Röd skinsoffa

Jag såg honom i den slitna vinröda skinnsoffan. Han rökte fast det var inomhus och fast Ludwig sagt innan att det var strängt förbjudet. Han kanske hade glömt. Eller så brydde han sig inte. Han satt ensam, längst ut på kanten. På bordet stod rödvin och runt omkring hastade alla andra förbi i all världens fart. Och mitt i satt han. Bara satt liksom. Jag visste att jag var tvungen att gå fram. Kunde inte låta bli. Satte mig bredvid, räckte fram handen.
- Signe, sa jag.
- Jaha, svarade han.
Men han tog ju handen i alla fall. Det var ju tur.
- Vad heter du? frågade jag fast jag visste, det hade jag sett på facebook för länge sen.
- Joar, svarade han tyst.
Han sa inget mer. Rökte bara sin cigarett tills den var slut och han fimpade mot vinglaset. Sen drack han. Det var nästan obehagligt tyst bredvid honom fast jag visste att musiken spelades högt i resten av lägenheten.
- Varför har du suttit här själv hela kvällen? sa jag mest för att säga något.
- Vart ska jag annars sitta? sa han.
Han såg inte alls road ut. Bara väldigt uttråkad. Som att han ville därifrån ungefär.
- Varför sitta? sa jag.
Försökte räkna ut hur många frågor man kunde ställa till varandra utan att någon svarade.
- Vad ska jag annars göra?
- Varför inte dansa eller i alla fall snacka med någon?
- Varför skulle jag vilja prata med någon här egentligen? Har du sett dig omkring?
- Vad fan gör du här egentligen?
- Dricker vin och röker cigaretter inomhus, själv då?
Fan. Jag ville inte förlora frågeleken. Fast jag hade ju i alla fall fått någon slags svar. Det hade inte han.1-0 till mig då.
- Jag har vänner här. Till skillnad från dig, antar jag?
Då blev han tyst. Äntligen, tänkte jag först. Sen insåg jag att jag gillade han bättre när han snackade. Funderade ett litet tag på fall jag skulle dra. Resa mig från soffan, leta på någon jag kände eller kanske till och med dra hem. Men så lutade han sig mot mig. Kom nästan obehagligt nära, fast det var ju inte obehagligt eftersom det var han. Men hade det varit någon annan skulle det varit obehagligt. Han sa fortfarande ingenting. Sa inget, gjorde inget.
- Vi kan väl bli vänner? Så har jag i alla fall en, sa han.
Jag log. Försökte kämpa emot men det gick liksom inte. Glädjen tog överhanden och tvingade mina mungipor upp, så långt de kunde. Jo, vänner kunde vi ju bli, svarade jag. Och sen lutade han sig ännu lite närmare och jag lutade tillbaka. Lutade tills pannorna möttes, sen läpparna. Och sen gick tiden alldeles för fort med rödvin och kyssar och pojken i skinnsoffan för när klockan var för mycket kom Ludwig och sa att det nog var dags för oss att dra för alla andra hade liksom dragit och Ludwig ville helst däcka i sängen innan han däckade någon annanstans. Vi gick tillsammans, någon hade snott min fulaste jacka så jag fick låna Joars. Den var lite för stor men inte jätte för jag och Joar var ganska lika. Jag hittade ett ciggpaket i fickan som jag tog upp.
- Får jag ta? frågade jag och räckte fram paketet så han såg det.
Han sa att okej, bara jag får också så får du ta så många du vill. Jag tog en för jag tänkte att mer behöver jag ju inte. Han tog också en, lät mig tända den fast det var svårt och jag skakade mycket. Som Parkinson. Han tog med mig till baksidan av en hamburgergrill som hade en mur där man kunde sitta och titta ner. Vi satt där alldeles för länge och pratade. När kyssarna tog slut tog orden vid och tvärtom. Det var mest ord. Jag hade snott med mig en halv flaska vitvin som vi delade på. Det äckligaste vinet jag druckit, men Joar tyckte om det. Ändå drack jag mer än honom. Drack nog för att ha någonstans att göra av händerna när ciggen tog slut och pillandet kändes för mycket. Hans händer klarade av att vara stilla. Mina händer dog av rastlöshet om jag ens försökte.
- Men du, vi måste nog hem nu, sa han.
Jag ville inte hem, men någon gång tar det ju slut påminde jag mig själv.
- Här, sa jag och räckte fram min mobil. Skriv telefonnumret.
Han log, tog emot den och skrev. Sen ringde han sig själv. För att få ditt nummer, sa han. Min tur att le. Vi kysstes en sista gång innan vi gick hem till varsitt. Men lovade att ringa. Lovade att smsa. Sen gick jag först och jag visste att han stod kvar. Och sen fick jag smset där det stod att jag har ju för tusan hans jacka. En bra ursäkt för att ses en gång till alltså.

Skriven av: Mija J