Road To Rainbow

Här kommer första kapitlet ur det som jag vill ska bli en bok så småning om. Anledningen till att jag vill lägga upp den på internet är att jag vill ha kretik, bra och dålig, från andra. Meningen med boken är att den ska handla om Australiensiska landsbyggden under andra världskriget. All fakta som ska vara med är ännu inte ditlagd. Kritisera!

Callie kollade ner på de två små kullarna som skulle symbolisera hennes föräldrars gravar. Gravstenarna var inte speciellt märkvärdiga. Men de hade de inte velat häller. Jamie och hon hade gått ut i skogen bakom deras hus och hittat två vackra stenar som de tvättat. Sedan hade aborigin Nick, som var i Callies ålder, ristat in namnen och födelse samt dödsdatumen. Dessutom hade han ristat in två dikter som Callie skrivit. När hon kände den darrande handen mot sin axel visste hon att det var dags att gå. Om de ändå inte hade rest iväg. Hennes bror ställde sig på knä bredvid henne. En kall kår skenade genom hennes ryggrad och hon slöt ögonen. För bara ett par minuter ville hon höra fåglarnas vackra sång, njuta av den underbart fridfulla naturen och andas in den rena luften som hennes föräldrahem alltid givit henne. Lukten av citronträd som försvann i lukten av kreaturens dynga. Hon log när hon hörde en vilsen kråka avbryta den vackra sången och hon kunde inte låta bli att fnissa till. Callie visste att detta inte var slutet på hennes liv men det skulle bli en hård kamp innan hon kunde leva vidare igen. För hennes föräldrars bortgång hade kramat den sista musten ur henne för tillfället. Hon sörjde och hon planerade inte att sluta trots att de var tvungna att ge sig av, men hon visste att föräldrarna inte ville att hon skulle gräva ner sig livet ut. Hon drog ett djupt andetag och började långsamt skälva av trötthet. Sedan föräldrarna dött en vecka tidigare hade mardrömmarna hemsökt henne varje natt och sömnen hade blivit liten.
”Det är dags att ge sig av” sa Jamie med darr på rösten.
Hennes bror hade alltid varit nära till tårar men tråtts den något feminina sidan var han en av de starkaste människor hon någonsin träffat. Hon öppnade ögonen och kollade på honom med tårfyllda ögon. Hon hade ivf honom.
”Jag vet” var det ända Callie sa.
När föräldrarna dött hade de varit tvungna att sälja deras älskade gård. För inte kunde en jänta på nästan femton år och hennes strax myndiga bror ta hand om hela gården. Det hade bestämts att gården skulle säljas och att alla pengar skulle gå till deras moster Hannah som väntade på att ta emot dem på andra sidan landet. Om ändå detta inte hade varit så oväntat så skulle hennes föräldrar hunnit skriva ett testamente. Då hade gården antagligen blivit Jamies den dagen han fyllde arton, och han fyllde om bara några veckor. Jamie var född till att styra över en gård. Han var vänlig men bestämd, hade ett gått sinne för siffror och var i princip född i sadeln. Hans talang skulle ha tagit gården långt, kanske till en av de största gårdarna i Australien. Istället fick han nu hoppas att Hannah kunde tänka sig att ge honom en stor del av förmansjobbet. Callie satte på sig hatten och drog ner den för ögonen. Hon kollade mot de två männen som satt till häst. De var inte äldre än arton någon av dem men såg ut att vara äldre. Deras solbrända ansikten skvallrade om långa turer i vildmarken under bar sol och de djupa skrattrynkorna runt munnen om många glada stunder tillsammans. Trots det kunde Callie se en fundersam och näst intill sorgsen blick. Hon visste ingenting om dem men Jamie hade anställt dem för att ta Jamie och henne själv till moster Hannah där de dessutom lovade dem en månads jobb på Hannahs ranch. Jamie och Callie hade tillsammans med sin moster kommit överens om att Callie skulle byta sin identitet under ritten. Det var inget hon inte gjort förut. Det var lättare att vara en ung grabb än en ung tös om man ville följa med ut och hjälpa till att driva in boskapen. Kvinnorna skulle hålla till i hemmet och laga mat. Callie hade aldrig förstått varför och hade klätt ut sig till pojke för att få följa med. De få som kände till hennes identitet hade hållit tyst för de var rädd att förlora jobbat. Hennes föräldrar och brodern hade aldrig missunnat henne att följa med utan såg det på precis samma sätt som att Jamie följde med ut. Att hon klädda ut sig denna gång var endast för att det var säkrast så. Det var ingen nyhet att unga kvinnor blev våldtagna, bestulna och slagna av boskapsskötare och luffare idag, och antalet hade vuxit med åren. Därför ansåg Hannah att det bästa vore att klä ut sig under ritten. Callie hade sedan länge klippt av sitt långa hår så risken att de skulle trilla ut ur hatten fanns inte. Eftersom hon ännu var späd och benig så kunde hon lika gärna vara en ung grabb med långa ögonfransar. Men det skulle bli svårt. Det skulle ta dryga månaden, om inte ännu längre tid, att ta sig till Rainbow Ranch som var deras mosters ranch. De skulle vara tvungna att inte göra några som helst misstag. Trots att Callie hade levt sitt ”dubbelliv” förut hade det aldrig varit under dessa omständigheter och aldrig under en sådan lång period. Callie kollade mot sin häst och sedan svingade hon och Jamie sig lätt upp i sadeln.
”Vilken tur att vi fick behålla Copper och Heart, annars hade jag aldrig överlevt” log Jamie.
Hon förstod vad han menade. Copper och Heart hade fötts upp av dem själva och de hade haft dem så länge hon kunde minnas. Copper var hennes bästa vän och arbetskamrat och hon var säker på att Jamie tyckte desamma om Heart. Callie kollade ner på sin underbara grå ponny och sedan på Jamies vackra fux. De var som dag och natt, precis som Jamie och henne själv. Den dag de inte längre skulle finnas i hennes liv skulle bli en svår dag.
De båda killarna satt tysta i sadeln när jag red fram emot dem. Den ena var mörk och den andra ljus. De såg bra ut och de visste om det. De hade självsäkra men trevliga leenden.
”Jag är Carl” Hälsade hon med ett vänligt uttryck. ”Och detta är min bror Jamie” tillade hon med en mörkare stämma.
”Jag heter Jake och det här är Dave” sa den mörkhåriga killen och kollade stelt mot henne. Han var uppenbarligen inte lagd för småprat.
”Vi måste skynda nu. Ju snabbare vi kommer bort från Northern Territory desto bättre. Luffare är inte lika vänliga här som i South Australia” Sa Dave med en sträng röst.
Hon förstod vad han menade. Flera av hennes kompisar och grannar hade haft oturen att stöta på dessa hemska individer. De hade blivit rånade, slagna och ibland även våldtagna. Och hon ville inte ens tänka på sina kära föräldrar. Att vara en ensam ung kvinna i dessa områden var riskfyllt även om man satt till häst. Jamie red fram till henne och kollade snett mot de andra två. Callie visste så väl vad han tänkte. Hennes bror var otroligt lätt att läsa av och det var ingen nyhet att han inte litade på främlingar. Trots skandalerna hade Callie svårt att inte lita på främlingar. Speciellt inte två unga män som Dave och Jake. Visst var de kanske lite snarstuckna och kartfattade men de såg inte ut att kunna ofreda en kvinna eller bringa henne våld. Hon inspekterade Jake. Hans ridstil sa allt om honom. Han satt stilla och lugnt i sadeln och såg mkt fundersam ut. Ändå kunde hon se ett tunt leende ibland. Som om han satt och tänkte på något som gjort honom lycklig men som inte längre fanns. Dave och andra sidan kunde inte sitta still för fem sekunder i sadeln och hon kunde se att hans tålamod inte var det bästa med sin häst. Hon såg olikheten på hästar också. Dave satt på ett energiskt svart fullblod, vacker men med ett hetsigt temperament. Jakes svettfux var lugn och samlad men inte alls samma skönhet. Jake var med andra ord den smarta sorten. Han valde hästar efter temperament och inte efter vad som skulle imponera på de andra grabbarna. Det tog lång tid att arbeta om man var tvungen att bråka med sin häst varenda sekund. Om man istället hade en häst som gjorde som man sa men ändå lade hjärtat i jobbet hade man en häst som skulle göra jobbet helhjärtat och snabbt. Själv föredrog hon lite lugnare hästarna.

Ett par veckor senare insåg Callie att de hade stora problem som närmade sig. På himlen ett par mil bort såg de stora röda moln.
”Vi bör slå läger för natten. Det kommer komma en sandstorm under natten och där finns en grotta vi kan sova i.” Mumlade Jake.
”Nej, vi måste hinna till Coober Pedy till imorgon kväll. Ett par timmar till kan vi gått rida” sa Dave med en bestämd stämma.
”Aldrig att jag utsätter Cal och Jamie för en sandstorm bara för att du ska hinna spela på hästar imorgon kväll. Det är annorlunda om det bara vore du och jag, Dave!” Väste Jake ilsket och stirrade på Dave med hatisk blick. ”Dessutom har vi inte råd med att slösa pengar på galopp just nu” tillade han och red bestämt mot grottan.
Dave suckade ljudligt och smackade på sin häst i galopp. Han visade tydligt att han var missnöjd med Jakes överdrivenhet och försvann in i grottan. Callie förstod varför Jake reagerat som han gjort. Att bli överraskad i en sandstorm i mörker var lika med självmord. Det var bättre att vara på den säkra sidan. Callie styrde hästen mot grottan och fann sig tycka att den var rätt läskig. Hon hade varit inne i fler grottor än hon kunde räkna men just denna grotta hade en underlig inverkan på henne. Den var ju absolut inte annorlunda än de som hon varit inne i. Samma tystnad, samma mörker och samma häpnadsväckande unken lukt. När de satt av band de fast hästarnas framben så att de inte kunde rymma och Jake gick för att göra upp en eld. Han kollade mot henne och hon insåg att han försökte läsa av hennes minsta rörelse.
”Jag och Jamie går ut och hämtar ved och jagar efter något att äta. Även om sandstormen kommer måste vi ha något i magen och ljus för natten, annars kanske dingona kommer.” sa Dave bestämt och kollade mot Jake som ilsket stirrade tillbaka.
”Bra! Men bli inte borta för länge” Snäste Jake och satte sig ner vid elden. ”Jag har ingen lust att irra omkring och leta efter er när sandstormen är så nära” Tillade han.
Callie undrade varför de var så hemskt ilskna på varandra. De hade sagt till Jamie att de varit bästisar så länge de kunde minnas. Ändå hade de inte gjort annat än att hackat på varandra under de två veckor de varit ute. Varför denna fientlighet? Hon kunde läsa på Jake ansiktsuttryck att han var både skeptisk och lättad när Dave och Jamie försvann. Samtidigt såg hon att Jake verkade något nervös. Han petade fundersamt i elden och han kollade oroligt mot grottöppningen med jämna mellanrum.
”Min bror vet vad han gör. Han har huvudet på skaft.” Log hon mot Jake.
”Det är inte Jamie jag är orolig över.” Log han stelt tillbaka. ”Dave är en mästare på att hitta på sattyg att göra bara för att utmana sig själv. Allt skit vi har hamnat i bara för att han vill utmana ödet” tillade Jake med en djup suck.
”Är det något sådant som satt er i denna situation?” Undrade Callie och kollade mot honom.
”Luffarlivet?” Undrade Jake med en häpen blick.
”Nej, eller ja. Det med. Jag funderade mest på att ni verkar osams” Förtydligade hon.
”Luffarlivet har båda valt, det är inte enbart Daves fel även om han fortfarande har en del i det. Vi gav oss in i det bägge två men jag skulle bara vela ta det lugnt emellanåt. Stanna kvar på samma ställe en längre tid, eller varför inte hela sitt liv?! Bosätta sig någonstans och få ett ställe som jag kan kalla mitt hem. Men Dave vill dra vidare, upptäcka nya saker och vi lämnar inte varandra i sticket.” Förklarade Jake.
”Men att ni är osams då?” Undrade hon.
”Det är hans fel. Han slösar våra småslantar på att spela på hästar. Han är helt övertygad varje gång att hans häst ska vinna men det har inte hänt hittills. Sist han spelade så bad han inte ens om min tillåtelse utan slösade alla pengar på en gång. Det är tur att Jamie hittade oss annars skulle vi nog inte ha pengar till varken mat eller något annat.” Sa Jake mellan sammanbitna tänder.
Hon betraktade honom. Hans blick kollade intensivt ner i elden och hon kunde se den kraftiga käken när han bet ihop tänderna. Hans korpsvarta hår var ovårdat efter ett par hårda luffarår. Callie insåg ganska snabbt att hon blev helt fascinerad i hans så intensiva, vackra gröna ögon. Tillsammans med hans muskulösa kropp kunde hon inte göra annat än att inse att han var en av de få luffare som hon kände sig dragen till. Men och andra sidan var det inte speciellt vanligt med luffare i Jakes ålder. De flesta som inte bodde hemma hade redan skaffat sig jobb på en gård som boskapsskötare. Hon älskade hans lugna sett att vara på, det fick henne att bli lugn själv. Trots att hon ljög för honom så kände hon att hon och Jake hade kommit att finna sig i varandra. De hade blivit bra kompisar på resan och Jake anförtrodde henne saker som hon aldrig kunnat drömma om att han skulle berätta för henne. Exempelvis hade han pratat mkt om sina föräldrar. Han och Dave hade rymt hemifrån när de bara var barn för att deras föräldrar skulle skicka dem på internat i London. Sedan dess hade de varit på luffen och varit med om massa roliga och tråkiga saker.
”Imorgon kan vi gå på marknaden i Coober Pedy” log Jake. ”Jag hoppas bara att Dave håller sig borta från galoppbanan” tillade han och satte sig bredvid Callie.
”Mina föräldrar brukade ta med mig och Jamie på marknaden i Coober Pedy varje år. Varje gång köpte pappa något lite extra fint till oss” Sa hon och log åt minnena som dök upp i huvudet.
”Du vet, om du vill prata om dina föräldrar så gör det. Jag brukar vara bra på att lyssna” sa Jake.
”Tack! Deras död var ett stort bakslag för mig och Jamie” mumlade hon och en tår rann ensam ner för hennes kind.
”Vad hände?” Undrade Jake och vände sig bekymrat mot henne.
”Jag och Jamie var i Newcastle hos mina morföräldrar när det hände. De var ute för att driva boskap från Ayers rock till en försäljningsmarknad i Alice Spring när de stötte på ett gäng med rånare. De blev skjutna tillsammans med tre boskapsskötare, en förman och fem stallpojkar. Människor som jag känt i hela mitt liv och som i princip räknades till familjen” Suckade hon.
Jake kollade på henne och sa:
”Jag beklagar deras bortgång”
”Om Jamie och jag inte hade varit i Newcastle hade vi antagligen varit med” sa hon och tårarna började rinna likt floder längs kinderna.

Jake stirrade på den unga pojken. Det var något som inte stämde men han kunde inte sätta sin fot på vad. Han hade tänkt på det länge. Något i pojkens sätt att röra sig och tala. Eller var det något annat? Jake vaknade upp i sin dagdröm när det plötsligt hördes att högt skrik utanför grottan. Han reste sig hastigt upp och kollade förvånat mot Carl som kollade lika förvånat tillbaka. Sedan gick han fram till sin häst och tog geväret som han fått av sin pappa i 12-årspresent, strax innan han rymde hemifrån. Det var ett vackert gevär. Det hade gått i arv i flera generationer och var vackert prytt med silverdetaljer. Den var värdefull, det visste han. Men det var den sista av få saker som han skulle sälja om han var tvungen. Tanken på dess historia och att den gått i arv i flera generationer av Silvermans var allt han behövde. Silvret var en hyllning till deras släkt, det hade hans pappa sagt, eftersom de hette Silverman i efternamn. På kolvhalsen fanns två initialer i snirkliga bokstäver, RS. Det stod för Riley Silverman och var den första som burit detta gevär och enligt Jakes pappa hade det varit Riley själv som gjort det. Han kom ihåg hur avundsjuk Dave varit när han sett det första gången. Han hade knappt pratat med Jake på en vecka. Jake bar det med stolthet och han skulle senare ge det till nästa generation Silverman, om det nu blev någon. Kvinnorna stod inte direkt i kö för att gifta sig med panka luffare. Han kunde inte mer än hoppas på att Daves äventyrslust snart skulle försvinna och att även han ville ha ett riktigt hem.
Jake smög sig närmare öppningen till grottan. Han hörde ett flåsande ljud och insåg att det inte kunde vara något annat än en annan människa. Han kollade snabbt bakåt och insåg till sin förskräckelse att Carl satt längst in i grottan och skakade av rädsla. Själv försökte han vara modig och inte tänka på vad det kunde vara men innerst inne skakade han lika mkt som Carl. Precis när han var på gränsen till grottans öppning såg han en hand i öppningen. När han insåg vem handen tillhörde skrattade han nervöst. Bara en hade den tatueringen på sin hand, bara en kunde vara så korkad att han tatuerade in namnet på en galopphäst på sin hand. Där stod det ”Blake Chef” med bestämde bokstäver. Det var Dave. Jake tänkte tillbaka på den natten han hade gjort den tatueringen. Det var bara för att par år sedan i Darwin. Det var en äldre Aborigin som gjort den på honom. Fullblodet ”Blake Chef” hade vunnit ett lopp som Dave satsat pengar på. För vinsten hade han tatuerat sig. Han kom ihåg hur Dave påstått att det inte gjort ont men han hade fällt ett par tårar när han trodde ingen kollade.
”Dave” Ropade Jake ut i stormen och drog i Daves arm samtidigt som Carl kom rusande.
Jamie drog in Dave i grottan med all sin kraft och först då insåg Jake att Dave var skadad. Dave låg ner på marken och vred sig i smärtor samtidigt som han höll sig om benet.
”Vad har hänt?” Undrade han oroligt och såg blodet forsa från Daves ben.
”Vi stötte på att par hungriga dingors. Jag lyckade still slut skrämma iväg dem med hjälp av stenar men Dave blev biten i benet” Sa Jamie och slet Daves ena byxben i två delar.
”Vad gör du?” Undrade Jake och spärrade upp ögonen mot Jamie.
”Jag måste stoppa blödningen tills vi kan ta oss till ett sjukhus i Coober Pedy imorgon. För ingen av oss kan ge oss ut nu i mörkret, speciellt inte när stormen är så nära” Sa Jamie och sprang till sin häst för att hämta vatten och en ren trasa.

När Dave först hade kommit in med det skadade benet hade Callie inte förstått hur allvarligt det var. Tills hon insåg att dingon kanske hade någon sjukdom som kunde smittas till Dave. Hon sprang för att hämta en bok som hon visste att hon hade tagit med. En sliten handskriven bok om örtlära som en aborigin vid namn Jimmy Hawk hade gett henne. Det måste finnas något som kunde hindra smittspridning, dämpa blödningar eller något annat vettigt. Men hur hon än bläddrade i den tunna boken fanns bara recept som praktiskt taget var omöjliga att göra. Hon hade inte de ingredienserna som behövdes och det gick inte att gå ut och leta efter dem nu. Hon sprang till de andra igen och såg att Jamie redan gjort ett snyggt bandage av Daves ben.
”Nu är det bara att hoppas att det inte blir infekterat eller något sånt” Suckade Jake och höll sig om pannan.
Callie kunde inte göra annat än att hålla sig ur vägen när Dave, med hjälp av de andra två, tog sig till sin sovplats. Sedan började hon tillaga de fiskar som Jamie och Dave fångat i en närliggande sjö.
”Ja, just det” Utbrast Jamie och kollade mot Callie. ”Jag sprang på Joey Hawk vid sjön av alla ställen. Han skulle antagligen dela grotta med oss över natten. Även han var på väg till marknaden men hade ett par ärenden han var tvungen att uträtta i någon närliggande by innan han kommer. Konstigt vad världen är liten ibland” sa Jamie.
Joey var Jimmy Hawks son och var i Callie ålder. De hade lekt väldigt mkt som barn innan Joey och Jimmy get sig ut på äventyr runt om i hela Australien. Hon hade träffat honom och Jimmy några få gånger de senaste åren men att umgås utanför jobbet med en aborigin var inte något positivt. Det hade börjat pratas en del i byn och hennes föräldrar hade avrått henne från att fortsätta träffa Joey. Joey var hennes bästa kompis i flera år, och Jamie med. Hon var arg på sina föräldrar till en början men hon insåg ganska snabbt att de faktiskt inte ville göra henne illa. Hon förstod att de inte ville att hon skulle bli utfrusen i skolan och i byn över huvud taget. Att folk kunde vara så fördomsfulla.

Joey kunde nu skymta grottans öppning, precis där Jamie pekat ut den, men det var knappt. Hans häst, Fancy, hade för länge sedan sänkt huvudet och kollade ilsket på honom. Hon var knappast en av de vackraste hästarna på denna jord men hon var pålitlig och trogen och det var allt han behövde. Hon var en blandrashäst och hade varit vild innan han fångat henne själv och tämjt henne. Fancy hade varit den svåraste hästen han någonsin tämjt men det var väl värt det. Hon var utan tvekan hans bästa vän. Hon gjorde allt som han sa till henne, ibland med vissa klagomål, men hon gjorde det alltid.
”Jag vet att du hatar att få sand i öronen men snart är vi framme” log han mot henne och klappade henne uppmuntrande på halsen.
Hon frustade mot honom och sänkte huvudet ännu längre ner och strök öronen bakåt. Men nu var de framme. Han kände hur den positiva inställningen kom från Fancy, som hon brukade ha i vanliga fall. Sedan gnäggade hon lågt till hästarna inne i grottan som svarade lika uppmuntrande. När han kom in i grottan var det första han såg en eldstad i mitten. Runt den satt fyra personer, som han alla kände. Jamie och Callie var ju som hans egna syskon. Dave och Jake hade han jobbat med ett par gånger under de två åren han varit på luffen. Bakom dem fanns fyra trötta hästar som alla trängdes i ett litet hörn. Joey kollade på sin egen häst. Hennes vanliga blanka vita päls var sedan länge försvunnen och det enda han såg på henne var damm och sand.
”Har ni rum för en sliten luffare och hans dammiga häst? Log Joey stort och kollade mot Callie som sken upp.
”Glad att se dig i liv, Hawk. Sist såg du inte så kry ut” Mumlade Jake.
”Ja, lunginflammationen tärde på min redan utslitna kropp” Suckade Joey och band fast Fancys ben.
När han varit sjuk, ett par månader tidigare, trodde han att hans tid på denna jord var över. Sedan hade hans pappa kommit och räddat honom med sin mirakelkur av naturens olika örter. Det var ett mirakel att han fortfarande var vid liv.
Sedan såg Joey hur det spratt i Callie och hon kom springande mot honom med öppna armar.

Utan att tänka sig för flög Callie upp från marken och rätt in i Joeys famn. Tanken på att han legat dödssjuk i sängen gjorde henne alldeles till sig och tårarna började rinna nerför kinderna. Vad skulle hon göra om Joey inte längre fanns i hennes liv? Om hon inte fick fler av hans spännande brev och fick lyssna till hans ljuva stämma i kommunikationsradion då och då? Hennes hatt flög av när hon, lite för energiskt, landade i Joeys armar.
”Å, Callie! Vad jag har saknat din underbara doft” Suckade den unge aborigin.
”Callie?” Undrade Jake och kollade mot dem som om de vore helt dumma i huvudet.
Callie såg hur han granskade henne utan hennes hatt och när han äntligen förstod vad som stod på fick hans annars väldigt vänliga blick plötsligt spratt och blev fulla med hat och förtvivlan.
”Har ni ljugit för mig?” Fräste han plötsligt och såg på henne igen.

Skriven av: pidan89