycka om att lära mig ekvationer, som inte används konkret i alla livets positioner. Varför lever jag inte under ett tidevarv, då alla universums mysterier lösts och alla uppfinningar uppfunnits färdigt för att forma nya mänskliga generationers arv?
Jag suddar frenetiskt, pappret börjar ryka på bordet. Värmen sprider sig i klassrummet och som antidepressiv terapi sjunger jag mentalt muntert.
Provet är kladdigt och fult, läraren ler uppmuntrande och jag orkar inte lämna in något till slut. Det får bli som det blir, livet går ändå inte ut på att plugga...

Skriven av: Joanna Uhlbäck