Romantiken - Allan och Margareta

”Där stod hon – högst upp i trappan med sin långa, guldglittriga klänning släpandes efter golvet. Hennes blonda, lockiga hår föll löst ner mot hennes rygg och möttes tillslut av hennes kavaljers hand. Tiden stod still när jag för första gången fäste min blick på hennes vackra, symmetriska ansikte. Hon var så vacker, den vackraste jag någonsin sett. Jag visste direkt att hon var kvinnan i mina drömmar. Jag ska kämpa för henne tills den dagen hon blir min.’’ (21 april 1803)


Jag lade ifrån mig dagboken medans en tår långsamt rann ner för min kind och landade på bokens omslag. Den tjugoförsta april 1803, det var då mitt liv skulle förändras. Till det bättre eller till det sämre var synnerligen oklart, men det skulle aldrig någonsin bli detsamma igen.
En plötslig duns hördes från köket. Jag torkade bort mina tårar och kände en stark känsla av hopp, hopp om att det skulle vara hon. Mitt hjärta slog några extra slag och jag började kvickt röra mig mot köket för att ta reda på vad det var som lät. Fönstret stod öppet och en blomkruka hade blåst omkull. Mitt hopp raserades igen. Hon var inte där.

” - Får jag lov?
Jag räckte fram min hand och bugade. Hennes vackra, ljusblå ögon som just då innehade en skeptisk blick tittade fram mellan hennes blonda lugg och såg mig rakt in i ögonen. Hon neg, tog tag i min hand och vi började röra oss mot dansgolvet.
Känslan av att dansa med denna mystiska skönhet var obeskrivlig. Fjärilar i magen men samtidigt kändes det som att jag höll på att brinna upp. Jag kände mig sårbar, liten och obetydlig i närheten av denna otroligt vackra varelse. Jag kände mig ungefär som en fluga som hon kunde krossa mellan sina fingrar när som helst. Jag var sårbar för henne och jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig i hennes närvaro.
Jag tryckte hennes kropp närmre min, såg henne i ögonen och log. Hon vände huvudet åt sidan i hopp om att gömma ett litet leende som höll på att tränga sig fram.
- Mitt namn är Allan, sade jag när låten var slut och vi skulle skiljas åt.
Hon såg på mig och neg.
- Angenämt. Margareta.
Margareta. Det var namnet på mitt livs kärlek.” (21 april 1803)


Jag rev ut sidan ur boken och kastade den i den öppna eldstaden. Jag ville inte se längre.

’’Ungefär klockan kvart i 10 i morse passerade jag korsningen mellan Drottninggatan och Sergelsgatan och där stod hon. Hon hade precis klivit av sin droska och vinkat hejdå till sin kusk när hon vände sig om och fick syn på mig. Det kändes som en inbjudan när hon stannade kvar och log mot mig, så jag bestämde mig för att ta initiativet och gå över till henne.
- Tack för igår, Margareta, sade jag och kysste hennes hand.
En mörkklädd man iklädd hatt började långsamt gå upp mot Margareta bakifrån. Jag kände igen honom, det var hennes kavaljer från gårdagen. Hon vände sig snabbt om, men istället för att vänta in honom så tog hon tag i min hand och började springa. Vi sprang i åtminstone 3-4minuter innan hon tillslut stannade upp. Vi satte oss bakom en trätunna och flåsade av oss ett tag innan hon tillslut kom med en förklaring.
- Min far vill att jag ska gifta mig med Erik men det behagar mig inte.
Jag antog att Erik var hennes kavaljer.
Vi satt och tittade på varandra en lång stund. Jag försökte motstå frestelsen att kyssa henne, men jag visste inte hur. Istället för att ge efter mina behov så började vi diskutera våra liv. Vi talade om vår uppväxt, hur en vanlig dag kunde se ut för oss, vår familj och Emanuel De Geers död.

Timmarna bara flög iväg. Jag vet inte vilken tid jag kom hem, men solen hade både hunnit gå ner och upp så det var åtminstone morgonen efter. Jag och Margareta hade rört oss mot en krog för att dricka några glas, och sedan begett oss ner mot vattnet där vi stannade tills soluppgången. Jag ville aldrig att dagen skulle ta slut.’’ (22-23 april 1803)


Jag slets obarmhärtigt tillbaka till nuet av en bestämd knackning på ytterdörren. Med rödsvullna ögon och tillrufsat hår gick jag mot dörren och öppnade – där stod Carl, en av lagens män.
- Det har tillkommit nya uppgifter i fallet.

’’Vi har nu träffats i två veckor, men det känns som vi har känt varandra hela livet. Hon förstår mig så som ingen annan någonsin har förstått mig och hon fyller upp det tomrum som jag länge har känt. Just nu när jag skriver detta så ligger hon mest troligt hemma och sover, men jag kan inte sova. Jag kan inte sluta tänka på henne och på när vi ska ses nästa gång.’’ (7 maj 1803)


- Det visar sig att hon har blivit strypt. Kraftiga blåmärken som nyligen har uppkommit på offrets hals indikerar på detta.
Jag föll ihop. Min hjärna hade redan kommit till insikt om att hon var bortgången, men detta blev för mycket.

’’Margareta hade nu officiellt varit min i 6 månader. Jag planerade att överraska henne genom att hämta upp henne i en fin droska och ta med henne till stans finaste restaurang. Idag skulle vara en speciell dag, för idag var även dagen jag hade tänkt fria.
Jag tog på mig mina finaste kläder och farfars hatt som jag hade sparat till ett speciellt tillfälle. Detta var tillfället. Adolf, min kusk för kvällen knackade på dörren och informerade mig om sin ankomst och berättade att vi var redo att åka. Efter att jag stoppat ner en sedelbunt i fickan, gått ut och hoppat in i droskan så började vi röra oss mot Margaretas hus. Det verkade vara ovanligt mycket ståhej inne i stan idag så jag började genast fundera på ifall det var någonting som hade hänt. Vi passerade korsningen mellan Drottninggatan och Sergelsgatan och jag upptäckte att platsen var avspärrad. Flertalet människor stod samlade runtomkring den avspärrade platsen medans några misstänkta polismän undersökte området. Jag började genast fundera på vad som hade hänt, men la inte mycket tanke på det förens jag nådde Margaretas hem.

Margaretas mor hade hört droskan så hon stod redan ute på gården och välkomnade mig med ett leende. Jag såg även hennes far stå i ett fönster och stirra irriterat på mig.
- Hej frun, sade jag och bugade. Är Margareta här?
Fru Lindholm såg förvånad ut.
- Nej, hon åkte för kanske en timma sedan mot Drottninggatan. Hon sade att hon skulle överraska dig, är hon inte i ditt sällskap?
- Nja, nä.. Jag tänkte åka hit och överraska henne faktiskt.
Jag mindes plötsligt händelsen vid Drottninggatan. Kan Margareta ha varit inblandad i någonting? Nej, hon skulle säkert bara dit men blev förmodligen uppehållen av allt ståhej. Jag tänkte att jag åker dit för att se vad som försiggår.

När vi nådde platsen så gick jag ut ur droskan i hopp om att se bättre. Jag såg fortfarande en stor folksamling och några poliser som cirkulerade runt platsen. När jag kom närmre och tittade noggrannare så såg jag även någonting jag önskar att jag inte sett – en död kropp. Offret var Margareta.’’ (26 oktober 1803)



35 år senare (1838)
Jag satt i min gungstol och läste dagens tidning framför den öppna eldstaden. Mina barnbarn Edgar och Lovisa var på besök och satt i soffan bredvid mig där de lekte med kottar. Efter jag läst klart den sista sidan av ’’Stockholms weckoblad’’ så bestämde jag mig för att ge efter Edgar och Lovisas tjat och läsa en saga för dem. Jag gick in i mitt sovrum och letade igenom byrålådan där jag förvarade de flesta av mina böcker. Bröderna Grimm borde ligga här i någonstans, så jag lyfte ut högarna med böcker, satte mig på sängkanten och började leta när jag plötsligt fick syn på min dagbok från år 1803, rubricerad ’’Margareta Lindholm’’. Jag frös till och försvann i mina tankar. Jag visste att barnen väntade på mig, men istället började jag kolla igenom dagboken sida för sida.

Det var 35 år sedan Margareta lämnade mig, men jag saknar henne lika mycket än idag. Jag har dock haft ett bra liv under mina 52 år här på jorden. Efter Margareta så gifte jag om mig och skaffade ett barn som jag döpte efter henne och fick senare två barnbarn. Dessa människor har verkligen gjort mig lycklig. Självklart undrar jag hur mitt liv hade sett ut idag ifall Margareta inte hade lämnat mig, men jag vet att jag snart kommer se henne igen.
Jag lade ifrån mig boken och gick till vardagsrummet med två upplagor av Bröderna Grimm. Jag satte mig i soffan med Lovisa i det ena knät och Edgar i det andra och började läsa för dem.

’’Livet blir inte alltid som man har tänkt sig. Definitionen av lycka förändras och saker utspelar sig på andra sätt än vad man har föreställt sig, men man ska ta vara på det man har blivit given och uppskatta de små sakerna i livet. Mitt liv cirkulerade kring dig till en början, jag kunde inte se det på något annat sätt. När du gick bort gjorde jag det omöjliga, jag gick vidare och fortsatte leva mitt liv utan dig. Nu när jag ligger här på dödsbädden efter ett långt liv på planeten jorden så tänker jag på dig – mitt livs kärlek. Nu är även min tid kommen och vi kommer träffas snart. Jag hoppas att du har väntat på mig Margareta, så som jag har levt för dig.’’ (17 December 1842)

Julia....

Hej! Jag vill inte skriva någon beskrivning om mig själv, så jag skriver på det här sättet istället för att kunna redigera min profil.
Julia.... är medlem sedan 2017 Julia.... har 1 publicerade verk