Röda lackskor

Röda lackskor. Ibland vill man vara särskilt förfinad. Kvällens festligheter gavs av societetsmänniskor. Hon log på försök mot sig själv i spegeln. Men hennes hand darrade lätt när hon tog på ett tredje lager mascara. - Fan också! Nu måste jag göra om det. Sedan beskedet hade hon varit rädd att se sig i spegeln, och upptäcka att hon skulle ha förändrats. Men brösten var som vanligt - hon rörde dem lätt utanpå den svarta sammetsklänningen. De reagerade som vanligt. Utbuktningen vid magen var bara nätt kvinnlig, och hon mindes fortfrande hans hand just där, som om den dolde ett fågelbo. Mjukt, rundat, ömt. Det som växte inuti, det syntes inte utanpå. Hon drog en suck av lättnad och tänkte sig, att hon skulle kunna unna sig ett litet glas champagne innan hon måste gå. Det skulle inte göra någon större skada, men underlätta inför det som hon måste berätta för honom. Hans fru skulle komma att vara där, och det skulle bli svårt att fånga hans blick. Det var som om hon höll honom i koppel, den där människan. När hon såg dem två tillsammans kunde hon inte bestämma sig för om hon tyckte synd om honom, eller kände förakt. Men vanligen drack hustrun alldeles för mycket på sådana tillställningar, och det skulle säkert komma tillfällen då hon skulle kunna smyga sin blick in i hans, och locka honom ut på altanen. Där måste hon berätta. Hon visste att hans förvåning skulle komma att skifta till ledsnad, och slutligen förvändas till ilska. Han skulle komma att lämna festen med en av sina artighetsfraser och frun under armen. Han skulle inte komma att sova på natten. Det som egentligen var mest intressant, var frågan om huruvida han överhuvudtaget skulle ringa morgonen därpå när det värsta lagt sig. Det var däri själva avgörandet skulle ligga. Men hon hade redan förutsett att telefonen skulle vara så gott som död nästa dag, och hon var förberedd för förtvivlan. Det skulle ändå kännas bra, att få dela det med någon, och han var den ende, som behövde få veta. Han var den som hon hade förtroende för, trots allt. Ett glas champagne till på balkongen. Och en cigarett. Det var mycket som måste ordnas, och augustis tidiga kvällar är honungsgult vackra, liksom mjuka i sin framtoning. Sedan beskedet hade världens färger förstärkts, och det var som om hela hennes kropp vore mer medveten - som om den med nästan omedelbar lätthet svarade mot världens signaler. Kanske var det därför hon känt en så intensiv njutning med honom, förra veckan - för att kroppen kände signaler så mycket starkare. Det hade räckt att han lagt en hand över hennes ryggslut för att hon skulle pressa hans läppar mot sina bröstvårtor. Det var i själva verket som om kroppen vetat, innan hon själv fått beskedet. Så kom hon iväg, och kvällen var där. Mängder av människor i hundratals olika färger. "Som papegojor. De står där och skrattar åt sina egna skämt, åt sin egen klokhet, som de var och en vore en särart. De uppför sig som schimpanser - kliar du mig, så kliar jag dig." Det dracks champagne och åts snittar, och han var där, och frun hade mineralvatten i glaset och en ny sorts blommighet över kindbenen. Han hade handen över hennes mage, just vid den lilla utbuktningen, som ett fågelbo. På sådana fester stannar man inte så länge. Man kommer dit, ler förfinat, dricker några glas champagne, äter några snittar, skämtar sardoniskt om samtiden, delar ut sina visitkort, svassar för dem som man tror sig ha nytta av. Och så lämnar man, för att antingen gå hem och fortsätta dricka, eller gå hem, och fundera över nästa karriärsdrag. Han och frun var några av de första som gick. Det fanns ingenting i hans ögon som tillät att bli lockade ut på altanen, till tystnaden. Han hälsade knappt, som om de vore främlingar. Men hon blev ett åtlöje. Hon var en av de där sista pinsamma gästerna som de mer städade generas över. Hon drack otaliga glas av dyr champagne, och hon rökte som om det inte fanns någon morgondag. Hon skrattade högre än någon annan, och visade sig mindre bildad eller lyckad än till och med servitörerna på festen. "Allt kunde väl kvitta nu?" Han hade inte sett åt henne. Och det hade ändå funnits någon sorts hopp, tidigare, om att han skulle hålla om henne, och kanske hjälpa henne igenom det värsta. Så föll det sig att hon satt berusad och frusen på en busshållplats i storstaden, bredvid en sämre klädd man, som luktade urin och alkohol. Och då måste det ju komma - ut måste allt komma till sist, hur jävligt det än är. - Haha, vet du, tre månader sa de! Tre månader! Och det finns ingenting de kan göra. Ingenting kan de göra! Hennes röst var som ett sprucket gummiband i den mörknande staden. Onaturligt hög och onaturligt trött.

Skriven av: JennyS