Publicerat
Kategori: Novell

Rolle och blomsterdrottningen

ROLLE OCH BLOMSTERDROTTNINGEN

Pappa hade födelsedag. Alla var inne i huset och festade vid det stora dukade bordet. Man sjöng, skålade och drack vin så som man alltid gör vid födelsedagar. Rolle fanns inte med, han tyckte att allt detta var rena botten. Han satt ensam ute på stora trappan och hade väldigt tråkigt. Det var så tråkigt att han nästan sprack av tråkighet. Vad skulle han göra nu för att få tiden att gå fortare? Inne i huset ville han absolut inte vara. De där gästerna skulle ju inte försvinna före midnatt. Det visste han ty han hade minsann varit med förr. När de sedan till slut gav sig iväg började mamma och pappa gräla igen. Så blev det alltid när de druckit av den där äckliga spriten i flaskorna som stod överallt i rummen. Musiken var hårt uppskruvad och alla dansade vilt. En farbror stötte till mammas fina keramikurna som stod på golvet intill pianot. Nu gjorde detta ingenting alls och mamma bara skrattade och var glad. Men tänk om det varit Rolle som råkat sparka till och den gått i tusen bitar, då, vad skulle så ha hänt.
Rolle beslöt att ta siig en tur neråt dammen och kolla lite på rosorna. De var mammas favoritblommor och hon skötte dem väldigt noga. Det fanns så många olika sorter och färger och de luktade så gott. Nu skulle han ner till dammen och se efter som det hade blivit några nya blommor sedan igår. Ibland ville han klippa av några stycken för att sätta i vas på sitt rum men det fick han inte för mamma. Rosorna är vackrast där de står, brukade hon säga och det fick han rätta sig efter.
Det började redan bli mörkt men han kunde ändå se blommorna klart och tydligt. Det hade kommit några nya till sedan han var där sist. De nya var bronsfärgade och såg nästan ut som den lilla statyn på pianot inne i musikrummet. Den som mamma alltid putsade så noga när hon städade. Pappa var musiker och spelade i operaorkestern ibland. Rolle tyckte inte om den musiken. Det gick inte att sjunga till det som pappa spelade ty då måste man vara operasångare sade han..
Rolle hade tidigare aldrig sett så fina rosor förut. Det var en helt ny sort som trädgårdsmästaren skickat efter från Holland. Han lutade sig ner och luktade på en nyutsprungen blomma. Oj, vad de doftade gott ungefär som honung, tyckte han. Det var så behagligt att han nästan svimmade. Ja, han blev faktiskt riktigt yr i huvudet och måste sätta sig på bänken som farfar brukade ta igen sig på när han var på besök. Rolle satt där en lång stund medan han funderade på allt möjligt och omöjligt han skulle kunna göra. Det blev allt mörkare och plötsligt kom ett konstigt ljus som kom emot honom och i det ljuset stod en tant. Det var en mycket vacker tant med långt silverglänsande hår. Hon var klädd i en underlig klänning med rosor över hela kjolen. Allt verkade så konstigt men han blev inte direkt rädd. Hon talade till honom med len röst.
Rolle du är en fin gosse, sade hon. Du tycker om blommor, det gör jag också. Min trädgård att full av de allra vackraste blommor man kan tänka sig. Jag tycker att du skall följa med mig och titta.
Rolle var så tagen av den vackra tanten och den lena rösten att han reste sig upp från bänken. Allt var så konstigt på något sätt och verkade som om han hamnat mitt i en saga men det kunde det ju inte vara. Det var pappas födelsedag och han stod ju nere i trädgården vid mammas rosenrabatt.
Jag är blomsterdrottningen Rosetta, viskade tanten med det silverglänsande håret och jag vill att du följer med mig. Jag tycker om små gossar som du Rolle. Mitt slott ligger bortom drömmarnas land och där kommer du att bli så lycklig. Jag lovar. Där finns inga föräldrar som grälar och inga tråkiga gäster som gastar och dricker vin och sprit i flaskor. Du kommer att var så lycklig varje dag och behöver inte heller gå i skolan. Jag vill att du kommer och sköter alla mina blommor i parken. Jag skall belöna dej rikligt.
Rolle lyssnade till den lena rösten och drottning Rosetta tog honom vid handen. De vandrade en stund inåt skogen och när de kommit förbi den stora eken blev han plötsligt så väldigt sömning. Ögonen kändes tunga och han var tvungen att stänga dem. Så föll han i en djup, djup sömn i vilken det inte fanns några drömmar alls. Allt var bara varmt och behagligt. Han glömde allt och alla, ja, han glömde till och med älsklingsjycken Gunnar.
Så kom den lena rösten igen och den talade så vacker till honom.
Vakna Rolle. Vi har rest långt men nu är vi hemma på slotten i Blomsterlandet. Titta dej omkring, du kommer att tycka om allt du ser här.
Rolle var fortfarande sömnig och gned sig i ögonen. Han befanns sig i en jättestor park med massor av olika blommor som luktade så gott, så gott. Någonting var väldigt konstigt ty han kände sig så annorlunda, kände sig mycket större än han borde vara. Han var ju trots allt bara tio år men nu verkade det som om många år hade gått utan att han ens märkt det. Hur kunde det här vara och hur hade det hänt? Så glömde han plötsligt bort att tänka och lyssnade bara till drottning Rosettas lena röst som talade till honom.
Nu skall vi se oss omkring i mitt slott, sade hon och tog åter Rolle i handen. De gick sakta på parkens sandade gångar och blommorna doftade så starkt, så starkt. Det var nästan äckligt och klibbigt, tyckte han. De kom fram till en lång trappa som var klädd med glittrande stenar i alla möjliga färger och slottet var vitt och glänsande nästan precis som drottningens hår. De kom igenom en hög tung port och befann sig i en stor sal. Där fanns en spegel på väggen alldeles innanför dörren. Det var en jättespegel med små lustiga figurer på en bred guldram.
Titta dej i spegeln Rolle och se så vacker du blivit, sade Rosetta med sin lena röst.
Rolle tittade och tittade igen men han hade svårt att förstå. Allt verkade så fel. Där inne i spegelglaset såg han en ung man med långt blont hår och klädd i silverglänsande jeans och gul tröja. När han tittade närmare tyckte han att det var han själv men det var ändå någon annan som stod där framför spegeln. Han förstod ingenting alls. Det här måste ju vara en dröm, tänkte han och nöp sig hårt i armen. Det gjorde ont men han vaknade inte. Han vände sej om och tittade på drottning Rosetta med frågande blick. Hon bara stod där och log sitt sockersöta leende och såg väldigt nöjd ut.
Nu är du här hos mej Rolle och du har blivit som jag vill ha dej. Nu skall du tjäna mej och ta hand om alla mina blommor i parken. Här skall du bli mycket lycklig.
Rosetta tog åter Rolle i handen och de vandrade genom långa korridorer. Allt var glänsande vackert och hon berättade om sitt vackra slott och allt som fanns i blomsterlandet. I salarna flög underliga små fåglar omkring och fjärilar med vackert färgade vingar. På golven sprang och skuttade små apor omkring och alla hade sidenrosetter om halsen. Rolle hade aldrig sett något sådant förr och var helt upptagen av allt detta nya och främmande.
Nu skall jag visa ditt rum, sade drottning Rosetta. Det är ett mycket vackert rum, egentligen ett av de bästa enligt min mening. Du skall bli så lycklig och du skall få allt vad du vill så länge du tjänar mej och gör allt jag ber dej om. Och så log hon igen och lämnade Rolle ensam i det vackra rummet med sidentapeter på väggarna och golvet täcktes av en stor matta gjord av röda rosenblad. Rolle satte sig strax ner på den mjuka sängen och försökte tänka. Det var svårt, så här svårt hade det aldrig varit förut när han tänkte. Han kämpade hårt och så kom han plötsligt ihåg pappas födelsedag, alla gästerna och mammas stora hembakade gräddtårta. Han längtade tillbaka hem. Han ville fara hem. Allt var så vackert här men hemma var nog bäst i alla fall. Kanske mamma till och med hade glömt att ge hunden Gunnar mat nu när pappa fyllde år. Nej, han ville nog ta sig hem med en enda gång. Han blev busrädd och rusade mot dörren. Det var något konstigt med dörrhandtaget, det gick inte att öppna. Han försökte flera gånger men det rubbades inte. Dörren var låst och han kunde inte komma ut. Hjälp! Hjälp, kved han. Han gick fram till fönstret och försökte öppna det. Det var också låst. Mamma, pappa hjälp han var instängd och fången. Den vackra drottning Rosetta höll honom fången. Det förstod han nu. Hur hade det blivit så? Nu var han riktigt rädd och skakade i hela kroppen. Vad skulle hända nu? Till slut blev han så trött, ledsen och utmattad att han somnade på den röda mattan gjord av röda rosenblad.
När Rolle åter öppnade ögonen var det morron. Det första han såg var en stor svart katt som kunde tala som en människa.
Hej Rolle, sade han med raspig röst. Det är jag som är Bingolo och jag är chef här i slottet. Alla skall göra som jag säjer, det har drottningen bestämt. Du skall få frukost och sedan skall du ut och arbeta i parken. Det är bäst att du lyder ty jag kan bli väldigt elak ibland om jag vill.

Rolle mornade sig, han visste inte riktigt än var han befann sig. Han borde ju vara i sitt rum och det skulle ju vara mamma och hunden Gunnar som väckte honom och inte en talande katt som hette Bingolo. Det här var ju inte klokt, varför var han inte hemma? Så småningom lugnade han ner sig när han förstod att ingenting skulle hjälpa här. Han följde med katten till ett rum där han fick en stor härlig frukost med alla sorters läckerheter. Under hela frukosten satt katten Bingolo och kollade på honom.
Nu har du ätit dig mätt, nu skall du börja arbete, sade katten. Så vandrade de genom alla salarna och till slut kom de ut på stora slottstrappan. Nedanför stod en låda med alla sorters trädgårdsredskap och en stor skottkärra. Vid sidan om kärran satt en mager vit kattfröken som hette Bingoletta och även hon kunde tala. Till skillnad från Bingolo hade hon snälla gula ögon när hon såg på Rolle.
Nu skall du börja jobba i parken, sade katten Bingolo och såg sträng ut. Är du lat och slappar hämtar jag rottingen ditt ynkliga lilla människokryp. Bara så du förstår. Sätt igång nu!
Katten såg nu riktigt elak ut och Rolle blev rädd. Han tog den tunga lådan och skottkärran, sedan begav sig ner i parken för att ansa blommorna. Det var hårt arbete och han blev både varm och trött. När han arbetat i många timmar kom katten tillbaka med en kanna vatten och en låda med färskt frukt.
Är och drick nu din slyngel och sedan skall du arbete igen ända tills drottning Rosetta vaknar fram på kvällen.
Rolle arbetade och slavade. Ibland grät han en skvätt och tänkte på pappa och mamma därhemma och hunden Gunnar som nu måste sakna honom alldeles förfärligt. Vad skulle han göra och hur skulle komma härifrån? Om detta trots allt ändå var en dröm, hur skulle han göra för att vakna. Hjälp,hjälp! Allt var så hemskt.
SLUT PÅ FÖRSTA DELEN
Så gick dagar och dagar och en längre tid, Rolle arbetade och kämpade. Drottningen låg i en säng med sidenlakan alldeles innanför stora dörren och sov hela dagarna. Bingolo sade att ingen fick väcka henne för då blev hon rasande och kunde göra precis vad som helst. Hon vaknade först när det blivit mörkt fram på kvällen.
Rolle kunde röra sig fritt i parken för det mesta, det var bara ibland som katten Bingolo kom och kollade. Längst ner i ena änden av parken stod ett ymnigt träd med stora blå blommor. Det var något konstigt med det där trädet. Det verkade ibland vara levande på något sätt. Katten Bingolo sade att Rolle fick absolut inte gå dit på några villkor ty då skulle han bli hårt straffad av drottningen. Hon skulle till och med kunna bli så arg att hon förvandlade honom till en blomma i parken. Så hade det hänt med många andra pojkar förr.
När Rolle tänkte riktigt efter så var faktiskt allting konstigt där i parken. Visst var det ljust på dagarna som om solen sken men det var inget riktigt solsken. Tyckte han. Det var inte varmt som det borde vara. Det var kallt och ruggigt och ibland frös han tros att han arbetade. Solen skulle värma, det visste han. Och den otäcka katten Bingolo vem var han egentligen? Ibland verkade han vara något annat liksom något stort och väldigt farligt. Den lilla vita kattan Bingoletta däremot var mjuk och verkade väldigt snäll. Tänk om hon också var fånge hos drottningen? Kanske han skulle fråga henne någon gång när de var ensamma.
Ju mer Rolle tänkte desto underligare tyckte han att blomsterlandet var. Det var någonting som inte stämde. Varför sov drottningen alltid på dagarna? Varför var han inte längre en liten grabb på tio år och det där trädet med blå blommor som verkade vara levande ibland? Kanske han i alla fall skulle försöka forska litegrand och inte längre vara så rädd. För det första skulle han kolla på trädet med de blå blommorna. Det måste vara något särskilt eftersom han inte fick gå dit utan att bli straffad. Kanske det var vägen bort från drottningens blomsterland. Det var värt att undersöka, tyckte Rolle och bestämde sej att inte längre vara så himla rädd.
En morgon när han gick förbi drottningens säng stannade han och kollade riktigt noga om hon verkligen sov. Han röde lite lätt vid hennes fot för att se om hon vaknade. Det gjorde hon inte. Det var som om hon inte fanns på något sätt, ungefär som om det var en vaxdocka som låg där på sängen alldeles stel och livlös. Han skyndade ut i parken, såg sig noga omkring efter katten Bingolo. Nej han fanns inte där. Rolle sprang snabbt vidare och ner till trädet med de blå blommorna. Han kollade väldigt noga än en gång så att inte katten i alla fall hade följt efter honom.
Nu var han framme vid trädet. Det verkade först vara ett vanligt träd ungefär som ett av körsbärsträden hemma i trädgården. Men när han tittat på det en stund hände något underligt. Trädet verkade tala med svag röst. Det blåste lätt och bladen röde sig sakta. Någon viskade där inne i trädstammen.
Rolle! Rolle! Var försiktig. Gå inte in i skogen. Gå inte in i skogen. Du kommer att råka väldigt illa ut om drottningen får veta.
Rolle lyssnade en stund och så tystnade trädet plötsligt. Han blev villrådig. Vad skulle han göra? Skulle han gå tillbaka till parken eller fortsätta? Nej, nu hade han kommit så här långt och kunde verkligen inte bara ge upp.
Bakom trädet med de blå blommorna fanns en skog. Det var en vacker skog med en smal slingrande väg som ledde långt bort. Han ville ju så gärna undersöka vart den vägen gick, kanske kunde han komma hem om han följde den. Strax fick han syn på kattan Bingoletta. Hon satt vid sidan om trädet med de blå blommorna och såg rädd ut.
Men Rolle viskade hon. Hur törs du bara tänka på att gå in i skogen? Om Bingolo skulle få se dig kommer du att straffas hemskt. Du anar inte ens hur farlig han kan bli. Jag är så hemskt rädd för honom. Du förstår Rolle jag minns inte längre hur människornas värld såg ut. Jag kom hit som liten kattunge och nu måste jag också alltid lyda Bingolo. Jag vet mycket som jag skulle kunna tala om för dej men jag törs inte.
Rolle tyckte synd om lilla Bingoletta och ville inte att hon skulle råka illa ut för hans skull. Nu tänkte han endast på att komma ut i skogen, kanske där fanns en väg ut ur blomsterlandet. Han kollade än en gång efter katten Bingolo och så började han springa längs den smala stigen. Han sprang och sprang det värsta han kunde och han kände hur friskt träden där i skogen luktade. Det var inte samma söta äckliga lukt som i drottningens park. Han kunde andas så lätt i den här skogen och blev inte alls så trött när han sprang fort. Så blev han i alla fall plötsligt trött och satte sig för att vila en stund på en stubbe. Det var då han blev varse det lilla huset som stod där i skogsgläntan. Det såg mysigt ut och det rök ur skorstenen som om någon där inne eldade i spisen.
Rolle reste sig från stubben och gick närmare det lilla huset. På verandan satt en liten gubbe med stort yvigt skägg och grå luva på huvudet. Han log, hälsade och såg så väldigt snäll ut.
God dag på dej, jag är Sebanon och det här är min jycke Polio, sade gubben och pekade på en liten vit hund som låg och sov intill en blomkruka. Vi är Grunkar, det är ett folk som bor här i skogen. Min närmsta granne lever strax bortom den gamla eken där borta. Jag förstår att du är pojken från människolandet som blomsterdrottningen håller fången på slottet.
Jag är Rolle från Söderviken och jag vill komma hem. Kan du hjälpa mig? Jag har rymt men jag är så rädd för katten Bingolo. Han vet inte att jag är här. Han är så konstig ibland och jag förstår ingenting.
Ja du Rolle här har vi ett problem. Det blir svårt att hjälpa dig ty även jag är rädd för drottning Rosetta och katten Bingolo. Vi är också fångar hos drottningen. Du förstår att de två är något helt annat än du tror. Det du ser är inte det som finns. Om du förstår mig rätt. De rövar bort barn från människolandet, förvandlar dem till blommor som de sedan planterar i parken. Så har de gjort i många hundra år. För några år sedan tog de två små pojkar från din by och drottningen förvandlade dem till små blåsippor. Nu kan de aldrig komma hem ty de har vuxit fast i marken. Deras enda chans är att någon dödar drottningen och katten Bingolo och det kan bara ske på ett enda sätt. Vi har försökt men inga av oss är starka nog att rå på dem. Du Rolle skulle säkert kunna göra det om du fann den bronsfärgade rosen som skall växa någonstans i parken. Den har ett så starkt ljus omkring sig att det skulle blända drottningen och katten Bingolo på några sekunder. De skulle då försvinna och förtrollningen upphöra. Först måste den där rosen hittas och sedan skall det ske på kvällen precis när drottningen vaknar. Då skall någon hålla rosen framför hennes ögon och det starka skenet kommer att döda henne. När drottningen försvinner så går katten Bingolo samma väg. Han är i själva verket en elak trollkarl som förvandlat sig själv till katt. Du Rolle skulle nog kunna klara allt det här om du fann den magiska blomman. Du skulle kunna rädda de små pojkarna och deras hund Prick. De är de enda i hela parken som inte har döda själar. Alla de andra blommornas själar har dött för länge, länge sedan. Men som sagt först måste du hitta den magiska rosen och du får inte låta Bingolo ana att du vet om hemligheten. Om du lyckas så kan du säkert också rädda lilla kattan Bingoletta ty hon lever också fortfarande och är ung. Men Rolle nu måste du skynda dig tillbaka till parken igen innan katten Bingolo märker att du rymt. Han kan förvandlas till något stort och hemskt farligt. Vi har sett det. Tänk bara på att den magiska rosen ser ut som om den är gjord av renaste guld och du måste leta mycket för att finna den.. Lycka till Rolle och jag hoppas att vi aldrig ses mera.
Rolle sprang tillbaka genom skogen det värsta han kunde. Han var rädd att möta Bingolo men hade tur. Det fanns ingen i parken, inte ens lilla Bigoletta. Snabbt kom han till sitt rum och ramlade ner på den mjuka sängen. Han tänkte på de två små pojkarna Erik och Nisse och den lilla hunden Prick som blivit bortrövade från byn. Nog hade de vuxna talat om det där för längesedan, jo han mindes nog litegrand om det när han tänkte efter. Om han bara kunde hitta rosen och rädda dem alla. Nu var han trött och somnade så snart han lade huvudet på kudden.

Så gick dagarna i drottningens fångenskap men nu hade Rolle en plan och allting såg med ens ljusare ut. Han fjäskade för katten Bingolo och berömde honom för den vackra svarta pälsen. Han till och med frågade om han fick borsta den blank och fin. När drottning Rosetta var vaken talade han om hur vacker hon var och filade de långa röda naglarna. Då blev hon så nöjd att hon klappade Rolle på huvudet. Efter en tid var det ingen som vaktade honom i parken mer. Bingolo brydde sig inte ens om att kolla ifall Rolle arbetade i parken under dagarna. Nu kunde han fritt söka efter den gyllene rosen och de små blåsipporna som var Erik, Nisse och den lilla hunden Prick. Varje dag kollade han rabatterna väldigt noga men hittade inga blåsippor. Men blåsippor var ju så små och blyga och skulle prompt försvinna bland de andra blommorna som alla var stora och höga.
En tidig morron när han gick omkring med sin vattenkanna tyckte han sig höra ett ynkligt litet pip långt nerifrån marken. Han stannade och lyssnade. Men, men vad nu då? Där långt nere på marken och alldeles i skuggan av en stor rosenbuske stod tre små blåsippor och viftade med bladen. Rolle böjde sej ner och rörde försiktigt vid dem och så hörde han den ynkliga rösten viska.
Snälla Rolle hjälp oss, hjälp oss att komma härifrån. Vi har stått här i flera år. Drottningen planterade oss här för att vi var olydiga och inte ville arbete i parken. Det är så kallt, lilla Prick fryser om tassarna och Erik är förkyld.
Rolle var nu väldigt glad att han funnit pojkarna och lilla Prick men hade fått ännu ett problem på halsen. Hur skulle han kunna rädda dem när han först måste finna den magiska rosen och sedan få drottningen att försvinna. Allt verkade ju så otroligt svårt. Han började plötsligt att gråta.
Gråt inte snälla Rolle sade Erik. Vi kan hjälpa dig. Vi vet var den magiska rosen växer men du skulle aldrig kunna finna den utan vår hjälp. Den är så liten att du inte ens skulle upptäcka den även om du trampade över den. Den växer precis bakom skräphögen där du tömmer löv och kvistar när du städar i parken. Du skall söka efter ett litet ljus nära marken och när du finner det skall du plocka upp det och snabbt stoppa det innanför tröjan. Katten Bingolo får absolut inte ens ana att du funnit blomman. Då förstår han att du kan bryta förtrollningen och han kommer att försvinna tillsammans med drottningen för alltid.
Oh tack, tack kära vänner, sade Rolle och reste sig upp. Han torkade tårarna och kände att modet steg, nu skulle han göra allt för att finna blomman. Snart skulle de kanske komma bort från den elaka drottning Rosettas Blomsterland.
Så gick det några dagar och Rolle arbetade som vanligt i parken. Han borstade katten Bingolos päls och talade om hur vacker drottningen alltid var. Så en morron när han var helt säker på att han var alldeles ensam i parken gick han bort till den stora skräphögen. Där fanns mycket löv och gammalt gräs på marken och det verkade nästan helt omöjligt att där hitta en så liten blomma som Erik talat om. Han rotade ibland bladen på marken och tittade sig noga omkring men allt verkade vara hopplöst. Han fann ingenting som såg ut som en gyllene ros. Efter en lång stund gav han upp. Nu var han väldigt ledsen. Tänk om han aldrig mera fick träffa sina föräldrar och lilla pudeln Gunnar? Tänk om han måste stanna här för alltid?
Just som han var på väg att lämna skräphögen fick han syn på något litet som stod där nere i det höga gräset. Den lilla blomman lyste och lyste värre än solen. Han böjde sig ner och kollade. Jo, jo. jo det var en ros när han tittade närmare efter. Han tog försiktigt med handen och bröt av den, tittade på en stund och gömde den sedan noga under tröjan. Nu var han glad och jublande sprang han genom parken tillbaka till slottet. På kvällen när drottningen vaknade skulle han vara där och hålla rosen framför henne och om allt stämde skulle hon försvinna av det starka ljuset och förtrollningen brytas.
Hela den dagen tänkte han bara på det ögonblicket när allt skulle ske. Det fick inte gå snett. Allt måste funka perfekt, det hade gubben Sebanon sagt och nu var det upp till Rolle att inte tappa modet.
När mörkret började falla var Rolle på helspänn. Han gick omkring i den stora salen där drottningen sov och väntade oroligt på ögonblicket när hon skulle slå upp ögonen. Den lilla rosen låg alldeles innanför tröjan och väntade. Nu hade han ställt sig vid sängen för att vara beredd. Han var nervös och andades hårt. Och så helt plötsligt rörde drottningen på ögonlocken. Hon vände och vred sig i sängen Det var nu helt mörkt utanför i parken. Det stod äntligen klart för Rolle varför Rosetta sov hela dagarna, hon var helt enkelt rädd för ljuset. Det var livsfarligt för henne.
Pang, så öppnade hon ögonen helt och Rolle halade snabbt fram rosen ut tröjan och höll den framför henne. Det blev så ljust i rummet att inte ens solen kunde ge sådant sken mitt på middagen när den stod som allra högst på himlen. Drottningen började skrika och vråla högt. Hon satte handen för ögonen och vrålade ännu högre. Nu försökte hon rycka rosen ifrån Rolle men han ryggade tillbaka. Hon skrek ännu högre och reste sig upp men hade svårt att stå. Rolle gav sig inte trots att han var väldigt rädd, han höll upp rosen och drottningen försökte än en gång ge sig på honom. Nu hände något hemskt. Det vackra silverhåret började bli svart och stripigt. Näsan kroknade och över de skrovliga kinderna växte stora otäcka bölder. Hon förvandlades till en ful häxa mitt framför Rolles ögon och när hon skrek lät det som en kraxande korp. Slottets väggar rörde på sig och katten Bingolo som plötsligt förvandlats till ett stort monster kom rusande genom porten. Drottningen gjorde ett sista försök att ta fat Rolle. Hon grep tag i hans arm. De röda naglarna var nu långa svarta klor och de gjorde en rispa i hans högra arm men han lyckades ta sig fri. Katten Bingolo var nu stor som ett lejon och lät som en djungelns vildaste bestar. Han kom emot Rolle med stora steg. Just som han skulle ta tag i Rolle hände något konstigt. Bingolo bara föll ihop som en stor svart fläck på golvet. Nu hade även drottningen fallit till golvet och så plötsligt började det att ryka om dem. Efter några ögonblick försvann de båda i ett stort svart moln. Det luktade svavel efter dem och så dånade det som när åskan går om sommaren.
Rolle höll fortfarande rosen i handen men nu hade den vissnat. Det fina vita slottet föll långsamt samman och försvann. Med sina allra sista krafter rusade han ut och sprang fort genom parken. Alla de vackra blommorna höll på att vissna en efter en. Allt bara försvann omkring honom. När han kom bort till trädet med de blå blommorna stod Nisse, Erik, hunden Prick och lilla kattan Bingoletta där och väntade på honom. De var nu alla fria och kunde gå hem.
Så vandrade de alla längs den lilla stigen som gick genom skogen. Nu var det en helt annan skog, en skog som Rolle kände väl igen och de små husen där Grunkarna bodde fanns inte mer. Det var den skogen i vilken mamma plockade bär om hösten och så blev allt strax så konstigt igen. Han blev sömning och slöt ögonen.

Rolle, Rolle var håller du hus? Vi har ju letat efter dig en lång stund. Alla är oroliga för dej.
Det var mammas röst som hördes i dimman för han var fortfarande sömning och trött.
Du har ramlat och slagit dig Rolle, sade pappa som kom springande nedför gången. Din kind blöder och du har en repa på armen. Du måste ha snubblat på en sten och slagit i huvudet och så har du tuppat av en stund. Nu skall vi bära in dej i huset. Du skall se att det inte är så farligt.
Nej, nej kved Rolle. Jag har varit fången hos blomsterdrottningen Rosetta och den elaka katten Bingolo. De rövar bort barn och planterar dem i en stor slottspark. Jag fick arbeta så hårt och till slut fann jag den magiska rosen som bröt förtrollningen.
Du har drömt, sade pappa medan han bar Rolle uppför gången. Sådant händer när man tuppar av. Det finns inga förtrollade kattor eller blomsterdrottningar. Det är bara i sagorna.
Nej pappa, drottningen rev mig i armen med sina långa svarta klor.
Rolle det där en repa som du fått av en rosentagg när du ramlade. Nu skall du bli omskött och så kokar mamma en stor kopp choklad i köket.
Rolle fann sig i allt. Det var ingen idé att tjafsa, ingen skulle tro honom ändå. Historien om katten Bingolo, drottning Rosetta, de bortrövade barnen från byn, gubben Sebanon och det stora vita slottet skulle aldrig gå hem hos mamma och pappa. Rolle däremot visste att allt detta var sant ty han hade ju varit där.
Det var i alla fall skönt att ligga i den egna sängen och han var väldigt sömning. Pudeln Gunnar kom som vanligt och lade sig på kudden bredvid honom. Innan han släckte nattlampan tittade än en gång på högerarmen och kollade repan som nu fått en liten skorpa. Han var alldeles säker. Den där repan var inte från en liten rosentagg. Det visste han säkert. Den kom från drottning Rosettas långa svarta nagel. Ingen skulle komma och säga något annat och så sjönk han sakta in i sömnens och drömmarnas värld igen.

SLUT
Saga av Inger Malm www.malm.info

Skriven av: Inger Malm

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson