Rinnas kamp

Kapitel 1
Rinna befann sig i Rekams underjordiska fängelse. Under Rekams slott fanns många järngaller som sträckte sig djupare ner i jorden dessutom längre ner man gick. Längst ner fängslas de grymmaste lagbrytarna och lämnas för att dö i det totala mörkret. Där fanns inget skillnad på natt och dag. Det var som att leva blint i en grotta. De ända täcken på liv var ljudet av vatten som droppade från taket, kylan som kryper över hennes tunna hud och hennes egna andetag. När Rinna andas ut sjunker huden ner tät intill hennes skelettuppbyggnad. Kedjornas klingande ljud ekade mot väggarna när hon ändra sin position. Flickan som inte visste sin ålder och levde för hämnd låg nu på den ljumiga jorden med händer under huvudet och uppdragna knän för att hålla värmen. Hon visste inte hur länge hon har legat där och hur länge det är tills nästa gång de kommer slänga ut henne på slagfältet. Jag kanske hinner dö innan dess, tänkte hon. En tår dropp rann från hennes ena öga, på det kalla skinnet trots att hon trodde sig inte kunde gråta mer. Trodde att den ständig återkommande smärtan i bröstkorgen gjorde att hon tappade empatin för sin egen kropp, men för ögonblickligen blev hon överrumplad av både yttre och inre smärta. Smärtan var nu väldig påfrestande och obehaglig, tills hon förstod vad som stod på. Lukten av mat. Röster och en glimt av varm ljus. Någon var på väg hit.
Hon hasade sig längre bort från Rekams järn klor och blev sittande in tryck mot den steniga jordiska väggen och lyssna till deras steg. De var två stycken och lukten av mat blev starkare.
"Finns det verkligen någon som lever här nere?" Frågade den ena mannen mer som för att tränga bort den kusliga tystnaden i tunnlarna än av intresse.
"Bara en." Svarar andre mannen som har en mörkare röst och talar mer seriöst. "Den dumstridiga människan! Vet inte något bättre än att ge sig på det kungliga blodet gång på gång."
"Ja, ge man sig på dem så finns det inget dummare."
"Hmm. Det som gjorde den här ner skickat hit var för att den snästa lyckades döda självaste kungen ska du veta nybörjare."
"Visst." Sa den nya soldaten nonchalant utan att försöka dölja det. Vilket gjorde att den äldre mannen fnös irriterad.
Av rösten att bedöma var det den yngre nye soldaten som liftade runt sin svärd mot gallret medan han höll upp facklan med andra handen. Ljudet av sprakade eld lät obehaglig i Rinnas öron.
"Är hålan djup för jag ser inget."
"Rödis, här ät. De hämtar dig om två dygn." Sa den stora skäggige mannen när han böjde sig ner och ställde ner säcken som luktade mat framför gallret.
Den nye soldaten spottade irriterad på marken och trampade och slog med svärdet mot gallret. "Så går det för dem som sviker sitt land!" Spottade han ut ordet mot inget han kunde se.
"Nu dra vi nykomling!" De vände sig för att gå.
Hon kunde inte motstå frestelse att veta vad som pågick utanför. Även om hon inte kunde låta bli att hata alla soldater som tjärnar sitt hemland så visste hon mycket väl att den som hon hatade var den som gav order att bränna hennes hem. Och vem skulle det annars vara om inte det var landets högste maktbärare. Den avskyvärde och grymme kungen som valde att överge sitt folk, brände dem till grund för han var inkapabel att ansluta fred med Frilandet andra sida berget. Hatet välde upp så hon biter ihop och förblev tyst. Ljuset försvann igen.

Den skäggige manen som kom med mat och vatten den dagen hade rätt. Fem soldater skickades ner för att hämta Rinna som fortfarande kände sig svag och stel. Kedjorna var fortfarande kvar runt ben och handleder, men två av soldaterna tog ett järngrepp om hennes övre armar och förde henne framåt medan en annan soldat som hade ansvaret för facklan tog täten. Tunnel var lång och svårt att hitta men facklan hållaren hade full koll och för de högre upp mot jordytan. Grindar öppnade. Luften var sval. En ljuvlig lukt av vår gräs och videns susande kittlade mot hennes hud var det underbaraste som hon kunde föreställa sig. Hon lyfte hakan mot himlen som fortfarande var grå och mörk men bakom molnen på det bara himlen fanns det en ljusare nyanser av grå och blå. Solen hade inte stigit upp för horisonten ännu. Rinna tittade på sin hår som var täckt av mörk jord och gammalt blod. Hon har glömt vilket färg den hade, men hon kom tydlig ihåg att hennes mor älskade den färgen. Vilken färg? Min mor som har varit död tillsammans med min syster, mina två ända bröder och far, men inte jag, tänkte hon och blicken mörkna bakom den långa hårslingorna.
När de förde ut sin fånge genom porten gick de med bestämda steg mot den stora uppställda armen som Rinnas inte kunde se änden av. Folkgrytan var soldater med vapen i händerna. Klädd i röd, svart och silver dräkter som ska ut på slagfältet mot ett land vars Rinna inte visste vilket. Hon tittade på dem med en sorgset blick. Soldaterna förste bort henne mot andra fångar som redan var färdig uppställda. Ofrivillig och inte kapabel att slåss för sin frihet kommer de att bli utkastat på slagfältet som offer för Rekams nästa fiende. Hon kände en ilska som stack henne inombords som vassa nålar. Detta rutna system att använda fångar som soldater för att bli av med dem tyder bara på Rekams lands situation under styre av fel person. Många kommer dö på grund av kring och dessutom djupare hon sökte sig in i hämnden så har hon bara hittat fler anledning att sätta ett svärd genom hans hals. På tal om trollet. Dante kung av Rekams satt på sin bruna stora häst och föraktar de smutsiga uppställda fångarna. Rinna behövde bara se hans rygg för att känna igen honom och den hatfulla äcklande blicken blev tydligare när soldaterna fortsatte att släpa bort henne till den stora trälådan. Häpnadsväckande mycket hat kokade under skinnet på henne men soldaterna hade lärt sig av sina misstag. Kedjorna skulle begränsa fångens rörelse, lådan var till för att transportera just denna fången till platsen utan den lyckas rymma eller ge sig på kungen igen. Hatet kvävde henne men kroppen var tung som bly och hon kan inget göra än att bli ledd till sin bur. Locket stängdes och låset klickade till när den låste sig. Hon hörde hästs klovar gående nära lådan så hon stannade upp och lyssnade. Om hon behövde vara rädd eller inte.
"Jag hoppas du dör den här gången." Ett hotfull väsande från en röst som tillhör Dante den fjärde.
Hästsklovar försvann längre bort men ordet stannade som ekot i lådan.
Armen började marschera och då var allt i rörelse. Under resan satt hon och tittade ut genom dem små springorna mellan plankorna som utgjorde hela lådan. Under vandringen ljusnade dagen, blev varmare och det lilla gröna hon såg skiftade nyanser. Fortfarande vacker. Hon blundar och föreställde sig om en gränslösfrihet bortom murar och mörka rökmoln.

* Jag heter Rinna och bodde vid de höga bergets fot. Andra sidan berget lever frifolket som valde att bli sitt eget. Jag har alltid undrat om folket i Frilandet lever som vi gjorde här i Rekams, men det var inte därför jag klättrade upp mot bergets topp den dagen. Jag ville bara hitta en lilja och återvända hem med den innan solen gry. Jag letade som galning, tittade på varenda vrån och bredvid varenda sten. Jag halv sprang och hoppade mellan stenarna för att hinna leta på flera ställen. Solens första strålar letade sig genom skogen så jag gav upp, måste tillbaka till gården och hjälpa mor och min storasyster med hemsysslor. På vägen ner ställde jag inför en brant backe och jag tänkte att det raka vägen var den snabbaste och började hasa mig nerför. Marken var mjuk under det tunna tyget till skor, men jag höll mig kvar på backen med hjälp av rötterna i närheten. Jorden under mina fötter försvann och jag tappade greppet om roten som jag höll i. Min kropp började rulla som sten nerför tills jag stötte till något hårt och världen försvann mitt för ögonen.
Mitt huvud värkte. Inte hade jag då känt en sådant smärta innan. När jag öppnade ögon tittade en vild lila lilja ner på mig. Jag satte mig upp på knä framför den av lycka och grävde ner fingrarna jorden för att gräva upp den utan att förstöra för mycket av rötterna. Glädjen fick mig att glömma smärtan en aning. Så jag klev upp med liljan på hand flatorna. Himlen hade fortfarande inte ljusnat eller så är det regnmoln som täckte himlen. Försiktig men snabb gick jag i skogen med blomman i famnen ner mot mitt gård och hoppades att jag inte var allt för sent. När mamma blev glad blev alla glad och därför brukade min syster, Lenia ta med sig de hem då och då när de skulle fira mor. Den här gången ville jag vara den som ge liljan, men inte till mor utan till Lenia som berättade att hon kommer bli en maka inom kort. Hon hade blivit förälskat i en arbetskompis till våra två ända bröder. Blomman var en gåva till Lenia och hennes älskade.
Röken sved i mina ögon och näsborrar. Den steg högt upp i skyn bortom kullarna. De mörka rökmolnet steg mot den gråa himlen medan eldslågorna nedanför slukade allt som stod på marken. Sprakande hetta som var en ogenomtränglig vägg. Tårarna rann som flod ur mina ögon. Liljan föll tung ner på marken. Jag måste finna dem var det ända jag hade i tankarna. Jag sprang till mitt hus som var ödelagt. Jag sökte i huset, bakom varenda dörr i varenda skåp men ingen var där. Jag skrek och hostade och sprang ner till byn mot lågorna. Jag höll mig vid skogskanten när jag sprang och hörde avskräckande skrik och rop komma närmare. Klingande av svärd, hästar som skrek, människor som jag inte kände slogs mot varandra på de brinnande gårdarna som ägde av människor som var mina grannar. Jag darrade av skräck vid min åsyn. Det kunde vara blodet, soldaterna, elden eller de livlösa kropparna som gjorde mig rädd. Jag var tretton år och rädd, men en del av rädslan var en drivande kraft som gjorde att jag sprang mot elden för att jag visste att min familj fanns där någonstans och väntade på att jag skulle komma till dem. Från hus till hus hoppades jag att ingen skulle se mig. Jag såg mer än vad jag ville. Bland det som blev sedd var en man med det mest utmärkande dräkten av de alla och han ropar frenetisk med ett blodiga svärd i ena handen. "BRÄNN DE! BRÄNN DE ALLA!"
Skräckfylld sprang jag snabbare mot Lenias blivande fästmös hus där de kanske hade samlas för att prata om äktenskapet. Till min stora rädsla stod huset i full brann och hade redan börjat falla ihop. Jag föll på knä och grät tills röken omfamnade mig i sina mörka klor och hela min värld försvann på en dag.

Jag vaknade upp. Lever, men död inombords. Dag och natt kom och gick obemärkt. Den jag som hade förlorat allt började sin vandring mot huvudstaden. Såg byar och mötte människor som inte var mitt hem och ingen av dem skulle bli. Mitt mål var hämnd och efter hämnd ska jag själv ge mig av för att försona mig med min syster, bröder, mor och far. En dag ska jag förverkliga mitt mål även om vägen dit skulle bli mörk och smutsigt.
Det svåraste var att komma innanför murarna. Det var även den vidrigaste att jag utnyttjade en snuskig herre som ville utnyttja mig för att komma in och arbetare i köket. Jag bytte arbete flera gånger om och försökte att anpassa mig till livet i slottet. Tills tålamodet tog slut. Gift i mat fungerade inte eftersom jag visste för lite om gift och litade inte på att försäljare kunde hålla tyst. Han och den bortskämda hustrun överlevde giftet med par dagars magbesvär. Jag kom undan nätt och jämt från att vara den misstänkte. Målet i egen högperson förflyttade mig från köket till att bli en av hans hustruns hovdamer. Om jag ägde en kniv skulle det kunna har slutat där då han frågade mig. Han rörde vid min hår men hat i mina ögon gjorde honom tvekande. Efter erbjudandet köpte jag mig själv en svärd och började bemästra svärd konsten på eget hand. Andra försöket skulle komma att bli blodig och avgörandet, men ondskan dog inte av ett hugg. Han överlevde och jag blev tvungen att rymma ur fängelset och förblev efterlyst. Till slut stängde de in mig i det djupaste håla som fanns och längtade att få slänga ut mig på slagfältet. Mirakulös nog överlevde jag. Efter det har de sett mig som en vilt djur som de kunde när de ville släppa lös mot fiende gång efter gång. Jag började tro att det var Guds straff till mig som hade drunknat i hämnden och blivit en del av mörkret. Att jag skulle leva i min ärkefiendes händer. Nu var jag inte längre en människa i deras ögon. Hade ingenstans att stå för att leva mitt liv. *

Lådan guppade igen där den låg på trä vagnen som släpades av en häst längs bak i armen. Truppen stannade upp. De hade redan stannat en gång när solen stod högst upp i skyn för att vila så denna gång måste betyda att de antingen var framme på deras viloplats för natten eller platsen där de kommer att kriga. Rinna visste att det här kunde bli sin slut. För även om hon kände ilskan över att Dante den grymma kommer få det han ville så orkade inte hennes hjärta dunka för faran som var på väg att inträffa. Hon kunde knapp hålla ögonen öppna. Hon la armarna runt sina uppdragna ben och sänkte huvudet med pannan mot knäna och försökte sova. Om det inte bli morgondagens tragedi skulle det bli dagen efter det.

Apintin

Jag älskar att läsa och vill gärna börja skriva själv och bli bra på att skriva bland annat noveller... Älskar texter. Sityer och dagdtömmer eller "filosoferar" och känner en sug av lust att beskriva de som ett sätt att dela med mig av mina tankar som jag oftast gör för att fördriva tiden. Ett av de bästa sättet jag kan tänka mig att fördriva min tid.
Apintin är medlem sedan 2016 Apintin har 1 publicerade verk